Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell



Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) utspridda i diverse antologier eller publicerade på nätet. Han är även sporadisk gästskribent på filmsidan Videosöndag där han får utlopp för sitt filmintresse. Texter, noveller och poesi han själv är stolt över skickar han gärna till folk gratis eftersom han anser konsten vara fri.  Denna novell som här publiceras i Kulturen är på väg att bli en norsk kortfilm regisserad av Eivind Landsvik. Premiärdatum är för närvarande oklart. 
Lit de parade för en reskamrat

Jag har en vän som kan resa obehindrat genom tid och rum med sina ögon.

Det är sant.

Jag har en vän som existerar i ögonblick. I minnets fotografier.

Det måste vara sant.

*

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av mina grannar arbetar som tågförare. Som tågförare kör du i genomsnitt ihjäl två människor under ett verksamt arbetsliv. Det har han berättat för mig. Det måste vara sant.

Människor gör sina val. Söker sina vägar. Vänner dyker upp och försvinner med tiden, kliver av på olika hållplatser. Tolkar tidtabeller som om de talade sanning. De går förbi, men aldrig till. Framåtrörelsen saknar hänsyn.

Slutar vi inte där vi en gång började?

Min granne, tågföraren, har sett tre människor kliva ut från en perrong och in i en evighet.
"Vet du vad det värsta är?" sade han till mig. "Ögonen. Hur de jagar något att fästa blicken på och hur den tillslut fastnar i min. Hur vi ser på varandra. "Min granne skrattade torrt och fortsatte: "De verkar alltid så förvånade. Det ser ut som om de vill fråga mig något när de får syn på mig. Det är svårt att förklara."
Vad vill de fråga? undrade jag.
Min granne, tågföraren, log när han svarade: "Frågan? Det är en enkel fråga. Allas fråga. En återkommande fråga. Varför."
Varför?
"Jag har då inga svar. Jag trasar sönder dem och sedan är det slut. Sedan finns inga frågor kvar. Ingenting."

*

Jag blinkar ungefär tjugo gånger i minuten. Det är tolvhundra gånger på en timme. På så sätt stänger jag av världen. På så sätt skapar jag den på nytt.

Jag fortsätter söka efter ledtrådar.
De finns överallt: i samtal ingen minns, i filmscener som nästan påminner om verkligheten. I desperata rop från låsta rum.

*

Mario stod lutad mot husfasaden bredvid busshållplatsen och väntade på mig som han gjorde ibland. Vi gled långsamt isär. Snart kunde vi knappt höra varandra längre.
"Jag har kommit fram till något. Vill du höra?" sa Mario.

Visst, sa jag.

"Om universum är oändligt, alltså, att det inte finns något slut, då saknas heller ingenting."
Sedan Mario tvingats bort från sitt jobb hade han blivit allt svårare att hantera. Han presenterade allt märkligare teorier om hur världen omkring oss fungerade.

Mario fortsatte: "Allt har redan inträffat någonstans och alla händelser som skett har haft alla möjliga utfall. Inte sant?"

Jag blev ofta trött på honom. Varje teori presenterades som om han själv kommit på den.
"Det betyder att varenda händelse resulterar i varenda möjliga resultat, alltså betyder det att vi två existerar i oändligt antal olika världar och händelseförlopp samtidigt."

Vad menar du? sa jag

Mario flinade och såg på mig. Hans ansikte pulserade och käken var spänd som en pilbåge. "Broder. Jag vet hur man hoppar mellan alla evigheters parallella världar." Han blundade och öppnade ögonlocken. Långsamt. Flera gånger.

Det var något fel på honom. Det såg jag nu. Hans vansinne stod som en gloria kring huvudet.
När han sedan talade till mig var hans röst fel, orden skavde och störde: "Se", sa han, "där lämnade jag precis en värld där du inte tog mig på allvar. Men nu... nu tar du mig på allvar."

De svarta pupillerna i hans ansikte måste ha varit tunnlar som ledde inåt till en plats i hans tankar jag aldrig besökt förut där en ensamhet utan nåd och utan slut, bredde ut sina svarta glänsande vingar av ingenting och täckte hans ögonvitor.

*

Jag var aldrig orolig för Mario. Inte egentligen. Det är bara nu, i efterhand, jag ser honom som något annat. Något mer än en vän som jag sakta gled ifrån. Något större än bara människa. En passagerare, kanske. En dimensionslös resenär. Han är något mer, något viktigare än bara ett minne. Det är sant. Det måste det vara.

Den han en gång var är numera en konstruktion. Ett hus som jag byggt på en plats för att kunna gå därifrån. Men på håll vänder jag mig om och ser på den illa åtgångna fasaden. Jag kan inte lämna.
Väggarna krackelerar. Huset faller långsamt sönder och snart är sprickorna tillräckligt stora för att jag ska se rätt in. Där, innanför de trasiga väggarna, bland skuggorna, leker två barn. De syns knappt, men jag hör dem tydligt. Minns våra lekar.

*

En annan kväll, ett par dagar senare, kom Mario förbi min lägenhet. Han talade om tiden.

"Tid är rörelse. Ett minne står stilla och åldras aldrig. Varje nu är ett fruset ögonblick: ett minnets fotografi att existera i. Alltså är vi eviga. Våra liv är allt samtidigt. Det finns inga avbrott, liv och död som begrepp blir meningslösa."

En mörk sol i hans bröst tände eld på hans tankar och fick orden att brännas.

När jag minns honom den kvällen tänker jag på hans darrande händer. Hur han verkar kippa efter andan hela tiden. Han är upphetsad. Ansiktet är rött och svettigt. Jag känner hettan genom hans kropp. Men jag ser ingen sol.
Det finns ingen sol.

Senare samma natt ringde jag Marios mamma och berättade vad jag visste. Den gamla kvinnan grät. Ett ynkligt, ensamt ljud i telefonluren. Hennes förtvivlan var av den otäcka sorten: den för alltid maktlösa. Men det var hennes sorg som gjorde mig arg. Jag avbröt samtalet, stängde av telefonen.
Det var en sorg som spred rädsla, som tillhörde den som redan gett upp.

*

En vecka senare hoppade Mario framför tåget. Kanske var det ett senare. Ett år. Ett par dagar. Före eller efter institutionerna. Det spelar mindre roll.
Jag undrar om vår tid tillsammans bara var en möjlig verklighet, eller flera stycken samtidigt. Jag undrar om han förflyttade sig till en parallell verklighet där saker är annorlunda. Där han står ut med sig själv.

Mario är ett minne, säger någon.
Men det stämmer inte. Minnen är ekon, vaga röster från misslyckade resenärer. Mario är mer än så. Han reser obehindrat mellan tid och rum med sina ögon. Han blinkar, blundar, lever och dör. Han fortsätter genom dörrarna. Det måste vara sant.

Sedan blir jag rädd. Tänk om han inte lyckades? Om han stirrade tågföraren i ögonen, som ett paralyserat djur, och fastnade i just det ögonblicket för alltid.

Samtidigt söker jag efter ledtrådar, efter meddelanden. I samtal ingen minns, i filmscener som nästan påminner om verkligheten. Efter något som säger att han klarar sig där han är nu. Efter tecken på att allt ordnar sig tillslut.

Efter något som säger: att livet inte är en paus i döden.
Att det faktiskt är tvärtom.

Robert Warrebäck

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts