Detalj ur omslaget till

Vad kan vi lära av Läsebok för folkskolan?

I ”Läsebok för folkskolan” – huvudlärobok för svenska skolbarn fram till 1960-talet – speglas tydligt hur ett samhälles rådande mentaliteter reproduceras när det gäller att smidigt infoga de unga i ...

Av: Björn Gustavsson | 13 juli, 2017
Björn Gustavsson

Eslövs kulturskola håller till i Gamla Rådhuset. Foto: David Castor

Kulturskolan, en livsnödvändighet?

Kulturskolan är en organisation där minst tre av ämnena musik, bildkonst, teater, dans och film/video finns som frivillig, regelbundet återkommande verksamhet för barn och ungdom efter skoldagens slut. Verksamheten skall ...

Av: Kajsa Ljusegren | 06 januari, 2016
Kulturreportage

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | 30 november, 2013
Övriga porträtt

Om Donatien Alphonse François de Sade, markisen

Det var pompa och ståt, stela ceremonier och stram högtidlighet. Det var påbjudet överdåd och allt vad som vid denna tid tillhörde ett bröllop som välsignats av monarken Ludvig XV ...

Av: Crister Enander | 02 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Drömmen vi slutade drömma



Skillnaden mellan kärlek och filosofi ligger i princip i detta:
I kärleken är det som påstås.... ingenting, om inte ett medel eller (lika väl som ett medel) ett hinder; det som räknas är inte vindens påstående, utan vinden. 

Det var som om de ville dra mot sig själva en tråd i universums nät.

”ty vinet är ett titthål in i människan”

Annons:

δαίμων (Daímōn)

Jag är verkligen besviken. Jag är arg och ledsen för att jag lever i ett land som har glömt vad yttrandefrihet betyder. Ett land befolkat av motbjudande fascister och minst lika motbjudande liberaler och kommunister. De har absolut ingenting att tillföra samhället. Det är ingen, förutom Fragolina och några enstaka, som fattar det.
Gud vet hur mycket jag älskar Fragolina och änglarna.

Utan Fragolina är ingen ängel möjlig, och utan änglar är Fragolina en nolla.
Vi har upprepade gånger fallit ned (från himlen) och vi har blivit antingen Luzifer, eller ett plötsligt Stardust.

Vill ni korsfästa oss? Ni är välkomna. Jag har aldrig kompromissat med någon, även om jag har varit tillräckligt ödmjuk för att försöka lyssna på de andra, alla de andra.

Jag hatar, hatar hela borgerligheten, som någon sa, inklusive kommunisterna och sossarna.
Ni är säkert bättre än vi, ni är klokare, ni är korrekta, ni är ärliga. Fragolina, änglarna och jag är en trefaldighet, och vi har mage att yttra det som ni inte kan säga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och ni kan inte yttra det för att ni är rädda att förlora vänner, förtroende, fortuna.

Ni finns, jo men bara i spegeln. Spegeln av en dröm som ni inte ens har kunnat drömma.

Ändå vi, Fragolina, änglarna, jag... älskar er.
Ni är så roliga, ni är så vackra, ni är så duktiga. Och ni vet mycket mer än vi.
Ni finns på den andra sidan drömmen. Men ni vet inte om det. Ni tror att ni finns överallt...

Eller kanske att ni finns som författare, som bildkonstnärer och regissörer, eller också finns ni helt enkelt för att era polare omkring er tror att ni finns. De bekräftar det som ni mer än allt annat önskar: att bli sedda.

Jag vill berätta för er om det som jag menar. Och det ska jag göra med hjälp av ord; det är ju det ni önskar, eller hur?

Sapfo och Alkaios. En Eros historia

"Eros skakar mig motståndslöst än en gång –
ljuvligt stingande, obetvingliga djur!"
(Sapfo)

Kan fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner framför en ung naken människokropp?
Är min darrning, denna darrning som skakar mig, kroppslig? Eller är den andlig? Eller både och?

Ofta brukar man på ett allmänt sätt hänvisa till den dualism mellan kropp och själ som blev hegemoniskt bekant i och med monoteismen, Platon, judar, gnostikerna, och givetvis kristendomen, medeltiden, islam, Cartesius... En dualism som också innebär att själen värderas högre än kroppen.
Men går Sapfo och Alkaios att placera innanför denna dualism, denna tankegång som byggt våra civilisationer och kulturer?
Mitt svar är nej.

Dessa fragment av dikter som ofta liknar uråldriga sms sända till oss från en tid, eller "nådatillstånd", då "infektionen" inte hade börjat sprida sig än, vittnar om en gyllene ålder, som romantikerna döpte till Arkadien; de visste vad sorg, lycka, kärlek, hat, makt och förlust var innan termerna inramades i en struktur av olika begrepp, när de fortfarande upplevdes som sakrala, monadiska skanderingar på liv och död.

Peter Handke skriver:
"Men hur skulle jag exaktare kunna omskriva den mening som jag så saknade? För denna enhet av varseblivning och föreställningsförmåga (framför allt utgörs den av detta) finns kanske bara i grekiska det adekvata verbet: detta anger till att börja med bara ett 'seende' eller 'iakttagande'; och ändå däri betydelserna 'vit', 'ljus', 'glans', 'sken', 'skimmer'. Hos mig fanns rentav en längtan efter detta ljus som är ännu mer än varje betraktande. Jag kommer alltid att längta efter detta sätt att se som på grekiska heter Leukein."

Här menas inte ljuset mellan en värld som fanns och den "blodiga" sanningen ur den värld som med Platon förintades, utan jag menar att sättet på vilket vi tolkar världarna och fenomenens tillblivelse inte stämmer överens med det som "händer" i verkligheten; skeendet är något helt annat.

Hos Sapfo och Alkaios är alla ting och saker förenade i evighet; när de sträckte ut handen för att plocka ett äpple var det inte samma gest som vi gör idag. Det var som om de ville dra mot sig själva en tråd i universums nät.
För att kunna fatta minsta beslut måste de "tro" att det är möjligt, att de på riktigt kunde påverka verkligheten.

Detta betyder att de "måste tro" att detta "nät" är sönder någonstans i universum samt att varelser och ting existerar isolerade ifrån varandra, eftersom bara om tingen är isolerade blir det möjligt för oss att härska över dem.
Men de vred tanken mot tingens evighet – "alla" saker och ting – och konstaterade att universums diamantartade nät inte alls rördes av vilka vilje - och beslutsamhetsformer som helst, utan de insåg att allt som vi tror oss kunna "nå" och "inse" var någonting annat än det som "händer" i verkligheten.

Det som "händer" i verkligheten var inte resultatet av en kraft, av en styrka, varken gudomlig, mänsklig, demonisk, blind, magisk, slumpmässig, medveten eller omedveten, utan... det var uppenbarelsen av en liten del, en kort bana, i Alltets diamantartade nät.

Sapfo och Alkaios levde i en tid när allt detta fortfarande var möjligt.
Det som vi idag tror oss ha uppnått med våra egna krafter eller med Guds hjälp är ingenting annat än något som vi har isolerat från Alltet, vare sig vi betraktar det som vårt agerandes enda mål, eller tror att detta är något som kan förverkligas.
Varje varelse – även vårt egna jag – är oskiljaktigt förenad och förbunden med alla andra och allt annat.

Därför är alla saker (och varelser) ingenting om de är isolerade från Alltet.
För Sapfo och Alkaios var drömmen ett sätt att kunna dikta, ty för dem var detta det enda sättet att kunna isolera ett fragment ur alltet, utan att använda våld.
Drömmen är faktiskt tingets isolering.
Om vi inte förstår detta kan vi visserligen skriva om Sapfo och Alkaios, men bara... estetiskt.

Och detta när deras diktande var mycket mer än en ren estetisk övning.
Det var att (som hos Goethe) be stunden stanna för att kunna bli kontemplerad. Deras diktande var heligt, mystiskt, inte bara estetiskt.
På det sättet var glädje och sorg, makt och ruin, frälsning och fördärv, fred och krig, för dem ändå ingenting, om det inte speglades i Alltet.

För att kunna dikta var det nödvändigt för den arkaiska poeten att överge den bild som reflekterades i en spegel, att lämna ett jag som speglade sig självt.
Liksom de tidiga filosoferna, 600 före Kristus, de som av Aristoteles kallades fysiker därför att de analyserade naturens olika fenomen, kunde poeterna från Lesbos inte se och sjunga annat än det som verkligen och konkret kunde åskådas och upplevas.

Sapfo och Alkaios är ren poesi. Poesi om kärlek, pederasti och, i vissa fall, pedofili, makt, politik och drickande.

Sapfo
"Kom, mitt klingande sköldpaddas skal
fyll min dikt med din stämma!"
(Sapfo)
Båda två är aristokrater, båda två är från Lesbos (Alkaios hade anknytning till Lesbos), men de liknar inte varandra utan kompletterar varandra.

Kvinnornas position i samhället i det arkaiska Grekland var inte densamma i alla städer.
I Attika skulle de bara ta hand om barnen och männen, i de regionerna där man talade det doriska och eoliska språket kunde flickorna ägna sig åt konst och utbildning eller Paideia.

Paideia är en klassisk grekisk term som i huvudsak innefattar ungdomens fostran och bildning, i synnerhet undervisning i filosofi, aritmetik, retorik, estetik och musik, allt för att skapa goda samhällsmedborgare. I en av dessa regioner, på ön Lesbos, hade Sapfo en egen skola för unga flickor.
"Ljuvt leende, heliga, ramsvarta Sapfo", skriver Alkaios.

Även om Sapfo delvis håller sig inom ramen för den homeriska traditionen vittnar hennes verser om en förnyelse. De starka känslorna, passionen och lidelsen, var inte bara något att dikta om, utan också något att kämpa emot. Sapfo förvandlar fysis (natur) till musik, klang och ljud. Sorgen och smärtan finner på det här sättet en harmoni och en balans i skönhetens tjänst och rytm.
I hennes verser finner vi aldrig den gruva av vulgaritet som ibland finns hos Horatius.
Hon är elegant, aristokratisk, när hon diktar om de extrema erotiska känslorna.
Sapfo känner till Eros mystik och dess våld, men hon kan vända sig till guden med ljuva och samtidigt bestämda ord. Och det är genom Dionysos som hon bejakar glädje, frihet och begär.

Det är genom Dionysos och Afrodite som livet får sin nödvändiga återuppståndelse.
Kärleken är hos Sapfo ambivalent. Å en sidan är den en mystisk och gudomlig kraft som omfamnar allt, och å andra sidan är den paideisk därför att det är möjligt att lära sig bemästra Eros.

Kärlek, den maniska gudomliga Eros, beskrivs ofta som någonting beskt och intolerabelt.
Kärleken slår ofta mot kvinnorna oavsett om de är förälskade i en man eller, som hon, i en kvinna.

Vi borde förstå att i det arkaiska Grekland var homosexualiteten inte syndig. Kärleken till en ung man eller en ung flicka var aristokratisk och inte stötande.
Fast ibland är det svårt för oss att vara säkra på om Sapfos kärlek verkligen var lesbisk eller om hennes dikter till flickor hade ett paideiskt syfte.

Alkaios
"ty vinet är ett titthål in i människan"
(Alkaios)

Alkaios tillhörde en aristokratisk klubb, Kamratkrigarna (grekiska: Hetairoi), som blev Makedoniens elitkavalleri under Filip II:s och framför allt Alexander den stores tid. Enheten var välutrustad och bestod av makedonska adelsmän som hade råd med tunga rustningar och stridstränade hästar. Alexander den store gav enheten dess namn eftersom han anförde den personligen på slagfältet, och därför uppskattade männen honom högt.

Hierarkin inom kamratkrigarna var närmast obefintlig, alla sågs som jämlikar (denna jämlikhet, mellan män, var en viktig del av grekisk och makedonsk kultur), även om männen givetvis lydde varje order från Alexander, eller något annat befäl, utan att tveka.
Av Alkaios texter har vi få fragment kvar, mest transkriberade av filologer från Bysans, och papyrer från Oxjrhjnchos som bevarats på British Museum.
Dessa papyrer är enormt viktiga för Jesper Svenbro, Lars-Håkan Svensson och den moderna filologin.

Tack vare dem har man kunnat klarlägga det som vi idag vet om poesi, musik och liv på Lesbos.
Lesbos var antikens kulturvagga. Poeten med cittran som den talande hästen Arion spridde över hela Hellas kom därifrån. Musik (melos) och poesi (poiesis) var inte skilda konstarter utan en och samma sak som på Esiodos och Homeros tid.
Men på Lesbos var lyriken individuell och inte koralisk eller kollektiv.
Detta var någonting alldeles nytt.

Lesbos cittra yttrar de starka inre känslorna som kontemplerar kosmos, harmoni och skönhet.
Det är på Lesbos, speciellt med Sapfo och Alkaios, som den "moderna" poesin har sin början.
Språket hos Sapfo och Alkaios kännetecknas fortfarande av någonting som är arkaiskt, vilket får oss att tänka, som sagt, på Homeros eller Esiodos, och i detta har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson, som står för denna underbara översättning, absolut rätt.
Från Lexicon Suidas får vi veta att båda poeterna kände varandra och levde på Lesbos, omkring samma årtal som XLIII Olympiaden, 612-608 före Kristus: "Saphe et Alchaeus poetae clari habentur" (även i Horatius).

Alkaios var som sagt en aristokrat som hatade tyranniet, hans poesi är en blandning av politiska motiv, kärlek till sitt Modersland, men också till vinet, till friheten och till erotiken, som han konsekrerade till Dionysos.

Det finns en vas från den hellenistiska perioden som föreställer Sapfo och Alkaios spelandes två klassiska arkaiska instrument: barbiton och cittran, med hjälp av ett plektrum.

Alkaios böjer huvudet framför poetinnan som diktar: "Jag har en sak jag gärna vill säga dig – Men skammen hindrar mig."
Och Alkaios kanske svarar: "... och jag föll för den cypriska (Afrodites) gudomens list."

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

En blygsam trendskapare som ser det stora och vackra i de andra

Bill Cunningham, den etablerade gatu- och modefotografen, mest känd för sina New York Times strippar av gatutrender och gatustilar vilka influerat couture designers, moderedaktörer, och stilbloggare världen över i många ...

Av: Linda Johansson | Övriga porträtt | 09 maj, 2014

Kain Tapper, in memoriam

   Foto: Kiasma museet i Finland Kain Tapper, in memoriam För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer ...

Av: Mats Åberg | Konstens porträtt | 20 oktober, 2006

Bertil Falk. Den heliga dymmelveckan

Jag är en sedan länge pensionerad dagstidnings- och TV-journalist. Dikterna skrevs för snart 60 år sedan under en kort period då jag fungerade som biträdande vaktmästare på Sigtunastiftelsen och varje ...

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 25 mars, 2013

Musikkrönika: Nordpolens verkliga transparens berör

Jag funderar först på varför han griper tag i mig så. Pelle Hellström, Uppsalas förlorade son, som under artistnamnet ”Nordpolen” nu släpper sitt andra album ”Vi är många som är ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 17 mars, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.