Experimentmässor, igenkänning och julgåvor

Med start på Första söndagen i Advent, alltså den 2 december, kan Svenska kyrkans nya försöksordningar för mässan komma att användas. Ett antal församlingar har fått ansöka om att bli ...

Av: Per-Inge Planefors | 26 oktober, 2012
Gästkrönikör

Sofia Albertina och andra kyrkoledare

Hösten 2009 har Sverige fått två nya biskopar som är kvinnor. Det är Eva Brunne i Stockholm och Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift. Den svenska prinsessan Sofia Albertina var ...

Av: Mikael Mogren | 08 december, 2009
Essäer om religionen

Litteraturens etik

Vad är autonomi? Finns det en litteraturens etik? Detta är de grundläggande frågorna för Carin Franzéns studie För en litteraturens etik som Mårten Björk granskar för Tidningen Kulturens räkning. Är ...

Av: Mårten Björk | 18 december, 2007
Essäer om samhället

Romantiken. Thekla Knös och konsten att förgylla vardagen

Romantiken är ett dimmigt begrepp som ligger nära ordet nostalgi. Ordet förknippar vi ofta med förälskelse, starka känslor, svärmeri. Det kan även ha en nedsättande klang och blir då liktydigt ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2012
Övriga porträtt

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 7



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




Hon inledde med ett kort konstaterande: "JAG LIDER AV MULLVADSSJUKAN". Folk höll för öronen och grimaserade. Detta var outhärdligt högt, rösten fick till och med fönstren att skallra. Tala lägre! uppmanades hon av samtliga närvarande och efter en stunds kalibrerande hittade hon ett mer normalt röstläge. "Jag lider av mullvadssjukan", upprepade hon, "men jag är inte tillfreds med läkarnas diagnos. Den är för abstrakt. Men först kanske jag ska berätta hur den yttrar sig så att ni får ett bättre hum om vad vi pratar om. Den dyker upp efter det jag lagt mig och avslappnad inväntar sömnen. Då känns det som om det ligger en mullvad i nedre delen av madrassen, som om den också försöker hitta en bra plats i konkurrens med mina fötter som är ute efter samma sak. Den rör på sig, vilket hindrar mina fötter att komma till ro. Men när jag tar av mig täcket och känner med händerna på stället där mullvaden låg, finns där ingenting.

Annons:

Brevbäraren ringer bara en gång

 

Klockan hade slagit nio och kön ringlade sig åter inne i och utanför hans hus. Det verkade finnas hur många berättelser som helst, som om devisen, "där det finns en människa där finns också en berättelse", skulle kunna hängas upp över hans ytterdörr.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då plingade det på dörren, sedan hördes ett rassel och ett stort brunt kuvert landade på dörrmattan. Det innehöll en berättelse, lite taffligt skriven för hand. Men trots allt en berättelse och som sådan var den lika välkommen som de andra. Det märkliga med den var att den var skriven av brevbäraren själv, välkänd i grannskapet under epitetet, "Brevbäraren ringer bara en gång". Han gjorde just så, ringde en gång, avlämnade posten och gick vidare med övrig post till övriga adresser. Detta bruna kuvert fick förtur. Det kom ju från brevbäraren själv. Jag öppnade det omedelbart och läste högt innantill.

"Jag har ett ganska stressigt arbete så min berättelse har ingen berättare med sig, den får ta den vanliga och för mig välbekanta vägen genom brevinkastet och vänta på sin tur. Någon vänlig själ får sedan läsa upp den. Jag kräver ingen förtur, absolut inte, men finner ni det av andra orsaker lämpligt att ta upp den på direkten så inte mig emot.

Mitt epitet har jag fått från en amerikansk fyrtiotalsfilm, "Postman only rings twice". Varför jag fått det, förstår jag inte? Jag ringer ju bara en gång. I övrigt förstår jag inte syftningen. Det är en mordhistoria, och det är sannerligen inte min berättelse. Den är snarare det motsatta. Det är väl någon lustigkurre som varit i farten, inte heller det mig emot. Det skrattas för lite i denna den dystraste av tider.

För många ensamma är det en högtidsstund när det rasslar till i brevinkastet. Någon har tänkt på honom eller henne, det kan vara en nära vän eller yngre släkting, eller - vanligare förstås - hyresvärden eller någon kommunal myndighet. Det spelar ingen roll. Någon har tänkt på honom eller henne. Fast nu går jag händelserna lite i förväg. Innan dess hörs plinget från brevbäraren som bara ringer en gång. Då gäller det att ha kaffet klart, kakorna upplagda och servisen framdukad. Jag hör hur tofflorna på andra sidan dörren ger ifrån sig sitt karaktäristiska, hasande ljud. För det kan handla om sekunder innan jag passerat och hunnit till nästa brevlåda, bakom vilkens dörr samma procedur upprepas. De bor många ensamma gamla i det här distriktet. Några har kommit på att dra fram en stol till dörren och där sitta på vakt och invänta ringsignalen för att i samma ögonblick som den ljuder öppna dörren och bjuda in mig. Då är det svårt att neka. En snabbfika med kaka finns det alltid tid och plats för. Hur jäktad man än är. Det är min uppfattning. Kanske inte min chefs.

Jag minns en gång då jag tackade ja till en gammal mans inbjudan. Pekka hette han. Han råkade bara passera ytterdörren då det plingade till, han hade med andra ord tur. Jag var dessutom kaffesugen så det passade bra. Kaffebord är också svårt att kalla det som mötte min blick. Ett övermått av flaskor hade radats upp, konjak, punsch, rom, whisky, vodka och en massa likörer. Två pyttesmå kaffekoppar och en termos fanns där, mest för syns skull. Inga kakor eller annat tilltugg vad jag kunde se. Det liknade en permanent installation. Jag hade aldrig sett något liknande. Han kallade det för en uppsättning färdmedel. Beroende på vilket av färdmedlen han använde så varierade resmålen. Konjaken tog honom till Frankrike, vodkan till Ryssland, rommen till Västindien osv. Då han plötsligt frågade mig vart jag ville resa. Det är mycket bättre än på TV, sa Pekka med eftertryck.

Jag var förstummad. En konjak skulle sitta fint, men att ge sig av till Frankrike så här mitt i den dagliga brevrundan. Hade jag över huvud taget låst cykeln, vars vidhängande skinnväska var fullastad med brev som skulle delas ut. Vad skulle chefen säga? Åka till Frankrike! Det kan bara inte vara sant, det går inte så lätt. Ett glas konjak fick det bli och sedan tacka för mig. Så jag sa: "Jag tar gärna lite Grönstedts Monopol som jag ser att du har en flaska av". "Utmärkt", sa Pekka. "Jag tar detsamma, den brukar ta mig direkt till Paris och restaurangen Chartiers på Rue Montmartre. Där serveras utmärkt mat till rimliga priser". Sagt och gjort. Vad hände?

Dn ljuvliga drycken rann genom strupen, brände svagt till i svalget, landade i magen och spred en rysning av välbehag ut i den minsta av kroppsdelar ... men det mirakulösa inträffade alldeles efter det jag hunnit registrera ett allmänt välbefinnande. Sceneriet runt om mig förändrades och byttes ut mot ett helt annat, av liv och rörelse, av människor som till sista plats fyllde en gammal fransk restaurang som verkade vara orörd sen slutet av artonhundratalet. Där man åt, drack och pratade. Och mitt i detta folkvimmel, vem satt där om inte Pekka. Han hejade och vinkade. "Bättre än TV eller hur"? ropade han glatt. Jag var överväldigad. Stum och väldigt matsugen på samma gång. Jag hade bara fått i mig en halv ostfralla på morgonen.

Jag har varit här många gånger. Jag beställer, du kan lita på mig, sade Pekka. Jag hade absolut inga invändningar. Först tog vi in varsin portion vitlöksgratinerade sniglar, en klassiker på franska restauranger, berättade han, och Chartiers är inget undantag därvidlag. Till detta och till huvudrätten ett gott rödvin från Chartiers egen källare. Huvudrätt: pepparstek med en fantastisk sås. Sedan ost: en god camembert. Som efterrätt: sorbet cassis. Och som självklar avslutning: kaffe och konjak. Men vad gör min gamle vän, när måltiden är avslutad, vet han inte hur man uppför sig på en restaurang? Han häller den sista skvätten konjak i sitt hår och vips så är han borta.

Jag ser att serveringspersonalen noterat detta och är på väg mot vårt bord med skyndsamma steg. Jag gör detsamma med min skvätt och med ens är jag tillbaka i min nya väns lägenhet. Hur är detta möjligt? Jag konstaterar att det är möjligt, tackar för mig och efter en titt på klockan ser jag att det bara gått en dryg timme. Jag hinner precis med de sista adresserna. Chefen har emellertid blivit uppringd. Jag kallas in till honom följande morgon och som svar på hans högst relevanta fråga om vad jag gjorde under denna timme, "det gick inte ens att få tag i dig på mobilen", svarade jag som det var. Jag var i Paris."

 

Mullvadssjukan

 

Hon såg ut att vara i femtioårsåldern, kanske lite mer. Hon hette Sylvia och var ganska tunn i konstruktionen, inga delar som stack ut eller drog uppmärksamheten till sig, faktum var att hon över huvud taget inte drog uppmärksamheten till sig förrän hon öppnade munnen och började prata. Ut kom en manlig basröst på hög volym som rimmade mycket illa med den övriga uppenbarelsen. Det skar sig ordentligt, rösten verkade komma från en annan person som stod bakom henne, betydligt resligare. Men där fanns ingen.

Hon inledde med ett kort konstaterande: "JAG LIDER AV MULLVADSSJUKAN". Folk höll för öronen och grimaserade. Detta var outhärdligt högt, rösten fick till och med fönstren att skallra. Tala lägre! uppmanades hon av samtliga närvarande och efter en stunds kalibrerande hittade hon ett mer normalt röstläge. "Jag lider av mullvadssjukan", upprepade hon, "men jag är inte tillfreds med läkarnas diagnos. Den är för abstrakt. Men först kanske jag ska berätta hur den yttrar sig så att ni får ett bättre hum om vad vi pratar om. Den dyker upp efter det jag lagt mig och avslappnad inväntar sömnen. Då känns det som om det ligger en mullvad i nedre delen av madrassen, som om den också försöker hitta en bra plats i konkurrens med mina fötter som är ute efter samma sak. Den rör på sig, vilket hindrar mina fötter att komma till ro. Men när jag tar av mig täcket och känner med händerna på stället där mullvaden låg, finns där ingenting.

Läkaren jag talade med var tvärsäker. Det är mullvadssjukan och den har med dina fötter att göra. Blodcirkulationen är för dålig, typiskt för diabetiker. Det kan ta sig olika uttryck, ett av de vanliga är det du beskriver och som populärt kallas för mullvadssjukan. Den medicinska termen kan vi lämna därhän. Det är, vad jag förstår, ingen krypande känsla utan mer resultat av ett bylsigt djur som rör på sig nere vid dina fötter. Rör på dig mera, gå långa promenader så ska du få se att mullvaden försvinner.

Nöjd och glad gick jag hem och la mig, somnade ganska omgående men väcktes av ett våldsamt bökande nere vid mina fötter. Oh, nej! Inte nu igen. Jag sparkade till i ren ilska och vad fick jag se om inte en mullvad som hoppade ner på golvet och försvann in i ett angränsande rum där ett fönster stod öppet. Vad var nu detta? Jag kom att tänka på Gregor Samsa och hans skalbagge och sa till mig själv att det jag varit med om är en struntsak jämfört med vad Gregor Samsa fick gå igenom. Jag avfärdade dock min reflektion ganska omgående. En mullvad i sängen är inget att skämta om. Hur i helsike kom den dit? Kommer den tillbaka? Ska jag kontakta läkaren? På det sista var svaret nej. Han skulle skratta åt mig och säga något om att jag behövde en helt annan doktor."

Hon var fast med sin mullvad. Det gällde att hitta ett jämviktsläge. Att leva tillsammans och inte tvingas avliva den. Hur den tog sig in visste hon inte, blev hon inte klok på. Hon skulle bli galen om hon fortsatte att fundera på det. Det var som det var, mullvaden tog sig in. Då återstod en fråga, den viktiga frågan. Varför? Varför i herrans namn en mullvad tog sig in och somnade under madrassen i hennes säng, vid hennes fötter? Det var också ett faktum och inget att fundera över, för såvitt inte galenskap var vad hon ville uppnå? Vilket inte var fallet. Istället skaffade hon en madrasserad hundkorg, ställde den nära elementet och hoppades att mullvaden skulle fatta vinken och lägga sig där. Hon la dit några kålblad för att öka attraktionskraften. Sedan var det bara att vänta och se. Hon gick och lade sig som vanligt och sov ostörd hela natten. Ingen mullvad i sängen, däremot en i hundkorgen. Som sov och snarkade i godan ro.

Hon fixade frukost, satte ner en skål med mjölk och återgick till vardagens sysslor. När hon kom till sitt sovrum för att vädra och bädda var mjölken urdrucken och mullvaden försvunnen. Detta upprepades under några nätter. Därefter var den försvunnen och återkom aldrig. Hon började till och med sakna den. Sedan tänkte hon inte mer på saken.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 december, 2012

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 23 juli, 2010

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Per-Inge Planefors

Skattefria zoner för påfolkning

När vi reflekterar över höst-vintern 2015 förvånas vi över hur praktiskt taget en hel debatt kasade. För att inte säga gled iväg lika förrädiskt som en lavin. Jag tänker på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 28 december, 2015

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 30 augusti, 2011

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | Musikens porträtt | 29 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.