Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Den svårartade godheten



Image
Spirits Fixt av Hebriana Alainentalo
Åren klyver tiden i oberäkneliga ytor.
Klyver gamla ekar med sorgsens iver.
Små och stora vresiga staplar av ord
glimmar till och lägger sig ner
för att driva fram över sårigt, skurna vatten.

 

År är som söndertrasade skepp.
De som varit syns, allt mindre.
De har sänkts ner i obekvämt tilltagna bassänger.
Där ligger tiden i frätande bad och blånande syror.

Skepp har förlorat sina segel; försummade år.
Bogen nött mot den envisa horisonten -
havets vågor, som ständigt gnager sitt samvete
mot stranden, har ännu inte givit upp ett hopp
om försoningen.

Ändå byggs murar mellan folk.
Öar upprättas som punkter för flykt. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen ligger här och vilar.
Ingen syns under middagstid vid brunnens svalka
Ingen ligger i den förföriska solen. 

Din närvaro är frånvaro:
bara strödda strålar har tid att leva.
De som har tid att komma,
vänder i gryningen.

Med ljusårs avstånd föder någon
över en grav, ett skepp, en tid. 

Beckett kommer och går.

Här har ögonblick runnit
som tankar ur ett skimrande glas. 

Men det har funnits tider av liv,
där havet har tagit in nät om natten
och fångster samlats i de övre rummen. 

Som hemligheter vid ett bord.
Som lärjungar med bröd och vin i sina händer. 

Men ingen har kommit hit till de orkeslösa
med den barmhärtiges goda händer.
Ingen har bekymrat sig om småkryp
och hemliga utskott i svekfullt mörker. 

I de mörka städerna, i hålor utefter vägar,
under fruktan och mörker,
slår asfalterade hjärtan svarta slag.
Pulsen är svag i förkalkade ådror:
Katakomber, Undergrounds, Gruvschakt. 

Och så Tomas Tranströmer:
hans dikt korsar 60-talets mörka rum,
där tågen halas i hålor, hålrum, håligheter,
T-centraler, hållplatser, inre nästen
smyger tyst in i historiska gångar. 

En dag kommer svepande vrede och död.
Hammarskjöld går in i evigheten
med Vägmärken, osynliga vid dödens port.
Hans minne lyser över Kalmardomen,
där min själ förlorar i vikt. 

En tyst minut.

Dansen börjar inte.
Vi sätter oss ner och samtalar, viskande.
Vi tänker på Afrikas tysta, mörkt anlagda skogar.
Och jag ber en bön för min FM-kamrat,
som i ångest ålar fram
genom regnskogens tystnad och mörker.

Några kandidater tänder facklor.
Soldater flockas kring freden.
På torg hålls hyllningar och sorg vid liv. 

Sörjande går samman med goda föresatser,
som när välfärd söker tröst och referenser,
som när godhet kan sökas i det närvarande. 

Kollektivets händer är slutna.
Vem bryr sig under revolutionens yra?
De kalla själarnas godhet stelnar
i teoretiska frysrum, som manifest
eller stelnade drömmar, ordlösa. 

Tiden kommer med mord,
och frustrerande Dallasångest.
Vi springer fram till öppna bilar
och flyr undan i ett folkhavs förvirring. 

Med förvåning sänks våra halsar i ett hav
av stiltje; en onaturlig kropp, stiger fram
ur diset för att sjukna, ljudlöst. 

Någon har en yttre dröm.
Den kommer flygande en dag med vita vingar.
Snart fläckas den ner av den Tysta våren,
mördas mitt i ljuset, när drömmen
håller på att slå rot.

Silence Spring klingar ut i bokhyllan.

Inget blir som förr.
Fakta borrar genom galler.
Under kupan flämtar en röst, en ande.
Profetens sanningar, som i biblisk tid. 

Men vingarna fladdrar vidare.
De tyngs ner av snön som faller över staden Lund.
Världen stiger in och förmörkar.
Rädslan eskalerar.
Övergreppen tilltar.
De mörka gångarna under jord utökar sin längd,
Och kampen hårdnar över bränd jord. 

Sonnevi spår väder i Vietnam
och staden är nära hatet vibrerar
mellan öst och väst. 

Det var ingen dröm.
Det var en hastigt, fladdrande förhoppning
som snabbt gled ut till vänster,
utan riktning eller etisk bäring.

Vi hade en dröm, men regnet tog dess sömn och vila.
Vi hade en dröm, men vinden slet sönder dess tysta timmar.
Vi hade en dröm, men fåglar vek undan för dess mörka kropp. 

På balkongen faller Martin Luther King samman.

Den represiva toleransens gamar
häckar bakom strukturer av  betong och glas. 

När 1968 hade avlidit
hade vi redan läst En orättvis betraktelse.
Lärt oss att den Tredje världen ser oss
som rövare i mörka, förhatliga grottor. 

Vi hade inte mod att stanna för att se, memorera.
Vi fortsatte in i den flummiga tiden
då gränser testades och den berusande musiken
spreds över de öppna fälten vid Woodstock. 

Bland blommorna och sången fann vi en tid av berusning.
De ostrukturerade timmarna
kom och gick, som spontana ekon.
Någon talade om solidaritet. 

Vi lade oss ner i gräset
och kallade det kärlek.
Gled in i varandra som drömmar,
med osäkrade revolvrar. 

Och vi som föddes under krig,
umbärande och fattigdom
red nu fram över välfärdshästarnas ägor,
som frustande hingstar glatt sjungande utanför
kommunalhusens spröda fönster. 

Den godhet som vi fått
var omedvetet inrymd i tunna skålar.
Vi drack utan att förstå,
släckte törsten utan att veta,
att trygghetens våg var en tillfällighet
av omedveten, sårbar rörelse i nuet.

Vårt trygghetssamhälle växte. 

Den individuella friheten ympades in i kroppar,
en efter en. Och den sociala frihetens manifest
grävde sig allt djupare
in i en oskuldsfull Läroplan. 

Vi lösgjorde varandra
från kollektivets klass och vånda.
Den personliga friheten
drev oss med utbildning framåt:
alla ville vi bli något. 

Ändå valde några att stå utanför
på grund av trycket från samhällets muskler.
De slående utanförskapens hjärtan
fanns där på ovisshetens ungkarlshotell: 

de sov vidare, utarmade.

Allt började som i Waterloo.
Abba spelade upp med blod och tårar. 

Med krigets historiska minne
och musikbranschens förföriska klangbild.
Äntligen hade Sverige kommit med
på den europeiska kartan.
Musikens godhet gav pengar och svalka,
berömmelse, frasglans och kultur.

Vi avsade oss våra visor av klass,
de kraftfulla orden om liv och bröd. 

Nu hade vår strävan fått en annan riktning
vår inre moral en slitsam kamp mellan inre värden
och yttre värde. 

Kärleken hade förenats med de pengar,
som vred sig ogenerat
över solscenens glans av love and money.

Någon skrek om alienation rakt in  i våra ansikten.

Kapitalet kom åter till pass, men i en annan dimension.
Ovanifrån kom maktens signaler,
med bärande strukturer
som snabbt kunde förvandlas till bonusavtal
och långsiktig, kollektiv godhet. 

Alla skulle tjäna på detta.

Våra pensionsförsäkringar sköt som raketer mot rymden.
Efter en tid stod vi kvar på marken
och kände att besvikelsens gnistor och ljus
trängde långt in i våra mest hemliga rum. 

Snart hade vi uppnått en ränta på 500 procent.
Byggnaden var bankrutt och diset över
Stockholms stadshus blev som dy och fuktig mossa,
insvept i klockornas sega klang. 

Kanske några från Kungahuset hörde den spröda klocklangen?
Eller fanns det några statsråd,
som smörjde sina krås vid Operabaren
medan klangen ännu hördes, genuint nära. 

Samhällets godhet fanns inte längre.
Den kollektiva godheten
hade stängt dörren till
det sociala ingenjörsverkets korridorer. 

Nycklarna hade kastats bort.
De låg tillsammans med Palmevapnet
osynligt inbäddade i Strömmens lera. 

Och så svångremspolitiken:

det goda samhällets samvete. 

De ansvarstagande miljonärerna.
och de kvalificerade politikerna,
som efter avgång håller säkerhetsnivån högt
eller låter EU-byråkrater belöna
redan ingångna, försvarslösa avtal. 

Någon talar om apanage,
men också om bidrag till kungahus. 

De goda kungarnas makt och lyster:
likt väl rensade dräneringsrör
i det svenska samhället. 

Hur många bidragstagare tål vi?
Hur många sjukskrivna måste arbeta?
Hur många ensamstående mödrar
måste överge sina barn?
Hur många krig har vi kvar
innan döden säger upp sina kontrakt?

Framtiden klyver tiden
i allt mindre och cirklar. 

Långsamhetens tid är förbi
och den hägrande saligheten
ligger förborgad under gravstenens mitt. 

Snart stryps vi.

Låt oss därför förberedas till flykt. 

Möta de svarta hål som befriar!

Hans-Evert Renérius

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.