Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

En gammal idiots bekännelser



Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille …


wessel.jpg
Illustration: Hannes Iversen

Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa var det värre. Jag vaknade upp och det fanns ingenting.

Jag sa knappt ett ord till Skuggmunnen förrän jag sa ’hej då’. När jag var här ville jag vara där, när jag var här var det enda jag tänkte på att komma tillbaka in i djungeln.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har varit här i en vecka nu. Väntar på ett uppdrag. Blir mörare …

För varje minut jag stannar i det här rummet blir jag svagare, och för varje minut blir ilskan starkare. Varje gång jag ser mig omkring har väggarna krupit sig närmare.

Vem ska jag hyra ut mig till? Vilket vilddjur måste jag dyrka? Vilka helgonbilder ska angripas? Vilka hjärtan ska jag krossa? Vilken lögn måste jag mig hålla fast vid? Vilket blod ska jag vada i?

Benet … en stump … amputerat … smärtan är vitblixtrande, isande skoningslös … larver i såret … larver i hjärnan …

Dör, ruttnar bort i platthet, i illvilja, i grå tristess.

Byt miljö, vandra genom terrängerna. Jag har gått över gräs, grus, sten, lera, klippor, berg, hav, vulkaner, lik, allt. Karavanen meddelar att de behöver vila. Gevären på deras axlar är bara en bråkdel så tunga som bördan på mina.

Choa. Bara ett namn, ännu ett meningslöst ord. Aden, Harar, Babussa, Hyde Park, Ottorina Rosa, Viannay, Mazeran & Co, Abessinien, Dalarna. Allt säger mig detsamma, likaså språk. Franska, engelska, tyska, holländska, spanska, italienska, arabiska, vad spelar det för roll? Ta en människa, vilken som helst, riv av hennes kläder och ge henne en rejäl omgång med piskan. Hon skriker likadant, oavsett nationalitet.

’Men jag, en båt som rasande stormar piskat från vikingars hårsvall ut ... ut i rymdens tomrum som varken Krigsfartyg eller Hansa fiskat upp med vattendrucket skrov ur vågornas skum …’

Jag läser rad efter rad. Kinderna blossar, halsen är torr, rösten tycks bli alltmer klen. Jag vill fly. Läser fortare, vågar inte titta upp, inte se deras ansikten.

’… som fläckad av månars elektricitet drogs av svarta sjöhästar som en vansinnig stock och såg hur strålande och djupblå himlar slogs i brinnande skärvor av julis tunga chock … jag som rös när jag från femtio mils håll kände behemoternas brunst och havsbottnarnas skalv … jag som … brinner … nej, spinner i blå stillhet utan ände saknar nu Europas gamla grånande skalv … Längtar jag efter Europas vatten till slut är det en kall, svart damm med ett barn vid sin strand, som i skymningsdoften sörjande sänder ut en fjärilsbräcklig båt ur sin kupade hand … jag kan inte längre, sköljd av matta vågor, följa bomullsskeppens kurs bland stormar och skär, eller korsa högmodets flaggor och lågor… eller simma mot en stirrande slavgalär.’

Vadar över en flod jag inte vill minnas namnet på. Elfenbensexpeditionens vägvisare säger att kannibaler lever i djungeln. Jag ignorerar den sortens skrönor. Men å andra sidan … Hela mitt liv har hittills bara varit en lång skröna, en riktig rövarhistoria. Varför då inte sluta sina dagar i buken på en kannibal?

Hettan och fukten är outhärdlig. Åren då jag som liten snorvalp klottrade SKIT PÅ GUD på kyrkor är inte längre något minne, snarare en dröm, en bristande illusion, en vag tankeföreställning.

Flodmynningen är inspärrad av en svart molnbank. Den lugna vattenvägen ut mot världens yttersta ändar flyter dystert fram under en surmulen himmel. Det ser ut som om den bara leder in i hjärtat av ett oändligt mörker.

Jag inhalerar Verlaines doft, kysser honom på pannan, lägger mitt huvud på hans nakna bröstkorg. Han vaknar inte.

Man påpekar att jag stinker. Allting stinker, varför skulle då jag inte göra detsamma? Innan jag sket på bordet inför de fjolliga amatörpoeterna hade jag några bra ord i huvudet, riktigt svidande sådana med perfekt följd och klara, vibrerande färger.

’Varför slutade ni skriva? Varför bara ge upp allting? Att kasta bort en sån talang … jag begriper det inte.’

Paris regn är bättre än Charlevilles. Det smakar blod, revolution, undergång och pånyttfödelse, allt i ett. Efter en tids kringflackande har jag anlänt hit med bara min kritpipa och samlade dikter som packning. Diverse böcker jag gillar, Dickens och Baudelaire, ligger nertryckta i rock och byxfickor. En sjuttonåring tänker inte på bagateller som baggage.

Jag blir en sagolik opera; jag ser att alla varelser är dömda till lycka: att handla är inte att leva, utan bara ett sätt att slösa bort sina krafter, en förslappning av nerverna. Moralen är en svaghet i hjärnan.

Biter på naglarna, studerar visionerna i mögelfläckarna. Jungfru Maria med Jesusbarnet, feta vita larver och kokonger, infekterade sår, stormande hav, horor, sjukdomar, droger, nakna kroppar, ultravåld, missfoster, världens undergång, artificiella paradis och onda blommor.

’Tror du inte att jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verkan utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för hemskt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester … tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Arthur. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.’

Väldiga korpar över vilsna ishav, kabaréer på havets botten, banketter på månen, melankoliska klor.

’Vi har druckit så det räcker. Jag måste iväg, tåget går om knappt en timme.’

Jag packar ihop mina saker.

’Det är så här det får bli. Adjö, Verlaine.’

’Vänta!’

Han far upp, låser dörren och ställer en stol framför den. Sätter sig på stolen, stirrar stint på mig och drar fram en revolver ur rockfickan, samma revolver han visade mig för några dagar sen.

’Jaså, du vill sticka?’ säger han och riktar vapnet mot mig. ’Här får du!’

Jag är tvungen att resa, att skingra förtrollningarna som hopats i min hjärna. På havet, som jag älskar som om det skulle kunna skölja bort min smuts, ser jag det trösterika korset resa sig. Jag har blivit fördömd av regnbågen. Jag är naken, du ser rakt genom mig. Nu har snön täckt över alla mina spår, jag går inte längre där ni andra går, jag har skurit av min tunga, ni skulle ändå inte förstå.

Jag har irrat omkring alltför länge i ensliga, snedvridna ödelanskap. Det enda sättet att hitta sig själv på är att försvinna ännu mer. Förutom luffare och poet har jag gestaltat mig själv som bergsbestigare, legionär, desertör, diversehandlare, förman, ingenjör, vapenleverantör, legosoldat, tolk, biljettförsäljare, elfenbenshandlare och fotograf. Vid en ålder av trettiosex eller trettiosju har jag gjort och sett allt, men hittat ingenting. Det enda resultat jag uppnått är vitt hår vid tinningarna och ett utmärglat vrak till kropp.

Känslan återvänder, den som alltid funnits där, ända sen den där oktoberdagen då Skuggmunnen ploppade fram mig hur sitt grå, hårda sköte: Ser folk mig? Är jag osynlig?

Stundtals upplever jag mig själv som ett fiktivt eko av en person som en gång levt.

En rekonstruktion av ett liv, men utan synbar poäng eller finess.

Men om jag inte är den personen, vem är jag? En frätande mask? Ingen?

Äh, jag vet inte. Det är bara en känsla.

Så är det, våra liv är ett elände, ett lidande utan slut. Varför existerar vi?”

Jonas Wessel 

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.