- Utopiska geografier
- Publicerad:
diktandet är ett annat sätt att vara mor
Donna me prega, - per ch'eo voglio dire
d'un accidente - che sovente - è fero
ed è si altero - ch'è chiamato amore:
sì chi lo nega - possa 'l ver sentire! (Guido Cavalcanti)
att finna sig själv betyder att koncentreras på sig själv... betyder att omfamna den andre... sedan andas du djupt... och upptäcker rosenfinken som visslar när solen går upp... du upptäcker att bakom detta rosenmoln som liknar en dikt finns alltid en mor och att diktandet är ett annat sätt att vara mor.
Annons:
Mitt liv och mina ord blev, rätt så ofta, synonymer. Precis som många livs erfarenheter har även orden lämnat tömma platser åt det ofullbordat, mitt liv har varit fullt av en lång rad osagda ord.
Livets högsta glädje är när ord och liv blir fulländade. En perfekt union.
Stöd Tidningen Kulturen
Sorgen är de isbelagda orden och livsmöten som förblir osagda som förblir icke upplevda.
Detta liknar skillnaden mellan den lyckliga och den olyckliga kärleken.
Det är bara med hjälp av den olyckliga kärleken som man skapar konst, litteratur...
Livets glädje och den perfekta sammanslutningen av ord och kroppar behöver inga konstnärliga abstraktioner, ingen sublimering, man har helt enkelt ingen tid för det.
Innan jag dör skulle jag gärna finna en alkemisk balans mellan sorg och glädje.
Men detta tycks omöjligt.
Och du...
De profundis ur mörkret kommer alla dessa tankar... Men det är inte du som är dunkel utan mörkret självt som omringar oss i en kram som kväver... Utopiernas tid är förbi, liksom alla stora tankar om kärlek och frihet... De levde en så kort tid att de inte kunde upplevas fullständigt... Kaoset är det absoluta suveräna ...
Men du, om du inte hittar svaret på din fråga i allt det som för alla andra är världen, överlämna dig till erotikens extrema svindlar, överför mot världens mörker det som i heligheten är glöd och dödskamp...
... du springer utefter den vita korridoren
många rum på båda sidorna låsta stort hus ett palats och sedan trapporna gamla gråa trappor i marmor kalla, höga, svåra...
du springer du tittar på handtagen och på staketet lackerat i rött
du tittar på träden de fina skulpturerna på gården och grindarna fin de siècle med rosor och andra blåa blommor djurfigurer
du springer i trappan du svettas din kropp luktar gott av svetten du springer du fortsätter att springa sedan... det regnar..
du springer fortsätter att springa dina tankar för dig bort bortom trappan bortom korridoren bortom dörrarna och blommorna du flyger tillbaka många ansikten... ett folk... men du ser mig bland dem du kramar mig du klöser sönder mina kläder och dina du låter min tunga slicka din kropp överallt, din fitta luktar så gott, sedan stoppar du två fingrar i min fitta och du rör dem in i mig först sakta och sedan fortare och fortare...
jag säger:
Vi vet att – i mitten av vårt Själv- är vi ett annat ... eller en annan ... liksom Rimbauds j'est un autre - Det går inte att översätta riktigt... men vi vet, fortsätter jag - vi vet att varje människa är, ontologiskt menat, två...
Du säger:
att finna sig själv betyder att koncentreras på sig själv... betyder att omfamna den andre... sedan andas du djupt... och upptäcker rosenfinken som visslar när solen går upp... du upptäcker att bakom detta rosenmoln som liknar en dikt finns alltid en mor och att diktandet är ett annat sätt att vara mor.
Gilda Melodia
