Nationaldagen – bakgrund och dagsform

Om man idag frågar varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni kan märkliga svar fås, t.ex.: Har inte det med Vasaloppet att göra? Men förresten, det äger ju rum ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juni, 2013
Kulturreportage

Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre

Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett ...

Av: Anton Stigermark | 10 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

En dikt

Allt som sker mellan punkternaallt som finns orden, meningarna, tilltalen, igenkänningarna.Allt som skänker djupen,allt det som kommer till uttryck,till synlighet & närvaro.Jag befinner mig i Davidstjärnan,den samlar mig intill hjärtat,där ...

Av: Hebriana Alainentalo | 15 september, 2010
Utopiska geografier

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och ...

Av: Gunnar Lundin | 19 Maj, 2012
Övriga porträtt

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell



Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) utspridda i diverse antologier eller publicerade på nätet. Han är även sporadisk gästskribent på filmsidan Videosöndag där han får utlopp för sitt filmintresse. Texter, noveller och poesi han själv är stolt över skickar han gärna till folk gratis eftersom han anser konsten vara fri.  Denna novell som här publiceras i Kulturen är på väg att bli en norsk kortfilm regisserad av Eivind Landsvik. Premiärdatum är för närvarande oklart. 
Lit de parade för en reskamrat

Jag har en vän som kan resa obehindrat genom tid och rum med sina ögon.

Det är sant.

Jag har en vän som existerar i ögonblick. I minnets fotografier.

Det måste vara sant.

*

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av mina grannar arbetar som tågförare. Som tågförare kör du i genomsnitt ihjäl två människor under ett verksamt arbetsliv. Det har han berättat för mig. Det måste vara sant.

Människor gör sina val. Söker sina vägar. Vänner dyker upp och försvinner med tiden, kliver av på olika hållplatser. Tolkar tidtabeller som om de talade sanning. De går förbi, men aldrig till. Framåtrörelsen saknar hänsyn.

Slutar vi inte där vi en gång började?

Min granne, tågföraren, har sett tre människor kliva ut från en perrong och in i en evighet.
"Vet du vad det värsta är?" sade han till mig. "Ögonen. Hur de jagar något att fästa blicken på och hur den tillslut fastnar i min. Hur vi ser på varandra. "Min granne skrattade torrt och fortsatte: "De verkar alltid så förvånade. Det ser ut som om de vill fråga mig något när de får syn på mig. Det är svårt att förklara."
Vad vill de fråga? undrade jag.
Min granne, tågföraren, log när han svarade: "Frågan? Det är en enkel fråga. Allas fråga. En återkommande fråga. Varför."
Varför?
"Jag har då inga svar. Jag trasar sönder dem och sedan är det slut. Sedan finns inga frågor kvar. Ingenting."

*

Jag blinkar ungefär tjugo gånger i minuten. Det är tolvhundra gånger på en timme. På så sätt stänger jag av världen. På så sätt skapar jag den på nytt.

Jag fortsätter söka efter ledtrådar.
De finns överallt: i samtal ingen minns, i filmscener som nästan påminner om verkligheten. I desperata rop från låsta rum.

*

Mario stod lutad mot husfasaden bredvid busshållplatsen och väntade på mig som han gjorde ibland. Vi gled långsamt isär. Snart kunde vi knappt höra varandra längre.
"Jag har kommit fram till något. Vill du höra?" sa Mario.

Visst, sa jag.

"Om universum är oändligt, alltså, att det inte finns något slut, då saknas heller ingenting."
Sedan Mario tvingats bort från sitt jobb hade han blivit allt svårare att hantera. Han presenterade allt märkligare teorier om hur världen omkring oss fungerade.

Mario fortsatte: "Allt har redan inträffat någonstans och alla händelser som skett har haft alla möjliga utfall. Inte sant?"

Jag blev ofta trött på honom. Varje teori presenterades som om han själv kommit på den.
"Det betyder att varenda händelse resulterar i varenda möjliga resultat, alltså betyder det att vi två existerar i oändligt antal olika världar och händelseförlopp samtidigt."

Vad menar du? sa jag

Mario flinade och såg på mig. Hans ansikte pulserade och käken var spänd som en pilbåge. "Broder. Jag vet hur man hoppar mellan alla evigheters parallella världar." Han blundade och öppnade ögonlocken. Långsamt. Flera gånger.

Det var något fel på honom. Det såg jag nu. Hans vansinne stod som en gloria kring huvudet.
När han sedan talade till mig var hans röst fel, orden skavde och störde: "Se", sa han, "där lämnade jag precis en värld där du inte tog mig på allvar. Men nu... nu tar du mig på allvar."

De svarta pupillerna i hans ansikte måste ha varit tunnlar som ledde inåt till en plats i hans tankar jag aldrig besökt förut där en ensamhet utan nåd och utan slut, bredde ut sina svarta glänsande vingar av ingenting och täckte hans ögonvitor.

*

Jag var aldrig orolig för Mario. Inte egentligen. Det är bara nu, i efterhand, jag ser honom som något annat. Något mer än en vän som jag sakta gled ifrån. Något större än bara människa. En passagerare, kanske. En dimensionslös resenär. Han är något mer, något viktigare än bara ett minne. Det är sant. Det måste det vara.

Den han en gång var är numera en konstruktion. Ett hus som jag byggt på en plats för att kunna gå därifrån. Men på håll vänder jag mig om och ser på den illa åtgångna fasaden. Jag kan inte lämna.
Väggarna krackelerar. Huset faller långsamt sönder och snart är sprickorna tillräckligt stora för att jag ska se rätt in. Där, innanför de trasiga väggarna, bland skuggorna, leker två barn. De syns knappt, men jag hör dem tydligt. Minns våra lekar.

*

En annan kväll, ett par dagar senare, kom Mario förbi min lägenhet. Han talade om tiden.

"Tid är rörelse. Ett minne står stilla och åldras aldrig. Varje nu är ett fruset ögonblick: ett minnets fotografi att existera i. Alltså är vi eviga. Våra liv är allt samtidigt. Det finns inga avbrott, liv och död som begrepp blir meningslösa."

En mörk sol i hans bröst tände eld på hans tankar och fick orden att brännas.

När jag minns honom den kvällen tänker jag på hans darrande händer. Hur han verkar kippa efter andan hela tiden. Han är upphetsad. Ansiktet är rött och svettigt. Jag känner hettan genom hans kropp. Men jag ser ingen sol.
Det finns ingen sol.

Senare samma natt ringde jag Marios mamma och berättade vad jag visste. Den gamla kvinnan grät. Ett ynkligt, ensamt ljud i telefonluren. Hennes förtvivlan var av den otäcka sorten: den för alltid maktlösa. Men det var hennes sorg som gjorde mig arg. Jag avbröt samtalet, stängde av telefonen.
Det var en sorg som spred rädsla, som tillhörde den som redan gett upp.

*

En vecka senare hoppade Mario framför tåget. Kanske var det ett senare. Ett år. Ett par dagar. Före eller efter institutionerna. Det spelar mindre roll.
Jag undrar om vår tid tillsammans bara var en möjlig verklighet, eller flera stycken samtidigt. Jag undrar om han förflyttade sig till en parallell verklighet där saker är annorlunda. Där han står ut med sig själv.

Mario är ett minne, säger någon.
Men det stämmer inte. Minnen är ekon, vaga röster från misslyckade resenärer. Mario är mer än så. Han reser obehindrat mellan tid och rum med sina ögon. Han blinkar, blundar, lever och dör. Han fortsätter genom dörrarna. Det måste vara sant.

Sedan blir jag rädd. Tänk om han inte lyckades? Om han stirrade tågföraren i ögonen, som ett paralyserat djur, och fastnade i just det ögonblicket för alltid.

Samtidigt söker jag efter ledtrådar, efter meddelanden. I samtal ingen minns, i filmscener som nästan påminner om verkligheten. Efter något som säger att han klarar sig där han är nu. Efter tecken på att allt ordnar sig tillslut.

Efter något som säger: att livet inte är en paus i döden.
Att det faktiskt är tvärtom.

Robert Warrebäck

Ur arkivet

view_module reorder
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Hayao Kawai. Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 31 mars, 2017

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Dorinel Marc – att vara konstnär är att ta vara på sitt handikapp

 TEMA KONSTDoriel Marc. Foto: Niels Hebert”Vem är sjukast i huvudet spanjorskan som pissade på golvet helt öppet, Dorinel Marc som smakade på urinen och bjöd ut till andra att smaka ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 17 mars, 2008

Magnus Göransson

Idioten parkerar sin bil

Inget utökat forskningsstöd till den idiot som misslyckas med att parkera sin bil.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.