Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

En gammal idiots bekännelser



Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille …


wessel.jpg
Illustration: Hannes Iversen

Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa var det värre. Jag vaknade upp och det fanns ingenting.

Jag sa knappt ett ord till Skuggmunnen förrän jag sa ’hej då’. När jag var här ville jag vara där, när jag var här var det enda jag tänkte på att komma tillbaka in i djungeln.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har varit här i en vecka nu. Väntar på ett uppdrag. Blir mörare …

För varje minut jag stannar i det här rummet blir jag svagare, och för varje minut blir ilskan starkare. Varje gång jag ser mig omkring har väggarna krupit sig närmare.

Vem ska jag hyra ut mig till? Vilket vilddjur måste jag dyrka? Vilka helgonbilder ska angripas? Vilka hjärtan ska jag krossa? Vilken lögn måste jag mig hålla fast vid? Vilket blod ska jag vada i?

Benet … en stump … amputerat … smärtan är vitblixtrande, isande skoningslös … larver i såret … larver i hjärnan …

Dör, ruttnar bort i platthet, i illvilja, i grå tristess.

Byt miljö, vandra genom terrängerna. Jag har gått över gräs, grus, sten, lera, klippor, berg, hav, vulkaner, lik, allt. Karavanen meddelar att de behöver vila. Gevären på deras axlar är bara en bråkdel så tunga som bördan på mina.

Choa. Bara ett namn, ännu ett meningslöst ord. Aden, Harar, Babussa, Hyde Park, Ottorina Rosa, Viannay, Mazeran & Co, Abessinien, Dalarna. Allt säger mig detsamma, likaså språk. Franska, engelska, tyska, holländska, spanska, italienska, arabiska, vad spelar det för roll? Ta en människa, vilken som helst, riv av hennes kläder och ge henne en rejäl omgång med piskan. Hon skriker likadant, oavsett nationalitet.

’Men jag, en båt som rasande stormar piskat från vikingars hårsvall ut ... ut i rymdens tomrum som varken Krigsfartyg eller Hansa fiskat upp med vattendrucket skrov ur vågornas skum …’

Jag läser rad efter rad. Kinderna blossar, halsen är torr, rösten tycks bli alltmer klen. Jag vill fly. Läser fortare, vågar inte titta upp, inte se deras ansikten.

’… som fläckad av månars elektricitet drogs av svarta sjöhästar som en vansinnig stock och såg hur strålande och djupblå himlar slogs i brinnande skärvor av julis tunga chock … jag som rös när jag från femtio mils håll kände behemoternas brunst och havsbottnarnas skalv … jag som … brinner … nej, spinner i blå stillhet utan ände saknar nu Europas gamla grånande skalv … Längtar jag efter Europas vatten till slut är det en kall, svart damm med ett barn vid sin strand, som i skymningsdoften sörjande sänder ut en fjärilsbräcklig båt ur sin kupade hand … jag kan inte längre, sköljd av matta vågor, följa bomullsskeppens kurs bland stormar och skär, eller korsa högmodets flaggor och lågor… eller simma mot en stirrande slavgalär.’

Vadar över en flod jag inte vill minnas namnet på. Elfenbensexpeditionens vägvisare säger att kannibaler lever i djungeln. Jag ignorerar den sortens skrönor. Men å andra sidan … Hela mitt liv har hittills bara varit en lång skröna, en riktig rövarhistoria. Varför då inte sluta sina dagar i buken på en kannibal?

Hettan och fukten är outhärdlig. Åren då jag som liten snorvalp klottrade SKIT PÅ GUD på kyrkor är inte längre något minne, snarare en dröm, en bristande illusion, en vag tankeföreställning.

Flodmynningen är inspärrad av en svart molnbank. Den lugna vattenvägen ut mot världens yttersta ändar flyter dystert fram under en surmulen himmel. Det ser ut som om den bara leder in i hjärtat av ett oändligt mörker.

Jag inhalerar Verlaines doft, kysser honom på pannan, lägger mitt huvud på hans nakna bröstkorg. Han vaknar inte.

Man påpekar att jag stinker. Allting stinker, varför skulle då jag inte göra detsamma? Innan jag sket på bordet inför de fjolliga amatörpoeterna hade jag några bra ord i huvudet, riktigt svidande sådana med perfekt följd och klara, vibrerande färger.

’Varför slutade ni skriva? Varför bara ge upp allting? Att kasta bort en sån talang … jag begriper det inte.’

Paris regn är bättre än Charlevilles. Det smakar blod, revolution, undergång och pånyttfödelse, allt i ett. Efter en tids kringflackande har jag anlänt hit med bara min kritpipa och samlade dikter som packning. Diverse böcker jag gillar, Dickens och Baudelaire, ligger nertryckta i rock och byxfickor. En sjuttonåring tänker inte på bagateller som baggage.

Jag blir en sagolik opera; jag ser att alla varelser är dömda till lycka: att handla är inte att leva, utan bara ett sätt att slösa bort sina krafter, en förslappning av nerverna. Moralen är en svaghet i hjärnan.

Biter på naglarna, studerar visionerna i mögelfläckarna. Jungfru Maria med Jesusbarnet, feta vita larver och kokonger, infekterade sår, stormande hav, horor, sjukdomar, droger, nakna kroppar, ultravåld, missfoster, världens undergång, artificiella paradis och onda blommor.

’Tror du inte att jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verkan utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för hemskt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester … tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Arthur. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.’

Väldiga korpar över vilsna ishav, kabaréer på havets botten, banketter på månen, melankoliska klor.

’Vi har druckit så det räcker. Jag måste iväg, tåget går om knappt en timme.’

Jag packar ihop mina saker.

’Det är så här det får bli. Adjö, Verlaine.’

’Vänta!’

Han far upp, låser dörren och ställer en stol framför den. Sätter sig på stolen, stirrar stint på mig och drar fram en revolver ur rockfickan, samma revolver han visade mig för några dagar sen.

’Jaså, du vill sticka?’ säger han och riktar vapnet mot mig. ’Här får du!’

Jag är tvungen att resa, att skingra förtrollningarna som hopats i min hjärna. På havet, som jag älskar som om det skulle kunna skölja bort min smuts, ser jag det trösterika korset resa sig. Jag har blivit fördömd av regnbågen. Jag är naken, du ser rakt genom mig. Nu har snön täckt över alla mina spår, jag går inte längre där ni andra går, jag har skurit av min tunga, ni skulle ändå inte förstå.

Jag har irrat omkring alltför länge i ensliga, snedvridna ödelanskap. Det enda sättet att hitta sig själv på är att försvinna ännu mer. Förutom luffare och poet har jag gestaltat mig själv som bergsbestigare, legionär, desertör, diversehandlare, förman, ingenjör, vapenleverantör, legosoldat, tolk, biljettförsäljare, elfenbenshandlare och fotograf. Vid en ålder av trettiosex eller trettiosju har jag gjort och sett allt, men hittat ingenting. Det enda resultat jag uppnått är vitt hår vid tinningarna och ett utmärglat vrak till kropp.

Känslan återvänder, den som alltid funnits där, ända sen den där oktoberdagen då Skuggmunnen ploppade fram mig hur sitt grå, hårda sköte: Ser folk mig? Är jag osynlig?

Stundtals upplever jag mig själv som ett fiktivt eko av en person som en gång levt.

En rekonstruktion av ett liv, men utan synbar poäng eller finess.

Men om jag inte är den personen, vem är jag? En frätande mask? Ingen?

Äh, jag vet inte. Det är bara en känsla.

Så är det, våra liv är ett elände, ett lidande utan slut. Varför existerar vi?”

Jonas Wessel 

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.