Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet



En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson 
Utanför det berömda caféet med det grumliga vattnet satt en författare och plitade ner små tecken i ett block som han hade spänt upp i en skrivplatta. Det blåste knappt. Men författaren tyckte inte om ens den minsta lilla blåst då han skrev utomhus. Han bar solglasögon. Solen sken från den disiga himlen och papperet bländade. Det var tidig morgon. Ibland la han ner pennan, satte glasögonen på huvudet och kastade en blick in i caféet som om han väntade sig att få syn på något. Men allt som en gång hade simmat där inne hade sedan länge slutat simma, och istället …

Almatra, staden där monsunen visar sig som starkast.

Det var från Almatra uttrycket kommer som säger: ”Använd aldrig din sista luft till att skrika ut din rädsla.”

Den nästan helt bortglömda bisatsen till talesättet löd: ”behåll istället luften i lungorna för att simma undan flodvågen!”

Almatra var numera en lugn småstad, de närmsta kvarteren vid den bortvittrande centralstationen var barrikaderade av landets militär. Inte ens turisterna fick komma mer än tjugo meter från den attraktion som Almatra var som mest välkänd för – caféet. En gång hemvist för skriftställare och författare, skribenter, filosofer, ja alla levnadsglada pessimister som överhuvudtaget går att tänka sig. Nu obeboeligt. Ogästvänligt. Vattenfyllt.

Ett grumligt, gröntonat, skimrande vatten vilade där inne sedan flera år tillbaka i tiden.

Då solen sken utomhus, kunde man skönja konturerna av omkullvälta bord och stolar. Ännu längre in, sades det, låg de överblommerade resterna från människor. Kranier där fiskarna bott. Benpipor överlagrade av alger.

Husets lägenheter var sedan länge befolkade av namnlösa människoliknande varelser med runda, isblå fiskögon. Det påstods vara ett skyggt och introvert släkte som aldrig visade sig för vanliga människor. De talade knappt. De levde, de dog, utan att uträtta någonting.

Det stora huset där dessa varelser bodde, låg ovanpå caféet och såg på ytan obebott ut. Vissa invånare påstod att huset verkligen var öde. Otaliga påståenden cirkulerade, och påståendena om det stora huset med det vattenfyllda caféet blev inte färre.

 

Utanför det berömda caféet med det grumliga vattnet satt en författare och plitade ner små tecken i ett block som han hade spänt upp i en skrivplatta. Det blåste knappt. Men författaren tyckte inte om ens den minsta lilla blåst då han skrev utomhus. Han bar solglasögon. Solen sken från den disiga himlen och papperet bländade. Det var tidig morgon. Ibland la han ner pennan, satte glasögonen på huvudet och kastade en blick in i caféet som om han väntade sig att få syn på något. Men allt som en gång hade simmat där inne hade sedan länge slutat simma, och istället …

Här går berättelserna isär och motsäger varandra.

Man fick till slut anta att alla versioner av sanningen stämde överens med verkligheten. På så vis blev det lättare att hålla sig vän med flertalet av stadens invånare. Detta hindrade dock inte att – oklart vem – satt inne med en heltäckande bild av sanningen. Den personen, vem det nu var, kunde dock omöjligt veta att just han eller hon satt inne på den sannfärdiga förklaringen till caféets grumliga, blågrönt skimrande vatten.

Alltså, tänkte författaren, skulle människorna i staden dö med sanningen hos sig, i sig, uppblandad av alla osanningar.

Denna tanke kunde stundtals få författaren att gräma sig svårt, och i sitt förbittrade sinne frågade han sig själv varför inte alla medvetna lögnare kunde hålla sig tigande. Därmed skulle ju endast sanningsinnehavarna, så att säga ovetandes, tala, och saken snart bli klarlagd.

Hernán, hette författaren, som dock sällan skrev egna texter utan nästan helt ägnade sig åt att översätta andras verk. Stadens olika legendskrivare skred över språkområdena tack vare översättaren. Han kände stadens alla författare personligen och inifrån. Tre stycken var de, och han brukade översätta dem till det språk som var vanligast på andra sidan havet. Väl i land på andra sidan havet kunde de sedan föröka sig till fler och fler språk.

 

Nu kom en av de tre författarna gående på gatan. De hälsade på varandra. Utväxlade fraser om det senaste som alltid var detsamma.

”Vad är det för en text som du översätter?” undrade författaren.

”En inhemsk författare”, sa Hernán. ”Han spekulerar fritt över vårt cafés ursprung. De här trista historierna tar visst aldrig slut. Folk vill ju läsa dem. De vill läsa om allting som har att göra med akvariet. De får inte nog.”

”Den underbara verkligheten”, suckade författaren och slog sig ner på en stol bredvid översättaren.

Sucken hade omedelbart förpestat luften. För att göra den ren igen måste Hernán fråga vad som stod på. Författaren var inte sen därpå då det kom till att tala om sig själv: ”Jag har blivit så falsk inför mig själv”, sa han. ”Det finns inte en rad som jag har skrivit den senaste tiden som känns äkta. All denna hetta. All denna sönderskrivna närvaro som man ändå inte kan nita fast.”

Han blinkade enerverat med ena ögat då han sa ordet ”nita”. Han gjorde samtidigt en gest med fingertopparna, en precisionsrörelse, en vass glimtrörelse, som om ordet inte räckte till, utan måste tillfogas en gest. Därefter slog han ut med armarna så att översättaren nästan fick hjärtklappning av den plötsliga rörelsen.

”Felet är att ingen människa tror på mig. Inte förlaget. Inte tiden. Ingen alls. Ett fåtal läsare tror på mig, och dem känns det förresten som om jag har lurat genom mina texter. De hade klarat sig lika bra utan mig.”

Översättaren sa ingenting. Det var inte lönt att säga något i stil med att ”människan behöver berättelser”. Frågan kvarstod ju ändå om värdet med just den eller den författaren och den eller den berättelsen. Berättelser betydde berättelser och inte en specifik berättelse.

”Så, hur gick det till, enligt honom som du översätter?” undrade författaren.

Och Hernán förklarade.

Det var i monsunens tid då bilarna kämpade i vattenmassorna, men till slut måste stanna. Människorna flydde upp i bergen. Gatorna förvandlades till rutformerade floder som strök tätt intill husknutarna. Vattenmassorna steg på sina håll ända upp till andra våningen. Alla människor hade snart flytt från staden, utom på en plats. Ett café.

Där inne satt man kvar medan floden steg allt högre utanför. Besökarna drack kaffe. De samtalade. De förde dialog. Det blev allt varmare. Fiskarna utanför sög sig fast på fönstret som om de ville ta sig in till dem. Cafébesökarna häpnade över det som skedde, men inte så mycket som man kanske skulle kunna tro. En av dem lär ha kläckt ordet ”akvariet”. Det var ju svårt att bortse från att hela staden plötsligt hade förvandlats till ett enda stort akvarium. Caféägaren, Zigas, som nyligen gått bort utan att vilja avslöja sanningen om caféets vatten, hade plötsligt fått syn på en simmande människa utanför de väldiga fönstren. Mannen hade kommit simmande mot caféet och gestikulerat våldsamt mot dörren. Men att öppna dörren nu vore fatalt. Fiskarna cirklade kring honom. Han gestikulerade allt vildare så att alla människor inne i caféet kunde se honom. Han bankade på fönstret så gott det gick, men av bankandet blev det inte mycket ljud. Zigas hade fortsatt att peka uppåt, och gång på gång skrikit: ”Simma upp och hämta luft!”, men mannen stannade kvar vid fönstret. Då hade Zigas hustru fått nog och tagit saken i egna händer och öppnat dörren.

Vattnet vällde in. Människorna som satt i caféet skrek i panik. Zigas kunde ha skrikit, men han kastade sig istället mot nödutgången och simmade allt han orkade.

Det dånade våldsamt då vattnet forsade in. Borden vältes med väldiga brakanden. Cafébesökarna simmade mot nödutgångarna. Alla cafébesökare hann dock inte rädda sig själva, utan drunknade på vägen.

Sedan den dagen var caféet fyllt av vatten. Fiskarna simmade lugnt omkring tills vattnet blev så grumligt att man sällan såg dem. Zigas vägrade öppna caféet igen efter händelsen. Så blev caféet världens största akvarium. Människor reste långväga bara för att få se på caféet och på de märkliga fiskarna som numera bodde i akvariet. De skimrade i en silverbeige nyans och var märkbart avlånga i formen jämfört med alla kända fisksorter i området.

En natt smög sig ett par tjuvar in via trapphuset och lyckades fiska upp några av de säregna fiskarna ur vattnet. De såldes för dyra pengar på svarta marknaden. Sedan självdog de. När forskarna vid universitetet undersökte fiskarna fann man att de hade utvecklat små skimrande händer och begynnande armar vid sidan av buken. Fiskarna hade även fått små lungor. Deras tydligaste yttre kännetecken var annars de runda isblå ögonen. Fiskarna var, enligt väldokumenterade observationer, ointresserade av att föröka sig. Honorna la knappt någon rom alls. Hanarna intresserade sig inte för den rom som lades ut, utan kunde istället bespruta vilket föremål som helst som de fann intressant. Fisksorten blev snabbt känd som ”människofisk”.

 

”Han gör anspråk på sanning”, sa Hernán och satte pekfingret i manuskriptet som han hade framför sig i skrivplattan. ”Jag måste säga att det är en fascinerande historia. Det bereder mig ett visst nöje att översätta den.”

”Sanning gör alla anspråk på”, sa författaren och suckade. ”Till slut vet man varken in eller ut, och kanske bryr jag mig inte ens. Det är vackert att sitta här. Vackert att spana in i det grumliga vattnet. Vackert alltsammans. Kanske räcker det.”

Han gäspade. Han var verkligen utled på sitt gebit.

”Den underbara verkligheten”, sa författaren. ”Tänk om man kunde tro på den! Men jag ska säga dig att det krävs ganska mycket för att tro på 'den underbara verkligheten'. Det som krävs är att du inte är ensam som tror på dig, och även om andra tror på dig så är det ingen garanti för att du ska bli trodd av dig själv.”

”Det krävs en översättare”, sa Hernán.

Författaren hummade, och fortsatte sedan: ”Min far ville att jag skulle arbeta ute på havet. Där har du mitt svar. Fiske. Inget bestående. Bara en vanlig hederlig sysselsättning som kanske kunde hålla frågorna på avstånd, så att de inte äter sig in i hjärnan.”

”Det är aldrig för sent att ompröva livet”, sa Hernán. ”Men det är och förblir alltid för tidigt för att summera det.”

Det blev nu tyst, och de två skribenterna stirrade åt varsitt håll. Staden hade vaknat, men låg tydligen kvar och drog på sig. Morgonsolen strök med baksidan av handen över de sandfärgade husväggarna. Den olydiga blåsten försökte gång på gång vända blad i Hernáns skrivblock. Han plockade snart fram en cigarill som han tände. Han erbjöd författaren en, som genast tackade ja.

De rökte tillsammans. Det var inhemska cigariller. En annan populär exportprodukt vid sidan om sagorna. Dalvidos, den tunnaste sorten. Stark som tjockt svart bläck mot solbelyst papper. Det sprakade ur tobaken då man sög. Röken fladdrade fram ur de brinnande bladen och steg i en tjock ström uppåt och upplöstes i ljuset. De satt båda två och iakttog hur det brann i den torra tobaken. Sedan tittade de in i det grumliga vattnet. Hernán tyckte att solen strålade i vattnet som ett stort knippe ljus. Han anade bruna nyanser i det annars blågröna vattnet. Kanske av gamla kaffebönor?

Författaren sprättade iväg cigarillen som nu var färdigrökt. Solen stack honom i skinnet. Författaren sträckte ut handen mot fönsterglaset. Fingertopparna nuddade det kyliga, motsträviga glaset. Tänk, att det kunde hålla emot allt detta vatten. Han drog försiktigt med fingrarna över glaset så att det gnydde. Hernán iakttog författaren. Han tyckte att rörelsen som just nu gjordes var fylld av en dold längtan, och han tyckte att det stora vattenfyllda caféet var ett sjukt öga som försökte blicka inåt, men som på grund av ålder och grumlighet inte förmådde tränga ut ur sin egen vätska, utan vars blick fastnade på vägen, bland omkullvälta bord och överblommade kranier, och uppätna muskler.

”Den underbara verkligheten”, sa han prövande.

”Ja”, instämde författaren.

En poliskonstapel kom nu gående på gatan. Han ställde sig med solen i ryggen: ”God morgon, mitt herrskap! Tråkiga nyheter. Ikväll kommer slutet. Gör det som ni tycker är allra viktigast och förbered er sedan på flykt. Den här monsunen kommer att svepa med sig hela staden. Ingenting kommer att finnas kvar.”

”Det är en ovanligt lugn morgon”, sa Hernán.

”Kan tyckas”, sa poliskonstapeln. ”Det är för att människor packar ihop sina tillhörigheter. Nyheten går ut i radio. Folk har redan börjat vandra mot bergen. Alla som stannar kvar kommer att gå under. Hög som låg, ung som gammal, konstnärer, arbetare, allihop. Mot den här flodvågen står människorna maktlösa.”

Varken Hernán eller författaren sa någonting. Poliskonstapeln vandrade vidare längs gatan. Hernán tyckte att poliskonstapeln haft något triumfatoriskt i blicken då han avkunnade nyheten, och han tyckte sig förstå varför en slutgiltig utplåning var något att känna triumf inför, eftersom utplåningen förde människor samman och gjorde dem lika i ett avseende, så att ingen kunde göra sig högre eller förnämare än någon annan. På så sätt var maktlösheten älskvärd.

Bortsett från denna enkla iakttagelse kvarstod budskapet. Hög som låg skulle tvingas leva sin sista dag i Almatra, staden där monsunen visar sig som starkast.

Jeremiah Karlsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts