- Utopiska geografier
- Publicerad:
Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg
Erik sjunker ner på golvet, mannen lutar sig över honom och skär upp hans mage med papperskniven. Då mannen ställer sig upp för att betrakta sitt verk sträcker Erik på sig och ser att en blå, vattnig vätska pumpas ur magen, i takt med hans andning.
Högarna av vita lakan, täcken och handdukar på golvet är snötäckta bergstoppar bredvid bilskroten. Metallburkarna glänser i solen, en kall vårvintermorgon, ett bilskrot i Alperna. Jag har slut på ravioli, istället åt jag potatismospulver till frukost. När det blandades med saliven växte det mos i munnen. Jag skattade så det sprutade pulver ur munnen, och fick upp mos i näsan.
Stöd Tidningen Kulturen
En pojke sitter på en bänk och gnager på en skalad gurka. Hans keps sitter snett. Bredvid honom ligger matlådan, med hopknölat smörgåspapper i. Förmodligen ligger där också smörgåsrester. Pojkar brukar inte tycka om smörgåskanterna, tänker Erik, speciellt inte från kärnmjölkslimpa som legat i matlådan i timmar. Kanterna hinner hårdna. Pojken ställer sig upp. Händerna hänger slappt längs sidorna, han står med ryggen mot Erik, han tittar sig omkring. Han tittar efter sina vänner, men kan inte se dem. De har gömt sig för honom och ska vänta med att ge sig till känna tills han på något sätt visar att han är rädd, tills han börjar gråta eller kissar på sig. Erik tycker sig höra målbrottsröster, men när han tittar åt sidan förstår han att han hört fel; det är utvecklingsstörda tanter som brölar. Han går ut genom parkens norra port, vänder sig om när han gått över vägen. Parken ler mot honom.
Känner på handtaget till min dörr, det går inte att komma in utan att låsa upp dörren med nyckel: alltså är det låst. När jag sätter nycklarna i låsen och vrider om, låses dörren upp, vilket betyder att det är min dörr jag har öppnat. Jag låser igen, låser upp, går in, stänger om mig snabbt, låser igen. Rycker i dörrhandtaget, dörren är låst.
Han fortsätter gå längs samma väg, och passerar en garageuppfart i betong, täckt med mörkt blod. Längst upp på uppfarten, på en anordning i galvaniserat stål som liknar en piskställning, ligger en kalv som håller på att slaktas av två anorektiskt spinkiga män. De är iklädda endast shorts, när han passerar tittar de på honom och ler. Han ler tillbaka, men det blir ansträngt, för han håller samtidigt andan för att undvika eventuella lukter av djuret.
Jag ligger på sängen, helt stilla, det piper i näsan, en avlägsen trumpet.
Från en frukthandel köper han en genomskinlig plastkorg med persikor, äter två stycken medan han fortsätter promenera, korgen dinglar i ett vitt plastsnöre. En man i blåställ sitter mot en husvägg i skuggan, mot väggen har han ställt upp sina fönsterputsarattiraljer. Bredvid honom sitter en slarvigt klädd äldre kvinna. De pratar tyst medan de delar en joint. En halvtimme senare, inne i hans rum, blir han varse att nästan alla persikor är övermogna. Skalet är så mjukt på dem, att de spruckit av att slå mot varandra i korgen. Korgen har blivit kladdig invändigt. Han ställer den på nattduksbordet, och lägger sig på golvet för att göra armhävningar. Då känner han luktblandningen av persika och jordgolv, och försöker hålla kvar den så länge som möjligt i näsan.
Så fort jag hör ett ljud från trapphuset vaknar jag och sträcker mig efter hammaren. En gubbe har för vana att alltid hosta i trapphuset nattetid, hetsigt och gällt, som piskrapp.
Han släcker alla lampor i lägenheten, han tycker sig kunna tänka klarare då. Han står och stirrar på den avstängda teven, synfelet förvränger positionen för den röda dioden som indikerar att strömmen är ansluten. Trots att han har all sin koncentration riktad mot ett yttre ting som fästpunkt, kan han inte slå bort tanken som kommer mot honom med full kraft.
Med hammarens fot bryter jag loss lägenhetens samtliga dörrlister, och spikar upp dem korslagda över toalettdörren. Genast känns det bättre. Jag har stängt av möjligheten att gå på toaletten, som fyllt mig med olustkänslor och gett mig förstoppning.
Andreas Åberg
