Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Ord som fötts ur tystnaden



Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först få börja med en av våra stora nationalskalders tankar kring sin egen poetik.
Skalden? Nils Ferlin. ”Lura i människorna allvarlig poesi genom att tjusa dem med formen. Den moderna jag-poesin, där var och en sysslar med sina komplex och sin personlighets små krumelurer, kan aldrig bli någon väckelse poesi, knappast heller den, som arbetar med bilder, den nya sakliga poesin. Att uppfatta lyrik med synen fodrar mera både intelligens och fantasi än att uppfatta med hörseln, och det är via den regeln jag tror att lyri

Dikter av: Göran af Gröning


 

 

(I)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu har orden fötts ur tystnaden. De öppnar sig och jag begrundar dem under fortsatt tystnad som sanning och misstag, verklighet och önskan, upplösta och genomskinliga som tidens fukt.

UPPLÖST

Framför natten
gick jag vilse
avlägsnad tanken
avlägsnad ljudet
upplöst av bilderna
de som lägger alla broarna.
Vilsenheten bär allt framåt
bär allting tillbaka
utan mått, utan namn
mitt i den livlösa gryningen
irrandes som den nedtystade dagen
där minnet förfaller undan natten
och i en sådan syn äter timmen upp nuet.
Vad säger den?
Förnuftets källor är språkets förbrytelse.

 

 

(II)

Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig och mitt egentliga språk är inte bild, inte heller ord utan något smalt, som kan skymta mellan arterna.
Ett ljus, en närhet, det är vad jag vill.

ALLTID ETT MISSTAG

Varför en ängel?
Natten kom,
allt jag förnummit,
allt som jag ägt,
släppte jag efter.
Sanningen är alltid ett misstag,
och varje misstag är inget annat än sanningen.
Och jag grät fram min själ
tillsammans med molnen
som skingras under natten
bara på så vis hade jag en möjlighet att gå vidare
med orden som framviskats av Montaigne:
"Allt är oregelbunden och ständig rörelse,
utan ledning och mål."

 

(III)


Ändå, mina tankar står stilla i luften, knäppande och surrande. Utan dig, är jag själv bara en text som ingen läser, en räcka vanmäktiga ord som ingenstans kommer. Men det är ändå inte hela sanningen. Det finns ändå ett språk utanför oss båda, ett okänt system som borde ha brustit samman men som jag obesvärat rör mig igenom med din hjälp.

FÄRDENS BYGGNAD

När sol vilar är den redan någon annanstans, den vilar i det som är före, den vilar i mitt mål så länge det är mål. Den leder av omärkligt skum, förd av sin egen historia, förd av sin egen framtid, sökandes sin egen diamant, och vilken frid när den glömmer sitt mål, och jag glömmer min väg, finner en annan, verket av en egen orsak, den som öppnas när Tiden och Drömmen mister sin insikt, och jag söker doften som en hund, bredvid rycker i kopplet det som är jag – var jag!

Det är så tid för tankens vandring, den som väntar att återinträda i sysslolöshetens anspråkslösa, dit där mörker föder ljus, och högmod väljer ödmjukhetens "sanning".
Dit där tanken föder tankar som vill tjäna och blicken dras mot stormens oförvägna,
till fallet som aldrig föll till föga, bländad av den skiss: bilden, ditt bräckliga åtråvärda.

Utsatt nu i steg som bär mot sin början, och närmandet kastar skuggor som fjärmar ty hunden doftar buren i det jag kallar hem, återkastad sin ursprungliga plats, vapnet är maten och frihetens last. Betrakta oss, vi nu vilseledda ty stegen förutsätter en dunkel hälft av inre skugga, samma väg ändå olik ifrån vindens kast i den oro som stegras i all hast.

Liksom tanken att alla sanningar går ut på att skjuta "sanningen" åt sidan, sanningen som alltid återkommer och gråter över alla; och himlen förblir det den är där borta, ordentligt sluten som en damm för att ta emot min vandrings rökmoln där begäret förvandlar den torra öknen till en trädgård och bristen på begär förvandlar den här grönskande trädgården till en öken. Vilket är rätt, måste vara rätt. Söker så en fast punkt; ett absolut oinskränkt beroende, någonting som inte står av mig själv, men finner det inte.

 

(IV)


Det finns ingenting som säger att en metafor måste vara fysisk påtaglig för att vara precis, och ingenting säger att det inte går att använda abstraktioner på ett exakt sätt mot det subjektiva metaforiska. Vi ser att det poetiska jaget inte längre är bärare av den tragiska åtskillnaden mellan subjekt och omvärld i försöket att försona språket.

KORSVÄG

Det fullkomliga ser
i den öppna musiken
när världen har frid,
när allt befinner sig i vila.
Men bara diktarbilden
gör barnets seende inom den vuxne:
ett seende etsat djupt i handflatan
innan födseln
och som öppnar sina tusen ögon
mot världen
och sjunger
om modet vars namn är framtid,
åter framtid,
likt en korsväg fylld av väntan,
fylld av val,
där den som ser tillbaka
stelnar i ett främlingskap
förlorad för sin sökta myt
tystad och oren
som sotet från en låga.

 

(V)

Att resa i natten, mot morgonen ...
Som jag har längtat. Inget slår detta lugn, dessa timmar av sysslolös vaka och fritt vandrande tankar, som vore de på sommarens första grönbete och de annars så besvärliga flugorna hälsade med ett oväntat råmande. Varför känner jag mig så lätt när stjärnorna tillåts vara ett med natten?

OCH ALLT

Jag bär inget namn
ingen ordrik text
då jag talar
genom min stämma
söker jag
meningarnas väsen
som är större än att förstå
som är mindre än att förstå
men sträcker utan gräns
det ljud då inget talat räcker
och allt
vad jag sagt har jag redan glömt
vad jag skrivit ligger undangömt.

 

(VI)


Redan länge har jag i mitt liv längtat efter en person med en föraktfull, genomträngande och överfin förståndskraft, som förstår, begriper, uppskattar allt och som tillsammans med mig skulle kunna flyga fram över "tingen" och företeelserna. Och underligt nog – denna person skulle trots detta ha ett slags dimhölje och stå under tvånget av ett slags romantiskt snobberi med adel och ära, från vilket han helt inte kunnat frigöra sig. Denna person skulle skänka mig nya impulser och förhoppningar och hålla mig uppe på den väg som för snö rakt mot intigheten.

KVINNAN

Kvinnan som mitt i livet väcker mig och säger: - Kom ihåg!
Kvinnan som mitt i livet möter min blick och säger: - Ser du inte att allt som händer är en ny början och början i sig själv är alltid vacker. Som bin samlar honung, hämtar vi sötman ur allt. Det som krävs är tålamod, aldrig bitterhet eller hat och kom ihåg att det minsta vi kan göra är att inte göra. Och ändå i tidens förändringar det som kan hjälpa oss i våra stapplande första försök. Och en sak till: tro inte att den stora kärlek som en gång flödade över dig har gått förlorad. Jag tror att den kärleken har förblivit så stark och mäktig i ditt minne för den var ditt första riktiga minne av ensamhet och det första inre arbete som du gjorde i ditt liv.

 

(VII)

Först då uppstår långa tankeassociationer, riktiga stillestånd, under vilka jag hör texten mumla. Ja, jag känner att det är nu jag bör se tillbaka, och bestämma min position om jag vill komma vidare. Men det förekommer också pauser med långa, mycket långa mellanrum, eoner av tid i soffan, långa pauser då jag inte skriver någonting mer eftersom jag inte hör orden mer.

 

AVGRUNDEN
(Heteronymens fåraherde)

Jag härmar en annan
som ser världen
med stadig blick
men avgrunden öppnar sig ...

Ett osett barn
som försöker tolka
allt det uteblivna
innan avgrunden öppnar igen ...

Jag är en annan
som utan svett
utan kön
längtar tillvarons beröring
men avgrunden öppnar sig ...

En eterman
som vandrar för att se
hur högt broarna sträcker
innan avgrunden öppnar igen ...

Jag är i drömmen
en bland döda fränder
minnets saknade del
men avgrunden öppnar sig ...

En förtida åldring
som utan mening
stryker i sin oavslutade text
innan avgrunden öppnar igen ...

 

(VIII)


Är åter uppe under den tidiga morgontimmen (hösten är ju här) och jag njuter av att se klockan visa 03.48, vilket betyder ett antal timmar för mig själv i morgonnatten.
Tänker, tänker jag, att den fysiska njutningen är en sinnlig upplevelse, precis som det rena seendet eller den rena sinnesförnimmelsen är en stor kunskap om världen, all kunskaps fulhet och glans, naken eller i mask.

DET GIVNA

affinitet som identifikation
betraktelsen med fjärrblicken nära
dikten som det sanna, det vissa
bortom vardagslögnen om människans
ofrånkomligt givna –
medlidandet för lidande –
lindrandet inför död –
och i all bristfällighet
kan du inte leva utan mig
kan du inte låta dig beröras
svårare och enklare är det inte
Varför måste det vara båda?

 

(IX)

... Så stjärnorna vi ser, när vi betraktar dem, bär miljoner av år i sitt levnadsljus, ibland som levande, ibland som död, men det saknar all betydelse, eftersom de stjärnor vi betraktar lever i det skenbarligas rike, precis som våra drömmar gör det. När vi betraktar stjärnorna i natten eller drömmer vår dröm, är de båda delar ur en annan dröm, en dröm som lösgjort sig ur en annan dröm liksom en vattendroppe, lösgör sig ur en annan, större, en rörelse, en våg.

DET SOM LÄMNAT

Vi måste flytta undan centrum från oss själva
och lyssna till Stegen från vägkantens Gud
men efter allt för långa sträckor
längs sidorna av symbolens outtalade namn
står tiden inte lång nog att räkna upp
blicken sägandes att det ännu inte är sent
trots skuggornas embryon i mörkerflykt
sökande mot kretsen vid sidan om
symbiosen av det som inte slocknat
inte djupnat
bara det som lämnat oss

 

(X)

Och vidare: de känslor jag då hyste, skiljer sig ifrån de tankar jag idag tänker, och svårigheten ligger i att dessa anteckningar och antydningar inte gör dessa tankar fullständigt rättvisa, hur som helst vill jag på nytt våga ett försök.
Och vidare: jag måste pröva mig själv, ge mig själv order och placera mig själv på rätt plats. Till detta är jag alltid beredd för jag beskriver alltid mig själv, och det är inte mina handlingar jag beskriver utan mitt väsen.

STRÖMFÅRAN

Andningsspasmen
de två smärtknutor
som förstenade brusade upp
då den slutna, skakande handen
grävde sig in – till dig.
Du såg detta och strålade
innan vattnets planlösa strilande
fann strömfåran som leder in i det dunkla.
Och ja, det finns en annan värld
levande i oss dödliga människor.

 

(XI)


Vanligen inskränker man ordets omfattning till att gälla endast vitterhetens centrala del, poesin, och dithörande verk. Skaldekonsten är ordets konst liksom retoriken eller talarkonsten, med vilken den har en mängd uttrycksformer gemensam. Retoriken skiljer sig emellertid från skaldekonsten redan därigenom, att den i regel eftersträvar praktiska resultat; särskilt söker den ofta påverka åhörarens vilja, och genomgående brukar den estetiska medel utan rent estetiskt syfte.

VAD ÖGAT SER

Dikten oförmedlad återblicken
Knådande min ömma kropp
Känner hur den åldras inuti
Känner hur den avtar med en mjukhet
Skälvande som en kniv
Som att ett öga ser
Det andra inte
Ett seende så öppet
Att jag sover mig vaken
Drömmande om dialogen, monologen
Med löftet att inget finns kvar av mig
Upplöst av det sårbara ljuset
Fylld av det skygga mörkret
Till bilderna som färdas
Runt i en ännu ofödd hjärna.

 

(XII)

Vet inte om jag citerar rätt, i denna översättning, men jag har för mig att Goethe skrev följande: "En ständigt verksam, inåt och utåt fortgående poetisk bildningsdrift utgör centrum och grund för min existens."

METAMORFOS

Vindar i stiltje
Vindar i raseri
Han har just
Med sin metamorfos
Förvandlat mig abstrakt
En något stående helt utan minne
Ännu inte försjunken, liggandes i mörkret
Inkapslad fruktan lösgör sig i drömmen
Som källan du är nära men inte kan nå
Insyn och överblick ges bara den som
Inåtvänd öppen står
Men att ha slagit i botten av meningslösheten
Så blir vart ord åter intressant –
Förutom alla överstränga "döda" metaforer
Och ditt nya pulserande hjärta (din Poesi) –
föddes så för att du lät dem vissna
(vad rör mig att vissna).

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts