Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 4



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




Han begav sig till Skinnskatteberg och klev av på stationen. Den var öde, inte en människa. Framför sig, när han stod på framsidan av det mäktiga stationshuset, ett arkitektoniskt minne från andra, intensivare järnvägstider, låg Shellmacken och ICA samt den obligatoriska pizzerian. Centralvägen bröt fram däremellan och ledde vidare in mot Systembolaget, Runes sport och Coop. Ett slags signatur för ett mindre svensk samhälle på 2000-talet. Då en A-lagare vinglade fram och frågade efter en cigarett, satte sig på en bänk och verkade vänta på någon. Kanske en polare? Han tog mod till sig och frågade rakt ut. Väntar du på Valde Ferm?

Annons:

Riddarn, handlarn och västerbottenosten

 

Lille Kalle var på väg till Isakssons Livs för att utifrån en medhavd lapp inhandla det som där stod uppskrivet. Handlaren Arvid intog enskild ställning, rättade till skärmmössan och knäppte till på skärmen när lille Kalle fick pinglan i dörren att ljuda. Arvid visste att Lille Kalle hade med sig en diger lapp, det hade han alltid. Det var inte bara handlarn som var matglad utan även i högsta grad lille Kalles mor, Elsa. "Vad skall det vara idag, om jag törs fråga en så välboren herre om besked", åbäkade sig handlaren. "Det står på lappen", svarade lille Kalle kort. Han var lika van vid som han var less på handlarns åbäkande. Men de trivdes ihop, det stod klart för var och en. De gillade mat båda två, även lille Kalle, utan att det direkt syntes på honom. Han hade fotbollen som sitt stora intresse vid sidan om maten. Den höll honom i form.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Västerbottenost stod det överst på lappen. "Skall bli", sa Arvid och tog fram en inplastad bit som såg exakt ut som de andra bitarna västerbottenost, där de låg liksom på en sorgesam lit de parade. Arvid föll i melankoliska västerbottentankar - samtidigt som han höll upp den valda biten på samma, lite högtidliga sätt som dödgrävaren i Hamlet gör med den dödskalle han just grävt fram - och säger några väl valda ord. "Du massproducerade modulbit av ädel stam, jag beklagar ditt nuvarande sorgesamma tillstånd, där du ligger kvävd i plast, jag minns när du kom som stora runda vagnshjul som vi själva fick dela". Han överräckte modulbiten till lille Kalle, klart missmodig. Isakssons Livs var fortfarande en lanthandel med självaktning och handlarn själv alltid på plats med pennstumpen bakom örat. De gick igenom listan lugnt och metodiskt. Allt fick han med sig hem, lille Kalle. Mor skulle bli nöjd. Det vankades köttgryta med kummin.

 

Arvid Isaksson tog igen sig efter dagens slit på soffan i rummet innanför butiken. Han hade kommit upp i sextioårsåldern och var ingen ungdom längre. Han borde tänka sig för och anställa ytterligare en person. Nu var de tre. Hustrun Gullan hjälpte till med det kamerala och i affären förstås. Pelle, springpojken, hämtade och levererade allt på sin flakmoppe. Han hjälpte också till i affären. Arvids dåsiga tankar avbröts tvärt. Plötsligt stod det en man i riddarutrustning ute i butiken. Det skramlade och lät förfärligt om honom då han rörde sig, samtidigt som han stötte lansen i golvet så det rasslade om konservburkarna i hyllorna. "Västerbottenost", skrek han med en basstämma som sände kalla kårar längs ryggraden på Arvid som bums kvicknat till och rusat ut i butiken för att se vad som var å färde. Det var ju stängt och låst. Men inget var förstört. Riddaren hade sin häst på parkeringen. Den mumsade för fullt på alla blomstren i planteringen intill. Vad händer? hann Arvid tänka, innan riddaren - för det fanns väl en riddare inuti plåtskrället - ånyo skrek "västerbottenost".

 

"Ja, ja, sakta i backarna", sa Arvid som samtidigt försökte gnida sömnen ur ögonen. "Inte nån jävla modulbit, jag vill ha en ordentlig bit, min häst Bruno är nämligen också förtjust i västerbottenost. Han skulle bara fnysa och sparka bakut om jag kom ut med ytterligare en modulbit. Vi har avverkat ett dussintal affärer innan vi kom till din och bara erbjudits modulbitar. Nu har vi tröttnat och tänker göra något åt saken. Jag har samlat ett femtiotal modulbitar som det ska det bli mig ett nöje att överräcka till dig, Arvid, så att du kan återställa dom i sitt ursprungliga skick, sätta ihop och återge dom vagnshjulets form. Ta god tid på dig. Jag återkommer lite senare för att inspektera slutresultatet".

 

Vafalls! suckade Arvid som varken visste ut eller in. En riddare som vill ha västerbottenost av den gamla modellen. Det var bara att sätta igång. Riddarn var nog inte att leka med, hans skrammel lät äkta och Bruno, som avverkat halva planteringen vid det här laget, var säkert inte heller att leka med. Planteringen ja, vad skulle Gullan säga när hon kom hem från kvällens möte, vad det nu var de skulle prata om i kvinnoklubben. Arvid tog först bort plasten på varje modulbit som riddarn överlämnat, han fick skära till bitarna för att få dom att passa och fästa. Det såg lite bräckligt ut. Men det fick duga. Osten hade vagnshjulets form. Riddarn och Bruno återkom efter sex timmar och var överförtjusta av vad de fick se. Tog osten med sig och försvann.

 

Gullan och Pelle bara skrattade åt hans förklaringar. En riddare i rustning med en häst som hette Bruno. Pyttsan, sa Gullan. Det är nog en flaska med i spelet, tro mig. Det hade väl hänt någon gång att Arvid tittat för djupt i den. Men vad hon inte kunde förklara var att halva planteringen var uppäten. Det trodde hon ändå inte om sin man.

 

 

 

Den gamle stinsen

 

Vid varje gammal station finns det en gammal stins, det var en formulering som han upprepade och smakade av med jämna mellanrum, som ett mantra, där han satt på tåget mellan Örebro och Gävle. Han sköt det ut och in i munnen, drog ut på det, tog det baklänges ... tills han somnade, för att bara några minuter senare vakna och titta ut. En stor sjö bredde ut sig på höger sida av tåget. Kort därefter for det igenom ett litet samhälle, där en skylt informerade om att detta var Skinnskatteberg. Han hade aldrig hört talas om stället, ett samhälle i skymundan, långt borta från de stora sammanhangen. Tåget passerade järnvägsstationen, också den på höger sida, Men vad var det han såg, plötsligt, han vände sig om, men tåget hade redan hunnit långt förbi. Jo, han hade sett det, det var han tvärsäker på, en stins i full mundering, som viftade med sin stinsflagga. Tåget hade inte tagit den minsta notis om honom, inte ens tjutit i tågvisslan. Underligt. Men han hade sett honom. Visserligen var han yrvaken, men han hade sett honom, inget tvivel om saken.

 

Han kom fram och tänkte inte mer på saken. Tills han en morgon två år senare fick syn på en notis i morgontidningen med rubriken. STINSEN SOM VÄGRADE LÄMNA SITT JOBB. Han hajade till och vidare läsning gav vid handen att det var stinsen vid Skinnskattebergs station det handlade om, men han hade slutat sitt jobb för närmare tjugo år sedan och var sedan en lång tid tillbaka död och begraven. Men han hade ju sett honom livs levande för två år sedan. Han läste vidare. Stinsen hette Valde Ferm och var något av en hjälte i samhället. Han vägrade lyda SJ och lägga ned sin stinsstav. Han var visserligen avförd från lönelistan, men det struntade han i. Jag är stins alldeles oberoende av vad höga vederbörande säger, sa Valde. En motståndshandling så god som någon.

 

Men han hade ju sett honom, åtskilliga år efter hans död, i full mundering under utförandet av sina, om man kan säga så, stinsliga plikter, livs levande. Han la undan morgontidningen. Vad skulle han göra? Vända sig till tidningen var inte att tänka på, de hade avfärdat honom som en galning och lagt på luren. Bege sig till Skinnskatteberg och prata med folk föreföll klokare. Men vilken apparat, han som inte kände en själ och Valde Ferm var, det hade han förstått, närmast en mytisk person, som man inte bara närmar sig lite hur som helst. Han var säker på att möta det lilla samhällets slutenhet och misstänksamhet.

 

Han begav sig till Skinnskatteberg och klev av på stationen. Den var öde, inte en människa. Framför sig, när han stod på framsidan av det mäktiga stationshuset, ett arkitektoniskt minne från andra, intensivare järnvägstider, låg Shellmacken och ICA samt den obligatoriska pizzerian. Centralvägen bröt fram däremellan och ledde vidare in mot Systembolaget, Runes sport och Coop. Ett slags signatur för ett mindre svensk samhälle på 2000-talet. Då en A-lagare vinglade fram och frågade efter en cigarett, satte sig på en bänk och verkade vänta på någon. Kanske en polare? Han tog mod till sig och frågade rakt ut. Väntar du på Valde Ferm? Tystnad. Va fan säger du, Valde Ferm dog för många år sedan, jag kommer i håg honom väl. En bra människa. Han tog mod till sig och ställde ytterligare en fråga. Han hörde själv hur absurd den lät. Men han måste komma till klarhet med den försvunne stinsen. Det är inte så att Valde Ferm dyker upp med jämna mellanrum i full stinsmundering?

 

Är du inte riktigt klok. Karln är ju död. Hur fan skulle det gå till? Som nåt jävla spöke? Du är inte härifrån, va? Han är en helig man här i kommunen. Honom talar vi om med respekt. Vi ser allt, vi som håller till kring stationen, polarna och jag. Nej. Det enda jag kan komma på som liknar det du talar om var när en av oss, Berra, salig i åminnelse, klädde ut sig som Valde och stod på perrongen och viftade med sin stinsstav. Var han nu fått de grejerna ifrån? Det var för två år sedan. Berra lutade åt den skämtsamma sidan.

 

Han satt åter på tåget, upprepade och smakad av formuleringen, drog på den, sköt den ut och in. Berra lutade åt den skämtsamma sidan. Han somnade efter ett tag.

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.