Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Julvandring i underjorden



ImageDet här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas holme. Alltför många stockar och alltför liten holme. Snark. Snark ...

Jag går i en tunnel mellan Ropsten och Askrikegatan. Askans rike har jag hört talas om. Är det Jorden? Världsasken Yggdrasil känner vi till. Bakom min rygg ropar stenarna. Jag tänker: "Om dessa tiga skola stenarna ropa." Det är julnatt. Det är inte alla som sover. Vissa tror på en lysande fortsättning efter år 2012, efter 2016 ... Och så vidare.

Jag vet inte vad jag ser. Jag har sett en hel del. Till exempel Snövit, vit som snö, röd som blod, svart som ebenholts. Den bilden finns inte kvar i tunnelbanan, inte heller fotot av karenfolket, som under en mycket lång tid kämpat mot en omänsklig diktatur i Burma. - Burma, Tibet, Kongo, Rwanda, Somalia, Darfur, Zimbabwe ... Utsattheten är stor. Tunneln är lång. Bakom mig ropar stenarna.

Jag vet inte vad jag kommer att se, men jag har sett. Vill jag fortsätta att se? Se vad då? Säkerligen finns det ett ljus vid tunnelns mynning, ett naturligt ljus, när dagen bryter in. Inom mig hör jag koltrastarnas sång. Inom mig hör jag hur löven spricker ut, hur blommorna blommar och koltrastarna sjunger. Jag ser det jag hör.

Överallt finns det människor som inte bara sover utan även handlar, som inte bara talar i apparater om makt och maktmissbruk.

Här i tunneln är det natt, julnatt, i väntan på en stor födelse.

Någon som följer mig genom mörkret lyssnar till min talsång: "I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year!" Sången tycks oändlig. Likaså gången. Det är julnatt, men det kunde vara vilken natt som helst i väntan på den stora fredstiden, poeten Arthur Rimbauds jultid, Julen på jorden - en tid när alla tyranner har gett upp och solen och jorden förstås på rätt sätt.

Några människor möter jag inte under min vandring, men en människa följer mig för att visa mig vägen i den tysta natten. Det är som om hela världen sov och som om aldrig någon någonsin skulle vakna eller vilja vakna. Jag ser inte mycket, det är sant. Men jag ser ändå allt genom att inte se. Världens historia rullas upp för min inre syn, och jag sörjer de blommor som trampas ned av vilda horder.

Snart kommer kanske ett tåg, men nu kan jag ingenting höra, och det tåg som passerade för några minuter sedan var tomt. Var det ett spöktåg på väg till ingenstans eller på väg till den plats där stenarna ropar?  Hur länge har dessa stenar ropat? Hur länge skall de fortsätta att ropa innan någon vaknar?  Tidningarnas spalter tiger. Alla andra medier tiger.

Det är tyst, men stenarna ropar utan att höras. I natten.

ImageMina försiktiga steg och min följeslagerskas steg kan höras. Om jag lyssnar hör jag ett lätt eko som försvinner i fjärran. Har jag hört rätt? Finns det ett liv någonstans i tunneln? Och vem är min följeslagerska? En medmänniska eller en andevarelse? Jag fortsätter att se utan att se. Det är det enda jag kan göra.

Tunneln har sin historia. Tunnlarna har brett ut sig. Många människor ser sällan dagens ljus under den mörkaste tiden. Det är natt, men det kommer att ljusna.

Ett hav glittrar vid horisonten. Farao Echnaton, som en gång levde i forntidens Egypten och skapade en solstad, Achetaton, stiger åter upp och hälsar ljuset som stiger vid horisonten. Solskivan, Aton, syns. Dagen bryter in, den stora dagen: Dagens inbrott.

Varför har jag gått i denna tunnel så länge? Sjungit och gått utan att höra ett enda ljud utom svaga ekon - kanske från det förflutna. Vem är det som följer mig? Är det ett öde, en bestämmelse, en gåta? Det här är underjorden, the Tube, the Underground, le Métro - de hemlösas och de utstöttas  hemvist.

"I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year."

Sången fortsätter. Ja, den fortsätter kanske även sedan mina steg har tystnat. Jag lyssnar. Jag hör röster. Är det ljuset vid mynningen som sjunger? Eller är det stenarna som ropar? Har tunneln ett slut?

ImageVad gör människorna där ute i ljuset eller där inne i ljuset? För de flesta rör sig väl i ljuset, eller gör de något annat? Lever de i mörkret? De har sin boskap, sina husdjur, sina verktyg, sina apparater. De kan konsten att kommunicera. Men förstår de varandra? Förstår de sina husdjur? Och varför har de så många apparater?

Någonstans i den tunnel där jag befinner mig borde det finnas en mynning. En gång i tiden försökte jag tala till människor där ute eller där inne. Jag är inte säker på att vi förstod varandra, jag och de, de och jag. Det gör detsamma.

Ord gör det inte alltid lättare. Hur är det med musik, rörelse, gester? Världen är rik på möjligheter, rik på förhoppningar, önskningar, besvikelser, framgångar. Nu tror jag att det hela är en illusion. Man föds, man dör, man överlever och man lämnar minnen efter sig. Man bär på minnen.

Många röster jag hör låter uppgivna och kanske övergivna. De söker makt. De vill övertyga. I de ljusaste stunderna sjunger de.

Även tunneln och mörkret där jag befinner mig är en illusion. Ja, hela världen som just nu genomgår en födelseprocess.

Åtminstone tänker jag tala till solarna. De upphör aldrig att sjunga, och inom mig hör jag det fornegyptiska solnamnet Ra-Horachte: "Horus-i-horisonten-som-jublar-vid-horisonten-i-sin-egenskap-av-ljuset-som-är-i-solskivan."

Percival

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts