Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen del 3



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




"Jag skriver rakt på sak. Om jag ska skriva om en person som närmar sig ett hus för att gå in, samtidigt som ett oväder tonar upp sig, skriver jag. "Han skyndade på sina steg, han förstod att det gällde att komma fram före ovädret och kände en stor lättnad när han kunde stänga ytterdörren bakom sig". En "som-om-författare", skulle ha skrivit så här. Det har jag förstås fått hjälp med av en riktig författare.

Annons:

Clementine, I sure like that name!

 

Allan Molander hajade till när han hörde ordet "film", vilket fick honom att justera revolverbältet och känna efter att de båda revolvrarna var på plats. Det var med andra ord inte så svårt att förstå varför han kallas för "Gunsmoke". Han hade helt enkelt gått in i en västernfilm för dryga femtio år sedan och blivit kvar där. Visserligen hade han rent fysiskt kommit ut, men mentalt blev han kvar i filmen. Han var dessutom djupt förälskad i en av huvudpersonerna, Clementine. Nu är han i sjuttioårsåldern, en ärrad kämpe som ser ut som om han släppts ut från ett närbeläget tivoli med sina aparta kläder och knallpulverrevolvrar. Han äger dessutom en stor samling västernfilmer och kan de flesta replikerna utantill. Hans eget språk är så beblandat med filmernas ofta hårdföra dialog och träffsäkra one-liners att man kan uppleva honom som en trailer på två ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Hans knallpulverrevolvrar avlossas med jämna mellanrum mot hotfulla skurkar. De dyker upp lite varstans i fiktionen. Som för honom är verkligare eller åtminstone lika verklig som den verklighet som finns runt om och där likheterna med vilda västern ju inte är särskilt stora. Ett psykfall? Javisst. Men där finns långa perioder då han är helt normal, då han sköter sitt jobb på ett kommunalt arkiv i staden. Som kanske inte är det mest spännande man kan syssla med. Lite krutrök då och då är av nöden, tycker Allan, även om hans arbetskamrater protesterar högljutt när han är på det humöret. På en bandspelare har han dessutom ljudupptagningar från filmerna, vilket knappast bättrar på arbetsmiljön i det lilla källararkivet. Det pangas och rids för fulla muggar och låter stundtals som en mindre jordbävning .

 

Det hela började någon gång i mitten av sextiotalet, då han var med sin morbror på biografen Metropol i Gävle och såg John Fords svartvita filmklassiker, "My darling Clementine" från 1946. Det besöket förändrade hans liv. Ingenting var sig likt efteråt, han upplevde det som om verkligheten ömsade skinn, bilarna var hästar och folk hade revolverbälten kring midjan som den naturligaste sak i världen. Gatorna var leriga och husen av trä för att ögonblicket därefter, vips, skifta tillbaka till det verkliga Gävle med bilar, asfalterade gator, cementerade hus och folkvimmel utan revolverbälten. Detta upprepades och blev en del av hans liv, det vill säga av hans dubbla liv, där en utomstående aldrig blev riktigt klok på vilken av verkligheterna som för tillfället var för handen. Han var aldrig aggressiv mot någon individ i den verkliga verkligheten. Vilket kanske förklarar varför han inte hade institutionaliserats.

 

Starka, omskakande upplevelser kan förändra det mesta. Det vet vi. Men om han för tillfället inte befann sig i den vanliga verkligheten fick man bara repliker ur någon av hans hundratals filmer som svar. "A man`s gotta do what a man´s gotta do". Eller: "All a man needs is cup of coffé and good cigarr". "I thought you were looking for the Johnson brothers ... I found them". Nu befinner han sig i filmen igen och deltar i den våldsamma slutduellen mellan Earps och Doc Holliday på ena sidan och Clantons på den andra. Vid det berömda O.K. Corral. Det hörs på hans smattrande knallpulverrevolvrar.

 

Han är, som jag redan sagt, djupt förälskad i Clementine, den kvinnliga huvudrollen. Men det är också sheriffen i filmen, den legendariske Wyatt Earp, även om han inte riktigt förstår att det förhåller sig på det sättet förrän mot slutet. Allan förstod det genast, det var kärlek vid första ögonkastet. För Wyatt däremot var det till en början något obegripligt. Kärlek, vad är det? En känsla som han inte riktigt visste hur han skulle hantera. Det är lättare med skurkar. Dom vet man var man har. Han till och med med frågar bartendern Sam, av alla människor, om saken. "Sam, have you ever been in love?", och får till svar, "No, I have been a bartender all my life".

 

Kort efter den klassiska duellen vid O.K. Corral lämnar sheriffen Tombstone - för att med all säkerhet återvända till sin älskade - med den odödliga avskedsrepliken. "Clementine! I sure like that name!"

 

 

 

Rakt på sak

 

Han hade svårt med metaforer och associationer, vilket han upplevde att andra författare hanterade med lätthet och grace. "Som-om-författare" kallade han dem. Han var helt enkelt avundsjuk. De tryfferade en i texten redan etablerad bild med en till innebörden snarlik, en metafor, typ, "han såg ut över trängseln i folkvimlet och kände sig som en jagad kyckling i en broilerfabrik". Det är knappast någon riktigt bra metafor, lite lustig kanske, men det är inte det saken gäller. Han kunde inte ens komma på dåliga. Han fick inga associationer och metaforerna dök aldrig upp. Var han överhuvud taget en författare? Tvivlet gnagde på honom.

 

"Jag skriver rakt på sak. Om jag ska skriva om en person som närmar sig ett hus för att gå in, samtidigt som ett oväder tonar upp sig, skriver jag. "Han skyndade på sina steg, han förstod att det gällde att komma fram före ovädret och kände en stor lättnad när han kunde stänga ytterdörren bakom sig". En "som-om-författare", skulle ha skrivit så här. Det har jag förstås fått hjälp med av en riktig författare. "Han såg huset framför sig som om det var en tänd julgran med alla upplysta fönster, samtidigt som ovädret närmade sig med full styrka som om en jätte slog sina armar omkring honom och blåste ut dimrök i kraftfulla pustar, förstärkt med ett slagregn som om han höll en piska i handen. Han sprang de sista metrarna innan han lyckades ta sig in genom ytterdörren och stänga den bakom sig".

 

Inte heller detta exempel är direkt lysande. Men med en påtagligt uppskruvad dramatik. Bättre? Svårt att säga. Lite krystat kanske. Men han upplevde det som klart bättre. Han misströstade om sin förmåga. Han längtade efter associationer och metaforer, efter "som" och "som om". Han kom på ett knep. Lite förhastat skulle det visa sig. Han skulle börja i andra ändan, så att säga, i associationen och metaforen. De skulle komma först och styra berättelsen. Han radade upp ett antal associationer och metaforer, vilka handlingen hade att förhålla sig till.

 

"Fartvidunder", "löskokta ägg", "berusad", "kletig hamburgare", "högsta vinsten", "erotiskt laddad",

"stormpiskad havsstrand", "filosoferande", "vila" och "vilddjur".

 

Han gjorde ett nytt försök. Men nej. Vad hände med associationerna och metaforerna? Jo, de avkläddes sin funktion och normaliserades, blev ett med berättelsen, låt vara en något märklig och kringelkrokig sådan, som i sin tur just utmärktes av sin brist på associationer och metaforer. Inga "som om" eller "som". Det var alltså fel väg att gå. Han hamnade på ruta ett igen. Så vad var egentligen vunnet med detta arrangemang?

 

Han tillfrågade sin vän. Denne tog sig an exempelsamlingen, lugnt och sansat, och lanserade en medelväg mellan de båda förhållningssätten.

 

"Han kände sig fullt belåten när han slog upp ögonen och blickade ut över den stormpiskade sandstranden som låg där i all sin erotiskt laddade nakenhet, som ett vilddjur som är på väg att slita den kletiga hamburgaren i stycken. Är detta den högsta vinsten i livets lotteri? Tänkte han, samtidigt som han ställde det alltför löskokta ägget åt sidan. Kanske det istället är vila och ett lugnt filosoferande över riktigheten av att utöka den imponerande bilparken med ännu ett fartvidunder. Han upplevde det nästan som om han var berusad, när han slog näven i bordet och vrålade: Inte en bil till!"

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.