Cistercienserna, och deras etablering i det ”nordliga landen bortom världens gränser”

Ser man på det senaste decenniets historiska och religiösa ”flugor” både i Sverige och internationellt, jag tänker bland annat på tempelherrar, ”Arn”, St. Hildegard av Bingen, St. Birgitta av Vadstena ...

Av: Carl Ek | 09 september, 2013
Essäer om religionen

Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del II

Bløffen om menneskenes natur Når sant skal sies, så er det med vareestetikken og globalisering som det er med Pave Benedict: At Paven er Guds vikar på jorden, hvilket ikke er ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

ArkivVisa

Trots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmeraopp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vadär ...

Av: Stefan Hammaren | 06 januari, 2011
Stefan Hammarén

I återskenet av tre frågor: frågan om meningen, frågan om döden, frågan om Gud



Inför denna text, fylld av stilla ambivalens, är tanken den, att försöka genomkorsa ett antal otrampade vägar: ”Sokrates […] skilde mellan det vetenskapliga tänkandet å den ena sidan och talekonsten å den andra, - två ting som ju i verkligen hänger tätt samman. […] härifrån stammar den uppenbart orimliga, olämpliga och förkastliga schismen, som bokstavligt talat har skilt tunga från hjärna och lett till att vi har olika lärare till att inviga oss i tankens och talets konst.”/ Cicero


 

Att göra sig förtrogen med hela verkligheten!
Den grundläggande enligheten som delar allt!
En ton flyende som minnet precis som tidvattnet bär sinnet.

Annons:

Drömmar

Min undran i den vårliga månskensnatten har fört mig långt bort från mina egna tankar och djupt in i mitt hjärta bortom all mänsklig odling. Ändå handlar aldrig en berättelse om människans öde om henne ensam.
Ännu djupare ner i tingens sammanhang återfinner jag vetandets paradoxer, att den människa som forskar inom naturvetenskapen, kanske utforskar universum, kartlägger vintergator och lägger pusslet om hur allt började, står ändå inför så mycket mörker, tomhet och ovisshet när hon trevar efter sitt eget förflutna. Jag ger er Charles Baudelaire:
"Se döden är vår tröst den ger oss mod till livet,
den är vårt levnads mål och våra drömmars kraft.
En mystisk brygd som helar varje rivet
Och sargat hjärta med sin dunkla saft."

Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, den ännu ovänliga, vet inte om den tar emot, om jag ännu en morgon
får vila mig trygg efter nattens slitsamma drömmar.
Jodå soffan tar mig till, kroppen försiktigt varm och flödet börjar mumla, blicken söker lampan, vill vakna till dess sken, vaka i dess
återsken, vandra i tankarna innan det är försent, innan dagen kommer för att hämta sina vandringssånger och skapa den musik som, tillräckligt abstrakt, fångar essensen av tillvarons transcendentala.
Dock, det kvarstår tre frågor, inför fortsatta rader:
frågan om meningen,
frågan om döden,
frågan om Gud

Ambivalensens metafor

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns ingenting som säger att en metafor måste vara fysisk påtaglig för att vara precis, och ingenting säger att det inte går att använda abstraktioner på ett exakt sätt mot det subjektiva metaforiska.
Vi ser att det poetiska jaget inte längre är bärare av den tragiska åtskillnaden mellan subjekt och omvärld i försöket att försona språket. Här faller då den traditionella uppfattningen om poeten som en försonare och kännare av sanningen.
Man måste så offra personligheten för att rädda stilen och formen för att rädda uppriktigheten utan vilken ingen stil kan existera. Jag vet inte om den etiska lyriken egentligen har ett värde, då den etiska lyrikens krav på oss är så fodrande och ständigt vill framhärda motsättningen och aldrig får vila i illusionen.
Det kvalitativa är just i mötet med texten, ändå är det ingen formel för en bra dikt, kanske till och med tvärtom. Det är med hänsyn till innehållet hos denna poetiska kvalité som varje ny generation måste värna eller skapa sig sin egna lyriska kvalité.

"Du ska sätta din egna levda tid på spel, du ska satsa den egna erfarenheten i en rörelse utan slut mellan din bortre och den inre meningen. Och när du på så sätt uppger ditt eget levda skapande får du den igen."

Mellan kött och ande stiger där lyriken tvärs igenom sitt ögonblick. Om detta handlar poesin som i sin kraft reproducerar och kritiserar, den är en form som i sin kraft är upprinnelsen till den röst och minne som motiverar uppmärksamheten vi måste ge den.

Lägger ifrån mig utkastet till denna essä, det är så jag jobbar, öppnar för alla tankeflöden, försöker koncentrera, går runt några minuter, kaffe, tillbaka i text, timmarna går ... minns ... väntar ... skriver ...
Av någon anledning så känns det längesedan som jag tillbringade min morgon på detta vis. Nu sitter jag ändå här (vart annars) och klockan börjar närma sig 04.00. Vaken givetvis annars vore ju dessa rader inte skrivna, men det känns som jag har tappat något, skrivit så mycket om andra, minns att jag gjort så under en tid. Minns så lite.

6.43.
Om det goda eller onda viljandet ändrar världen, så kan den endast ändra världens gränser, icke fakta; icke det som kan uttryckas med språket. Kort sagt, världen måste därigenom överhuvudtaget bli en annan. Den måste så att säga som helhet tillta eller avta.
Den lyckliges värld är än annan än den olyckliges.

6.431.
Liksom världen icke ändrar sig vid döden utan upphör.

6.4311.
Döden är ingen livshändelse. Döden upplever man icke.
Om man med evighet förstår icke oändlig varaktighet utan tidlöshet, då lever evigt den som lever i det närvarande

Gargantua

Min vän, det jag har förlorat gäller värden som måste vara synliga och närvarande i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse. Den får därför aldrig klappas samman till en mystisk enhet av visioner igen som börjar syna mig så snart de har vaknat upp ur själens natt och kommit ut ur den mörka tunneln. Numer gör denna, "min världs frånvaro", mig mest trött, inte problemtyngd, som en Gargantua vars frågeställning inte söker djupet utan förflyktigas på ytan.
Min vän och käre läsare, ursäkta min läroutläggning av dessa ovanstående begrepp, men vad betyder denna tidigt införlivade melankoli som älskar att i upprepning röra vid sig själv och sina symboler?

Världens mening måste så ligga utanför världen [...] därför kan det inte heller finnas några etiska satser. Man lär sig inte något om etik med teoretiska argument och resonemang, utan genom att studera moraliskt leverne och handlande.
Etiken finns i livet, alltså är den etiska tanken transcendental, oavsett truismens sagda osagda självklarhet eller maximens meningsvist formulerade aforism, medan ärelystnadens kunskap är tänkandets död.

Precis som sanning kan dö, sanning kan dödas. Det andliga livet återfinns människor emellan, inte i en hjärna. Visst pågår processer i hjärnan när vi tänker men det är inte i hjärnan tankarna kommer till utan ute i verkligheten (verkligheten som dröm...). Dessutom betyder kroppens förmåga en hel del. Ja, om sådant kan vi brevledes gräla, dock utan att aldrig lyckas övertyga varandra. Min vän, min vän, sanning kan falla sönder i sanningar. Sanningar kan uppstå i sanning. Viljans tankar varken föds eller dör. De namnges. De kan mista namnet. Det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Det kan levas bort. Skuld kan ångras bort. Brott kan sonas bort. Tvister kan biläggas. Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val – trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet.

Sanningsmontage

Jag kan ändå söka sanningar om livet i litteraturen och min ungdom innehöll mycket sådant. En gång för mycket länge sedan, efter en av mina då frekventa monologer, kände jag att jag inte alls var intresserad av litteraturen i sig men med åren så har litteraturen kommit otroligt nära, så intimt närvarande, att jag inte längre ser någon mening i att skilja den från det allt obegripligare livet. Följande montage av fragmentariska, ambivalenta essäer vill jag nu anförtro läsaren i denna hänryckning av text.
Ännu en morgon med blicken sömnigt klar. Glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av morgonen tända; den glittrande gyllengula som nästan omärkligt vandrat över alla mina dar.
Att få flyga in i soluppgången – i en drömd verklighet!
Verklig som denna drömda aforism av symboliskt bildskapande:
Då tiden var inne tystnade fåglarna en efter en och i tystnaden stannade människorna och lyfte huvudet som om de väntade någon, och mörkret föll i skuggan av solen eller skymningen av en värld utan horisont vars ödestigna inflytande förlamade naturen som tycktes lyssna efter någon osynlig närvaro.

Och mörkret föll sakta i skuggan av solen och tystnaden öppnade de fem sinnena för stjärnornas ödesdigra inflytande medan den förtätade skymningen sakta började regna ner i solens skugga som svarta snöflingor och förlamade naturen

Så trött på att skriva utan hopp om att kunna överträffa mig själv eller fly från min egen skugga. Till en viss gräns, min gräns, har jag varit ärlig mot mig själv, på det enda sätt som stått till buds för min drift att skapa, skapa den jag aldrig sett – jag ville säga allt, absolut allt, för att finna mig själv. Men desto bittrare blev illusionen, ty det är inte med litteraturens hjälp, tänker jag, man kan säga något verkligt om sig själv. För mig så har det redan i de första raderna, som fått andas, alltid smugit sig in en främmande, gäckande hand som fört min penna. Och den spegelbild jag velat ge har runnit iväg, åt alla håll, som vore orden/tanken fyllda av kvicksilverbläck, de har förvrängt och istället visat en sömndrucken spindel, en påkrokad daggmask, där jag i enkel och fast övertygelse helt enkelt hade velat säga något om mig själv, till mig själv i läran om mina mänskliga missbildningar.

I mångfalden hos en värld som ingen skriven mening helt kan fylla – kanske bortom, en aning, om något ändå bara orden kan utsäga – som ondskan eller sanningen.
Ändå är det bara medvetandet hos oss själva som driver oss runt i världen: sedd utifrån som en konkav eller konvex spegelillusion med fåfängan och maktbegäret som reflekterar tillbaka från dess återgivna, flyktiga sken.
Jag har haft riktiga äventyr jag. Jag återfinner inga detaljer, men jag kan urskilja hur omständigheterna följer varandra i en strängt ordnad kedja. Jag har färdats över haven, jag har lämnat städer bakom mig, men mest har jag har rest för kvinnorna.

Det mest primära under alla resor, alltid, har varit spontana möten med kvinnor och med en outgrundlig fascination för de oräkneliga egenskaperna som varje kvinna besitter.
Men aldrig, trots resor tillbaka till gamla mötesplatser, har jag sett någon av dessa kvinnliga skönheter igen. Chansen? Inte mer än en grammofonskiva kan spela baklänges.
Men var ledde nu detta till? Jo, denna minut, till detta papper och den bubbla av ljus som ljuder av musik.
Och ...
"Jag står stum av beundran inför faktum hur man kan ljuga bara genom att ge sig själv rätt."

Cirkelhorisont
Tänker, tänker jag, att världen aldrig möter oss oförmedlad och i den ska jag göra om samma misstag i en bruten cirkel, och det är så jag ser värdet; det som strömmar i olika riktningar, följer skilda principer och hela tiden öppnar för en ny horisont som (om vi är öppna) visar på andra aspekter av det humant mänskliga.

Av maktens doft blir själen svekfull och tvivel uppstår om tingens verklighet. Det gäller ständig en balans mellan dröm och realitet, tanke och handling, vila och extas. Från fåglarna i rymden faller skuggan över marken och högt över människans handling på jorden färdas många tecken, flyger många frön: föränderlighetens förebud. Nuet innesluter framtiden, dess storhet eller nedgång: de döda (det förflutna) härskar över jordens land och vatten, som bestämmer kommande släkters existens. Människan lever såväl framåt som bakåt i tiden, jaget är inte definitivt avgränsat, individen ej innesluten i sig själv.

Det är morgonkallt. Jag sitter i min skrivarstol och stirrar in i mörkret. Jag är eländig till mods, som alltid efter en ny texts påbörjan, och därför är det svårt för mig att vara ensam med mina tankar. Det är egentligen inte några tankar; det är minnen som hemsöker mig i mitt svaghetstillstånd och skänker mig en livstrött stämning.

Att göra sig förtrogen med hela verkligheten!
Den grundläggande enligheten som delar allt!
En ton flyende som minnet precis som tidvattnet bär sinnet.
Och mästarens ord kommer från Gunnar Björling:
"[...] en knutpunkt vila, vågs ingång, droppes sammansmältande
med tidlös-, oceanlikheter
– vårt ord – vårt liv!"

Jag är, som du märker, tillbaks med lånade ord, mitt enda språk att tala, trots att jag inte talar med tungan längre, skriften och blicken är numera mina enda ljud.

Dödsvigda språk

Blicken är en fågel som bryter sig ut ur fångenskapen och i anslutning till en uråldrig egyptisk symbolik blir den en bild för själen. Fågelns bur liknas vid kroppens galler och det handlar om att tillägna sig fåglarnas dödsvigda språk. Det handlar om att se den älskade.
Fåglarna sov, inborrade i sina drömmar. Plötsligt en rörelse: en fågel som lyfte. Jag kunde inte höra ett ljud, såg bara hur den piskade med vingspetsarna mot havsytan, kom fri, lyfte snett uppåt: och det skedde plötsligt, och så lätt, så tyngdlöst. Jag såg hur den lyfte och steg upp över vågskummets vita tak, och försvann. Och inte ett ljud hade jag hört.
Och ...

Jag vandrar (över livets gräns), och varje smärta skall en gång bli en vällustens tagg. Ännu en kort tid så är jag fri, och ligger rusig i kärlekens sköte. Oändligt liv svallar mäktigt i mig, jag skådar från ovan ned på dig.
Till dig lyfter sig redan tusen hjärtan!
Och ...

Inför mina resande dikter, som jag trodde mig äga men som jag förefaller ha lånat från de stoltaste monument och för att trollbinda dessa fogliga avgrunder har jag sökt de rena speglar som gör alla ting vackrare: dessa ögon, dessa stora ögon, med sin eviga klarhet.

Jag lämnade en handling/vandring som med dina ögon övergår i annan förvandling (μεταμόρφοση). Eller är det min förvandling som åskådliggörs med din läsande handling?
Mot bättre vetande börjar jag här leta och räkna frågetecken – i alla väderstreck – de organiska (hjärnan) vecken – veken (hjärtat) till mitt inre ljus ...
Ekelund – Det andra ljuset.

Ramen: min historia, uppfattat jag, men om allt därutöver "därom måste jag tiga". Som med Edith Södergran och hennes gåtfulla dikt Nocturne vars första textad "Silverskira månskenskväll", spelar ut de känslor 'varom vi icke kan tala.'

Nocturne

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.
/ E. Södergran

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Teskedsgumman - en stor liten succé fyller 40 år!

”Inget kan skada mig när jag är en sagofigur”, säger Teskedsgumman glatt när tre barn skickar ut henne genom fönstret på åttonde våningen i ett leksaksflygplan. Det kanske är därför ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 19 oktober, 2013

Dali Atomicus av Philippe Halsman Foto Wikipedia

Miljoners miljarder bilder…

Adjektivet ”ikonisk” som knappt ens är försvenskat sprider sig med löpeldens hastighet. Nu senast är hundra fotografier som tidskriften Time samlat ”ikoniska”, dvs. alltigenom välkända. Bilder virvlar runt oss varje ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 november, 2016

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre

En stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 09 april, 2014

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 01 januari, 2017

Jonathan Swift av Charles Jervas (detalj)

Jonathan Swift: Två dikter

Erik Carlquist översätter två rara dikter av Jonathan Swift.

Av: Jonathan Swift | Utopiska geografier | 07 december, 2015

Internationella barnboksdagen

I går, den 1 april, var Skojardagen. Jag tänkte inte på det, eftersom enligt min modus vivendi, livet är alltför kort för att tillåta någon av dess del utsättas för ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2013

Demonernas domptör

Bertil Malmberg (1889-1958). Bild tagen runt 1940. Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg. Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.