Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | 09 juli, 2012
Övriga porträtt

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 oktober, 2017
Essäer om politiken

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | 29 november, 2010
Reportage om scenkonst

 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst

Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan ...

Av: Mathias Jansson | 26 februari, 2016
Essäer om konst

Annakarin Svedberg

Efter bion



För en del år sedan skrev jag esoteriska sagor och berättelser. Här är en av dem.


 
Den kvällen gick min man och jag på bio.

Dagen hade varit trist, och för att söka bot i vår leda gjorde vi detta biobesök. Så är det ju ofta med människor som har allt vad de behöver och lite till. Ledan tar över, och det är svårt att finna någon mening i detta vacuum. Vi sökte döva denna leda, men visste ju, att ett biobesök aldrig ger något annat än en stunds bedövning.
Man ser en historia, en berättelse, ett livsöde. Man ser ett budskap, kanske. Man får kanske något att samtala på vägen hem eller vid en kopp te. Man får kanske något att tänka över. Egendomligt, faktiskt, med tanke på all den möda och de pengar som, har jag hört, det kostar att göra film. Är då mänsklig möda inte mer värd än så: en stunds bedövning för några kronor på kvällen?

Ridån gick isär.


Kvällens film var ovanlig. Under hela visningen projicerades bilden av en näckros på bioduken. Den skimrade i grönt, som om ljuset återkastades ur vattnet. Vi satt där i våra stolar och betraktade denna grönvita växt. Bilden rörde sig aldrig. Kameran flyttades inte, och ingen manipulerade raffinerat med skuggor och ljus. Allt vi såg på bioduken denna kvar var just den bilden. Den var filmen: en vit näckros, skimrande i grönt på vita duken.

Sedan tog vi farväl av varandra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var den naturligaste sak i världen att göra så. Vi grälade inte. Vi hade bara inte längre någon anledning att gå hem tillsammans.
Jag såg honom gå åt sitt håll med händerna i fickorna på sin ljusa regnrock. Ett lätt, silverklart duggregn föll omkring honom.

Jag såg mig omkring. Regnet föll på trottoaren och polerade den blank. Det var ett mycket sakta regn. Människor gick förbi mig åt alla håll. De hade en riktning, ett oreflekterat mål. Själv blev jag stående, berövad detta oreflekterade mål, denna riktning, denna vetskap om att någonstans höra hemma.

Omkring mig var allt som vanligt.

Husen reste sig ur trottoarstenen, stela och blinda som alltid. Fönstren blänkte. Somliga var mörka och bakom andra kunde jag ana tända ljus.

Därinne fanns det människor. Deras hjärtan dunkade i benkorgen bakom det tunna överdraget av hud och muskler. De hade ben, armar, huvuden, händer, fötter, magar, bröst och kön.

Där pågick nu deras liv. Dramer, tragedier, lustigheter och festligheter. Vilka anklagelser förkom inte nu, just i detta ögonblick, bakom tysta murar och blanka rutor. Vilka vredesutbrott, vilka sorger och hysteri? Besvikelser, passioner och förhoppningar trådde sina danser i människornas hjärtan, unga eller gamla.

Människor skyndade förbi mig.

Regnet tilltog lite. Allt häftigare plaskade det mot gatstenen, och många slog upp sina paraplyer och drog upp sina kragar eller svepte in sig i plastkappor. Jag tänkte: Var och en av dem är,
liksom jag, ett öde. Jag vet inte vilket. Inte heller mitt eget öde känner jag.

Vad har en stad att erbjuda en ensam, fri människa en sådan här kväll efter bion? Jag var fri att själv välja riktning, att välja erfarenhet och handlingsmönster. Jag var samtidigt hemmastadd och främling. Det var som hade jag varit på resa och befann mig nu mellan två tåg i en stad vars namn jag inte ens var säker på.

Jag kunde inte gå åt två håll samtidigt.

Alltså gjorde jag ett val. Men det var halvhjärtat och meningslöst. Jag gick på måfå, liksom för att finna meningen med att jag valt att gå just åt det här hållet.

Då slog en tanke ned i mig, och den var helt främmande. Jag ville besöka en bordell. Varför? Det visste jag inte. Skulle jag sälja mig eller köpa någon? En annan människa? Kvinna eller man?

Jag skyndade på mina steg, samtidigt som jag letade efter öppning i fasaderna. Var kunde jag gå in?

Fasaderna vek undan, upplöstes och förvandlades.

Staden fanns inte längre. Var befann jag mig? Havet brusade in som om jag varit en liten ö i Atlanten eller ett fartyg utan roder. Himlen sprack sönder och solarna rullade fram.

Samtidigt tycktes staden leva sitt liv omkring mig precis som vanligt. Regnet hade ännu inte upphört, människor gick av och an, väntade vid busshållplatser, köpte sina kvällstidningar, kolakarameller och cigaretter, samtalade lågmält, ropade, gick hand i hand, arm i arm, sida vid sida.

Trottoaren kändes som ett träsk av vitt skum, där mina fötter oupphörligen sjönk, trots att de hela tiden gick där på stenen utan att väcka uppseende.

Prostitutionen var inte för mig,

Jag nådde aldrig fram till någon bordell. Varken köpa eller sälja. I stället uppenbarade sig ett gyllene hjärta – den kärlek, som inte behöver prostituera sig.

Stadens röst och ansikte hade inte förändrats. Fasaderna var stela, glasrutorna blanka och människor rörde sig i olika riktningar så som de gjort hela tiden. Här skedde en påfyllnad av ständigt nya individer.

En gång sa en bekant till mig:
-Jag har rökt många cigaretter i mitt liv, ändå är det som om jag bara rökt en enda, och som varje ny cigarett är samma cigarett som jag tänt hundratals gånger.

Nya människor dök upp i gatukorsningar, i portgångar, ur bussar, bilar.

Ändå var det som hade det varit samma människor som gick ut ur bussen varje gång den stannade, som hade det varit samma buss som kom varje gång, som vore det samma personer som kom fram genom porten varje gång den öppnades. Livet avslöjade sin absurda dimension. Jag själv, som stod där på en trottoar i staden var samma människa som tidigare stått här och tagit intryck av det anonyma spelet av rörelser och ljud.

Vad kan vi göra annat, än uppleva oss själva som världens centrum?

Ändå är ingen av oss världens centrum. Men fråga vem som helst av oss, som den dagen var främlingar för varandra på gatan i den staden, om vår syn på världen. Från samtliga skulle ni inte kunna vänta er något annat än ett svar, där var och en av oss skulle betrakta sig som den naturliga utgångspunkten.

Vilka drömmar, önskemål, förhoppningar vandrar här omkring på två ben, med ögonens fönster mot världens former och färger, med öromes snäckor mot världens ljud, med tändernas bitverktyg mot världens födoämnen och två händers gripverktyg mot världens förnödenheter och överflöd.

Fråga var och en av dem om deras hjärtans slag, och var och en skall kunna svara: bara mitt hjärta slår i mitt bröst, bara mina lungor andas bakom mina revben. Bara mina fötter går mina steg, och bara min stämma talat mina ord, sjunger min melodi. Men någon annan hör mig, ser mig. Och jag ser dem.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den fenomenale Klaus Rifbjerg

Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2013

Klassisk homeopati – medicin & filosofi och om konsten att bli botad från…

Varje vetenskaplig sanning har en motsanning. När Svenska Tandläkarförbundet säger att vi behöver fluor för att få starka, friska tänder finns det oberoende forskning som visar att nervgiftet fluor bryter ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2014

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2015

Hund och katt --- livskamrater till döds? Crister Enander om husdjuret

Kattmamman och Kattpappan kallade vi dem. Några andra namn hade de inte. Ingen sade någonsin något annat. Men Kattmamman och Kattpappan visste alla vilka de var. Mannen hade en ständigt ...

Av: Crister Enander | Essäer | 30 juli, 2012

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts