Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet



En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson 
Utanför det berömda caféet med det grumliga vattnet satt en författare och plitade ner små tecken i ett block som han hade spänt upp i en skrivplatta. Det blåste knappt. Men författaren tyckte inte om ens den minsta lilla blåst då han skrev utomhus. Han bar solglasögon. Solen sken från den disiga himlen och papperet bländade. Det var tidig morgon. Ibland la han ner pennan, satte glasögonen på huvudet och kastade en blick in i caféet som om han väntade sig att få syn på något. Men allt som en gång hade simmat där inne hade sedan länge slutat simma, och istället …

Almatra, staden där monsunen visar sig som starkast.

Det var från Almatra uttrycket kommer som säger: ”Använd aldrig din sista luft till att skrika ut din rädsla.”

Den nästan helt bortglömda bisatsen till talesättet löd: ”behåll istället luften i lungorna för att simma undan flodvågen!”

Almatra var numera en lugn småstad, de närmsta kvarteren vid den bortvittrande centralstationen var barrikaderade av landets militär. Inte ens turisterna fick komma mer än tjugo meter från den attraktion som Almatra var som mest välkänd för – caféet. En gång hemvist för skriftställare och författare, skribenter, filosofer, ja alla levnadsglada pessimister som överhuvudtaget går att tänka sig. Nu obeboeligt. Ogästvänligt. Vattenfyllt.

Ett grumligt, gröntonat, skimrande vatten vilade där inne sedan flera år tillbaka i tiden.

Då solen sken utomhus, kunde man skönja konturerna av omkullvälta bord och stolar. Ännu längre in, sades det, låg de överblommerade resterna från människor. Kranier där fiskarna bott. Benpipor överlagrade av alger.

Husets lägenheter var sedan länge befolkade av namnlösa människoliknande varelser med runda, isblå fiskögon. Det påstods vara ett skyggt och introvert släkte som aldrig visade sig för vanliga människor. De talade knappt. De levde, de dog, utan att uträtta någonting.

Det stora huset där dessa varelser bodde, låg ovanpå caféet och såg på ytan obebott ut. Vissa invånare påstod att huset verkligen var öde. Otaliga påståenden cirkulerade, och påståendena om det stora huset med det vattenfyllda caféet blev inte färre.

 

Utanför det berömda caféet med det grumliga vattnet satt en författare och plitade ner små tecken i ett block som han hade spänt upp i en skrivplatta. Det blåste knappt. Men författaren tyckte inte om ens den minsta lilla blåst då han skrev utomhus. Han bar solglasögon. Solen sken från den disiga himlen och papperet bländade. Det var tidig morgon. Ibland la han ner pennan, satte glasögonen på huvudet och kastade en blick in i caféet som om han väntade sig att få syn på något. Men allt som en gång hade simmat där inne hade sedan länge slutat simma, och istället …

Här går berättelserna isär och motsäger varandra.

Man fick till slut anta att alla versioner av sanningen stämde överens med verkligheten. På så vis blev det lättare att hålla sig vän med flertalet av stadens invånare. Detta hindrade dock inte att – oklart vem – satt inne med en heltäckande bild av sanningen. Den personen, vem det nu var, kunde dock omöjligt veta att just han eller hon satt inne på den sannfärdiga förklaringen till caféets grumliga, blågrönt skimrande vatten.

Alltså, tänkte författaren, skulle människorna i staden dö med sanningen hos sig, i sig, uppblandad av alla osanningar.

Denna tanke kunde stundtals få författaren att gräma sig svårt, och i sitt förbittrade sinne frågade han sig själv varför inte alla medvetna lögnare kunde hålla sig tigande. Därmed skulle ju endast sanningsinnehavarna, så att säga ovetandes, tala, och saken snart bli klarlagd.

Hernán, hette författaren, som dock sällan skrev egna texter utan nästan helt ägnade sig åt att översätta andras verk. Stadens olika legendskrivare skred över språkområdena tack vare översättaren. Han kände stadens alla författare personligen och inifrån. Tre stycken var de, och han brukade översätta dem till det språk som var vanligast på andra sidan havet. Väl i land på andra sidan havet kunde de sedan föröka sig till fler och fler språk.

 

Nu kom en av de tre författarna gående på gatan. De hälsade på varandra. Utväxlade fraser om det senaste som alltid var detsamma.

”Vad är det för en text som du översätter?” undrade författaren.

”En inhemsk författare”, sa Hernán. ”Han spekulerar fritt över vårt cafés ursprung. De här trista historierna tar visst aldrig slut. Folk vill ju läsa dem. De vill läsa om allting som har att göra med akvariet. De får inte nog.”

”Den underbara verkligheten”, suckade författaren och slog sig ner på en stol bredvid översättaren.

Sucken hade omedelbart förpestat luften. För att göra den ren igen måste Hernán fråga vad som stod på. Författaren var inte sen därpå då det kom till att tala om sig själv: ”Jag har blivit så falsk inför mig själv”, sa han. ”Det finns inte en rad som jag har skrivit den senaste tiden som känns äkta. All denna hetta. All denna sönderskrivna närvaro som man ändå inte kan nita fast.”

Han blinkade enerverat med ena ögat då han sa ordet ”nita”. Han gjorde samtidigt en gest med fingertopparna, en precisionsrörelse, en vass glimtrörelse, som om ordet inte räckte till, utan måste tillfogas en gest. Därefter slog han ut med armarna så att översättaren nästan fick hjärtklappning av den plötsliga rörelsen.

”Felet är att ingen människa tror på mig. Inte förlaget. Inte tiden. Ingen alls. Ett fåtal läsare tror på mig, och dem känns det förresten som om jag har lurat genom mina texter. De hade klarat sig lika bra utan mig.”

Översättaren sa ingenting. Det var inte lönt att säga något i stil med att ”människan behöver berättelser”. Frågan kvarstod ju ändå om värdet med just den eller den författaren och den eller den berättelsen. Berättelser betydde berättelser och inte en specifik berättelse.

”Så, hur gick det till, enligt honom som du översätter?” undrade författaren.

Och Hernán förklarade.

Det var i monsunens tid då bilarna kämpade i vattenmassorna, men till slut måste stanna. Människorna flydde upp i bergen. Gatorna förvandlades till rutformerade floder som strök tätt intill husknutarna. Vattenmassorna steg på sina håll ända upp till andra våningen. Alla människor hade snart flytt från staden, utom på en plats. Ett café.

Där inne satt man kvar medan floden steg allt högre utanför. Besökarna drack kaffe. De samtalade. De förde dialog. Det blev allt varmare. Fiskarna utanför sög sig fast på fönstret som om de ville ta sig in till dem. Cafébesökarna häpnade över det som skedde, men inte så mycket som man kanske skulle kunna tro. En av dem lär ha kläckt ordet ”akvariet”. Det var ju svårt att bortse från att hela staden plötsligt hade förvandlats till ett enda stort akvarium. Caféägaren, Zigas, som nyligen gått bort utan att vilja avslöja sanningen om caféets vatten, hade plötsligt fått syn på en simmande människa utanför de väldiga fönstren. Mannen hade kommit simmande mot caféet och gestikulerat våldsamt mot dörren. Men att öppna dörren nu vore fatalt. Fiskarna cirklade kring honom. Han gestikulerade allt vildare så att alla människor inne i caféet kunde se honom. Han bankade på fönstret så gott det gick, men av bankandet blev det inte mycket ljud. Zigas hade fortsatt att peka uppåt, och gång på gång skrikit: ”Simma upp och hämta luft!”, men mannen stannade kvar vid fönstret. Då hade Zigas hustru fått nog och tagit saken i egna händer och öppnat dörren.

Vattnet vällde in. Människorna som satt i caféet skrek i panik. Zigas kunde ha skrikit, men han kastade sig istället mot nödutgången och simmade allt han orkade.

Det dånade våldsamt då vattnet forsade in. Borden vältes med väldiga brakanden. Cafébesökarna simmade mot nödutgångarna. Alla cafébesökare hann dock inte rädda sig själva, utan drunknade på vägen.

Sedan den dagen var caféet fyllt av vatten. Fiskarna simmade lugnt omkring tills vattnet blev så grumligt att man sällan såg dem. Zigas vägrade öppna caféet igen efter händelsen. Så blev caféet världens största akvarium. Människor reste långväga bara för att få se på caféet och på de märkliga fiskarna som numera bodde i akvariet. De skimrade i en silverbeige nyans och var märkbart avlånga i formen jämfört med alla kända fisksorter i området.

En natt smög sig ett par tjuvar in via trapphuset och lyckades fiska upp några av de säregna fiskarna ur vattnet. De såldes för dyra pengar på svarta marknaden. Sedan självdog de. När forskarna vid universitetet undersökte fiskarna fann man att de hade utvecklat små skimrande händer och begynnande armar vid sidan av buken. Fiskarna hade även fått små lungor. Deras tydligaste yttre kännetecken var annars de runda isblå ögonen. Fiskarna var, enligt väldokumenterade observationer, ointresserade av att föröka sig. Honorna la knappt någon rom alls. Hanarna intresserade sig inte för den rom som lades ut, utan kunde istället bespruta vilket föremål som helst som de fann intressant. Fisksorten blev snabbt känd som ”människofisk”.

 

”Han gör anspråk på sanning”, sa Hernán och satte pekfingret i manuskriptet som han hade framför sig i skrivplattan. ”Jag måste säga att det är en fascinerande historia. Det bereder mig ett visst nöje att översätta den.”

”Sanning gör alla anspråk på”, sa författaren och suckade. ”Till slut vet man varken in eller ut, och kanske bryr jag mig inte ens. Det är vackert att sitta här. Vackert att spana in i det grumliga vattnet. Vackert alltsammans. Kanske räcker det.”

Han gäspade. Han var verkligen utled på sitt gebit.

”Den underbara verkligheten”, sa författaren. ”Tänk om man kunde tro på den! Men jag ska säga dig att det krävs ganska mycket för att tro på 'den underbara verkligheten'. Det som krävs är att du inte är ensam som tror på dig, och även om andra tror på dig så är det ingen garanti för att du ska bli trodd av dig själv.”

”Det krävs en översättare”, sa Hernán.

Författaren hummade, och fortsatte sedan: ”Min far ville att jag skulle arbeta ute på havet. Där har du mitt svar. Fiske. Inget bestående. Bara en vanlig hederlig sysselsättning som kanske kunde hålla frågorna på avstånd, så att de inte äter sig in i hjärnan.”

”Det är aldrig för sent att ompröva livet”, sa Hernán. ”Men det är och förblir alltid för tidigt för att summera det.”

Det blev nu tyst, och de två skribenterna stirrade åt varsitt håll. Staden hade vaknat, men låg tydligen kvar och drog på sig. Morgonsolen strök med baksidan av handen över de sandfärgade husväggarna. Den olydiga blåsten försökte gång på gång vända blad i Hernáns skrivblock. Han plockade snart fram en cigarill som han tände. Han erbjöd författaren en, som genast tackade ja.

De rökte tillsammans. Det var inhemska cigariller. En annan populär exportprodukt vid sidan om sagorna. Dalvidos, den tunnaste sorten. Stark som tjockt svart bläck mot solbelyst papper. Det sprakade ur tobaken då man sög. Röken fladdrade fram ur de brinnande bladen och steg i en tjock ström uppåt och upplöstes i ljuset. De satt båda två och iakttog hur det brann i den torra tobaken. Sedan tittade de in i det grumliga vattnet. Hernán tyckte att solen strålade i vattnet som ett stort knippe ljus. Han anade bruna nyanser i det annars blågröna vattnet. Kanske av gamla kaffebönor?

Författaren sprättade iväg cigarillen som nu var färdigrökt. Solen stack honom i skinnet. Författaren sträckte ut handen mot fönsterglaset. Fingertopparna nuddade det kyliga, motsträviga glaset. Tänk, att det kunde hålla emot allt detta vatten. Han drog försiktigt med fingrarna över glaset så att det gnydde. Hernán iakttog författaren. Han tyckte att rörelsen som just nu gjordes var fylld av en dold längtan, och han tyckte att det stora vattenfyllda caféet var ett sjukt öga som försökte blicka inåt, men som på grund av ålder och grumlighet inte förmådde tränga ut ur sin egen vätska, utan vars blick fastnade på vägen, bland omkullvälta bord och överblommade kranier, och uppätna muskler.

”Den underbara verkligheten”, sa han prövande.

”Ja”, instämde författaren.

En poliskonstapel kom nu gående på gatan. Han ställde sig med solen i ryggen: ”God morgon, mitt herrskap! Tråkiga nyheter. Ikväll kommer slutet. Gör det som ni tycker är allra viktigast och förbered er sedan på flykt. Den här monsunen kommer att svepa med sig hela staden. Ingenting kommer att finnas kvar.”

”Det är en ovanligt lugn morgon”, sa Hernán.

”Kan tyckas”, sa poliskonstapeln. ”Det är för att människor packar ihop sina tillhörigheter. Nyheten går ut i radio. Folk har redan börjat vandra mot bergen. Alla som stannar kvar kommer att gå under. Hög som låg, ung som gammal, konstnärer, arbetare, allihop. Mot den här flodvågen står människorna maktlösa.”

Varken Hernán eller författaren sa någonting. Poliskonstapeln vandrade vidare längs gatan. Hernán tyckte att poliskonstapeln haft något triumfatoriskt i blicken då han avkunnade nyheten, och han tyckte sig förstå varför en slutgiltig utplåning var något att känna triumf inför, eftersom utplåningen förde människor samman och gjorde dem lika i ett avseende, så att ingen kunde göra sig högre eller förnämare än någon annan. På så sätt var maktlösheten älskvärd.

Bortsett från denna enkla iakttagelse kvarstod budskapet. Hög som låg skulle tvingas leva sin sista dag i Almatra, staden där monsunen visar sig som starkast.

Jeremiah Karlsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.