Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

Eleonora Bru · Dikter



Image
Bild: Hebriana Alainentalo
Om det inte var för ditt ansikte

som vänder sig om

hela tiden

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

blir denna rörelse

en gåta

som smugit sig igenom två hundra år,

för att passera mig

där jag sitter

långt härifrån.

Skyld av regnet som draperat mig

i morgonens genomskinlighet

och mot ditt

blåa band i håret,

uppsatt av en solig dag

som värmer nacken

målar vägar ner mot havet

där vågorna är trolska

och viskande

tjuter de ditt namn

medvinds utan saltet

som finns under dina ögon,

färgar dina kinder vita

som tystnaden

finns här

inget ljud

kan besegra din rörelse

när du vrider halsen

åt mitt håll

och jag ser in i flera hundra år.

Eleonora Bru
Vårens början 2006, en regnig dag som har regnat hela dagen i Södertörns Högskola.

Image
Bild: Hebriana Alainentalo
Kan man heta någonting

utan att veta sitt namn?

Är inte "- Jag heter..." en betydelse värt

ett helt liv?

När jag heter kan du kalla alla träden vid mitt namn.

När jag heter kan också mitt namn bespottas ända ner i en pöl av regn

i en anonym asfalt.

Att jag heter kan, bricka för bricka, skapa ett människouttryck

som en mosaik av komplexitet.

Och jag kan heta beständigt för dig, förgängligt för dig och igenkännande, fast ändå inte jag, för någon annan.

Och ändå rättesnöret där,

mitt namn.

Ett ord blott,

som i sitt uttalande kan kasta lasson runt den som rest hundra mil

i motsatt riktning, mot detta ordets uttal.

Det händer att vissa byter namn, det är något rörande med det.

Något yrigt när mosaikbrickorna faller samtidigt från alla håll och min famn på långa vägar inte kan fånga dem alla i fallandet.

Något visst med att säga det där nya namnet högt i luften för första gången,

till det där gamla, välbekanta ansiktet.

Och känna hur hela magen och munnen gör uppror mot detta

nya.

Mot det som inte är ditt,

det ditt som var mitt

sätt att säga ditt namn

tills nu.

Effekten av ett namn, ett inbränt märke på armen i eld.

En skylt som viskar

"Behag".

När kommer namnet till mig?

När jag hastigt sett dig för första gången i bara gråa, suddiga konturer?

Ett gränsland.

Eller senare?

När jag tillräckligt sett in i dina ögon för att in-se att det måste vara Du! Att du inte kan heta någonting annat, lika orimligt som himlen!

Är namnet då det rimliga, en vas sätt att bära upp sina blommor?

Sällan känner jag mitt eget namn,

mitt uttal av det känns mig främmande.

Som att jag måste förklara mig själv för mig själv när jag utsäger mitt namn.

Att bli ett Du framför mitt Jag?

Att bli två kvadrater.

Mitt namn ägs av dig som säger det högt när jag passerar

och får mig att vända mig mot

rösten,

eller ordet...?

Är rösten då ordets skapare, dess bärare och riktning?

Ägs av dig som uttalar det tyst för mina öron,

högt för någon annans.

Kan mitt namn uppsöka mig, få mig att svaja till där på gatan, genom vibrationerna från en hals, mun, människa som utsagt det till luften

kvarter därifrån?

Kan jag styras mot mitt namn,

göra mig till namnets avsikt?

Har namnet valt mig, och när skedde det?

Har vänt på alla stenarna ute i skogen och bakom en av dessa kan Det ligga och eka

som en knall

av en småsten mot en berghäll.

Först vokaler, sedan konsonanter.

Det låter som märkliga grupperingar som lever sitt eget liv.

Tänk om det är så, att dessa proffsiga små grupperingar samlas ute på mossan och slår ihop namn?

Ibland möter jag människor som jag hellre säger, inom mig/utom mig, Du till. För att namnet blir som en omväg på vilken jag inte vill möta

Dig.

Då omvägen är en omsvepning

och Du är fullständigt nära.

Och om jag bråkar, och du bråkar med mig, kan det hända att du plötsligt

säger mitt namn,

plötsligt som en uppmaning!,

och med rösten av en främling.

Ett namn jag inte kan bejaka,

svara upp emot.

Ett namn jag vill tystna inför.

Eller namnet som uttalas med det glittriga lätet i alla dina vackra halsband,

      ett namn jag vill bada i, låta mig omvårdas av.

Ett namn,

så enkelt och så många gånger sagt förut,

men ändå,

en hel människa.

Kan det finnas något djupare ord än detta?

Kan ett ord kännas mer än det namn som

inte ens uttalas högt,

utan trummar inom den älskande

som älskar den där andra

vars namn är den intima nyckel

som får henne att rodna

bara vid tanken

på detta namn?

Ett namn,

Så styrt av dina ögon,

kan bli en linjal,

kan bli en saga

att ströva in i

för att inse att Jag,

genom Dig,

måste förstå mitt namn.

Eleonora Bru
Skrivet på kvällen den 9/9-2006 då solrosorna har slagit ut.

Image
Bild: Hebriana Alainentalo
Jag skall skriva tidens kropp,

gå igenom (det finns alltid gå i tid)

varje smekning som skapat händers sätt

att vara händer.

Känna hur årtusendena har fått sin hud

och tiden tagit doft.

Hur vi har format,

hur konstnären har format,

penseldrag ur viljan

att vara mer än dig

mer än idag....

Och jag skall undra

(med huvudet mot jorden)

vad som växte upp

ur alla de oceaniska tårregn

som rullat ner för våra kinder

för att tas om hand av den,

av jorden.

Alla skratt som trummat sig igenom luften,

Vart tog de vägen?

Vad hände med dem?

Visst skapar de en kropp!

Mina utropstecken är vingliga,

mina önskningar och ängslan ryms i samma ask,

(hur skall jag skriva mig ur detta land?)

                  det som blivit mitt idag

och lika orubbligt som tiden

formats av densamme.

Jag tänker på vågor

kinderna som havet lagt sin hand på,

som behållit sin mjukhet.

Hur gammalt kan vara så mjukt,

hur tiden fortfarande rymmer med fjärilarna.

Eleonora Bru den 2 januari 2007. Hur stenarna var alldeles runda av havets hand, hur de var alldeles värmda av solen, (och det var bara sten) och hur jag sprang på den, och hur denna dikt sprang ur den rörelsen.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.