Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 4



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




Han begav sig till Skinnskatteberg och klev av på stationen. Den var öde, inte en människa. Framför sig, när han stod på framsidan av det mäktiga stationshuset, ett arkitektoniskt minne från andra, intensivare järnvägstider, låg Shellmacken och ICA samt den obligatoriska pizzerian. Centralvägen bröt fram däremellan och ledde vidare in mot Systembolaget, Runes sport och Coop. Ett slags signatur för ett mindre svensk samhälle på 2000-talet. Då en A-lagare vinglade fram och frågade efter en cigarett, satte sig på en bänk och verkade vänta på någon. Kanske en polare? Han tog mod till sig och frågade rakt ut. Väntar du på Valde Ferm?

Annons:

Riddarn, handlarn och västerbottenosten

 

Lille Kalle var på väg till Isakssons Livs för att utifrån en medhavd lapp inhandla det som där stod uppskrivet. Handlaren Arvid intog enskild ställning, rättade till skärmmössan och knäppte till på skärmen när lille Kalle fick pinglan i dörren att ljuda. Arvid visste att Lille Kalle hade med sig en diger lapp, det hade han alltid. Det var inte bara handlarn som var matglad utan även i högsta grad lille Kalles mor, Elsa. "Vad skall det vara idag, om jag törs fråga en så välboren herre om besked", åbäkade sig handlaren. "Det står på lappen", svarade lille Kalle kort. Han var lika van vid som han var less på handlarns åbäkande. Men de trivdes ihop, det stod klart för var och en. De gillade mat båda två, även lille Kalle, utan att det direkt syntes på honom. Han hade fotbollen som sitt stora intresse vid sidan om maten. Den höll honom i form.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Västerbottenost stod det överst på lappen. "Skall bli", sa Arvid och tog fram en inplastad bit som såg exakt ut som de andra bitarna västerbottenost, där de låg liksom på en sorgesam lit de parade. Arvid föll i melankoliska västerbottentankar - samtidigt som han höll upp den valda biten på samma, lite högtidliga sätt som dödgrävaren i Hamlet gör med den dödskalle han just grävt fram - och säger några väl valda ord. "Du massproducerade modulbit av ädel stam, jag beklagar ditt nuvarande sorgesamma tillstånd, där du ligger kvävd i plast, jag minns när du kom som stora runda vagnshjul som vi själva fick dela". Han överräckte modulbiten till lille Kalle, klart missmodig. Isakssons Livs var fortfarande en lanthandel med självaktning och handlarn själv alltid på plats med pennstumpen bakom örat. De gick igenom listan lugnt och metodiskt. Allt fick han med sig hem, lille Kalle. Mor skulle bli nöjd. Det vankades köttgryta med kummin.

 

Arvid Isaksson tog igen sig efter dagens slit på soffan i rummet innanför butiken. Han hade kommit upp i sextioårsåldern och var ingen ungdom längre. Han borde tänka sig för och anställa ytterligare en person. Nu var de tre. Hustrun Gullan hjälpte till med det kamerala och i affären förstås. Pelle, springpojken, hämtade och levererade allt på sin flakmoppe. Han hjälpte också till i affären. Arvids dåsiga tankar avbröts tvärt. Plötsligt stod det en man i riddarutrustning ute i butiken. Det skramlade och lät förfärligt om honom då han rörde sig, samtidigt som han stötte lansen i golvet så det rasslade om konservburkarna i hyllorna. "Västerbottenost", skrek han med en basstämma som sände kalla kårar längs ryggraden på Arvid som bums kvicknat till och rusat ut i butiken för att se vad som var å färde. Det var ju stängt och låst. Men inget var förstört. Riddaren hade sin häst på parkeringen. Den mumsade för fullt på alla blomstren i planteringen intill. Vad händer? hann Arvid tänka, innan riddaren - för det fanns väl en riddare inuti plåtskrället - ånyo skrek "västerbottenost".

 

"Ja, ja, sakta i backarna", sa Arvid som samtidigt försökte gnida sömnen ur ögonen. "Inte nån jävla modulbit, jag vill ha en ordentlig bit, min häst Bruno är nämligen också förtjust i västerbottenost. Han skulle bara fnysa och sparka bakut om jag kom ut med ytterligare en modulbit. Vi har avverkat ett dussintal affärer innan vi kom till din och bara erbjudits modulbitar. Nu har vi tröttnat och tänker göra något åt saken. Jag har samlat ett femtiotal modulbitar som det ska det bli mig ett nöje att överräcka till dig, Arvid, så att du kan återställa dom i sitt ursprungliga skick, sätta ihop och återge dom vagnshjulets form. Ta god tid på dig. Jag återkommer lite senare för att inspektera slutresultatet".

 

Vafalls! suckade Arvid som varken visste ut eller in. En riddare som vill ha västerbottenost av den gamla modellen. Det var bara att sätta igång. Riddarn var nog inte att leka med, hans skrammel lät äkta och Bruno, som avverkat halva planteringen vid det här laget, var säkert inte heller att leka med. Planteringen ja, vad skulle Gullan säga när hon kom hem från kvällens möte, vad det nu var de skulle prata om i kvinnoklubben. Arvid tog först bort plasten på varje modulbit som riddarn överlämnat, han fick skära till bitarna för att få dom att passa och fästa. Det såg lite bräckligt ut. Men det fick duga. Osten hade vagnshjulets form. Riddarn och Bruno återkom efter sex timmar och var överförtjusta av vad de fick se. Tog osten med sig och försvann.

 

Gullan och Pelle bara skrattade åt hans förklaringar. En riddare i rustning med en häst som hette Bruno. Pyttsan, sa Gullan. Det är nog en flaska med i spelet, tro mig. Det hade väl hänt någon gång att Arvid tittat för djupt i den. Men vad hon inte kunde förklara var att halva planteringen var uppäten. Det trodde hon ändå inte om sin man.

 

 

 

Den gamle stinsen

 

Vid varje gammal station finns det en gammal stins, det var en formulering som han upprepade och smakade av med jämna mellanrum, som ett mantra, där han satt på tåget mellan Örebro och Gävle. Han sköt det ut och in i munnen, drog ut på det, tog det baklänges ... tills han somnade, för att bara några minuter senare vakna och titta ut. En stor sjö bredde ut sig på höger sida av tåget. Kort därefter for det igenom ett litet samhälle, där en skylt informerade om att detta var Skinnskatteberg. Han hade aldrig hört talas om stället, ett samhälle i skymundan, långt borta från de stora sammanhangen. Tåget passerade järnvägsstationen, också den på höger sida, Men vad var det han såg, plötsligt, han vände sig om, men tåget hade redan hunnit långt förbi. Jo, han hade sett det, det var han tvärsäker på, en stins i full mundering, som viftade med sin stinsflagga. Tåget hade inte tagit den minsta notis om honom, inte ens tjutit i tågvisslan. Underligt. Men han hade sett honom. Visserligen var han yrvaken, men han hade sett honom, inget tvivel om saken.

 

Han kom fram och tänkte inte mer på saken. Tills han en morgon två år senare fick syn på en notis i morgontidningen med rubriken. STINSEN SOM VÄGRADE LÄMNA SITT JOBB. Han hajade till och vidare läsning gav vid handen att det var stinsen vid Skinnskattebergs station det handlade om, men han hade slutat sitt jobb för närmare tjugo år sedan och var sedan en lång tid tillbaka död och begraven. Men han hade ju sett honom livs levande för två år sedan. Han läste vidare. Stinsen hette Valde Ferm och var något av en hjälte i samhället. Han vägrade lyda SJ och lägga ned sin stinsstav. Han var visserligen avförd från lönelistan, men det struntade han i. Jag är stins alldeles oberoende av vad höga vederbörande säger, sa Valde. En motståndshandling så god som någon.

 

Men han hade ju sett honom, åtskilliga år efter hans död, i full mundering under utförandet av sina, om man kan säga så, stinsliga plikter, livs levande. Han la undan morgontidningen. Vad skulle han göra? Vända sig till tidningen var inte att tänka på, de hade avfärdat honom som en galning och lagt på luren. Bege sig till Skinnskatteberg och prata med folk föreföll klokare. Men vilken apparat, han som inte kände en själ och Valde Ferm var, det hade han förstått, närmast en mytisk person, som man inte bara närmar sig lite hur som helst. Han var säker på att möta det lilla samhällets slutenhet och misstänksamhet.

 

Han begav sig till Skinnskatteberg och klev av på stationen. Den var öde, inte en människa. Framför sig, när han stod på framsidan av det mäktiga stationshuset, ett arkitektoniskt minne från andra, intensivare järnvägstider, låg Shellmacken och ICA samt den obligatoriska pizzerian. Centralvägen bröt fram däremellan och ledde vidare in mot Systembolaget, Runes sport och Coop. Ett slags signatur för ett mindre svensk samhälle på 2000-talet. Då en A-lagare vinglade fram och frågade efter en cigarett, satte sig på en bänk och verkade vänta på någon. Kanske en polare? Han tog mod till sig och frågade rakt ut. Väntar du på Valde Ferm? Tystnad. Va fan säger du, Valde Ferm dog för många år sedan, jag kommer i håg honom väl. En bra människa. Han tog mod till sig och ställde ytterligare en fråga. Han hörde själv hur absurd den lät. Men han måste komma till klarhet med den försvunne stinsen. Det är inte så att Valde Ferm dyker upp med jämna mellanrum i full stinsmundering?

 

Är du inte riktigt klok. Karln är ju död. Hur fan skulle det gå till? Som nåt jävla spöke? Du är inte härifrån, va? Han är en helig man här i kommunen. Honom talar vi om med respekt. Vi ser allt, vi som håller till kring stationen, polarna och jag. Nej. Det enda jag kan komma på som liknar det du talar om var när en av oss, Berra, salig i åminnelse, klädde ut sig som Valde och stod på perrongen och viftade med sin stinsstav. Var han nu fått de grejerna ifrån? Det var för två år sedan. Berra lutade åt den skämtsamma sidan.

 

Han satt åter på tåget, upprepade och smakad av formuleringen, drog på den, sköt den ut och in. Berra lutade åt den skämtsamma sidan. Han somnade efter ett tag.

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.