TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | 04 november, 2015
Media, porträtt

Guds död, människans bankrutt och den kreativa subversionens metamorfoser - En essä om…

Finns det böcker som kan spränga hela folkhemska helyllebibliotek åt helvete? Nästan alla torde väl förneka att något sådant vore möjligt; dessvärre kanske de har rätt. Om något aldrig förut ...

Av: Nikanor Teratologen | 11 mars, 2011
Essäer om litteratur & böcker

"Jag var inte toastmaster åt någon generation" - Bob Dylan och livet fram…

"Jo", börjar jag försiktigt, "Bob Dylan fyller sjuttio år den 24: e maj, tror du att jag kan få in något om det?". När redaktören svarar javisst blir jag smått ...

Av: Linda Bönström | 24 maj, 2011
Kulturreportage

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | 06 oktober, 2014
Utopiska geografier

Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson



Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen - både som saknad och som känslan att ständigt vara i rörelse, på väg.


Ingenting händer. Mitt liv tycks ha kört fast, jag tycks stå still. Jag försökte hitta nya bekantskaper, men det fungerade inte heller. Folk skrattade åt mig. Många gånger har jag övervägt att ta livet av mig. Men vad skulle jag uppnå med det? Min fru, mina döttrar, ingen skulle förstå mitt sinnestillstånd, tvånget, smärtan. Då bestämde jag mig: jag stjäl en cykel och ställer den någon annanstans. När ägaren återvänder och inte kan hitta den där han ställt den kommer han att ha ett visst ansiktsuttryck. Jag bara iakttar det och roar mig. Det är mycket intressant.
Cykeltjuven

Ja, jag har inte berättat min historia tidigare. Men det är dags för mig att låta de miljoner människor som väntar få veta, dags att tala inför de strålkastande kamerorna som riktats mot mig. Jag kom hit, har varit i detta nya land tillsammans med min fästmö, alltsedan utländsk milis attackerade mitt land. Jag, mitt rädda jag, lämnade mina släktingar, lämnade mitt eget land.

Min pappa var parlamentsledamot. Min mamma undervisade på universitet. Jag började min karriär inom myndighetsadministrationen. Min fästmö var journalist. Ibland tänker jag på hur fort tiden går. Jag har varit upptagen med att försörja mig här under de senaste tjugo åren. När jag ser tillbaka på det, breder ett hav av tomhet ut sig inför mig. Mina två döttrar studerar på universitet. Min fästmö, sedermera fru, blev med tiden datatekniker istället och har för det mesta fullt upp. Jag arbetade som städare på en restaurang och som personlig assistent, innan jag blev busschaufför. Min löftesrika bakgrund tycks ha dröjt sig kvar i förödelsen. Vi tycks ha förlorat vårt levnadssätt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mitt liv tycks vara väsensskilt från mina släktingars. Mina släktingar blir ibland avundsjuka, ibland blir de missunnsamma. Ibland beskyller de mig för saker. Men jag vet vem jag är, vad jag är och varför jag är som jag är. Jag vet att jag bara kommer att mötas av hat och avsky om de får reda på att jag har arbetat på en restaurang. En och annan skulle kanske visa medkänsla genom att beklaga det med en suck. De skulle nog skratta åt mig, de skulle nog inte skona mig. Jag oroar mig för vad de ska ta sig till om de får reda på att jag är busschaufför. Det skulle säkert bli samma sak. Min mamma kommer att bli upprörd om hon får veta. Min pappa dog i kriget. Min mamma kommer aldrig att lämna sitt hemland. Mitt hemland betyder allt för henne.

Hon kan inte lämna det land där hennes man ligger begravd. Min berättelse tar inte slut där. En av mina döttrar har fått ett prestigefullt jobb här. Hon arbetar med olika delegationer och företag. Hon har sin egen värld. Inte kan hon bo hos en busschaufför? En dag övergav hon mig och min stad för att bosätta sig på annan ort. Och hur är det tänkt att jag ska utföra mitt jobb som busschaufför? Bussbolaget litar inte på mig. En dag skickade de mig till en läkare och så blev jag ordinerad att gå i pension. Men ni ska veta att jag trots allt är en arbetare; jag kan inte vara utan arbete och sitta sysslolös. Jag besökte många kontor; jag träffade många människor, inte för pengar, utan för arbete. Jag behöver ett jobb, jag vill bara arbeta, jag måste ha något att göra. Fast det var ingen som lyssnade. Jag söp mig full. Men inte ens spriten är gratis i den här världen.

Ingenting händer. Mitt liv tycks ha kört fast, jag tycks stå still. Jag försökte hitta nya bekantskaper, men det fungerade inte heller. Folk skrattade åt mig. Många gånger har jag övervägt att ta livet av mig. Men vad skulle jag uppnå med det? Min fru, mina döttrar, ingen skulle förstå mitt sinnestillstånd, tvånget, smärtan. Då bestämde jag mig: jag stjäl en cykel och ställer den någon annanstans. När ägaren återvänder och inte kan hitta den där han ställt den kommer han att ha ett visst ansiktsuttryck. Jag bara iakttar det och roar mig. Det är mycket intressant. Men tro mig, det är inget jag skulle göra mot gravida kvinnor eller barn eller arbetslösa. Jag kunde inte ana att min vän var polisinformatör och meddelade polisen. Till min förvåning blev jag inte chockad över min väns dubbelspel. Om min fru kan vara min fru och ändå lämna mig, så kan han vara min vän och ändå göra så här mot mig. Hans förräderi smärtade mig inte. Mitt självupptäckta arbete gjorde mig arbetslös på nytt. Så jag frågar mig vad jag ska göra nu. Ljuset, kamerablixtarna kommer att försvinna; ni kommer att ge er av när ni gjort ert jobb; men jag då?

 

En kompromiss

— Du vill veta vad det är jag gör, eller hur? — Nej, inte precis. Jag ville bara se hur det är med dig. — Det är snällt av dig. Så jag får väl berätta vad det är med mig. — Vad får dig att tro att jag är snäll? — Det finns ett bengaliskt talesätt som säger att "ett kokt riskorn kan tala för dem alla". Jag ser vilket slags man du är. — Tack. Vill du ha något att dricka? Te eller kaffe? — Vill du bjuda mig på en kopp kaffe? — Självklart vill jag bjuda. — Ha ha. Det har hänt så många gånger att folk bara betalar för sig själva efter att vi druckit upp. De glömmer helt enkelt bort sitt erbjudande när det är dags för notan. Vet du, jag har aldrig vant mig vid den sedvänjan. — Jag gillar att du är uppriktig med vad du tänker. Det händer inte så ofta. Men jag skulle vilja säga att folk kanske missuppfattar dig. Därför får du betala.

Betala! Tror du att det är småsummor som jag har fått spendera? Jag har betalat för det med mitt liv. — Snälla, berätta hur det är med dig. Du är så vacker. Men jag kan se en obeskrivlig smärta i dina ögon. — Du är den första vän som vill veta det, som försöker läsa mina tankar; vem skulle vilja veta hur jag har haft det här de senaste tjugofem åren? Jag finner mig i mitt liv. Jag har inga större problem. Jag har blivit medborgare i det här landet. Jag har ett eget hem, bil, familj, pengar, make, allt. Man kan väl inte förvänta sig mer av livet? — Men det var inte vad du hade tänkt dig, eller hur? Jaja, nu går vi någon annanstans, vi sätter oss nånstans, vi kan ju ta en öl istället för att promenera runt. — Det gör vi. — Fint. Då går vi till Pub 19. — Okej. — Sätt dig här så köper jag en öl till dig... Varsågod, det är en Kingfisher, från Indien. — Tack. Jag ska berätta för dig om mitt liv. Men du får inte avbryta mig mitt i med frågor. Du måste lyssna tills jag är klar. Du får inte ens titta mig i ögonen. Om du tvunget måste säga något, säg bara "och sen", "och efter det" och så vidare. Okej? — Okej.

Jag hade hunnit fylla fyrtio innan jag tog min doktorsexamen i kemi i det här landet. Jag hade ingen pojkvän under studieåren. Jag tänkte att jag skulle återvända hem och gifta mig med en man som min familj valt åt mig. Men det var för sent för det. Min familj kunde inte hitta någon lämplig brudgum från en lämplig familj åt mig. Ibland fattade de tycke för en familj, ibland tyckte de inte om brudgummen, ibland kunde de inte få killen och hans kvalifikationer att gå ihop. Traditionellt är det så i vårt samhälle. De vill få allting att gå ihop när det egentligen bara handlar om ett arrangerat äktenskap. Man kan inte bortse från det som värdesätts. Man måste följa sedvänjan och rådande ordning. En av mina kusiner gifte sig med en man från det här landet. Hon förmedlade en äktenskapsförfrågan från en änkeman som också bodde här. Jag samtyckte och gifte mig med den mannen.

Min make är programmerare på ett mjukvaruföretag. Han är väldigt rik. Han var femtio och jag fyrtio när vi gifte oss. Hans förra fru dog i cancer. Han har två döttrar som påbörjat sina universitetsstudier, i USA och i det här landet. Jag vet inte varför jag gifte mig. Jag reflekterade aldrig mycket över mitt äktenskap. Till en början var allting bra. Jag kunde spendera pengar på det som jag behövde, på sådant som roade mig. Jag älskade mitt liv, mina dagar var så underbara. Jag reste till många vackra platser. Efter ett par dagar började jag söka jobb. Det fanns jobb att få. Men jag erbjöds aldrig något som jag var kvalificerad för. Så jag kompromissade.

Och det är faktiskt inte mitt jobb som är mitt problem. För jag vet att värdet av ett arbete är omätbart. Till slut inledde jag min bana som personlig assistent till en pensionerad kemist, en berömd vetenskapsman och forskare. Men min make ogillade mitt yrke. Han erbjöd mig att betala ut samma summa som jag hade i lön varje månad. Jag var tvungen att lämna mitt jobb eftersom jag inte ville ställa till med bråk. Jag gav upp mitt jobb för att ägna mig åt min familj. Vid det laget kom min make också med ett andra krav; han ville inte att jag skulle bli mamma. Han hade redan två döttrar. Dessutom tyckte han att han var för gammal för att börja om med småbarn. Så jag var tvungen att gå med på hans krav. Du undrar nog varför jag gav efter för hans krav. Ja, varför? Varför hade allting blivit en kompromiss för mig? Hur kunde jag gå med på det? Det funderar jag på nu när jag hunnit bli sextio. Varför frågade jag mig inte detta för tjugo år sedan: "Varför gör jag sådana kompromisser?"

 

Minnesstunden

Det har gått tio år sedan jag skilde mig från min man. Sedan dess har jag aldrig sagt ett ont ord om honom eller mitt äktenskap. Jag skilde mig från Subeer Chowdhury när min äldsta dotter var tolv och min yngsta var tio. Idag går mina döttrar på universitet. Den ena läser bengalisk behaviorism och den andra läser mikrobiologi. Jag tänker att det kan vara dags för mig att prata med mina döttrar om skilsmässan. Jag måste berätta för dem varför jag var tvungen att fatta ett sådant beslut. Det är min skyldighet att berätta sanningen för dem. Ni kanske undrar om det verkligen är nödvändigt för dem att veta sanningen. Uppriktigt sagt, är det väldigt viktigt för mig. På grund av mitt beslut berövades mina döttrar sin pappas kärlek. De har rätt att veta orsaken till det.

Det finns en till anledning. Jag vet att en mammas beteende bidrar till att bilda hennes barns personlighet. Jag vill inte att mina döttrar ska vara ovetande. De är vuxna nu. Det är dags att berätta. Jag var en medioker student. Jag hade alltid velat bli journalist. Medan jag läste till journalist blev jag förälskad i Mujibur Rahman som gick i min klass. Han var en förvånansvärt klipsk student. Jag attraherades av hans begåvning, blygsamhet, enkelhet. Vi blev nära vänner. Alla trodde att jag hade blivit vän med honom för att kunna dra fördel av det. Det pratades om vår relation när vi inte var i närheten. Om sanningen ska fram, så spenderade jag de bästa åren av mitt liv med min vän Mujibur.

Han var som kommen från en annan värld. Han hade starkt inflytande på mig och jag blev alltmer välvilligt inställd till honom. Han hängav sig åt mig men sa inget om det. Men jag vet att han älskade mig också. Han kunde inte få tillräckligt med pengar från sin familj. På universitetet gick det rykten om att Mujibur levde på mina pengar. Jag visste att han tjänade extra på att ge elever stödundervisning. Men Mujibur sa inte emot. Han ville inte heller att jag skulle motbevisa lögnerna. Lögner håller inte i sig. En lögn tar död på en annan. Likaledes behöver en sanning inte bli bevisad. En sanning är alltid sann. Ja, det var honom jag ville gifta mig med. Fast jag förmådde inte säga det till honom. Jag kunde inte ens säga det till min pappa. Min pappa var en inflytelserik myndighetsbyråkrat. Han var välkänd bland folk.

Men ingen visste att han var min pappa. Jag ville inte heller bli igenkänd som hans dotter. Jag ville ha en egen identitet. När studierna var avklarade började jag som ekonomiansvarig på statliga televisionen. Mina klasskompisar Mujibur Rahman och Subeer Chowdhury stannade kvar som universitetslektorer inom den journalistiska fakulteten. Låt mig också avslöja vilket universitet jag gått på: Darun i Dhaka, alltså universitetet som kallar sig själv bäst. En dag berättade mina föräldrar att de ville att jag skulle gifta mig med Subeer Chowdhury. Jag skyndade mig iväg till Mujibur. — Jag vill gifta mig med dig. — Gör inte det. Jag blir nog ingen bra make. I slutändan kommer du att ha förlorat både din vän och din make. Det är bättre om du gifter dig med Subeer. Jag kommer att fortsätta att vara din vän. — Sluta upp med dina filosofiseringar. Det är allvar nu. — Familj är en väldigt komplicerad sak för mig. Jag är från en liten by.

Min pappa är jordbrukare. Jag har tagit mig fram genom hårt arbete och företagsamhet. Du kommer från en privilegierad familj. Det skulle vara katastrof om du gifte dig med en man på min nivå. Det skulle skapa klassdiskriminering för dig, för din pappa. Min pappa går fortfarande traditionellt klädd i sin lungi. Han arbetar i en by ute på landet. Min pappa fattar inte ens hierarkin mellan olika utbildningar. För honom är en högre utbildning bara så långt man hinner innan man fyllt arton. Jag har gått flera år på universitet för att bli lektor. Men pappa förstår inte att den nivån finns. Sån är min familj. Det är inte enkelt att leva med människor som lever ett enkelt liv. Det var sista gången vi sågs. Jag återvände hem och gifte mig med Subeer Chowdhury.

Ett par dagar senare fick jag reda på att Mujibur hade lämnat universitetet. Ingen visste vart han tog vägen. Jag kunde inte fråga
Subeer, för han skulle tro att vi hade en dold relation och att jag skulle prata med Mujibur i hemlighet. Efter några år, det var för tio år sedan, läste jag följande i en dagstidning:
Mujibur Rahman inledde blott 22 år gammal sin karriär som lärare på Darununiversitetet. Olyckligtvis kunde han bara utöva sitt yrke i sju år. 1989 fick han lämna universitetet på grund av en fruktansvärd incident och återvände till sin födelseby. Han var då 29 år gammal. Men vad hade han gjort för fel?

Lärarna på hans institution tog ingen notis om detta. De undvek att prata om Mujibur Rahman. Studenterna försökte men misslyckades att få reda på något. Det förblev ett mysterium. Vad hade han gjort sig skyldig till? Hans brott var att han kom från landsbygden. Han kunde aldrig vänja sig vid oförskämdheterna, vid universitetspersonalens falska personligheter. Hans brott var att ha brutit mot lärarnas imperialistiska attityd och gjort sig till vän med studenterna. Vid ett flertal tillfällen anmodades Mujibur Rahman att överge sin simpla, okultiverade horisont. Men han var bekväm med det enkla livet. Han visade aldrig upp någon tillgjord visdom inför dem som inte var på hans nivå. Successivt isolerades han på institutionen.

Hans kollegor, de som skapat våra så kallade sociala klasser, pratade inte ens med honom. Vid ett tillfälle använde de några oregerliga studenter som vapen mot honom. De gav sig på honom kroppsligen. Och det tog död på hans självaktning, hans självkänsla. En vacker dag gav sig vår unga begåvade Mujibur Rahman iväg från sitt jobb och återvände till födelsebyn Punnah. Folket i byn blev först överraskade. Senare, eftersom han var så vänligt sinnad, omfamnade de honom, tog honom till sina hjärtan. Universitetet hade förödmjukat honom, kallat honom 'galen'. Men den galne Mujibur gav inte upp sina yrkeskunskaper. Han började undervisa på en grundskola i närheten. Han var en hängiven lärare, en ömsint befrämjare.

Och blev därför populär bland eleverna och deras föräldrar. Mujibur gjorde sig hemmastadd och gifte sig med Chonda, en ung kvinna från samma by. De fick inga barn. I kampen mot uppfattningen om våra så kallade sociala klasser förlorade Mujibur Rahman alla sina krafter, han åldrades, kollapsade i sin säng och omfamnade döden.
Jag kunde inte tro mina ögon när jag läste artikeln. Jag blev villrådig. Jag förmådde inte gå till kontoret, jag kunde inte fokusera på arbetet. I det ögonblicket blev jag uppringd av en student som berättade att Subeer Chowdhury varit en av dem som sammangaddat sig för att driva bort Mujibur från universitetet. Min man hade också stulit Mujiburs vetenskapliga avhandling.

Jag var outhärdligt traumatiserad. Vad skulle jag ta mig till? Några dagar senare anordnade Darununiversitetet en minnesstund till Mujibur Rahmans ära. Jag befann mig i publiken. Man ville att jag skulle komma fram och säga ett par ord, men jag avstod. Mot slutet av programmet var det dags för minnesstundens huvudtalare, rektor Subeer Chowdhury, att resa sig upp och hålla sitt tal. Alla tystnade. Jag tycktes tappa fattningen; plötsligt, utan att jag vet hur, tog jag av mig ena skon och kastade den i ansiktet på minnesstundens huvudtalare.

Anisur Rahman

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 november, 2012

Sannheten

Innledning I uminnelige tider har så vel lek som lærd undret seg over hva som menes med ‘sannhet’ og hva for egenskaper, eller kvaliteter, som gjør at en kan hevde om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 september, 2014

Experimentmässor, igenkänning och julgåvor

Med start på Första söndagen i Advent, alltså den 2 december, kan Svenska kyrkans nya försöksordningar för mässan komma att användas. Ett antal församlingar har fått ansöka om att bli ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 26 oktober, 2012

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

Free your mind – and the rest will follow

  foto: Henriette Lykke Free your mind – and the rest will follow Sedan drygt femtio år tillbaka har den japanska dansformen Butoh fascinerat sin publik. Butoh är konsten att sudda ut kroppens ...

Av: Johanna Wilkens | Konstens porträtt | 14 augusti, 2007

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Who is Charlie?

Alla begrepp flyter in i varandra. Ingenting är längre vad det brukade vara och ingenting är heller hur det ser ut att vara.

Av: Niklas Anderberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts