Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Den svårartade godheten



Image
Spirits Fixt av Hebriana Alainentalo
Åren klyver tiden i oberäkneliga ytor.
Klyver gamla ekar med sorgsens iver.
Små och stora vresiga staplar av ord
glimmar till och lägger sig ner
för att driva fram över sårigt, skurna vatten.

 

År är som söndertrasade skepp.
De som varit syns, allt mindre.
De har sänkts ner i obekvämt tilltagna bassänger.
Där ligger tiden i frätande bad och blånande syror.

Skepp har förlorat sina segel; försummade år.
Bogen nött mot den envisa horisonten -
havets vågor, som ständigt gnager sitt samvete
mot stranden, har ännu inte givit upp ett hopp
om försoningen.

Ändå byggs murar mellan folk.
Öar upprättas som punkter för flykt. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen ligger här och vilar.
Ingen syns under middagstid vid brunnens svalka
Ingen ligger i den förföriska solen. 

Din närvaro är frånvaro:
bara strödda strålar har tid att leva.
De som har tid att komma,
vänder i gryningen.

Med ljusårs avstånd föder någon
över en grav, ett skepp, en tid. 

Beckett kommer och går.

Här har ögonblick runnit
som tankar ur ett skimrande glas. 

Men det har funnits tider av liv,
där havet har tagit in nät om natten
och fångster samlats i de övre rummen. 

Som hemligheter vid ett bord.
Som lärjungar med bröd och vin i sina händer. 

Men ingen har kommit hit till de orkeslösa
med den barmhärtiges goda händer.
Ingen har bekymrat sig om småkryp
och hemliga utskott i svekfullt mörker. 

I de mörka städerna, i hålor utefter vägar,
under fruktan och mörker,
slår asfalterade hjärtan svarta slag.
Pulsen är svag i förkalkade ådror:
Katakomber, Undergrounds, Gruvschakt. 

Och så Tomas Tranströmer:
hans dikt korsar 60-talets mörka rum,
där tågen halas i hålor, hålrum, håligheter,
T-centraler, hållplatser, inre nästen
smyger tyst in i historiska gångar. 

En dag kommer svepande vrede och död.
Hammarskjöld går in i evigheten
med Vägmärken, osynliga vid dödens port.
Hans minne lyser över Kalmardomen,
där min själ förlorar i vikt. 

En tyst minut.

Dansen börjar inte.
Vi sätter oss ner och samtalar, viskande.
Vi tänker på Afrikas tysta, mörkt anlagda skogar.
Och jag ber en bön för min FM-kamrat,
som i ångest ålar fram
genom regnskogens tystnad och mörker.

Några kandidater tänder facklor.
Soldater flockas kring freden.
På torg hålls hyllningar och sorg vid liv. 

Sörjande går samman med goda föresatser,
som när välfärd söker tröst och referenser,
som när godhet kan sökas i det närvarande. 

Kollektivets händer är slutna.
Vem bryr sig under revolutionens yra?
De kalla själarnas godhet stelnar
i teoretiska frysrum, som manifest
eller stelnade drömmar, ordlösa. 

Tiden kommer med mord,
och frustrerande Dallasångest.
Vi springer fram till öppna bilar
och flyr undan i ett folkhavs förvirring. 

Med förvåning sänks våra halsar i ett hav
av stiltje; en onaturlig kropp, stiger fram
ur diset för att sjukna, ljudlöst. 

Någon har en yttre dröm.
Den kommer flygande en dag med vita vingar.
Snart fläckas den ner av den Tysta våren,
mördas mitt i ljuset, när drömmen
håller på att slå rot.

Silence Spring klingar ut i bokhyllan.

Inget blir som förr.
Fakta borrar genom galler.
Under kupan flämtar en röst, en ande.
Profetens sanningar, som i biblisk tid. 

Men vingarna fladdrar vidare.
De tyngs ner av snön som faller över staden Lund.
Världen stiger in och förmörkar.
Rädslan eskalerar.
Övergreppen tilltar.
De mörka gångarna under jord utökar sin längd,
Och kampen hårdnar över bränd jord. 

Sonnevi spår väder i Vietnam
och staden är nära hatet vibrerar
mellan öst och väst. 

Det var ingen dröm.
Det var en hastigt, fladdrande förhoppning
som snabbt gled ut till vänster,
utan riktning eller etisk bäring.

Vi hade en dröm, men regnet tog dess sömn och vila.
Vi hade en dröm, men vinden slet sönder dess tysta timmar.
Vi hade en dröm, men fåglar vek undan för dess mörka kropp. 

På balkongen faller Martin Luther King samman.

Den represiva toleransens gamar
häckar bakom strukturer av  betong och glas. 

När 1968 hade avlidit
hade vi redan läst En orättvis betraktelse.
Lärt oss att den Tredje världen ser oss
som rövare i mörka, förhatliga grottor. 

Vi hade inte mod att stanna för att se, memorera.
Vi fortsatte in i den flummiga tiden
då gränser testades och den berusande musiken
spreds över de öppna fälten vid Woodstock. 

Bland blommorna och sången fann vi en tid av berusning.
De ostrukturerade timmarna
kom och gick, som spontana ekon.
Någon talade om solidaritet. 

Vi lade oss ner i gräset
och kallade det kärlek.
Gled in i varandra som drömmar,
med osäkrade revolvrar. 

Och vi som föddes under krig,
umbärande och fattigdom
red nu fram över välfärdshästarnas ägor,
som frustande hingstar glatt sjungande utanför
kommunalhusens spröda fönster. 

Den godhet som vi fått
var omedvetet inrymd i tunna skålar.
Vi drack utan att förstå,
släckte törsten utan att veta,
att trygghetens våg var en tillfällighet
av omedveten, sårbar rörelse i nuet.

Vårt trygghetssamhälle växte. 

Den individuella friheten ympades in i kroppar,
en efter en. Och den sociala frihetens manifest
grävde sig allt djupare
in i en oskuldsfull Läroplan. 

Vi lösgjorde varandra
från kollektivets klass och vånda.
Den personliga friheten
drev oss med utbildning framåt:
alla ville vi bli något. 

Ändå valde några att stå utanför
på grund av trycket från samhällets muskler.
De slående utanförskapens hjärtan
fanns där på ovisshetens ungkarlshotell: 

de sov vidare, utarmade.

Allt började som i Waterloo.
Abba spelade upp med blod och tårar. 

Med krigets historiska minne
och musikbranschens förföriska klangbild.
Äntligen hade Sverige kommit med
på den europeiska kartan.
Musikens godhet gav pengar och svalka,
berömmelse, frasglans och kultur.

Vi avsade oss våra visor av klass,
de kraftfulla orden om liv och bröd. 

Nu hade vår strävan fått en annan riktning
vår inre moral en slitsam kamp mellan inre värden
och yttre värde. 

Kärleken hade förenats med de pengar,
som vred sig ogenerat
över solscenens glans av love and money.

Någon skrek om alienation rakt in  i våra ansikten.

Kapitalet kom åter till pass, men i en annan dimension.
Ovanifrån kom maktens signaler,
med bärande strukturer
som snabbt kunde förvandlas till bonusavtal
och långsiktig, kollektiv godhet. 

Alla skulle tjäna på detta.

Våra pensionsförsäkringar sköt som raketer mot rymden.
Efter en tid stod vi kvar på marken
och kände att besvikelsens gnistor och ljus
trängde långt in i våra mest hemliga rum. 

Snart hade vi uppnått en ränta på 500 procent.
Byggnaden var bankrutt och diset över
Stockholms stadshus blev som dy och fuktig mossa,
insvept i klockornas sega klang. 

Kanske några från Kungahuset hörde den spröda klocklangen?
Eller fanns det några statsråd,
som smörjde sina krås vid Operabaren
medan klangen ännu hördes, genuint nära. 

Samhällets godhet fanns inte längre.
Den kollektiva godheten
hade stängt dörren till
det sociala ingenjörsverkets korridorer. 

Nycklarna hade kastats bort.
De låg tillsammans med Palmevapnet
osynligt inbäddade i Strömmens lera. 

Och så svångremspolitiken:

det goda samhällets samvete. 

De ansvarstagande miljonärerna.
och de kvalificerade politikerna,
som efter avgång håller säkerhetsnivån högt
eller låter EU-byråkrater belöna
redan ingångna, försvarslösa avtal. 

Någon talar om apanage,
men också om bidrag till kungahus. 

De goda kungarnas makt och lyster:
likt väl rensade dräneringsrör
i det svenska samhället. 

Hur många bidragstagare tål vi?
Hur många sjukskrivna måste arbeta?
Hur många ensamstående mödrar
måste överge sina barn?
Hur många krig har vi kvar
innan döden säger upp sina kontrakt?

Framtiden klyver tiden
i allt mindre och cirklar. 

Långsamhetens tid är förbi
och den hägrande saligheten
ligger förborgad under gravstenens mitt. 

Snart stryps vi.

Låt oss därför förberedas till flykt. 

Möta de svarta hål som befriar!

Hans-Evert Renérius

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.