I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | 20 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | 07 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola



 

Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt begär ensamt. Det är det erotiska begäret och rädslan inför döden som tvingar oss att öppna våra ögon för det som vi kallar döden. Spelar Gud tärning? Nere på atomens nivå är verkligheten en möjlighet, en tendens, eller är den en möjlighet för våra meningar att uttryckas? Måste vi räkna med att tillvaron rymmer något mitt emellan existens och icke-existens, nämligen möjligheten till existens, Aristoteles potentia? Om ett visst energipaket, ett ljuspartikel, uppträder samtidigt på båda sidor om en skärm med hål i är det då som möjligheten plötsligt aktualiseras och blir verklighet, kanske rentav genom iakttagarens instrument?

 

Var ligger den sökta mittpunkten? Med andra ord: är det verkligt att du inte är tillsammans med mig nu eller är det jag som har blivit blind och inte kan se dig?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men om det är så att jag har blivit blind och inte uppfattar att du är här tillsammans med mig och har varit här hela tiden; betyder inte detta att bara ögonen eller vilken som helst annan förmåga att se gör verkligheten verklig? Är de blinda helt utanför verkligheten då? Om vi befinner oss i på en plats som inte är verklig, betyder inte detta att det finns, att det existerar ett icke-verkligt icke-existensfält? Om detta icke-existensfält existerar, betyder inte detta att icke-verkligheten inte finns som icke-verklighet utan att den finns som verklighet?

Betyder inte detta att allt är verkligt? Men om allt är verkligt, varför skulle min kärlek vara en sjukdom?

Betyder detta att du finns men bara i min längtan till dig?

Jag darrar.

Förnuftet är grunden för all barbari.


foto Hebriana Alainentalo

foto Hebriana Alainentalo

 

 

RUINER

 

Nu känner jag att jag börjar gå sönder... bit för bit.

 

Mitt begär? Det är fortfarande utan gränser...

Men, frågar jag mig:

Kunde jag vara Alltet och därför vara världen?

Jag har kunnat vara det - på ett skrattretande sätt... men så tog jag ett språng, ett galet språng.

 

Allt upplöstes, allt föll i... blodet.

Allt i mig upplöstes. Och djävlarna tog över.

Men jag fortsätter skratta.

 

Kan jag sluta skratta en enda liten stund? (Bli en människa som, likt alla andra, bekymrar sig över de plikter som världen ger henne: till exempel: att hålla ut,

Att vänta,
att inte lida

utan dansa med längtan såsom i en dervischisk spiral...

plikter som tillhör människan eftersom hon gillar den stora massans enfald.

Skrattet blir aldrig en blixt inuti henne själv, det uppstår bara hos de andra).

 

Medan de älskande klär av sig och nakna befriar sig i skogens djup med skratt och poesi.

Utanför skogen, liksom utanför rummet, fullföljs den nyttiga verksamhet som den praktiska människan är del av.

 

Jag är inte en praktisk människa, jag har hunnit bli  gubbe innan jag hann bli vuxen.

Jag är galen och mitt skrivande tillhör eros, dikten, mordet... jag är inte länge en människa.

 

Där borta, i sina rum, drar människorna sig undan... varje människa som dör drar sig undan...

 

Mitt vansinne i skogen härskar oinskränkt...

Vad skulle kunna undanröja döden om inte dikten?

 

Jag sätter skogen i brand, skrattets flammor språkar.

 

Lidelsen att tala bebor mig, och exakthetens lidelse! (The horror...the horror...the horror...).

 

Jag borde ha tigit, och jag talar.

Jag skrattar åt rädslan för ondskan: Den håller mig vaken!

Jag kämpar mot den (mot rädslan och mot ondskan).

 

Jag skriver, jag vill inte dö. För mig är orden: "jag kommer att vara död" olidliga.

 

Min frånvaro är vinden därute.

 

Frånvaron är inte länge Guds, frånvaron är min och den har alltid varit min...

 

Jag finner skydd i min frånvaro.

 

Men graven?

Redan så nära, tanken på den innesluter mig från huvud till fot.

Min hållnings gränslösa motsägelse!

Kan ingen annan uppleva denna dödsenkelhet på samma glada sätt som jag?

 

Ordet (bläcket i min dataskrivare) förvandlar frånvaron till mening. Den är komisk: Smärtan är komisk.

Skulle vinden därute kunna skriva denna dikt?

Att skriva är att formulera meningar... säger människan.

Nej: att skriva är att underhålla döden, säger jag.

 

Jag har önskat mig en dikt vars huvud gränsade till himlen och vars fötter rörde sig vid de dödas rike.

 

Jag väntar att en kraftig vindstöt rycker upp rötterna...så att jag i ett ögonblick når allt det möjliga och har tillträde till det omöjliga på samma gång.

 

Jag får den makt som Varat har att uppnå Varats motsats.

Min död och jag glider in i vinden där jag öppnar mig till frånvaron av mig.

 

Satan kan finna råd i sina infernaliska ideal, i omoralen som uppfostrar och i envisheten som ger honom näring.

 

Jag har inga råd, ingen näring, inte ens i verkligheten, ty verkligheten är nu ett skitigt multikulti för mig.

 

Jag känner mig liksom fångad under en glasklocka. Tystnaden är världens.

 

På detta sätt upplever jag "öknen" i sin psykiska betydelse.

Jag befinner mig i öknen. Fast att det är en annan öken än världens .

 

Ångesten är för de flesta en synonym för rädsla, rädsla inför framtiden.

 

För de andra är den en ledsnad, en saknad av ett förflutet som inte hann bli fullbordat.

 

Min ångest är en produkt av rädsla och saknad, men detta sker i nuet.

 

Jag saknar "nuet" och jag är rädd för det.

 

Jag njuter av denna rädsla liksom man njuter (ibland) av en olycklig kärlek.

 

De som jag älskar har lämnat mig.

De är rädda för mig.

Jag trodde jag hade älskat dem med alla mina krafter och på alla möjliga sätt... men nu sviker de mig, jag har blivit en skandal för de jag älskar.

Men kanske, kanske var jag så kär i mitt eget sätt att älska att jag inte insåg att min kärlek för och till dem inte var något annat än mitt eget behov av att bli älskad.

 

Jag skulle vilja flytta därifrån. Fast jag vet inte riktigt vart.

Ingenstans känner jag mig hemma.

 

Mitt i vargtimmen ser jag plötsligt ljuset. Denna natt är annorlunda, det är en natt som inte liknar någon annan natt.

 

Jag darrar.

Och det är i denna darrning som jag lever och dör. 

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Anna plus Sonja är lika med bra

  Anna Järvinens medverkan på samlingsplattan "Sonja Åkesson tolkad av..." befäste ytterligare hennes position som en chanteuse extraordinaire i dagens Sverige. Skivan har fått väldigt fina recensioner (till exempel här på ...

Av: Viktor Andersson | Musikens porträtt | 23 januari, 2011

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Robert Halvarsson Foto Robin Malmqvist

Tre nya dikter av Robert Halvarsson

Robert Halvarsson presenterar tre nya dikter.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 23 juli, 2016

Kulturen og dens voktere

Atikkelen er om de ulike former for kultur: kultur er ikke bare om imaginativ skaping, eller at det er om det menneskene selv lager, for det som er spesifkt for ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2011

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Friedrich Zarathustra Nietzsche

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 30 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.