Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck



Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om nätterna på ett vandrarhem i centrala Stockholm samt studerar till lärare på Södertörns högskola 
Nere i källaren fortsätter du hugga ved. Du har gått över till starksprit som du blandar med coca-cola i ett plastglas. Det är ändå ingen som märker (förutom hon såklart). Hennes ansikte är konstruerat, allt mer övertygat om att ni kan klara de här dagarna trots allt. Bara hon håller masken. Bara du håller dig upprätt. Bara du inte vinglar.
Den där veckan då du slutade med antabus
(och mötte hennes tyska familj i en hyrd stuga i Schweiz för första gången)

 

Du beslutar dig för att tacka ja till en öl och vet redan då att allt kommer gå åt helvete. Hon försöker fånga din blick över bordet. Men du bryr dig inte. Det måste vara luften, klimatet, platsen, språket, människorna. Det måste vara någonting, vad som helst, utom du själv.

Det finns ingenstans att ta vägen. Några timmar tidigare parkerade ni bilen och vandrade upp för en brant med packningen hårt stramande mot axlarna. Den urvattnade blå himlen verkade tömd på innehåll och Schweiz alplandskap var, minst sagt, en overklig syn. Du hade aldrig befunnit dig så högt ovan mark, aldrig så långt ifrån civilisationen. Du var den enda som flåsade högt. Du tänkte: Vad i helvete gör jag här? Men det är först dag två, när snön obarmhärtigt faller över kullarna, som du inser hur utelämnade ni verkligen är. Då är allt redan försent.

Klimatet visar sig vara mer betydande än du kunnat ana. De omgivande bergen, som sticker hål på de vita och suddiga molnen, är som förstelnade jättar från en annan tid. Efter ett tag tänker du att de är fångvaktare som håller ögonen på er – på er små, små människor med era små, små problem. Efter ett par dagar, när du är som djupast i dina egen återfallsfeber, tänker du att de massiva bergen är solida gudar att tillbe, nej, att be om förlåtelse till.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men du, låt oss inte gå händelserna i förväg. Dag ett: Hennes farbror slår dig i ryggen, skrattar. Pratar obegripligt och kallar dig för Thomas-mannen. Hon är snabbt där och översätter: "Min farbror säger att du borde läsa Thomas Mann. Bergtagen." Du svarar att du bara läser böcker om de innehåller bilder. Hon översätter inte ditt svar.
Den första dagen presenteras du för dem allesammans: hennes farmor, farbror och hela sidan av hennes faders släkt. Hennes mor är frånvarande, ersatt av en ny kvinna vars egen kamp att hävda sig i familjen lyckligt nog distraherar från ditt kommande sönderfall.
Du vet hur man skålar. Hur man nickar och skrattar. Hur man håller med och håller ut.
Hennes ansikte är stramt, stelt, det var inte såhär hon ville visa upp dig: med ölen i hand och blicken dold bakom samma dimma som hotat förgöra ert förhållande så många gånger. Men hennes familj vet inte vad ni två vet, och än så länge spelar hon med. Kanske går det att förhindra en annalkande katastrof. Bara du lägger band på dig. Bara du inte spårar ur fullständigt.

Hennes familj lagar mat, diskar, dukar, städar och har handlat livsmedel nog att överleva flera veckor. Din uppgift är att hålla stugans två ugnar levande. En syssla hennes far demonstrerat för dig under språkförbistrad tystnad: gå ner i källaren, plocka en av de färdigskurna träbitarna från väggen, stöt försiktigt yxan mot biten tills den fastnar. Svinga yxan mot stubben. Lägg vedbitarna i korgen. Mata den ugn – antingen i källare eller kök – som håller på att dö.

Med tyskan går det dåligt. De fyrkantiga och högljudda familjediskussioner som förs vid frukost, middag och kvällsmåltider verkar omgivna av ogenomträngliga ramar. Med alkoholens hjälp kan du känna på ramarnas kanter med fingertopparna, till och med uppskatta det utmärkta hantverket. Men motiven som allt handlar om förblir dig främmande. Hon slutar översätta när du sträcker dig efter ännu en öl och ointresserat ser ut mot fönstret. Med ens blir det omgivande sorlet ett sorts dement pussel, och de fåtal ord du förstår (vilka äger samma betydelse på svenska), knyter du ihop och målar dina egna tavlor med. Men din fantasi komponerar enbart vidriga stilleben och sinnessjuka scenarion. Trots detta låter du dem hänga kvar i dina tankar.

Nere i källaren fortsätter du hugga ved. Du har gått över till starksprit som du blandar med coca-cola i ett plastglas. Det är ändå ingen som märker (förutom hon såklart). Hennes ansikte är konstruerat, allt mer övertygat om att ni kan klara de här dagarna trots allt. Bara hon håller masken. Bara du håller dig upprätt. Bara du inte vinglar.
Du kollar till ugnen i källaren, öppnar järnluckan försiktigt med skyddshandsken, lägger nyhuggna träbitar på flammorna, stänger luckan. Ugnen i köket är knepigare. Utöver den vanliga järnluckan har den även någon sorts metallplatta som måste dras ut halvvägs – eller hela vägen – om den blir för varm. Eller om den ska tryckas in hela vägen för att fånga värmen? Eller halva vägen för att släppa ut värme i huset? Du förstår inte riktigt, du har alltid haft svårt att lära dig nya saker. Ska du vara helt ärlig lyssnade du kanske inte så noga från början.
När hennes far slutligen märker att du egentligen inte har koll på något annat än själva vedhuggandet tar han tyst över ansvaret. Hans leende är vänligt, stilla, ja, nästan nyfiket, när han lyssnar till din egensnickrade tyska som består av minnesvärda repliker ur krigsfilmer. Kanske kastar han en blick mot plastglaset i din hand. Kanske inte.

En av hennes yngre kusiner kan engelska. Ni knyter snabbt an till varandra. Han gillar att dricka öl. Vilket sammanträffande, säger du. Det gör jag också! När ni skålar ser du åt vänster, på henne. Hon tror fortfarande att ni kan lyckas, att ni klarar av det här. Du tycker synd om henne. Hon har ingen aning om vem du är, inte egentligen. Inte vem du EGENTLIGEN ÄR. Du håller upp glaset i en skål. Reser dig upp, men måste hålla fast dig i bordet. "PROST! KEINE AHNUNG!" utropar du i triumf. Alla skålar och skrattar, dricker och applåderar. Du gör succé. Eller om de ser bort och mumlar generat. Du vet inte riktigt. Ditt minne blir suddigare.

I källaren hugger du fortfarande ved. Bitarna blir bra, passar perfekt i ugnarna. Det är tillfredsställande att svinga yxan. Klyva massan. Dela träbitarna. Det är skönt att lyssna till hur den vassa eggen sjunger i dina händer. Känna musklerna vibrera. Hjärnan bli mjukare.

Dag två, när återfallet blivit ett rogivande faktum, känner du hur luften här förändrar dig. Att hålla masken är snart inget alternativ. Istället lägger du den på golvet och stampar på den. När den går sönder låter det som ett skrik.

Dag tre faller snön och täcker marken. Bäddar in de omgivande jättarna i majestätiska vita täcken som glittrar likt diamanter och får synen att flimra. Ni är fångar i stugan. Ni har inte en chans.
När du svingar yxan skriker du besinningslöst: "SIEG HEIL, TYSKJÄVLAR, SIEG HEIL!" Det känns skönt. Allt går bra. Det här fixar du. Du har spillt ut plastglasets innehåll över golvet. Du svingar hej vilt med all din berusade kraft. Någon vill dig något. Det gör dig rädd. Allt går sönder. Kronologin rämnar. Bergen marscherar i takt. Yxan är ett vapen.

Det var den där veckan du inte minns så bra, men som du aldrig kom tillbaka ifrån. Märkligt, egentligen, hur det kan gå. Det måste ha varit luften, klimatet, platsen, språket, människorna. Det måste ha varit någonting som du själv inte hade makt över. Något utom din kontroll.

Robert Warrebäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.