Danska karikatyrer och imamer

2003 skickade tecknaren Christoffer Zieler in skämtteckningar på Jesus och uppståndelsen till Jyllands-Posten. Redaktionen tackade nej med förklaringen att det skulle skapa ett ramaskri.i Två år senare publicerade de tolv ...

Av: Gustaf Redemo | 01 juni, 2013
Essäer om politiken

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt 2

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær | 20 juli, 2009
Allmänna reportage

Amanda Hellbergs ”Maja Grå” deckare – en skräckfylld framgångssaga i fyra delar

Det är inne med goth, skräck, övergivna hus och mystiska vita damer. Vill man vara ironisk kan man säga att detta har varit inne sedan Brontës och Wilkie Collins dagar (tänk ...

Av: Belinda Graham | 08 oktober, 2013
Övriga porträtt

Per-Eric Söder.Foto: Ingela Bohm

”Han bär alltid en massaker nedstucken innanför bältet”

Tidningen Kulturens Benny Holmberg försjunker i Per-Eric Söders nya diktsvit, som han anser är en rubin av karat, en känslostubin i kvadrat.

Av: Benny Holmberg | 15 april, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén



Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk Poet 2010. 
Hennes första roman,Träsk,  (Toth Förlag), gavs ut i maj 2015 och hon arbetar just nu på en ny roman som går under arbetsnamnet Rumänska hundar.

 


Jag har varit här så länge att att jag går efter hunden som en hund. Det finns ingen anledning att tro annat. Jag böjer mig ner om mornarna och dricker vatten ur skålen. Mitt ännu sömniga hår lägger sig i vattnet och klistrar mitt svullna ansikte sedan. Du ringer och är upprörd. Jag hör dina käkar mala. Den gamla sladdtelefonen räcker lång ut i hallen. Jag virar mig tills jag knappt kan andas. Du har fradga bubblande ur mungiporna, skriker ur den frånlagda luren på golvet.

Det är svart. Inte mörkt och avstånden växer så sakta och jag vet inte till eller från vad. Har för länge sedan passerat gränser. Vilka gränser. Åker till människotorg. Preparerar mig noggrant med avdomningstabletter. Nej. Jag tycker inte om alla barn. Jag betalar gärna lite extra för att slippa se och höra sådant. Mina föräldrar är båda döda utom en. Varför hänger jag mig inte. Tanken på steget från stolen och kroppens fasansfulla autonomi. Blundar i en övergiven kohage. Håller ut handflatan och drar längs taggtråden. Snart är tiden slut. Vilken tid. Jag tänker på den gamle mannen jag vårdade.

Han hade en kväll krupit in i badrummet och försökt slå sönder sitt huvud mot kaklet. Han hittades medvetslös morgonen därpå, nedbajsad och blodig. Det är det som väntar oss alla. Jag ser djurflockar röra sig oändligt långsamt över gatorna. Stora sjok av aska har börjat falla. Köttet jag äter lämnar smak av slakthus i munnen. En enögd schäferhund står bunden utanför Ica. Den har slutat skälla. Jag har tänkt ringa och höra om vi ska ses och tala om det som hände. Det händer att jag står naken i köket vissa nätter. Låter ficklampan signalera. Jag var ett oplanerat barn. Ett misstag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är så det är. Någon dör på radion. Den dödes röst hörs starkare än någonsin, hans röst skjuts och bärs fram till oss som en gåva. Så skär hösten sönder sommarens armar, faller handlös med sina döda hundar i gruset. Jag öppnar fönstret du glömde stänga. Vad sa du aldrig. Var är jag nu. Kanske inte född, kanske är jag innanför mig själv. Hon står så långt ifrån mig. Jag vet att hon röker. Hallen är full av flyttkartonger. Jag försöker fråga om hon ska flytta, men hon kommer inte ihåg. Är det höst. Jag minns när hon föll. Förbipasserandes förfärade miner. Var det en kant på asfalten precis vid övergångsstället? Jag minns inte. Jag vet att hon skrek. Eller om det var jag. Mamma, skrek hon.

Vi hade varit på café. Hon hade blivit upprörd och hastigt lämnat bordet. Ibland känns det som jag aldrig riktigt har levt. Ett regn faller, sen är det över. En gammal kropp, liksom förkrympt, i en sjuksäng. På ett hospice står ett furubord med en halv mazarin. Ett brunt päron. Runt en vänsterarm hänger larm. Den stora porten nalkas. Livet är så likt döden, man förstår ingenting av det. Jag kanske knuffade henne? Hon går så långsamt nu för tiden.

Som om hon bromsar inför sin egen död. Jag tog taxi hem. Jag var ett blått barn, man tog hastigt bort mig ur rummet. Ett rum inuti ett rum, igenbommat eller aldrig öppnat. Jag går runt min axel. Det är vidrigt. Att få sitt barn lagt mot brösten. Fontanellens pulserande fjunhinna. Hon ringer aldrig och säger förlåt. Nu är sekunden snart gången. Vi finns inte. Jag sover för mycket. Vi ses snart. Du är rädd för narkosen. Blodet ur öronen. Det sövda rummet. Att vakna upp. Hon begraver mig i skam. Ingenting du säger är sant. Ska vi gå nu. Så lång denna tid är, hinner jag tänka. Du lossar på strypgreppet.

Är du min far nu? Det finns ingen tröst. Vi rör oss över gatan när du faller. Natten är som dagen, bara ljusare. Det är som att det snöar genom våra kroppar. En kvinna som vill tala med dig. Tyvärr. Död, avliden, passerad. Ja. Det gick mycket fort. Rentav lätt. Vi skrattar inte. Du var glad som barn. Alltid välvilligt inställd. Jag tyckte mycket om dig då. Lättsamhet och tystnad oavsett vad vi ställdes inför. Så tycker vi det alltid borde vara. Du skall skicka foton till mig säger du. Du har gått igenom och hittat ett flertal där jag ser glad ut. Det regnar så hårt att koppartaken resignerar, öppnar sina munnar för kulsprutorna.

Jag har varit här så länge att att jag går efter hunden som en hund. Det finns ingen anledning att tro annat. Jag böjer mig ner om mornarna och dricker vatten ur skålen. Mitt ännu sömniga hår lägger sig i vattnet och klistrar mitt svullna ansikte sedan. Du ringer och är upprörd. Jag hör dina käkar mala. Den gamla sladdtelefonen räcker lång ut i hallen. Jag virar mig tills jag knappt kan andas. Du har fradga bubblande ur mungiporna, skriker ur den frånlagda luren på golvet.

Det ligger döda flugor under mattan och jag drar sakta av vingarna på en liten svart kropp. Sladden sträcker sitt yttersta över min mage. Din röst är liten och hasar långsamt bort. Kanske är du också död. Det är det oväsentliga som måste avklaras först, det tröttsamma. Ibland står jag vid dörren och undrar om jag är på väg ut eller om jag nyss kom hem..  

Nina Ahlzén

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om konst | 01 februari, 2010

Isprinsessan

  "Ett välskapt gossebarn." Orden tränger in och skingrar nio missfall; de sju tidiga och de bägge sena. Barnmorskan lägger pojken i Klaras famn. I ögonens springor möter han moderns blick. Tomas ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Utopiska geografier | 07 mars, 2011

Karin Engs erotisk krönika IV. Hemlighet

Att stå i vatten upp till midjan. Ett sel, ett stilla vatten. Där bortom, en aning. Bortom kröken. Andas ljudlöst, häftigt. Bruset. En flodfåra om våren. Över alla bräddar. Sköljer ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 17 Maj, 2012

Flödande kulturliv i New York

New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök. Redan kring sekelskiftet flyttade ...

Av: Lena Andersson | Resereportage | 15 april, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Ordet kommer som våren

Jag är av samma skrot och korn som alla andra, så vi behöver inte blygt se ner i backen eller slå fina titlar i huvudet på varandra. Låt oss istället ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2012

CMM layout room machinery. Foto: Wikimedia/HAER

Maskinen

I parken leker några barn. De hoppar, viftar med armarna som om de vore väderkvarnar och jag hör hur de skrattar.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 29 april, 2015

Das Kapital, Raum  Detail, Staatliche Museen zu Berlin © Nationalgalerie im Hamburger Bahnhof

”Capital, debt, territory, utopia”

En ny utställning på Hamburger Bahnhof i Berlin t.o.m. den 6 november

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 16 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts