TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | 04 november, 2015
Media, porträtt

Guds död, människans bankrutt och den kreativa subversionens metamorfoser - En essä om…

Finns det böcker som kan spränga hela folkhemska helyllebibliotek åt helvete? Nästan alla torde väl förneka att något sådant vore möjligt; dessvärre kanske de har rätt. Om något aldrig förut ...

Av: Nikanor Teratologen | 11 mars, 2011
Essäer om litteratur & böcker

"Jag var inte toastmaster åt någon generation" - Bob Dylan och livet fram…

"Jo", börjar jag försiktigt, "Bob Dylan fyller sjuttio år den 24: e maj, tror du att jag kan få in något om det?". När redaktören svarar javisst blir jag smått ...

Av: Linda Bönström | 24 maj, 2011
Kulturreportage

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | 06 oktober, 2014
Utopiska geografier

Smaken av frihet



En midsommarvaka för länge sedan




 

 

Ljuset, granarna, björkarna, vägens vita band och järnvägens rostbruna spår var inte enbart tröst för den som tvingas leva på snäva villkor. De var direkta värden, dyrbarheter i egen rätt. De kompenserade inte något, och krävde ingen kompensation.

Annons:

Det finns befriade tillstånd. Tillstånd av tyngdlöshet och lätthet. Det finns genomskinliga tillstånd då världen vilar som ett vingepar medan tystnaden faller, lodrät och mjukt, till jordens innandöme.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jorden var lätt av nattens ljus. Jag satt vid ett gammalt mahognybrunt och polerat matsalsbord. Det fungerade som mitt arbetsbord och stod framför ett tre meter långt fönster, avdelat i fem stora, hela rutor.

Utanför flöt midsommarnatten över en taggig kam av mörk granskog, här och var uppmjukad av björkars och ekars ljusare lövverk. Nedanför en sluttning gick vägen som ett band. En och annan bil flöt förbi. Bortom vägen löpte järnvägen med sina dubbla spår, och jag kunde se övergången, som jag korsat många gånger. Där bakom höjde sig ännu en kulle, där en och annan ålderdomlig villa stod kvar.

Vi bodde i Fagersjö då, mina två barn och jag. Sjön Magelungen prunkade gul av näckrosor och vattnet speglade himlen i stillsam rörlighet. Pojken var ett år gammal, flickan nio år. Huset var modernt, tre våningar utan hiss.

Vi bebodde en ateljé, inte avsedd om bostad, och vi bodde illegalt. Vårt utrymme var inte stort: trettio m2.

Byggnaden stod rak och linjerad i ett landskap som, här och var, ännu bar det oförstördas prägel. Någonstans en stenbumling med mossa, en upptrampad stig utanför moderna fönsterrader, en trädstam, en myrstack. Två björkar växte, med fina kronor och raka stammar, utanför vårt fönster. Jag tyckte om deras grannskap.

Det var bostadsbrist. Om vi inte bott i ateljén löpte vi risk att alls inte ha tak över huvudet, och tvingats att häcka i sandlådan eller någon talltopp.

Året var 1968. Fagersjö ligger nära Farsta, utanför Stockholm. Denna svenska förort utanför förorten ägde stundtals en ogripbar skönhet, en spröd glädje, en svårförnimbar balans under omständigheter, som till det yttre alls inte var idealiska. En ensamstående mor med två barn hopklämda på en liten bostadsyta utan badrum och, till och med, utan kök, visst verkar det ynkligt och bedrövligt. Så illa var det inte, trots osäker, stundtals generös, ekonomi.

Vi hade diskbänk med varmt och kallt vatten. Där fanns små skåp, där vi kunde förvara koppar, glas, skedar, tallrikar. En kaffeburk, tepåsar, socker. I ett litet kylskåp fanns plats för grädde, mjölk och smör och ett par ägg att koka till hastig lunch. Jag lagade all vår mat på en liten kokplatta.

Kläder kunde hängas på några nakna klädhängare innanför dörren. Ingen garderob fanns, och jag skaffade ett stort skåp för våra persedlar.

Ljuset, granarna, björkarna, vägens vita band och järnvägens rostbruna spår var inte enbart tröst för den som tvingas leva på snäva villkor. De var direkta värden, dyrbarheter i egen rätt. De kompenserade inte något, och krävde ingen kompensation.

Vi levde.

Jag skrev en dikt:

 

Och i den svala natten

Börjar fågeln

Sakta sjunga

 

Hon sjunger om sin kärlek men hon älskar ingen

 

I den svala natten sjunger fågeln

Och natten har sin stillhet

Den har sitt ljusa hölje

Och sitt mörka

 

Natten har sin hand av sammet

Sluten

Och sin vita väg

Sin kupa av metall

Och sitt språng mot intet

 

Sin sång har natten

Sina ljusa ekon, silverskimrande

Och röster

Och sin tysta mörka sömn

Så mjuk

 

Och sin stege av blått järn har natten, men långt borta

Är den

Och knappt synlig

 

Och sitt sakta spel

Som skivor

Av metall i vinden

 

I den natten sjunger fågeln ensam

Hon sjunger ur sin kärlek

Ensam

 

Och hennes mörkblå fjäderpennor skimrar och det

Röda skimrar

I hennes hud

 

Hon är en regnbåge

Ur nattens sammet

Och metall

 

Och trädens dunkel är kompakt och tyst

 

Hon sjunger ur sin kärlek ensam

Hon sjunger om sin kärlek men hon älskar ingen

 

Och därför lever hon

Och därför

Älskar hon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 november, 2012

Sannheten

Innledning I uminnelige tider har så vel lek som lærd undret seg over hva som menes med ‘sannhet’ og hva for egenskaper, eller kvaliteter, som gjør at en kan hevde om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 september, 2014

Experimentmässor, igenkänning och julgåvor

Med start på Första söndagen i Advent, alltså den 2 december, kan Svenska kyrkans nya försöksordningar för mässan komma att användas. Ett antal församlingar har fått ansöka om att bli ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 26 oktober, 2012

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

Free your mind – and the rest will follow

  foto: Henriette Lykke Free your mind – and the rest will follow Sedan drygt femtio år tillbaka har den japanska dansformen Butoh fascinerat sin publik. Butoh är konsten att sudda ut kroppens ...

Av: Johanna Wilkens | Konstens porträtt | 14 augusti, 2007

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Who is Charlie?

Alla begrepp flyter in i varandra. Ingenting är längre vad det brukade vara och ingenting är heller hur det ser ut att vara.

Av: Niklas Anderberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts