La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Värnamo Kyrktorget, vy mot Tingshuset Foto Wikipedia

Innocence av Bruno Franzon



En novell av Värnamoförfattaren Bruno Franzon. 
Jag måste akta mig, tänkte Sebastian. Jag får inte vara så dum att jag går rakt in i fällan en gång till. Jag måste se upp, för Maria kanske sviker igen. Hon har gjort det en gång och hon kommer kanske att göra det igen. Det syns tydligt på de där lättsinniga ögonen. Horögonen!

Med båda händerna nerkörda i sin svarta duntäckjacka hukade Sebastian sig lätt framåt, grimaserandes i den snöiga motvinden på Storgatan.

Hjärtat. Så snabbt och hårt det slog! Sebastian tyckte sig till och med känna hjärtslagen innanför jackan. Nervöst hjärta. Han var van vid det och han visste att det brukade lugna ner sig efter ett tag. Han skulle inte dö. Inte än på ett tag i alla fall. Väl hemmastadd igen i Värnamo skulle han bli - som man brukar säga här: "logne som en filbonke".

Men just nu var det spänt. För vilka skulle han träffa ute på stan den här julen? Och vad skulle hända? Inte hade han då tänkt sitta och vänta på tomten och knäcka nötter med familjen hela julhelgen.

Sebastian visste förstås att han långt ifrån var ensam om att ha åkt hem till Värnamo för att fira jul tillsammans med familj och släktingar. På långt håll hade han redan skymtat några välbekanta ansikten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej, inte kan man stanna kvar ensam på ett studentrum i Stockholm, tänkte Sebastian. Julen är ju en familjeangelägenhet. Att sitta ensam och titta på Kalle Anka, det vore tragiskt. Såna är det synd om. De ensamma. Denna julafton - år 2002 - skulle visst också bli den sista julaftonen med Arne Weise i teve tändandes ljus med ensamma stackare - det som man ett tag nästan trodde att han skulle göra varenda jul i all evighet.

Sebastian pluggade juridik i Stockholm och hade precis - med minsta möjliga marginal - klarat en tenta i civilrätt. Men då han körde på den förra så hade han nu börjat känna av en viss press. Och snart var det dags för nya föreläsningar och nya tentor. Tröstlösa mängder av lagtexter att traggla sig igenom. Många gånger den senaste tiden hade tankarna malt: Är det här vad jag vill göra? Är det värt priset? Ibland kändes det som om han bara ville kräkas över Svea rikes lag, alla dessa paragrafer, denna torra kanslisvenska. Ibland kändes det som om han ville ge upp, strunta i alltsammans och börja med nåt helt annat: ge sig ut och resa eller ta ett vanligt jobb. Han hade funderat på det. Dagdrömt om sånt som att brassa hamburgare på Mc Donalds eller sitta i kassan på Systembolaget. Han drömde också om att börja spela hockey igen. Men ännu hade han inte lyckats komma till skott.

När Sebastian nu flanerade igenom stan oroades han lite för att någon som han inte sett på länge skulle få syn på honom. Det brukade kännas krystat. Han hade svårt för det där. Att leva upp till småstadskravet: stanna till och börja prata med personer som han egentligen inte kände mer än som gamla skol eller arbetskompisar. Det hela förvärrades av att han var rätt blyg också, något som han kämpade med att försöka dölja. Han visste att det fanns de som tyckte att han gav ett drygt och självsäkert intryck.

Var han än tittade i skyltfönstren på Storgatan exponerades det jul, jul, strålande Jul! Han blickade in emot adventsljusstakar, pepparkakshus, konstgjord snö och julgranar med glittrande glaskulor och smällkarameller. Han såg elektroniskt styrda tomtar som nickade och blinkade med säckarna dignande av paket med dekorativa sidenband. Inne i butikerna spelades julmusik. Sebastian kände att det här var bara... to much. Som att bäddas in i bomull, en kitschig glittervärld med kommersiell tomtesång.

Sebastian släntrade förbi Café Pelikanen, pilade ut över Åbron. Han gick där intill räcket av svartmålat järn en stund, kikade ner mot Lagans svarta vatten. Den här bron, och det stillsamt strömmande vattnet. Sebastian hade alltid tyckt om att stå här och drömma sig bort en liten stund.
Kring Färgarns ö omgivna av virvlande blötsnö och ett och annat drivande gult isflak guppade änderna. Oförtröttligt snattrade de på. Samtidigt gasade bilarna förbi på bron så att det stänkte upp slask och grus på trottoaren.
"Ah, va fan!"

Sebastian böjde sig ner, torkade av slabbet från jackan. Sedan reste han sig upp och sände en öm blick ner mot Carl Eldhs Innocence i Åbroparken. Han såg att det låg lite snö på Innocences huvud och han kom då att tänka på de där skrönorna om manliga bilister som sägs ha blivit så förhäxade av konstverket att de ränt rakt ut i Åbroparken.

En mycket ung flicka skulpterad i brons. Ren och oskyldig som få var hon, flickan. Sjukt, ingen kan väl få snuskiga associationer av nåt sånt här? tänkte Sebastian. Själv föreställde han sig Innocence som Skönheten personifierad.

Så tog han sig över gatan till Åbroparken och ner till Innocence. Han ställde sig intill henne. Glodde. Aldrig att han tröttnade att titta på henne! (En gång hade han slösat en hel rulle med film på bronsflickan; bilderna satte han sedan in i ett särskilt Innocence-album.)

Nu såg Sebastian snöflingorna virvla kring bronsskulpturen och det svarta, blänkande åvattnet. Han brydde sig inte om någon skulle råka få syn på honom uppifrån Åbron. Han stod där ett bra tag, bortkopplad från allt utom sina egna tankar.

Han tänkte på kärlek. Kärleken. Finns den? Eller är den bara en illusion? Är kärleken inte förutsättningen för allt liv, den lysande energi som får oss att längta, drömma och skapa? Musik och sköna konstverk, som till exempel Innocence, är de inte skapade ur ljus? Eller verkar kärlekens kraft bara inuti våra hjärnor som av en kemisk slump? Det finns ju så mycket grymhet också. Ond bråd död. Mörker.

Är kärleken, (Sebastian hade hört alkisen Charles Bukowski säga det i en teveintervju) som dimman i gryningen innan solljuset kommer och sticker sönder alltsammans?

Och skulle han själv - efter att ha krossats - våga tro på att det fanns något mera varaktigt i tillvaron än det som var likt en efemär morgondimma i en alkoholiserad poetskalle?

En sak är i alla fall säker: ett romantiskt hjärta dör inte så lätt och Sebastian visste att han själv knappast skulle sluta drömma om än hans liv skulle slås i spillror, bli till vrakgods.

Lätt vemodig lämnade Sebastian Åbroparken. Han gick förbi Metropol, Flanaden, han nådde Storgatsbacken. Och högre upp där i backen fick han syn på ett... mycket välkänt ansikte.
"Fan också! Inte nu!"

Intensivt blond, klädd i en knallröd kappa. Den syntes på långt håll, lyste snyggt mot Snövitssnön. Okej, Maria var exhibitionistiskt lagd, det var ingen nyhet. Hon ville synas. Hon var en veritabel linslus. Och nu kom hon där mjukt och anslående feminint framgungandes på Storgatsbacken i snögloppet, en lysande stjärna i rött.

Det borde inte ha kommit som någon överraskning för Sebastian. Även om Maria flyttat ifrån Värnamo så var det förstås inget konstigt att hon kom hem till jul. Men det var längesen. Och så nu bara studsade hon upp här i gatuvimlet utan att han ägnat henne en tanke på väldigt länge, uppfylld av sitt nya liv i Stockholm och studierna.

Det går att gömma undan skuggorna i sitt huvud ett tag, men de kommer oftast tillbaka. Vare sig vi vill eller inte. Och då kan de börja spöka på allvar, tjong i ballongen sådär bara!

Sebastians hjärta klapprade iväg igen och han fick en plötslig impuls att vända om för att slippa ett möte. Men han fortsatte, drog sig skyggt och försiktigt lite åt vänster. Han drog upp kragen på duntäckjackan, flackade med blicken. Nu ville han bara bort härifrån; han önskade att han kunde göra sig osynlig.

Åhléns! Sebastian fick idén att sticka in där. Julklappar, det var ju det som jag gav mig ut på stan för, tänkte han. Hoppas att Maria inte hann se mig bara...

Inne på Åhléns rådde full kommers och Sebastian beblandade sig med de andra kunderna, strök som en skygg tjuv kring hyllorna med lyxförpackade hygienartiklar. Och han kände hur gott det luktade, där var fina essenser av honung, oliv och lavendel. Men han var rädd för att Maria skulle komma in i butiken och få syn på honom. Han ville absolut inte träffa henne. Även om han nu tyckte att hon var snyggare än någonsin. Åtminstone på långt håll. Lite längre hår men blont som vanligt, lyste snyggt mot den där röda kappan.

Sebastian svettades. Han drog ner dragkedjan på duntäckjackan, sneglade ängsligt ut mot entrén. Nej, det verkade lugnt, Maria passerade nog Åhléns.

Sebastian kunde andas ut och passade på att välja ut några tvålar samt en lite lyxig kartong innehållande både badskum, olja och en fin frottéhandduk. Vitare än snö, tänkte han. Blir säkert brorsans fru glad för, hon som gillar känslan av lyx.

Efter att ha fått kartongen instoppad i en större kartong (slå in den i julklappspapper fick man göra själv) och betalat tog Sebastian rulltrappan ner till bok- film- och musikavdelningen.

Han bläddrade lite i nyutkomna pockets. Han synade film och CD-utbudet. Han tänkte att han måste köpa nånting. En deckare till farsan, kanske? Och morsan (som insisterat på att få vara tomte för andra året i rad) kunde väl föräras med en symbolisk "Jul i Betlehem" med Carola. Anton, lillbrorsan, han kanske skulle bli glad för nåt med Kent. Eller Robbie Williams.

Sebastian hade gnetat med studiemedlet hela höstterminen men han tyckte alltid att det var en glädje att ge. Bara tanken på att skrota julklappstraditionen fick honom att vilja slå bakut.
Ska jag ta den eller ska jag inte ta den...? Sebastian stod och dividerade med sig själv vid skivhyllan, strök med pekfingret lätt över konvolutet till Kents platta "Vapen & Ammunition". Ett tigeröga blickade upp mot honom snett nerifrån CD-hörnet. Och när han stod där drömmande i Kents vita tigerland och i huvudet letade efter den suggestiva rytmen i Sundance kid hörde han en röst bak ryggen som fick honom att stelna:

"Sebbe... hej!" Sebastian kände hur adrenalinet pumpade ut i kroppen, han vände sig hastigt om.
"Heeej!"
"Kul att se dig Sebbe, det var inte igår..."
Sebastian stod där som ett stirrande fån. Han tyckte att det kändes konstigt, nästan lite overkligt att efter två år stå ansikte mot ansikte med Maria.
"Ute och julhandlar...?"
"Ja, tänkte köpa lite julklappar och sådär", sa Sebastian och kände sig genast lite missnöjd med sig själv. Sådär. Varför säger jag, sådär?
"Kent! Dom är ju skitbra!"
"Sveriges bästa rockband, säger brorsan."
"Jaha, lille Anton. Han går väl på högstadiet nu, va?"
"Ja, i åttan."
"Hur går det för dig då, Sebbe? Jag menar med studierna och så...?"
"Hyfsat."
"Kul!"

Ur butikens högtalaranläggning kom nu Ozzy Osbournes "Dreamer" och Sebastian såg bilderna från videon inne i sitt huvud: Ozzy och svarta barnänglar dansande i snö.

"Och Stockholm då...? Trivs du?"
"Eh... Jo fint, bara bra. Fast det blir lite för mycket hänga över böckerna, förstås."
"Inga fester och så då?"
"Det händer väl..."
"Charlies... jag menar lagens änglar är så ambitiösa och målmedvetna av sig", sa Maria med överdriven artikulering samtidigt som hon släppte ut som ett skimmer av ljus över hela ansiktet.
Sebastian ryckte till inom sig av det som han nu kände igen. Den där härliga humorn, det ljusa skrattet, Marias innerlighet och värme.

Ja, Maria var en charmig och lättsam tjej, det hade han inte glömt. Men det andra hade han heller inte glömt. Orden, bilderna, känslorna. Allt fanns kvar. Ångesten. Hur kunde hon? Och hur ont hade det inte gjort? Så in i helsikes ont! Ändå stod han här nu och försökte låtsas som om ingenting hänt, normal och tillmötesgående. Ansträngde han sig inte rentav till att vara trevlig?

"Hallå där, står du och drömmer?" sa Maria och skrattade till efter tystnaden som uppstått.
"Vem, jag?"
"Ja, du. Vem annars?"
Sebastian skruvade sig besvärad.
"Och du", sa han. "Vad gör du nu för tiden då?"
"Jag är nyss hemkommen från en långresa i Australien och Asien", sa Maria.
"Thailand, Bali, Filippinerna. Och efter nyår är det tänkt att jag ska börja plugga i Lund. Litteraturvetenskap."
"Jaha", sa Sebastian samtidigt som han med ena örat flydde in i Ozzy Osbourne.
"Ozzy, ja", sa Maria. "Jag har sett en del av den där dokusåpan på MTV. Hundarna bajsar och Ozzy svär och fumlar med fjärrkontrollen. Hur känns det egentligen att se sin gamle hjälte stappla omkring, Sebbe?"
"Du, han sjunger faktiskt bra fortfarande."
"Men han biter väl inte ihjäl några fladdermöss längre...?" Maria log menande under sin blonda hellugg.
"Gör du det?"
"Va?"
"Biter du ihjäl några fladdermöss?"
"Ha! Ha! Coolt att du har kvar den där sjuka humorn i alla fall, Sebbe!"
Men Sebastian tänkte: Nej, jag menar allvar, Maria. Du kan ha ihjäl, bita sönder, du kan krossa Batmans hjärta. Hur kunde du svika mig så grymt? Du är vacker!
"Vad ska du göra nu då?" frågade Maria.
"Jag tänkte att jag skulle köpa Kents platta." Sebastian gjorde en ansats att gå, men hejdade sig. "Förresten, jag är fikasugen. Är du?"
"Är du så är jag", sa Maria och la huvudet på sned.
"Vad säger du om... Pelikanen?"
"Gärna det. Okej."
Sebastian hade bestämt sig för att köpa Kents platta till lillbrorsan. Snabbt nappade han också till sig Carolas julskiva och "Innan frosten" av Henning Mankell.
"Jag går upp och väntar", sa Maria.
"Gör du det, jag kommer snart", sa Sebastian.
När Sebastian ställde sig i kön till kassan såg han Maria ta rulltrappan upp till varuhusets övervåning. Han tyckte att hon såg ut som någon sorts modern huldra i varuhusskogen med sitt blonda hår och sin röda kappa.
A devil in Disguise. En förklädd djävul.
Sebastian kraxade till så att expediten reagerade med något skrämt i blicken.

Och när Maria och Sebastian tillsammans kom ut från Åhléns föll fortfarande snön från en tät grå himmel och på Storgatsbacken hördes Silent night med Elvis.

Sebastian tänkte: fika med Maria... Jag lovade mig själv att aldrig ha någon kontakt mer med den tjejen. Men okej, nu är det jul igen, bjällerklang, bjällerklang! Inte kan det väl vara så himla farligt att fika tillsammans? Bara en gång, och sedan farväl.

De gick förbi Flanaden ner mot Åbron. Sebastian kunde inte låta bli att glo närmast oavbrutet på Maria. Han trampade flera gånger fel, klev rätt ner med sina svarta kängor i de nybildade decimeterhöga strängarna av slask. Maria fnittrade.

"Sebbe, se dig för hur du går!"

Sebastian fokuserade sig på marken, skärpte till sig.
"Förlåt, Maria", sa han. "Det är ju inte meningen att jag ska stänka ner dig. Du, eh... du har en väldigt snygg kappa, förresten!"
"Åh, tack för komplimangen, Sebbe lelle!"
"Den passar såhär i juletider också."
"Du är inte ironisk nu, va? Tomteröd eller...?"
"Nädå, jag menar alltid vad jag säger när jag säger vad jag menar."
"Det vet jag väl", sa Maria och skrattade.

Och snön föll över Värnamo. Stora flingor virvlade kring Sebastian och Maria. En rå kyla slog upp mot dem nerifrån Lagan men de skyndade sig snabbt över Åbron.

På caféet var det nästan fullsatt. Maria och Sebastian skyndade sig fram till ett bord intill fönstret ut mot ån; ett annat par höll på att bryta upp där. De markerade revir: svart duntäckjacka, röd kappa!

Så satt de där mittemot varandra i cafévärmen: Maria med Budapestbakelse och cappucino, Sebastian med bananbakelse och vanligt kaffe utan socker. Han tyckte att Maria hade en jättefin tröja, en mörk blå med vita prickar. Den fick honom att tänka på snö i en stjärnupplyst natt. Men han sa inget om det för han tänkte att nån måtta får det väl vara på komplimangerna.
Efter att ha sörplat i sig en skvätt kaffe frågade han:

"Och du... du firar jul som vanligt hemma hos dina föräldrar?"
"Ja", sa Maria. "Mormor och morfar är med också, förstås. Och så kommer Sofia, syrran, hon och hennes nya kille. Det blir skinka och dopp i grytan, fast för mig blir det bara grönt. Vegetarian, du vet."
"Jaha, det var nåt nytt!"
"Mm, sen sådär ett år tillbaka."
"Man blir som Hitler."
"Va!?"
"Hitler var en riktig Grönsaks-Jesus. Och förr eller senare så blir man väl helt jävla schizo av broccoli, spenat och sån skit."
Det uppstod några ögonblick av förvirring hos Maria men snart flabbade hon högt. Och det var bara det som Sebastian ville nu, se det ljuset i Marias ögon, höra hennes underbara skratt.
"Grönsaks-Jesus", sa Maria. "När jag hör det namnet så tänker jag annars bara på den där gubben. Du vet, han med turbanerna och det långa profetskägget."
"Jaha. Och så har vi ju Assar Hallonris!" Sebastian log brett.
"Lever han?"
"Nä, han dog för några år sen. Men du, den mannen glömmer ingen! Det gick ett rykte att Hallonris var oäkting till Gustav den femte. Och så hade han den egenheten att ha två exemplar av varje sak, han kom ju alltid med två kassar på stan och två teveapparater lär han ha haft på samtidigt i samma rum i sin lägenhet på Smultronvägen."
"Sicken en!" Marias förtjusta skratt fick Sebastian att fortsätta på temat "gamla Värnamooriginal":
"Och så fanns det en stolle som kallades Tore i Kvarnen. Han bodde i en röd stuga utanför Åminne och kom med Bolmsöbussen in till stan. Brukade stå och dirigera trafiken i nåt gathörn, stod där och skrattade och hötte. Vita handskar hade han alltid på sig. Och såna där damasker."

Maria skrattade igen och Sebastian såg hennes fina smilgropar avteckna sig på kinderna; den högra lite djupare än den vänstra.

"Åh Sebbe, jag älskar när du berättar såna där anekdoter om gamla Värnamobor."
"Kul! Tja, jag har ju samlat på mig en del."
"Kan du inte ta nån mer?
"Njae..."
"Jo, för min skull, Sebbe! Snälla, snälla!"
"Okej då. Öh... Jo, Tummen, han vet du vem han är, va?"
"Ja ja, vem vet inte vem HAN är!?"
"Tummen berättade en kul historia om när han och Skräddarn var med Wallis och Axel Tysk vid Kärdabadet. Där låg anständiga barnfamiljer och solade sig, du vet. Plötsligt så dök Wallis och Axel Tysk upp. Och de badade med kalsongerna på! Inte nog med det: Wallis hade hål i kalsongerna, det hängde ut långa trådar ifrån röven. Och Axel Tysk, han hade hatt på sig, en sån där sombrero. Bara hatten som stack upp ifrån vattnet där han låg och guppade. En syn för gudar, sa Tummen som satt kvar i bilen med kompisen för de ville ju inte gärna visa sig ihop med de här stollarna."
Maria skrattade så att hon blev alldeles röd i ansiktet.
Efter att ha pustat ut och tagit lite cappucino så sa hon:
"Kommer du ihåg Sebbe när vi var på Harrys en gång och du vägrade hänga med ner till Sten Stures och käka hamburgare? Du vägrade kategoriskt. Det luktar lik, sa du."
"Det minns jag inte. Men jag måste ha varit full och jag måste ha mått rätt dåligt."
"Just det, Sebbe. Du var rätt packad."
"En nitti grams hamburgare eller en fet tysk korv framåt småtimmarna brukar ju annars inte sitta fel för en välutbildad grottmänniska som jag."
Maria smuttade på sin Cappucino, log.
"Du är galen, Sebbe."
Sebastian fick en ingivelse att säga att just nu kände han sig som galen i henne. Men han lyckades sansa sig och teg.
Vad var det som höll på att hända? Sebastian förstod sig inte på sig själv längre. Var han verkligen på väg att glömma?
Han såg intensivt på Maria. Hon vek inte undan med blicken. I de blå ögondjupen tyckte han sig se, ana någon sorts längtan. Vågade han tro? Var det någon mening? Och hade hon inte kletat ner sig med lite för mycket kajal?

Som en hora. Typiskt henne. Bjuda ut sig sådär.
Fast Sebastian gillade annars att kvinnor sotade sina ögon. Han tyckte även om att de sminkade sig med både läppstift och mascara.

"Sebbe, du har grädde kring munnen, du äter som en gris."
"En bananbakelsegris och blivande stjärnadvokat", sa Sebastian och torkade sig med servetten.
Maria brast ut i sitt sinnliga skratt och Sebastian överraskades ännu en gång över att bli påmind om det förflutna. Han tyckte om att höra henne skratta, men det fanns också något annat i det där ljusa, klingande skrattet som lockade fram oönskade bilder och minnen.

Ja, så var han där igen, en mörk och kall vinternatt för lite mer än två år sedan. På himlen över Rörstorp tindrade stjärnorna som i en Disneyfilm och han skulle aldrig glömma hur stämningsfullt det knarrade i snön när han steg ur bilen och gick in mot lägenheten på Smultronvägen. Han var trött men på gott humör. De hade vunnit med 6-1 i hockeyn borta mot Vimmerby och han var själv en av målgörarna. Åh, som han längtade efter Maria, hennes röst, hud, värme, hennes kyssar.
"Jag måste gå på toaletten, Sebbe", sa Maria.

Sebastian tyckte att det drog så som en skugga över Marias ansikte. Hade hon märkt någonting? Anade hon?

En kemisk doft av sommar med liljekonvalj och gröna ängar fyllde luften kring bordet när Maria fladdrade iväg som en chic älva.

Nu satt Sebastian ensam vid cafébordet. Han skrynklade ihop bakelsepappret. Han kände att han var alldeles kallsvettig om händerna. Minnesbilderna fick skarpa konturer igen och han återupplevde sveket som i en inre film.

Bästa kompisen Johan! Det var mer än Sebastian kunde stå ut med. Han hade kunnat döda honom då. Han hade kunnat strypa honom, tömma ett helt magasin med kulor i hans usla hjärta. Men han gjorde ingenting, han bara gick därifrån. Som en hunsad vovve.

Han kunde inte fatta det hela, han hade ju litat på Johan. Och tänk så mycket kul de hade haft tillsammans: festat, bowlat, gått på bio. Allt möjligt.

Han hade till och med uppmuntrat Johan att göra Maria sällskap i lägenheten när han själv varit på hockeyläger. Ah, och så en stjärnklar vinterkväll komma hem glad i hågen och i sin egen säng se tjejen med ett långhårigt svin guppande över sig!

Jag måste akta mig, tänkte Sebastian. Jag får inte vara så dum att jag går rakt in i fällan en gång till. Jag måste se upp, för Maria kanske sviker igen. Hon har gjort det en gång och hon kommer kanske att göra det igen. Det syns tydligt på de där lättsinniga ögonen. Horögonen!

Sebastian satt där och kämpade med sina minnen och sin längtan, alla motstridiga känslor. Fast jag borde kanske inte vara så fruktansvärt långsint, tänkte han. Jag har varit ensam länge nu. Alldeles för länge. Kanske är det bara för att jag vill ligga med Maria som jag beter mig så här irrationellt?
Det hade börjat skymma nu och det var bara ungefär nio timmar till självaste julafton. Sebastian tittade ut genom caféfönstret. På andra sidan ån lyste det från Kapp-Ahl och hotell Tre Liljor och i snögloppet på Åbron passerade bilar och människor. Alla såg ut att ha bråttom.

Nej, tänkte Sebastian. Det här kan väl aldrig gå vägen, det här kommer aldrig att funka.

Han gick för att hämta påfyllning. Han drack lite av det heta, starka kaffet. Han tittade ut mot snön och han tyckte att snöflingorna såg liksom fastare ut nu, de föll också långsammare. Snart såg han också hur det avtecknade sig en vit yta ute på Färgarns ö.

Sebastian förstod inom sig att han aldrig riktigt kunnat glömma Maria. Vad som än hänt, trots förnedringen och allt som varit så fanns ett starkt band kvar dem emellan. Och det var definitivt inte bara en fysisk attraktion, det gick djupare än så.

Nu kände han den där somriga parfymeringen igen. Maria var tillbaka efter toalettbesöket och Sebastian såg hur vacker hon var, bländades.

Och Maria var uppspelt och glad, hon sjöng:

"Titta det snöar, titta det snöar!"
"Har du inte märkt det tidigare?"
"Jo, men nu snöar det... på riktigt. Ha! Ha!"
Maria och Sebastian satt kvar en stund vid cafébordet. De såg på varandra en lång stund utan att säga något till varandra.
Och snön föll. Riktiga snöflingor. Kristalliska, vita. Det blev allt vitare ute på Färgarns ö, träden sveptes i vitaste vitt.
"Du, Alex, sa Maria mjukt."
"Ja..."

"Kom ner och plugga i Lund istället, vetja."
Sebastian skrattade nervöst.
"Du skojar?"
"Nej, det gör jag inte. Snälla...!"
Sebastian stirrade på Maria. Var han beredd att släppa en del av sina garderingar? De allra värsta och tunga, motstridiga känslorna som han hade haft när han tidigare tänkt på Maria.
Sebastian grep försiktigt tag i jackan på stolsryggen, gjorde sig redo att gå.
"Jag får önska dig... en riktigt god jul, Maria!"
"Detsamma!"
"Ja, du får ursäkta men jag har lite bråttom. Eh... kan jag få ditt mobilnummer förresten?"
"Självklart" sa Maria.
Hon plockade fram en kulspetspenna ur sin handväska av imiterat krokodilskinn och plitade ner numret på en servett. Sedan sa hon:

"Jag vill ha ditt nummer också Sebbe, vi måste träffas igen. Tycker du inte...?"

Nu slog Sebastians hjärta hårt. Men han skrev utan reservationer ner sitt nummer också och han tyckte att allt kändes konstigt men fantastiskt. En ängslig tanke svischade förbi: nu börjar allt på nytt men går det inte lite väl fort och hur ska det här sluta egentligen, helt sjukt.

De gick ut. Det var lite kallare än tidigare, strax under nollpunkten. Och snön bara fortsatte att falla och falla, den lyste i mörkret, höljde nu hela Värnamo i vitt.

Sebastian såg sig hastigt omkring, orolig att nån gammal bekant skulle känna igen honom och komma fram för att hälsa och prata. Kan vara tillräckligt för att förstöra den här fina stunden, tänkte han. Maria skulle kanske bara gå sin väg och själv skulle han bli pinsamt ståendes med en snöflingefrämling som han inte snackat med sedan gymnasiet. Han blev stressad av bara tanken.

"Jo, jag måste gå nu."

"Jag också" sa Maria. Och hon log på ett sådant mångtydigt sätt att Sebastians oro ökade. Han såg sig omkring och så gav han Maria en sån där typiskt svensk, slarvig och tafatt kram.

"God jul, Maria!"

"God jul på dig själv, Sebbe!"

Maria gav Sebastian en överraskande kyss rakt på munnen innan hon gick sin väg.

"Jag hör av mig", sa hon och trippade iväg på sina svarta stövlar och försvann runt caféets hörn.
Milt chockad stod Sebastian kvar en stund intill Åbron. Han tänkte på Maria, tänkte på att nu går hon där längs Lagan, går förbi Pingstkyrkan och så genom ett tyst Apladalen kring snöhöljda ekarna ett stycke och sedan över den lilla bron till Karlsdal - stadsdelen där hon vuxit upp på Mustagatan och där hon nu skulle fira jul.

Skulle hon verkligen höra av sig? Och vad ville han själv? Var det egentligen inte bäst att bara låta det bero?

Det stack till i hjärttrakten på Sebastian och tankarna for genom hans stressade hjärna som en skur giftpilar: Hur ska det gå med det här egentligen? Är det inte lika bra att ta första bästa tåg tillbaka till Stockholm?

Sebastian förbannade sitt öde. Allt var frid och lugn och så kom HON! Som en lysande julängel i snön på Storgatsbacken med sitt blonda hår och sin röda kappa. En ljusvarelse som när som helst kunde förvandlas till en häxa, en Cruella de Vil om hon så ville: Maria Nilsson!

Men Maria, så fin hon var! De där mycket blå ögonen. Så ljuvligt lockande, aldrig glömda.
Samtidigt var det också så mycket som revs upp. Alla sår. Marias ofattbara svek. Sebastian kunde omöjligen glömma det där. Men han var inte alls säker på om han ville glömma Maria heller.
Så hur skulle han nu agera? Skulle han svara om Maria verkligen ringde?

Sebastian stod kvar stel som en snöig skulptur utanför caféet. Han tänkte: Om jag fortsätter att fly ifrån kärleken så kommer jag väl aldrig att hitta hem?

Med orolig blick spejade Sebastian ner mot Innocence i Åbroparken. Snön lyste vit i hennes hår av brons.

Bruno Franzon

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Pirater i etern och på nätet

  Onsdagen den 8 mars 1961 klockan tio på förmiddagen började radiopiraterna sina sändningar från Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön ombord i skeppet Bon Jour. Det var nyheter varje ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 26 februari, 2011

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Till Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 06 mars, 2013

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Från att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 30 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.