Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag

Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett ...

Av: Malin Bergman Gardskär | 18 september, 2015
Gästkrönikör

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | 25 juli, 2008
Musikens porträtt

Det är vår..!

Snön smälter blöt på marken. Kommit små vårblommor, Krokus eller Snödroppe. Dagarna blir långa nu, skönt att va ute mer. Solen värmer mycket mer. Varmare luft, det är härligt. Knopparna på träden ...

Av: Suzan Yassine | 11 april, 2011
Utopiska geografier

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren

Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång.

Av: Peter Sjöblom | 06 juni, 2016
Musikens porträtt

En omöjlig intervju med Snövit av Ann Hingström



Image
Montage: Guido Zeccola
Hon sitter i ett bergsfängelse i norra Italien och får inte ta emot besök. Enligt hennes fångvaktare är det heller inte någon som önskar besöka henne. Vi leds genom underjordiska gångar fram till den person som är mer fruktad än Gudfadern. Hon kallas kort och gott Styvmodern och vill inte framträda med sitt riktiga namn.

Det är beklämmande att se den gamla kvinnan sitta i sin rullstol och tala med stor svårighet. Den hjärtattack som hon ådrog sig efter det tredje mordförsöket på styvdottern Snövit, har hämmat motoriken. Hon är kraftigt sminkad med tjocka lager puder. De åtskilliga botoxinjiceringarna har gjort hennes hundraåriga ansikte livlöst. Som om hon stelnat i ett leende.

Långsamt börjar hon berätta sin version.

En gång var hon en flicka av folket, hyllad för sin skönhets skull. Mången var de män som uppvaktade henne. Hennes föräldrar sa att hon skulle vänta på den rätte. En dag, när hon skulle gå till affären kom ett pråligt ekipage längs bygatan. Bakom en sammetsröd gardin skymtade en medelålders man.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Kusken höll in hästarna. Just då tittade den medelålders mannen upp och mötte min blick. Jag stod som hypnotiserad av allt guld och alla ädla stenar som vagnen var prydd med. Mannen beordrade kusken att stanna. Jag rodnade och såg på mina torftiga kläder. Han kom ut, tog mig om hakan och inspekterade mina tänder.  

- Dig vill jag ha, sa han.

Styvmoderns föräldrar grät och skrattade om vart annat. Inte trodde de att deras dotter skulle duga till en Sagokung! De övertalade sin dotter om att han var den rätte.Innan Styvmodern ens hunnit vinka av dem började de räkna pengarna de fått av Kungen för sin samarbetsvillighet.

Kungen berättade att hans älskade fru Drottningen dött, att hans dotter inte hade någon mor och att han själv saknade en kvinna vid sin sida.

-Min fru förstod mig aldrig, flåsade han i örat på Styvmodern som hela resan fingrade på sin safirring.

-Jag var väl både chockad och smickrad, berättar Styvmodern. Ung och oerfaren i ett nytt land med ett främmande språk, men å andra sidan med en helt ny garderob. Klart jag gjorde grimascher och knappt stod ut med hans gammelmanstank och stönande, men jag vande mig vid att tänka på guldbrokader och elfenbenskammar under akten. Nu för tiden kallas de visst Troféfruar, de där unga vackra flickorna som står och ser lyckliga ut bredvid sina fula, gamla, flintskalliga, gultandade gubbar. Gubbar med dödsånget som vill visa omvärlden att de fortfarande kan få upp staken, som betalar dyrt för att söta frun ska hålla tyst om den egentliga sanningen. Men det var inget jag visste då.

Styvmodern hejdar sig och ber fångvaktaren hämta ett glas vatten. Sidenklänningen frasar när hon mödosamt rör sig.

-Det var först efter några månader som jag träffade Snövit. Hon knackade på min dörr och berättade att hennes far åkt ut i världen för att kriga.

Tiden som följde var svår. Styvmodern drog sig undan. Snövit petade i maten under middagarna. Styvmodern la märke till att flickan hade hår som ebenholts, hy som snö och läppar som blod. Tiden gick och Kungen kom inte tillbaka.

-Jag klädde mig på morgonen, satt vid sminkbordet och la min make up fram till det var dags för en lätt lunch. Sedan läste jag veckotidningar fram till middagen. Där fick jag tips på vilka antirynkoljor jag kunde tillverka själv. Det var cellulitkrämer, enkla plastikoperationer, tips på botoxblandningar. De flesta örterna fick jag ge mig ut i skogen för att leta upp. Efter ett tag blev jag skicklig på att koka gift. Spegeln var snäll mot mig och sa att jag var den vackraste Drottningen i landet.

När det gått några år och Kungen fortfarande inte hört av sig började Styvmodern misströsta. Vad skulle hon gå omkring och vara vacker för? De unga tjänarna tittade inte åt hennes håll, och ingen var intresserad av hennes föryngringsexperiment. Hon gick inte längre upp tidigt. Hon struntade i lunchen och hetsåt när det blev middag.

-En dag när jag hade tryckt i mig fyra pizzor, åtta chokladkakor och druckit fem liter cocacola såg jag att Snövit satt och glodde äcklat på mig. Hon lämnade matsalen och jag spydde upp allting på den orientaliska mattan som Kungen skickat i julklapp. Det var samma kväll Spegeln sa till mig att Snövit var tusenfalt vackrare än jag var.

Styvmodern ber på nytt om vatten.

-Det gick några veckor. Jag satt på ena sidan bordet och åt ingenting. Snövit satt på andra sidan och petade i maten. Tjänarna fjäskade för Snövit för att hon ska få i sig en ärta, medan de undvek mig. Jag beställde in vin, men Snövit ville inte ha. Jag började inta mina vinmåltider på rummet. En dag satt jag snorfull på min altan och såg Snövit nere på borggården. En vacker man gick fram till henne. Snövits klingande skratt var det enda som nådde mig där jag satt och såg allting dubbelt. Det slog mig att jag hatade henne - den infantila, bortskämda, närmast korkade flicksnärtan.

Styvmodern tystnar tvärt. Blicken brinner av hat. Saglet rinner längs hakan på henne och hon knäpper med fingrarna för att fångvaktaren ska komma fram med en näsduk.

-Jag började experimentera med droger, men det mådde jag ännu sämre av. Varje gång jag hörde Snövits skratt slets mitt hjärta i bitar. Mitt liv var slut. Jag undrade om hon inte skulle flytta hemifrån, men personalen förfasades över att de skulle bli av med sin gullegris. Den ende som var villig att göra sig av med henne var en gammal luttrad jägare som varit i Kungens tjänst sedan medeltiden. Han lockade ut henne i skogen och jag fick några dagars ro. Men så fick jag höra att de hittat Snövit hos de sju dvärgarna uppe på berget. De sju dvärgarna kallades bara till slottet vid nyår för att roa oss med lyteskomik. Jag nöjde mig med vetskapen om att Snövit nog inte skrattade speciellt mycket i det sällskapet. Men det kändes ändå inte bra. Spegeln fortsatte att mobba mig. Jag fick planera en hel del innan jag kom fram till att hon inte skulle kunna stå emot hårband och kammar. Jag förgiftade dem och skickade dem som presenter, men dvärgarna räddade henne. Det var inte förrän jag kom på det här med äpplet som det vände.

Styvmodern berättar utan ånger hur hon klädde ut sig till bondmora och promenerade upp för berget till dvärgarna och knackade på dörren. Snövit som just överlevt två mordförsök pep att hon inte fick öppna för främmande. Fastän Styvmodern aldrig varit speciellt bra på att förställa sin röst tackade Snövit ändå ja till äpplet.

-Jag fattar det inte, utbrister Styvmodern, hur dum får man bli?

När Snövit var garanterat död fick Styvmodern ro. Men inte länge. Spegeln hostade med sin gammelmansstämma pliktskyldigt fram att Drottningen var vackrast, men hon trodde honom inte. Vinet smakade surt och antirynkoljorna ruttnade. Hon injicerade med botox för att hon inte hade något annat för sig.

-Livet gick förbi nere på borggården, kommenterar hon och tar en paus.

När Kungen kom hem på en kort visit mellan två krig, bemödade han sig inte ens med att knacka på hennes dörr. Två tjänare berättade att Kungen hade med sig en ung, skön blondin som hette Laura och ville bli skådespelare. Lauras skratt ekade i korridorerna. Styvmodern såg sin man när han stapplade över gården till sitt ekipage. Någon sorg över dottern tyckte hon sig inte kunna se i hans vattniga ögon. Flinten bländade i solljuset.

Men så nådde ryktet henne - Snövit, som legat i sin glaskista och sörjts av dvärgarna blev upptäckt av en prins.

-Jag vill ha med mig liket hem! hade prinsen vrålat.

Dvärgarna fick i uppdrag att bära kistan. En av dem snubblade på en trädrot och tappade greppet. Äppelbiten som fastnat i Snövits hals hoppade ut och hon lär ha rest sig upp och sagt -Upsidups! Prinsen hade genast slitit henne ur kistan, upp på den vite springaren och ridit iväg i solnedgången.

-Hjärtattacken berodde på adrenalinchocken. Jag har tillverkat några statyer av mitt fickludd, säger Styvmodern och ler. De fungerar som nålsdynor.

Vi lämnar Styvmodern när hon förs tillbaka till sin cell.

Livstid utan nåd blev hennes dom.

Ann Hingström

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Några meningar om något som du är välbekant med men som du av…

Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda: ”… Jag fick Ulf Gran i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 februari, 2017

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 januari, 2014

Wittgenstein och civilisationen

”Den tidigare kulturen kommer att bli en ruinhög och till slut en askhög, men andar kommer att sväva över askan” Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är, hur man än ser på saken, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 20 december, 2012

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

Finns det liv på Mars?

Bilden av planeten Mars har förändrats under det senaste århundradet. Denna mystiska planet som tyckes gömma många mysterier är idag inte lika intressant för gemene man. Men det kan komma ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 24 september, 2011

Alexander Fleming Penicillinets upptäckare

Alexander Fleming, föds6 augusti1881, och växer upp tillsammans med sju syskon på fårfarmen Lochfield i Darvel, Skottland.Han gifter sig 1915 med Sarah Marion McElroy. De får sonen Robert Alexander Fleming är ...

Av: Kjell Ekborg | Kulturreportage | 28 april, 2014

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist

G.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922. Chesterton var dessutom ...

Av: G.K.Chesterton | Utopiska geografier | 12 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.