I huvudet på Björn Gustavsson

I denna sommarkrönika: tre starka diktsamlingar plus en minst lika stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla ...

Av: Björn Gustavsson | 20 juni, 2014
Gästkrönikör

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | 19 januari, 2017
Kulturreportage

Tankar kring Maria Wine och Artur Lundkvist (Korsväg II)

”Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer ...

Av: Göran Af Gröning | 27 Maj, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Carl von Clausewitz och kriget

I Sverige publiceras sällan intressanta krigshistoriska och krigsteoretiska studier, men en sådan undantagsbok är Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut av Alf W ...

Av: Bo I Cavefors | 05 juli, 2014
Essäer

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén



Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk Poet 2010. 
Hennes första roman,Träsk,  (Toth Förlag), gavs ut i maj 2015 och hon arbetar just nu på en ny roman som går under arbetsnamnet Rumänska hundar.

 


Jag har varit här så länge att att jag går efter hunden som en hund. Det finns ingen anledning att tro annat. Jag böjer mig ner om mornarna och dricker vatten ur skålen. Mitt ännu sömniga hår lägger sig i vattnet och klistrar mitt svullna ansikte sedan. Du ringer och är upprörd. Jag hör dina käkar mala. Den gamla sladdtelefonen räcker lång ut i hallen. Jag virar mig tills jag knappt kan andas. Du har fradga bubblande ur mungiporna, skriker ur den frånlagda luren på golvet.

Det är svart. Inte mörkt och avstånden växer så sakta och jag vet inte till eller från vad. Har för länge sedan passerat gränser. Vilka gränser. Åker till människotorg. Preparerar mig noggrant med avdomningstabletter. Nej. Jag tycker inte om alla barn. Jag betalar gärna lite extra för att slippa se och höra sådant. Mina föräldrar är båda döda utom en. Varför hänger jag mig inte. Tanken på steget från stolen och kroppens fasansfulla autonomi. Blundar i en övergiven kohage. Håller ut handflatan och drar längs taggtråden. Snart är tiden slut. Vilken tid. Jag tänker på den gamle mannen jag vårdade.

Han hade en kväll krupit in i badrummet och försökt slå sönder sitt huvud mot kaklet. Han hittades medvetslös morgonen därpå, nedbajsad och blodig. Det är det som väntar oss alla. Jag ser djurflockar röra sig oändligt långsamt över gatorna. Stora sjok av aska har börjat falla. Köttet jag äter lämnar smak av slakthus i munnen. En enögd schäferhund står bunden utanför Ica. Den har slutat skälla. Jag har tänkt ringa och höra om vi ska ses och tala om det som hände. Det händer att jag står naken i köket vissa nätter. Låter ficklampan signalera. Jag var ett oplanerat barn. Ett misstag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är så det är. Någon dör på radion. Den dödes röst hörs starkare än någonsin, hans röst skjuts och bärs fram till oss som en gåva. Så skär hösten sönder sommarens armar, faller handlös med sina döda hundar i gruset. Jag öppnar fönstret du glömde stänga. Vad sa du aldrig. Var är jag nu. Kanske inte född, kanske är jag innanför mig själv. Hon står så långt ifrån mig. Jag vet att hon röker. Hallen är full av flyttkartonger. Jag försöker fråga om hon ska flytta, men hon kommer inte ihåg. Är det höst. Jag minns när hon föll. Förbipasserandes förfärade miner. Var det en kant på asfalten precis vid övergångsstället? Jag minns inte. Jag vet att hon skrek. Eller om det var jag. Mamma, skrek hon.

Vi hade varit på café. Hon hade blivit upprörd och hastigt lämnat bordet. Ibland känns det som jag aldrig riktigt har levt. Ett regn faller, sen är det över. En gammal kropp, liksom förkrympt, i en sjuksäng. På ett hospice står ett furubord med en halv mazarin. Ett brunt päron. Runt en vänsterarm hänger larm. Den stora porten nalkas. Livet är så likt döden, man förstår ingenting av det. Jag kanske knuffade henne? Hon går så långsamt nu för tiden.

Som om hon bromsar inför sin egen död. Jag tog taxi hem. Jag var ett blått barn, man tog hastigt bort mig ur rummet. Ett rum inuti ett rum, igenbommat eller aldrig öppnat. Jag går runt min axel. Det är vidrigt. Att få sitt barn lagt mot brösten. Fontanellens pulserande fjunhinna. Hon ringer aldrig och säger förlåt. Nu är sekunden snart gången. Vi finns inte. Jag sover för mycket. Vi ses snart. Du är rädd för narkosen. Blodet ur öronen. Det sövda rummet. Att vakna upp. Hon begraver mig i skam. Ingenting du säger är sant. Ska vi gå nu. Så lång denna tid är, hinner jag tänka. Du lossar på strypgreppet.

Är du min far nu? Det finns ingen tröst. Vi rör oss över gatan när du faller. Natten är som dagen, bara ljusare. Det är som att det snöar genom våra kroppar. En kvinna som vill tala med dig. Tyvärr. Död, avliden, passerad. Ja. Det gick mycket fort. Rentav lätt. Vi skrattar inte. Du var glad som barn. Alltid välvilligt inställd. Jag tyckte mycket om dig då. Lättsamhet och tystnad oavsett vad vi ställdes inför. Så tycker vi det alltid borde vara. Du skall skicka foton till mig säger du. Du har gått igenom och hittat ett flertal där jag ser glad ut. Det regnar så hårt att koppartaken resignerar, öppnar sina munnar för kulsprutorna.

Jag har varit här så länge att att jag går efter hunden som en hund. Det finns ingen anledning att tro annat. Jag böjer mig ner om mornarna och dricker vatten ur skålen. Mitt ännu sömniga hår lägger sig i vattnet och klistrar mitt svullna ansikte sedan. Du ringer och är upprörd. Jag hör dina käkar mala. Den gamla sladdtelefonen räcker lång ut i hallen. Jag virar mig tills jag knappt kan andas. Du har fradga bubblande ur mungiporna, skriker ur den frånlagda luren på golvet.

Det ligger döda flugor under mattan och jag drar sakta av vingarna på en liten svart kropp. Sladden sträcker sitt yttersta över min mage. Din röst är liten och hasar långsamt bort. Kanske är du också död. Det är det oväsentliga som måste avklaras först, det tröttsamma. Ibland står jag vid dörren och undrar om jag är på väg ut eller om jag nyss kom hem..  

Nina Ahlzén

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Strindberg på promenad

Mot slutet av 1880-talet bodde Strindberg med hustrun Siri von Essen en tid i Holte norr om Köpenhamn, inhyrda i den lätt förfallna villan Skovlyst som ägdes av en originell ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 27 juni, 2012

Fanny Falkner – August Strindbergs sista förälskelse

Han kom som ett åskväder med två resväskor en brännande julidag till sitt nya hem i Blå Tornet. Möbler, till och med böcker i femrummaren på Karlavägen 40 i Stockholm ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 28 september, 2012

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | Utopiska geografier | 07 december, 2014

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

”Vi är skapta för varandra”Constanze Weber 250 år

Constanze Weber, Wolfgang Amadeus Mozarts gemål, hade rykte om sig att vara honom ovärdig. Ytlig, slösaktig och otrogen sägs hon ha varit. Omdömet om henne vacklar mellan beundran och förakt ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 04 juli, 2012

Hänt i skvättet 10

                             

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 02 december, 2013

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | Stefan Whilde | 10 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.