Martin Tistedt

Hyperbol

General Erich Ludendorff skådar ut över traktens åkrar och skogar och städer:
− Nu sänker sig natten över Europa.

− Godnatt, lilla gumman! säger mamma.

− Godnatt, mamma!

Lolita kryper ner i sin säng med en djup suck av njutning: Nu ska det bli skönt att sova. Det har varit en underlig dag. En födelsedag i flera bemärkelser. Jag är så sömnig… Jag stiger in i drömskogens svalkande skugga…

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lolita sover sött. Tystnaden och lugnet fyller familjens bostad som lågt pysande lustgas. Men en mörk skugga smyger plötsligt genom villans ordlösa vaka. Dörren till Lolitas rum öppnas sakta och försiktigt. En uråldrig och illaluktande gammal blick smeker Lolitas sovande ansikte som är slätt av ungdom och skönhet. En reslig och gänglig gestalt tar form bredvid hennes säng. Långa gula tänder blänker i ett blekt och skrynkelfårat ansikte. Det är Lolitas farfar som med glupande hunger står böjd över henne.

− Sov, du lilla videung…

Lolitas kropp vrider sig oroligt under täcket och hon mumlar i sömnen: − Silverhannen är tillbaka…
− Sov lugnt i hans starka armar, lilla barn… väser farfar med en blick dimmig av begär.

Han böjer sig över Lolita. Han lägger sin gulnade gammelmanshand över hennes vackra lilla flickhand. Ur hans mun sipprar en andedräkt skälvande av dödsskäck. Han ställer sig på knä vid hennes säng, han har aptit på livet! Han rullar Lolitas drömtyngda huvud åt sidan och blottar hennes hals. Den är vit i mörkret, blodet bultar genom halsen och halsens sår som han bet upp natten innan.

Farfar öppnar sitt vidriga gap och pressar det mot Lolitas blomstjälk: Jag känner med min gråblå tunga hennes röda öppna sår. Begäret efter det oskyldiga barnets liv är som ett gift i mina ådror. Jag kan inte motstå det! Jag biter djupt i såret och suger Ungdom ur Lolitas kropp!

Jag är som fastnaglad vid henne, jag är en fästing. Jag känner livskraften spridas ut i kroppen, jag känner hur åren faller som hudflagor från mitt ansikte. En fruktansvärd värme hamrar ut i min ålderskalla manskropp. Mitt blod dunkar hett i alla lemmar, lemmen fylls för första gången på många år, den rycker med blodets rytm.

Mörkret i Lolitas rum blixtrar i mina ögon. Skälvningar rasar som små skarabéer genom hennes spända kropp. Jag är en människa, jag är ett monster.

Med en alltförmänsklig viljeansträngning släpper jag mitt bett. Jag faller bakåt och luften tränger sig in i mina lungor, jag står upprätt och andas häftigt i det ljusglittrande flickrumsmörkret. Vilken underbar livsglädje som brinner i mitt hjärta! Under sina stängda hudlock rör sig Lolitas ögon, hon ser rakt in i drömmens kött.

Samtidigt som farfar och Lolita utbytt kroppsvätskor har även ett annat privat rum invaderats. Lolitas bror Olof har ännu inte kommit hem, istället har han begett sig till farmor och farfars radhus utanför stan. Med nyckel har han tagit sig in, med kvalkallsvettig panna står han i den släckta hallen. Farmors äckliga snarkningar hörs inifrån sovrummet. Bulimihungern vrider sig i Olofs tarmar som en spetsad mask, den äter honom levande:

Jag får inte! Jag måste! Jag vill inte! Jag kan inte låta bli! Jag kan låta bli! Jag är tvingad! Jag kan behärska mig! Jag är för svag! Jag kan inte kontrollera mig! Jag vill inte men jag måste!

Olof rör sig ljudlöst genom den pensionärspyntade hallen, genom dunkel och valmöjligheter eller illusioner av valmöjligheter mot farföräldrarnas sovrum. Han gläntar försiktigt på sovrumsdörren. Farmors nakna kropp ligger blottad på dubbelsängen. Svettblank och ångande sover hon på rygg med täcket som en feberblöt korv mellan benen. Hennes mun hänger öppen, snarkningarna pruppar och knastrar. Hon liknar ett blåsvullet drunkningsdödslik med de ådriga fläskpattarna och den enorma bristningsspräckliga magen i vädret. Svetten rinner sakta ur de håriga armhålorna, där i närheten på sidan sitter såret.

Olofs magsäck drar ihop sig i kramper: Allt detta fläsk! Allt detta fett! Såna groteska mängder kalorier! Hon är som en gigantisk rutten gräddbakelse!

Men var är farfar?

Olof är ovetande om att han inte är ensam i släkten om att ha oemotståndliga drifter att kämpa med eller mot. Men farfars frånvaro är bara en lättnad. Olof tar steget in i sovrummet. Han faller ner på alla fyra. Han kryper över heltäckningsmattan mot farmors svullna kroppkaka med blicken fäst vid hennes svetthåriga armhåla. Suget strålar kallt som Nicole Richies diamantprydda solbrillor. Det är som om Olof vore naken, men han har kläder på sig!

Musklerna rör sig över Olofs muskulösa rygg när han kryper. Tveksamhetvåndan lämnade han vid sovrumströskeln, nu är det bara storstadsleopardens knivskarpa blick på sitt byte som driver honom framåt som en piska över de rakade skinkorna. Olof är en leopard, ett lejon och en tiger. Olof drömmer om att bli våldtagen. Olof fäller en tår när han är ensam. Det är han inte ensam om.

Jag måste fortsätta! Jag fortsätter! Jag kastar mig över farmors oduschade späck! Hon stönar mörkt, snarkningen avbryts kort när jag hugger till. Hon sover så tungt att smärtan bara är en vag skepnad i drömmens ögonvrå. Ur det öppna sårets hål suger jag fett, rosa av blod. Fläsk från hennes bubbliga bilringar forsar in i min maniskt sugande mun, jag sväljer och sväljer! Jag känner magsäcken fyllas och tänjas av den segklimprinniga fettvävnadsgröten. Å! Det här är min underbaraste och vidrigaste sekund! Allt jag längtat efter! Allt jag fruktat!

Jag springer glödande av skräck in på toa, jag stoppar två fingrar i halsen, jag kräks upp allt fett jag sugit i mig! Den rosavita sörjan klafsar ner i wc-stolens tysta och bottenlösa tjärn med ett utdraget plask. Det stänker upp över kanterna. Det rinner tunga tårar av livserfarenhet nerför mina kinder. Jag har smaken av rutten grädde och bearnaisesås fet i munnen. Jag står på knä inför toalettstolens vitblänkande biktstol, det här är sanningen.

Allting är sant. Allting är verklighet. Livet är inte en dröm! Livet är verkligheten. Verkligheten forsar rakt igenom mig. Jag är verkligheten, det är jag som står på knä på en nerpissad toamatta framför toan som jag just spytt i. Farfar och farmor brukar bajsa och kissa ner i toaletten. Det är så man kan spy.

Jag torkar upp spyorna med toapapper som jag spolar ner. Jag darrar i hela kroppen. Lysrörsljuset är så ljust och upplysande. Innan jag lämnar radhuset kikar jag försiktigt in i sovrummet. Farmor ligger kvar i samma ställning, månens silverljus ser rakt in till den öppna sårmunnens fuktblänkande tunga. Hon stönar oroligt i sömnen.

Ute är det ödsligt och tyst. Natten väller fram över landet, jag vet inte om jag är stark eller svag. Allt är relativt. Ensamheten stiger som dimma ur marken. Det är sorgligt att man ska vara så ful och äcklig. Det svider surt i halsen. Jag bär inte på ett kors men en imaginär ryggsäck med många extrakilon. Det är tyst och ödsligt och hänförande ensamt i kropp och knopp.