Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




"Länge hade jag haft för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: nu somnar jag. Men en halvtimme senare väcktes jag av tanken att det var på tiden att försöka sova; jag ville lägga ifrån mig den bok jag alltjämt trodde mig ha i händerna och blåsa ut ljuset. Men det var redan utblåst, det hade min vän Åke gjort. Han var till hands, en tillfälligt inlånad och mycket omtyckt gäst hos oss i Combray".

Annons:

Storstrejken

 

En äldre man, Knutte, anmälde sig. Det hade gått rätt till. Han hade köat, tagit nummerlapp och väntat på sin tur. Men det var något märkligt med honom. Han hade ingen berättelse. Det var det han ville berätta om. Hans berättelse var frånvaron av berättelse. Han kom ingen vart. Berättelsen lämnade honom hela tiden i sticket, huvudpersonerna hade lämnat den utan misskund, de skyllde på allehanda ting. För tråkigt, för krävande, för dåligt betalt. Han satt med sitt tomma blad och hoppades att hans huvudpersoner ville återvända. Det där med lönen kunde han tänka sig att reglera i en ny förhandling. Men det var tyst. Inget hände.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Därför var han här. Han hoppades få hjälp. Han kanske skulle kunna få låna huvudpersoner av någon, tillfälligt förstås, och naturligtvis lämna tillbaka dem efteråt. Men icke. Hans huvudpersoner hade agerat före honom och gått ut i en vild strejk, samtidigt som man vädjade till andra huvudpersoner i andra berättelser om att sympatistrejka. Läget var med andra ord låst och tillbommat.

 

De villkor han erbjöd var inte tillräckligt bra. Det var den enkla sanningen. Det utbröt allmän förvirring bland de författare som redan fått sina berättelser upplästa. Det hördes till och med rop och skrik inifrån dessa. Om att några huvudpersoner ville lämna de redan upplästa berättelserna och agera på egen hand, när det gällde val av roller, intriger och upplösningar. Och inte minst lönerna som var på tok för låga med tanke på vad de många gånger fick utsätta sig för.

 

En kompromiss var av nöden. Men de revolterande lyckades till och med vrida texterna ur händerna på sina författare. Det som varit en lugn författarafton hade med ens förvandlats till ett slagfält mellan författarna och deras huvudrollsinnehavare. Där fanns så skilda personer som greve Holstein-Saxen, ballerinan Olympia, riddaren och hans häst Bruno, handlarn Arvid med flera. De framförde i skarpa ordalag invändningar mot hur de hade behandlats av sina författare. De krävde omförhandlingar och det omedelbart, annars skulle de lämna berättelserna för gott.

 

Tills lille Kalle helt sonika samlade ihop pappersbuntarna, som låg spridda över golvet, och la dem i en prydlig hög på bordet, talade om nödvändigheten av att hålla sams och att ingen av dem kunde överleva utan den andre. Det blev tyst. Ingen sa något. Strejken var över för denna gång. Man återvände i ordnade former till sina berättelser.

 

 

 

På besök hos Marcel

 

Visserligen hade samtliga huvudroller återvänt till sina berättelser, men det trilskades på sina håll. Knutte fick problem med en berättelse om några resenärer till Nordpolen. Det var för kallt, tyckte man, fast visst kunde man tänka sig att åka iväg men traktamentena måste i så fall vara betydligt högre. Risktilläggen likaså. Han fick skrinlägga hela projektet. Ett annat projekt fick också skrinläggas. Det var för tråkigt, tyckte man.

 

Så där höll det på, tills Knutte fick nog och slog näven i bordet. "Kom med egna förslag så får vi se vad jag kan göra". Det blev tyst. Innan en av huvudrollerna tog till orda. Han hade varit med ett bra tag så han visste vad det handlade om. "Vi är trötta på dig och dina berättelser. Vi vill se något annat, vi vill helt enkelt byta författare då och då för att vidga våra vyer och skaffa oss nya erfarenheter, också träffa andra, mer berömda huvudroller i mer berömda författares böcker. Sola oss i den litterära glansen, helt enkelt".

 

Knutte slogs av häpnad inför all denna vältalighet. Men han förstod, det vara bara det att han själv aldrig tänkt i de banorna. Byta berättelse! Träffa andra huvudroller! Har väl aldrig hört på maken. Vad skulle hans författarkolleger säga? Ja, de skulle rent av kunna få besök av Knuttes huvudroller och vad skulle deras huvudroller säga om detta intrång? Frågorna radade upp sig. Knutte hade bara att acceptera deras önskemål. Den ena huvudrollen efter den andre ställde sig i kö och framförde önskemål om berömda texter där de ville medverka. Ja, kanske kunde de rent av vara behjälpliga när det gällde att rätta till och bättra på förhållandens hos sina historiska kolleger.

 

Först ut var en ung man som förläst sig på Marcel Proust, vi kallar honom Åke. Han hade alltid önskat sig att få närvara vid Marcels kvällsgående då denne otåligt inväntar moderns godnattkyss.

Sagt och gjort. Åke var på plats. Rätt in i den berömda texten.

 

"Länge hade jag haft för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: nu somnar jag. Men en halvtimme senare väcktes jag av tanken att det var på tiden att försöka sova; jag ville lägga ifrån mig den bok jag alltjämt trodde mig ha i händerna och blåsa ut ljuset. Men det var redan utblåst, det hade min vän Åke gjort. Han var till hands, en tillfälligt inlånad och mycket omtyckt gäst hos oss i Combray".

 

Något i den stilen? Åke nickade belåtet. Han fick även sitta med vid middagarna, vara med på de långa promenaderna, besöken hos tant Léonie och naturligtvis fick han också smaka på de berömda madeleinkakorna. Åke var nöjd.

 

Efter Åke kom Kajsa. Hon drömde om Lolita och Humbert Humbert. Inte för att hon ville uppleva något liknande utan mer för att omslutas av författaren Nabokovs språk och i dess magiska famn slussas in i en främmande värld. Sagt och gjort. Kajsa var på plats. Men Knutte ville inte precisera var i texten hon dyker upp, eftersom det redan uppstått problem, för att uttrycka det milt, med Åkes närvaro i inledningsmeningarna i Proust Magnum Opus. Upprörda reaktioner inkom från hela världen över tilltaget att placera Åke i Marcels sovrum. Det uppfattades som brutalt och ytterst smaklöst.

 

Åke tog naturligtvis detta mycket hårt. Men reaktionerna var befogade. Hur skulle det se ut om olika huvudroller från vitt skilda böcker började befolka världslitteraturens mästerverk. De skulle helt enkelt inte få plats. Vem skulle hålla med mat och husrum? Slutligen utfärdades det ett förbud mot dessa utflykter. Huvudrollerna fick snällt hålla sig till förstautgåvorna och stanna kvar där. Knutte var däremot nöjd. Nu kunde han äntligen börja skriva. Han hade tänkt sig något stilla, lugnt och fridsamt efter denna allt annat än lugna och fridsamma period.

 

 

 

 

 

 

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.