Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | 23 november, 2015
Gästkrönikör

Sofia Sandström. Kvällspasset

Sofia Sandström är född 1966, bosatt i Stureby/Stockholm, allt mer upptagen av novellen som form och fotografiet som konstnärligt medel, och med bakgrund i en helt annan verksamhet har jag nu ...

Av: Sofia Sandström | 24 februari, 2014
Utopiska geografier

Regn och eldkonst på Urkult 2012

Resan till festivalen börjar för många på Urkultståget, som är en plats där människor möts i en atmosfär fylld av förväntningar och värme. När man går igenom tågets alla vagnar ...

Av: Liv Nordgren | 14 augusti, 2012
Kulturreportage

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | 15 juni, 2014
Musikens porträtt

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten



Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för att här var lite trångt. Och dog långsamt för egen hand. Under hösten 2015, vilket nu känns som en evighet sedan, försökte jag undersöka vad svenskhet är tillsammans med några andra som har erfarenhet av Sverige från olika håll.


Och även om hans livsverk är tydligast i den ackompanjerade dikten så är dikten på boksidan den som bär mest vikt för mig, kanske är det för att hans röst samtidigt finns så tydlig i mitt ljudminne när jag läser dem: en varm, elak, omhuldande farbror som tittar snett ner på en där sidorna stannar och fastnar i minnet.

Det resulterade i en essä som finns att läsa på plattformen Kultwatch. En av författarna, som nyligen avled under ännu oklara omständigheter, Sohrab Rahimi, och som även publicerat sig här på Tidningen Kulturen under ett flertal år, gav en inblick som med vår gemensamma förläggares ord om att Sohrab och Kristian Carlssons svenskhet är samma, det förändrade något i min syn på mig själv. Kanske är den svenskheten samma som min egen? Att vara svensk är, trots nuläget med ovanligt många högerkrafter som kommer till tals i det offentliga rummet, att blicka utåt.

Att svenskhet är mer än Sverige. Svenskarna är rörliga, nyfikna, öppna, och tar in en mängd kulturyttringar från andra språk, andra kulturer. De flesta av oss är inte rädda. De flesta av oss är inte mer ensamma än vad det egentligen innebär att vara människa. Bara en krympande bråkdel vill andra illa. Minns dock att de förtryckande mekanismer vi omges med är starkare än oss som enskilda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men vem menar jag är den främsta uttolkaren av svenskhet? Jag menar att det är Cornelis Vreeswijk som för många är mest känd som sångaren Cornelis. Jag menar inte att hans diktande, han gav ut ett antal diktsamlingar, står i motsats till sången. Dikt är sång och sång är dikt. Att vår samtida dikt har fokuserat på idémässigt innehåll handlar mer om att det finns ett sökande efter en sammanhållen världsbild. Det är, förenklat, en självklar utveckling av de teknologiska och sociala landvinningar som skett under de närmaste århundradena. Konceptdikt och sång är samma sak, våra liv är text. Det som sker är att intentionen är mindre viktig, endast utförandet – handlingen – är av vikt, alltså det som är den färdiga utsagan. Det är giltigt för all dikt.

Och även om hans livsverk är tydligast i den ackompanjerade dikten så är dikten på boksidan den som bär mest vikt för mig, kanske är det för att hans röst samtidigt finns så tydlig i mitt ljudminne när jag läser dem: en varm, elak, omhuldande farbror som tittar snett ner på en där sidorna stannar och fastnar i minnet.

Någon gång under de sista åren av det förra decenniet började jag sätta samman dikter till ett manus som kan heta "Det är skyskraporna som är gravstenarna över allt liv på jorden", som det ser ut just nu så har jag svårt att tänka mig att manuset någonsin blir klart för utgivning – det är så många andra dikter som behöver bli skrivna. Helheten har tappat sin angelägenhet medan de enskilda dikterna behåller sin relevans för mig. En av dikterna ur detta manus, kanske den som sätter tonen, vill jag presentera nedan. Den är en oförblommerad hyllning i dialog med just Vreeswijk. Och skrevs i en bostad som nu endast finns som ett minne och det enda som finns kvar av mig då är ett minne, något som också genomsyrade resterande texter i manuset – minnet av något vi väntar på.

 

Cirka 2.03

kära C, det är mörkt omkring mig

som slipar kol kol

jag tappar hatten

håll i hatten för bövelen

huset låter, talar i sömnen

håll käften
elementen droppar ändå

du står för dörren

det är mörkt omkring mig.

Freke Räihä

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2009

Många starka kvinnoporträtt på Göteborgs Filmfestival

- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama ...

Av: Lena Lidén | Essäer om film | 07 februari, 2012

Världen gick inte under, om man säger så

Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 06 februari, 2011

Isadora Duncan, en levande skulptur

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter ...

Av: Cecilia Carlander | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2010

Sagan om Emma

Den vingklippta lyxpoeten och textrådet, kärleksvraket Stefan Hammarén är också serenadör, skriver här på sin fasta spalt öppna brev och amorieller till sin Emma Grammatica (skrivd skönhet, livsbruksanvisningens, känslig varje ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 augusti, 2008

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

En illustration av den Andra

Jag går förbi en hög med dagstidningar som ligger kvarglömda eller kastade på marken. Jag blir stående något ögonblick inför framsidans bild av ett par groteskt undernärda och underviktiga barn ...

Av: Anna Remmets | Gästkrönikör | 23 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.