ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Julvandring i underjorden



ImageDet här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas holme. Alltför många stockar och alltför liten holme. Snark. Snark ...

Jag går i en tunnel mellan Ropsten och Askrikegatan. Askans rike har jag hört talas om. Är det Jorden? Världsasken Yggdrasil känner vi till. Bakom min rygg ropar stenarna. Jag tänker: "Om dessa tiga skola stenarna ropa." Det är julnatt. Det är inte alla som sover. Vissa tror på en lysande fortsättning efter år 2012, efter 2016 ... Och så vidare.

Jag vet inte vad jag ser. Jag har sett en hel del. Till exempel Snövit, vit som snö, röd som blod, svart som ebenholts. Den bilden finns inte kvar i tunnelbanan, inte heller fotot av karenfolket, som under en mycket lång tid kämpat mot en omänsklig diktatur i Burma. - Burma, Tibet, Kongo, Rwanda, Somalia, Darfur, Zimbabwe ... Utsattheten är stor. Tunneln är lång. Bakom mig ropar stenarna.

Jag vet inte vad jag kommer att se, men jag har sett. Vill jag fortsätta att se? Se vad då? Säkerligen finns det ett ljus vid tunnelns mynning, ett naturligt ljus, när dagen bryter in. Inom mig hör jag koltrastarnas sång. Inom mig hör jag hur löven spricker ut, hur blommorna blommar och koltrastarna sjunger. Jag ser det jag hör.

Överallt finns det människor som inte bara sover utan även handlar, som inte bara talar i apparater om makt och maktmissbruk.

Här i tunneln är det natt, julnatt, i väntan på en stor födelse.

Någon som följer mig genom mörkret lyssnar till min talsång: "I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year!" Sången tycks oändlig. Likaså gången. Det är julnatt, men det kunde vara vilken natt som helst i väntan på den stora fredstiden, poeten Arthur Rimbauds jultid, Julen på jorden - en tid när alla tyranner har gett upp och solen och jorden förstås på rätt sätt.

Några människor möter jag inte under min vandring, men en människa följer mig för att visa mig vägen i den tysta natten. Det är som om hela världen sov och som om aldrig någon någonsin skulle vakna eller vilja vakna. Jag ser inte mycket, det är sant. Men jag ser ändå allt genom att inte se. Världens historia rullas upp för min inre syn, och jag sörjer de blommor som trampas ned av vilda horder.

Snart kommer kanske ett tåg, men nu kan jag ingenting höra, och det tåg som passerade för några minuter sedan var tomt. Var det ett spöktåg på väg till ingenstans eller på väg till den plats där stenarna ropar?  Hur länge har dessa stenar ropat? Hur länge skall de fortsätta att ropa innan någon vaknar?  Tidningarnas spalter tiger. Alla andra medier tiger.

Det är tyst, men stenarna ropar utan att höras. I natten.

ImageMina försiktiga steg och min följeslagerskas steg kan höras. Om jag lyssnar hör jag ett lätt eko som försvinner i fjärran. Har jag hört rätt? Finns det ett liv någonstans i tunneln? Och vem är min följeslagerska? En medmänniska eller en andevarelse? Jag fortsätter att se utan att se. Det är det enda jag kan göra.

Tunneln har sin historia. Tunnlarna har brett ut sig. Många människor ser sällan dagens ljus under den mörkaste tiden. Det är natt, men det kommer att ljusna.

Ett hav glittrar vid horisonten. Farao Echnaton, som en gång levde i forntidens Egypten och skapade en solstad, Achetaton, stiger åter upp och hälsar ljuset som stiger vid horisonten. Solskivan, Aton, syns. Dagen bryter in, den stora dagen: Dagens inbrott.

Varför har jag gått i denna tunnel så länge? Sjungit och gått utan att höra ett enda ljud utom svaga ekon - kanske från det förflutna. Vem är det som följer mig? Är det ett öde, en bestämmelse, en gåta? Det här är underjorden, the Tube, the Underground, le Métro - de hemlösas och de utstöttas  hemvist.

"I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year."

Sången fortsätter. Ja, den fortsätter kanske även sedan mina steg har tystnat. Jag lyssnar. Jag hör röster. Är det ljuset vid mynningen som sjunger? Eller är det stenarna som ropar? Har tunneln ett slut?

ImageVad gör människorna där ute i ljuset eller där inne i ljuset? För de flesta rör sig väl i ljuset, eller gör de något annat? Lever de i mörkret? De har sin boskap, sina husdjur, sina verktyg, sina apparater. De kan konsten att kommunicera. Men förstår de varandra? Förstår de sina husdjur? Och varför har de så många apparater?

Någonstans i den tunnel där jag befinner mig borde det finnas en mynning. En gång i tiden försökte jag tala till människor där ute eller där inne. Jag är inte säker på att vi förstod varandra, jag och de, de och jag. Det gör detsamma.

Ord gör det inte alltid lättare. Hur är det med musik, rörelse, gester? Världen är rik på möjligheter, rik på förhoppningar, önskningar, besvikelser, framgångar. Nu tror jag att det hela är en illusion. Man föds, man dör, man överlever och man lämnar minnen efter sig. Man bär på minnen.

Många röster jag hör låter uppgivna och kanske övergivna. De söker makt. De vill övertyga. I de ljusaste stunderna sjunger de.

Även tunneln och mörkret där jag befinner mig är en illusion. Ja, hela världen som just nu genomgår en födelseprocess.

Åtminstone tänker jag tala till solarna. De upphör aldrig att sjunga, och inom mig hör jag det fornegyptiska solnamnet Ra-Horachte: "Horus-i-horisonten-som-jublar-vid-horisonten-i-sin-egenskap-av-ljuset-som-är-i-solskivan."

Percival

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.