Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

En gammal idiots bekännelser



Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille …


wessel.jpg
Illustration: Hannes Iversen

Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa var det värre. Jag vaknade upp och det fanns ingenting.

Jag sa knappt ett ord till Skuggmunnen förrän jag sa ’hej då’. När jag var här ville jag vara där, när jag var här var det enda jag tänkte på att komma tillbaka in i djungeln.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har varit här i en vecka nu. Väntar på ett uppdrag. Blir mörare …

För varje minut jag stannar i det här rummet blir jag svagare, och för varje minut blir ilskan starkare. Varje gång jag ser mig omkring har väggarna krupit sig närmare.

Vem ska jag hyra ut mig till? Vilket vilddjur måste jag dyrka? Vilka helgonbilder ska angripas? Vilka hjärtan ska jag krossa? Vilken lögn måste jag mig hålla fast vid? Vilket blod ska jag vada i?

Benet … en stump … amputerat … smärtan är vitblixtrande, isande skoningslös … larver i såret … larver i hjärnan …

Dör, ruttnar bort i platthet, i illvilja, i grå tristess.

Byt miljö, vandra genom terrängerna. Jag har gått över gräs, grus, sten, lera, klippor, berg, hav, vulkaner, lik, allt. Karavanen meddelar att de behöver vila. Gevären på deras axlar är bara en bråkdel så tunga som bördan på mina.

Choa. Bara ett namn, ännu ett meningslöst ord. Aden, Harar, Babussa, Hyde Park, Ottorina Rosa, Viannay, Mazeran & Co, Abessinien, Dalarna. Allt säger mig detsamma, likaså språk. Franska, engelska, tyska, holländska, spanska, italienska, arabiska, vad spelar det för roll? Ta en människa, vilken som helst, riv av hennes kläder och ge henne en rejäl omgång med piskan. Hon skriker likadant, oavsett nationalitet.

’Men jag, en båt som rasande stormar piskat från vikingars hårsvall ut ... ut i rymdens tomrum som varken Krigsfartyg eller Hansa fiskat upp med vattendrucket skrov ur vågornas skum …’

Jag läser rad efter rad. Kinderna blossar, halsen är torr, rösten tycks bli alltmer klen. Jag vill fly. Läser fortare, vågar inte titta upp, inte se deras ansikten.

’… som fläckad av månars elektricitet drogs av svarta sjöhästar som en vansinnig stock och såg hur strålande och djupblå himlar slogs i brinnande skärvor av julis tunga chock … jag som rös när jag från femtio mils håll kände behemoternas brunst och havsbottnarnas skalv … jag som … brinner … nej, spinner i blå stillhet utan ände saknar nu Europas gamla grånande skalv … Längtar jag efter Europas vatten till slut är det en kall, svart damm med ett barn vid sin strand, som i skymningsdoften sörjande sänder ut en fjärilsbräcklig båt ur sin kupade hand … jag kan inte längre, sköljd av matta vågor, följa bomullsskeppens kurs bland stormar och skär, eller korsa högmodets flaggor och lågor… eller simma mot en stirrande slavgalär.’

Vadar över en flod jag inte vill minnas namnet på. Elfenbensexpeditionens vägvisare säger att kannibaler lever i djungeln. Jag ignorerar den sortens skrönor. Men å andra sidan … Hela mitt liv har hittills bara varit en lång skröna, en riktig rövarhistoria. Varför då inte sluta sina dagar i buken på en kannibal?

Hettan och fukten är outhärdlig. Åren då jag som liten snorvalp klottrade SKIT PÅ GUD på kyrkor är inte längre något minne, snarare en dröm, en bristande illusion, en vag tankeföreställning.

Flodmynningen är inspärrad av en svart molnbank. Den lugna vattenvägen ut mot världens yttersta ändar flyter dystert fram under en surmulen himmel. Det ser ut som om den bara leder in i hjärtat av ett oändligt mörker.

Jag inhalerar Verlaines doft, kysser honom på pannan, lägger mitt huvud på hans nakna bröstkorg. Han vaknar inte.

Man påpekar att jag stinker. Allting stinker, varför skulle då jag inte göra detsamma? Innan jag sket på bordet inför de fjolliga amatörpoeterna hade jag några bra ord i huvudet, riktigt svidande sådana med perfekt följd och klara, vibrerande färger.

’Varför slutade ni skriva? Varför bara ge upp allting? Att kasta bort en sån talang … jag begriper det inte.’

Paris regn är bättre än Charlevilles. Det smakar blod, revolution, undergång och pånyttfödelse, allt i ett. Efter en tids kringflackande har jag anlänt hit med bara min kritpipa och samlade dikter som packning. Diverse böcker jag gillar, Dickens och Baudelaire, ligger nertryckta i rock och byxfickor. En sjuttonåring tänker inte på bagateller som baggage.

Jag blir en sagolik opera; jag ser att alla varelser är dömda till lycka: att handla är inte att leva, utan bara ett sätt att slösa bort sina krafter, en förslappning av nerverna. Moralen är en svaghet i hjärnan.

Biter på naglarna, studerar visionerna i mögelfläckarna. Jungfru Maria med Jesusbarnet, feta vita larver och kokonger, infekterade sår, stormande hav, horor, sjukdomar, droger, nakna kroppar, ultravåld, missfoster, världens undergång, artificiella paradis och onda blommor.

’Tror du inte att jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verkan utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för hemskt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester … tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Arthur. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.’

Väldiga korpar över vilsna ishav, kabaréer på havets botten, banketter på månen, melankoliska klor.

’Vi har druckit så det räcker. Jag måste iväg, tåget går om knappt en timme.’

Jag packar ihop mina saker.

’Det är så här det får bli. Adjö, Verlaine.’

’Vänta!’

Han far upp, låser dörren och ställer en stol framför den. Sätter sig på stolen, stirrar stint på mig och drar fram en revolver ur rockfickan, samma revolver han visade mig för några dagar sen.

’Jaså, du vill sticka?’ säger han och riktar vapnet mot mig. ’Här får du!’

Jag är tvungen att resa, att skingra förtrollningarna som hopats i min hjärna. På havet, som jag älskar som om det skulle kunna skölja bort min smuts, ser jag det trösterika korset resa sig. Jag har blivit fördömd av regnbågen. Jag är naken, du ser rakt genom mig. Nu har snön täckt över alla mina spår, jag går inte längre där ni andra går, jag har skurit av min tunga, ni skulle ändå inte förstå.

Jag har irrat omkring alltför länge i ensliga, snedvridna ödelanskap. Det enda sättet att hitta sig själv på är att försvinna ännu mer. Förutom luffare och poet har jag gestaltat mig själv som bergsbestigare, legionär, desertör, diversehandlare, förman, ingenjör, vapenleverantör, legosoldat, tolk, biljettförsäljare, elfenbenshandlare och fotograf. Vid en ålder av trettiosex eller trettiosju har jag gjort och sett allt, men hittat ingenting. Det enda resultat jag uppnått är vitt hår vid tinningarna och ett utmärglat vrak till kropp.

Känslan återvänder, den som alltid funnits där, ända sen den där oktoberdagen då Skuggmunnen ploppade fram mig hur sitt grå, hårda sköte: Ser folk mig? Är jag osynlig?

Stundtals upplever jag mig själv som ett fiktivt eko av en person som en gång levt.

En rekonstruktion av ett liv, men utan synbar poäng eller finess.

Men om jag inte är den personen, vem är jag? En frätande mask? Ingen?

Äh, jag vet inte. Det är bara en känsla.

Så är det, våra liv är ett elände, ett lidande utan slut. Varför existerar vi?”

Jonas Wessel 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 35

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 14 april, 2012

En evig flagga för Jennie

Att ha en flagga ständigt hissad vid sin grav är något av det finaste man kan få i USA, ett evigt tack från den amerikanska nationen för minnesvärda insatser. Det är ...

Av: Anja Praesto | Kulturreportage | 31 maj, 2013

Internationales literaturfestival Berlin

Den femte oktober avslutades den åttonde internationella litteraturfestivalen i Berlin. Under ungefär två veckor pågick festivalen och samlade en mängd författare, översättare, skådespelare, poeter från hela världen. Årets tema ...

Av: Daniel Pedersen | Kulturreportage | 24 oktober, 2008

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Transcendentala varelse!

Det regnar. Snön smälter helt om det fortsätter så. Jag längtar och saknar dig.    I minnet återvänder jag till tiden vi tillbringade tillsammans, efter din första resa till USA, här i Stockholm ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 februari, 2017

Impressionisternas resa från Frankrike till Sverige

Sommarens möte med impressionismen började med en resa till Rouen i Normandie och till dess impressionistutställningar - som varar till i höst - för att fortsätta till Zornjubileet i Dalarna ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 10 september, 2010

Kulturellt kluven- brun utanpå men vit inuti

Människors familj, uppväxt och omgivningar sägs prägla en människa och skapa en identitet. Kulturen som finns etsad och klarlagd i individens omgivningar och i de personer som utgör individens närmaste ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 15 september, 2009

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.