Strindberg på promenad

Mot slutet av 1880-talet bodde Strindberg med hustrun Siri von Essen en tid i Holte norr om Köpenhamn, inhyrda i den lätt förfallna villan Skovlyst som ägdes av en originell ...

Av: Ivo Holmqvist | 27 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Singing in the rain - Sthlm Jazz Fest 10

Det är kallt och det regnar (på lördagen) - det kan man inte göra mycket åt, det ligger utanför - eller snarare ovanför - arrangörens kontroll. Fast visst utmanade man ...

Av: Ulf Stenberg | 15 juni, 2010
Kulturreportage

Smaken av frihet



En midsommarvaka för länge sedan




 

 

Ljuset, granarna, björkarna, vägens vita band och järnvägens rostbruna spår var inte enbart tröst för den som tvingas leva på snäva villkor. De var direkta värden, dyrbarheter i egen rätt. De kompenserade inte något, och krävde ingen kompensation.

Annons:

Det finns befriade tillstånd. Tillstånd av tyngdlöshet och lätthet. Det finns genomskinliga tillstånd då världen vilar som ett vingepar medan tystnaden faller, lodrät och mjukt, till jordens innandöme.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jorden var lätt av nattens ljus. Jag satt vid ett gammalt mahognybrunt och polerat matsalsbord. Det fungerade som mitt arbetsbord och stod framför ett tre meter långt fönster, avdelat i fem stora, hela rutor.

Utanför flöt midsommarnatten över en taggig kam av mörk granskog, här och var uppmjukad av björkars och ekars ljusare lövverk. Nedanför en sluttning gick vägen som ett band. En och annan bil flöt förbi. Bortom vägen löpte järnvägen med sina dubbla spår, och jag kunde se övergången, som jag korsat många gånger. Där bakom höjde sig ännu en kulle, där en och annan ålderdomlig villa stod kvar.

Vi bodde i Fagersjö då, mina två barn och jag. Sjön Magelungen prunkade gul av näckrosor och vattnet speglade himlen i stillsam rörlighet. Pojken var ett år gammal, flickan nio år. Huset var modernt, tre våningar utan hiss.

Vi bebodde en ateljé, inte avsedd om bostad, och vi bodde illegalt. Vårt utrymme var inte stort: trettio m2.

Byggnaden stod rak och linjerad i ett landskap som, här och var, ännu bar det oförstördas prägel. Någonstans en stenbumling med mossa, en upptrampad stig utanför moderna fönsterrader, en trädstam, en myrstack. Två björkar växte, med fina kronor och raka stammar, utanför vårt fönster. Jag tyckte om deras grannskap.

Det var bostadsbrist. Om vi inte bott i ateljén löpte vi risk att alls inte ha tak över huvudet, och tvingats att häcka i sandlådan eller någon talltopp.

Året var 1968. Fagersjö ligger nära Farsta, utanför Stockholm. Denna svenska förort utanför förorten ägde stundtals en ogripbar skönhet, en spröd glädje, en svårförnimbar balans under omständigheter, som till det yttre alls inte var idealiska. En ensamstående mor med två barn hopklämda på en liten bostadsyta utan badrum och, till och med, utan kök, visst verkar det ynkligt och bedrövligt. Så illa var det inte, trots osäker, stundtals generös, ekonomi.

Vi hade diskbänk med varmt och kallt vatten. Där fanns små skåp, där vi kunde förvara koppar, glas, skedar, tallrikar. En kaffeburk, tepåsar, socker. I ett litet kylskåp fanns plats för grädde, mjölk och smör och ett par ägg att koka till hastig lunch. Jag lagade all vår mat på en liten kokplatta.

Kläder kunde hängas på några nakna klädhängare innanför dörren. Ingen garderob fanns, och jag skaffade ett stort skåp för våra persedlar.

Ljuset, granarna, björkarna, vägens vita band och järnvägens rostbruna spår var inte enbart tröst för den som tvingas leva på snäva villkor. De var direkta värden, dyrbarheter i egen rätt. De kompenserade inte något, och krävde ingen kompensation.

Vi levde.

Jag skrev en dikt:

 

Och i den svala natten

Börjar fågeln

Sakta sjunga

 

Hon sjunger om sin kärlek men hon älskar ingen

 

I den svala natten sjunger fågeln

Och natten har sin stillhet

Den har sitt ljusa hölje

Och sitt mörka

 

Natten har sin hand av sammet

Sluten

Och sin vita väg

Sin kupa av metall

Och sitt språng mot intet

 

Sin sång har natten

Sina ljusa ekon, silverskimrande

Och röster

Och sin tysta mörka sömn

Så mjuk

 

Och sin stege av blått järn har natten, men långt borta

Är den

Och knappt synlig

 

Och sitt sakta spel

Som skivor

Av metall i vinden

 

I den natten sjunger fågeln ensam

Hon sjunger ur sin kärlek

Ensam

 

Och hennes mörkblå fjäderpennor skimrar och det

Röda skimrar

I hennes hud

 

Hon är en regnbåge

Ur nattens sammet

Och metall

 

Och trädens dunkel är kompakt och tyst

 

Hon sjunger ur sin kärlek ensam

Hon sjunger om sin kärlek men hon älskar ingen

 

Och därför lever hon

Och därför

Älskar hon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den romantiska texten - en helig princip

En av de stora förtjänsterna med Horace Engdahls essäsamling Den romantiska texten, är att han så konsekvent förmår ställa poesin i relation till varat och existensen och därmed "frigöra" både ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2009

Bibliotekstjänst leker tidningsredaktion

” Som vi anger på vår hemsida recenseras inte allt material som inkommer. De titlar som du efterfrågar har inte blivit recenserade. De finns dock sök- och beställningsbara för våra kunder i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 november, 2012

Bemäktigandet av motståndet gör en fri. Möte med den schweiziske författaren Eugène

Ce n’est pas nous qui possédons les objets, j’ai l’impression que ce sont les objets qui nous possèdent. Plötsligt står Eugène där på scenen med en skobeklädd fot och en i ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 08 december, 2012

Byt ut betongen mot ett hårigt mansbröst

Varför ser all graffiti likadan ut och varför blir så många gråtarga över konst på gatan? Det är två av frågorna som väcks under Urban Arts Manifestation som i slutet ...

Av: Sofie Valfridsson | Kulturreportage | 13 juni, 2009

Litterärt hemlighus

Templet vid Neckar. Förebilden för litteraturmuseet i Marbach är naturligtvis Parthenon på Akropolisklippan, en pelargången har stramats upp. Foto: DLA Marbach Litterärt hemlighus Det finns mycket i en författares ...

Av: Elin Schaffer | Kulturreportage | 25 september, 2007

Frank Hellers beskrivning av judar blev ett självporträtt

Ända sedan Conan Doyle med början 1887 (romanen ”En studie i rött”) framgångsrikt producerade ett antal berättelser, de flesta noveller, med Sherlock Holmes i The Strand Magazine, har författare av ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 29 augusti, 2013

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Kunsthaus Graz med belysning på kvällen. Foto: Mathias Jansson

Konststaden Graz – bland rymdskepp och ljussvärd

Den offentliga konsten i Graz är precis som arkitekturen ganska traditionell och domineras av äldre skulpturer och monument.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.