Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | 23 oktober, 2016
Utopiska geografier

Sven André Tre dikter

Ludwig I den tronlösa tronsalens rymd ekande av svanvingslag och stillad tid på firmamentets hav av rhenguld mot kobolt en anad, osagd fruktan, ängelns dova vittring i mitt stammande ...

Av: Sven André | 04 april, 2011
Utopiska geografier

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jean Cocteau på kur i Baden-Baden

I den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var ...

Av: Bo I. Cavefors | 10 december, 2013
Övriga porträtt

Smaken av frihet



En midsommarvaka för länge sedan




 

 

Ljuset, granarna, björkarna, vägens vita band och järnvägens rostbruna spår var inte enbart tröst för den som tvingas leva på snäva villkor. De var direkta värden, dyrbarheter i egen rätt. De kompenserade inte något, och krävde ingen kompensation.

Annons:

Det finns befriade tillstånd. Tillstånd av tyngdlöshet och lätthet. Det finns genomskinliga tillstånd då världen vilar som ett vingepar medan tystnaden faller, lodrät och mjukt, till jordens innandöme.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jorden var lätt av nattens ljus. Jag satt vid ett gammalt mahognybrunt och polerat matsalsbord. Det fungerade som mitt arbetsbord och stod framför ett tre meter långt fönster, avdelat i fem stora, hela rutor.

Utanför flöt midsommarnatten över en taggig kam av mörk granskog, här och var uppmjukad av björkars och ekars ljusare lövverk. Nedanför en sluttning gick vägen som ett band. En och annan bil flöt förbi. Bortom vägen löpte järnvägen med sina dubbla spår, och jag kunde se övergången, som jag korsat många gånger. Där bakom höjde sig ännu en kulle, där en och annan ålderdomlig villa stod kvar.

Vi bodde i Fagersjö då, mina två barn och jag. Sjön Magelungen prunkade gul av näckrosor och vattnet speglade himlen i stillsam rörlighet. Pojken var ett år gammal, flickan nio år. Huset var modernt, tre våningar utan hiss.

Vi bebodde en ateljé, inte avsedd om bostad, och vi bodde illegalt. Vårt utrymme var inte stort: trettio m2.

Byggnaden stod rak och linjerad i ett landskap som, här och var, ännu bar det oförstördas prägel. Någonstans en stenbumling med mossa, en upptrampad stig utanför moderna fönsterrader, en trädstam, en myrstack. Två björkar växte, med fina kronor och raka stammar, utanför vårt fönster. Jag tyckte om deras grannskap.

Det var bostadsbrist. Om vi inte bott i ateljén löpte vi risk att alls inte ha tak över huvudet, och tvingats att häcka i sandlådan eller någon talltopp.

Året var 1968. Fagersjö ligger nära Farsta, utanför Stockholm. Denna svenska förort utanför förorten ägde stundtals en ogripbar skönhet, en spröd glädje, en svårförnimbar balans under omständigheter, som till det yttre alls inte var idealiska. En ensamstående mor med två barn hopklämda på en liten bostadsyta utan badrum och, till och med, utan kök, visst verkar det ynkligt och bedrövligt. Så illa var det inte, trots osäker, stundtals generös, ekonomi.

Vi hade diskbänk med varmt och kallt vatten. Där fanns små skåp, där vi kunde förvara koppar, glas, skedar, tallrikar. En kaffeburk, tepåsar, socker. I ett litet kylskåp fanns plats för grädde, mjölk och smör och ett par ägg att koka till hastig lunch. Jag lagade all vår mat på en liten kokplatta.

Kläder kunde hängas på några nakna klädhängare innanför dörren. Ingen garderob fanns, och jag skaffade ett stort skåp för våra persedlar.

Ljuset, granarna, björkarna, vägens vita band och järnvägens rostbruna spår var inte enbart tröst för den som tvingas leva på snäva villkor. De var direkta värden, dyrbarheter i egen rätt. De kompenserade inte något, och krävde ingen kompensation.

Vi levde.

Jag skrev en dikt:

 

Och i den svala natten

Börjar fågeln

Sakta sjunga

 

Hon sjunger om sin kärlek men hon älskar ingen

 

I den svala natten sjunger fågeln

Och natten har sin stillhet

Den har sitt ljusa hölje

Och sitt mörka

 

Natten har sin hand av sammet

Sluten

Och sin vita väg

Sin kupa av metall

Och sitt språng mot intet

 

Sin sång har natten

Sina ljusa ekon, silverskimrande

Och röster

Och sin tysta mörka sömn

Så mjuk

 

Och sin stege av blått järn har natten, men långt borta

Är den

Och knappt synlig

 

Och sitt sakta spel

Som skivor

Av metall i vinden

 

I den natten sjunger fågeln ensam

Hon sjunger ur sin kärlek

Ensam

 

Och hennes mörkblå fjäderpennor skimrar och det

Röda skimrar

I hennes hud

 

Hon är en regnbåge

Ur nattens sammet

Och metall

 

Och trädens dunkel är kompakt och tyst

 

Hon sjunger ur sin kärlek ensam

Hon sjunger om sin kärlek men hon älskar ingen

 

Och därför lever hon

Och därför

Älskar hon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Livsforståelse og etikk

Forord Hva har livsforståelse å gjøre med etikk? Det er jo slik at etikk er om prinsipper og regler, intensjoner, verdier og normer, mens all regulering av livet synes å bidra ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 augusti, 2014

49. Asad

De tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 30 november, 2012

Hur Grå var min Mur: nostalgi för en berlinsk estetik

På min sida av den transatlantiska ”dammen”, så har den popkulturella fascinationen vid Berlin ofta resulterat i ett porträtt av staden som i klorna på en kollektiv 'dödsdrift': i denna ...

Av: Thomas Bailey | Kulturreportage | 19 december, 2011

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 11 september, 2016

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | Reportage om scenkonst | 28 mars, 2012

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 29 maj, 2012

Asger Jorn: I begynnelsen var bilden. Foto: Thomas Notini

Cobra – nittonhundratalets sista avantgarde

Thomas Notini om COBRA som inte är en antydan om något farligt och skräckinjagande utan ett akrostikon bildat av början av (de franska) namnen på de tre städer varifrån gruppens ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 17 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.