Omslag  av boken ” Mikronationer - på besök i hemgjorda länder”

Mikronationer - på besök i hemgjorda länder

"Mikronationer - på besök i hemgjorda länder" (Gidlunds förlag, 2017) är namnet på en ny bok som handlar om mikronationer. Mikronationer det är länder som inte är riktiga länder

Av: Mathias Jansson | 12 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Konrad Lorenz. Djurvärldens Einstein

Konrad Lorenz ansåg att den tidiga barndomens händelser är de mest avgörande för en människas vetenskapliga och filosofiska utveckling. Lorenz föddes år 1903 och tillbringade barndomen i ett slottsliknande hus ...

Av: Lilian O. Montmar | 06 april, 2014
Övriga porträtt

Fragment från en önation. En resa till Indonesien

Vi var ett delvis nytt och ett delvis gammalt gäng med rötter ifrån möten på Sigtunastiftelsen, som flög via Singapore till Jakarta, huvudstaden på den stora ön Java i världens ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 29 Maj, 2014
Resereportage

"Kinas terrakottaarmé" på Östasiatiska i Stockholm

"Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,"Ur "Muren och böckerna" av Evert Taube Det var aldrig meningen att de skulle utföra några krigiska bedrifter, dessa tusentals soldater som skapades på kejsaren ...

Av: Birgitta Milits | 11 september, 2010
Kulturreportage

Djurparken



tiger.jpg
Illustration: Ida Thunström

Djurparken

Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år, men hans hustru serverade alltjämt eftermiddagste klockan tre och räknade med att han skulle komma hem till middagen klockan sju, trots att det aldrig var säkert att det fanns någon mat, eller att han skulle komma hem med livet i behåll.

Folk tittade på klockan, antecknade i sina kalendrar, precis som om det vore möjligt att gå obekymrat över gatan och krypskyttarna i bergen inte ständigt låg på lur med sina prickskyttegevär och sköt på allt som rörde sig på gatorna i staden nedanför.

Men var han själv så annorlunda?

I mer än tjugo år hade han arbetat som djurskötare i stadens lilla djurpark. Efter att hans båda arbetskamrater hade fallit offer för krypskyttarna fick han nu ta hand om allt själv. Den yngsta hade redan under den första veckan av belägringen blivit skjuten framför varghägnet, den andre hade för inte så länge sedan blivit av med ett ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Djurparken låg i utkanten av staden. Även om djurbeståndet inte var så mycket att skryta med - en spräcklig bengalisk tiger, ett sandfärgat gammalt lejon som bara sov hela tiden, åtta shetlandsponnyer, en amerikansk bisonoxe som såg ut som om den bar omkring på en fransig matta, ett lamadjur, några antiloper och mängder av svanar, ankor och påfåglar - hade djurparken i fredstid varit ett omtyckt utflyktsmål för unga barnfamiljer, för äldre herrar i linnekeps och en och annan konstskolestudent som kämpade med att återge rörelser hos djur i fångenskap.

En månad in på belägringen var pantern, ponnyerna, det sandfärgade lejonet, den amerikanska bisonoxen och alla antiloperna döda. Till en början var det inte ens möjligt att forsla bort kadavren. Nej, han hade hållit med direktören, det var ändå bäst att stänga djurparken tills vidare. Det hade varit ett lätt beslut för direktören att fatta bakom sitt skrivbord, men när det kom till kritan var det inte lika enkelt. Djuren som var kvar kunde ju inte lämnas åt sitt öde. Att bara släppa ut dem gick inte. Att avliva dem skulle vara detsamma som att kapitulera för fienden i bergen. Följaktligen fanns det inget annat alternativ än att fortsätta att varje dag utfodra de djur som fanns kvar. Även här höll han sig, precis som hans hustru därhemma, till de vanliga tiderna. Fåglarna matades på morgonen och de kvarvarande större djuren halv fyra på eftermiddagen.

Direktören hade svarat för foderinköpen fram till dess att han för en månad sedan plötsligt försvann, precis som så många andra nuförtiden plötsligt försvann. Döda eller på flykt. Dagligen berättade hans hustru om ytterligare vänner och bekanta som hade flytt staden. I uppräkningen kunde han ana en lätt förebrående ton. Men då skakade han bara på huvudet. Han kunde ju inte lämna djuren. Det var inte att tänka på. Och således hade han inte blivit särskilt förvånad när han kom hem en kväll och huset var tomt. På bordet låg en lapp där det stod att hans hustru lämnat staden tillsammans med en familj de kände. I själva verket hade han inte tid att fundera särskilt mycket på det; sökandet efter mat till djuren tog all hans tid i anspråk.

I början kunde han fortfarande hitta någon tillmötesgående på slakthuset eller bland de få kötthandlarna som fanns kvar i staden, men nu åt folk precis allt på ett djur. Och renskrapade skelett var inte tillräckligt för den bengaliska tigern att leva på. Det fåtal mindre djur, påfåglar, kaniner, duvor och måsar, som dagligen föll offer för de unga mästerskyttarna i bergen, räckte långt ifrån till för att föda den.

Tigern gick inte längre fram och tillbaka längs med gallret, vilket hade fått fläckarna i dess glänsande päls att röra sig i takt med tassarna, utan satt nu apatisk i ett hörn av buren och flämtade med insjunkna flanker. Det var förfärligt att se.

Så långt hade det gått. Så långt hade han drivits.

Det fåtal människor han mötte på gatan trodde kanhända att han forslade ett lik till kyrkogården. Eller så visste de vart han var på väg men brydde sig inte, så länge de inte själva låg på hans kärra. Varje gång han körde in med ett lik i djurparken valde han en annan väg till tigerburen för att minimera risken för att krypskyttarna skulle upptäcka honom.

Första gången hade han, illamående av självbetvingelse, skjutit in kroppen av en gammal man i buren och gått direkt hem utan att bry sig om resten av djuren.

Nu var tigern det enda som betydde något.

Han valde omsorgsfullt bland de lik som låg på gatan. Stinkande lik rörde han inte, lika lite som lik av kvinnor och barn. Under transporten till djurparken blev han vid ett par tillfällen själv nästan träffad. När ett hjul på kärran blev sönderskjutet hade han lagt den dödes kropp över axeln och släpat den till ett hål i stängslet. Medan han böjde sig ner för att med sin fria hand ta sig igenom stängslet kände han hur kroppen på hans rygg ryckte till två gånger i snabb följd. Han frös till för ett ögonblick, sedan insåg han vad som hade hänt.

Han släpade liket i fötterna över en gräsplätt till buren. Så snart tigern fick syn på honom kastade han sig i sin fulla längd upp mot gallret, stor och respektingivande med sin heroiska kropp, med klorna rivandes längs med järnspjälorna.

Tigern var storslagen. Så vacker hade han aldrig varit. Med huvudet böjt och svansen upphetsat svängande fram och tillbaka väntade han till dess att djurskötaren hade öppnat luckan och skjutit in kroppen. Sedan hördes ett fasansfullt vrål som fick alla prickskyttar i bergen att gripa efter sina gevär.

Mannen i djurparken stod lugnt kvar framför buren som vrålet hördes ifrån. Han rörde sig inte. Han tycktes fascinerad av det han såg framför sig. I själva verket tänkte han på de två kulorna i köttet på den döde. Hur de nu skulle söka sig vidare i tigerns levande kropp.

Tigern hade slitit av vänsterarmen på liket i buren. Han höll armen vid axeln i sin käft. Blottade nervtrådar och senor hängde likt ett nystan spagettitrådar i det blodiga köttet.

Tigern skred i sin fulla prakt fram mot honom med den avslitna armen höljd i en brun ärm. Som av en ingivelse fattade han tag i handen som räcktes fram emot honom genom gallret, som om han trots allt ville rädda den döde. Klockan runt handleden visade kvart i fyra.

En av pojkarna i bergen såg genom sitt kikarsikte hur mannen i djurparken nedanför gav tigern en avsliten människoarm att äta. Han tvekade inte ett ögonblick.

Ur novellsamlingen Gebroken zwijgen, (Querido 2001). Översättning från nederländskan: Henrik Ekequist, Måns Hagberg, Gustaf Hansson, Daniel Holmberg, Urban Lindström. Vid översättarseminariet "Literair vertalen", Antwerpen, augusti 2006.
J. Bernlef

Ur arkivet

view_module reorder

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 mars, 2010

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Kultur og livsform

Innledning Emnet for artikkelen min er at livet består av mye mer enn jobbing og shopping, instrumentell vitenskap og teknisk politikk. Dette beskriver jeg i termer av ‘progressivt framskritt’, som er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 september, 2013

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Filosofi og framskritt. Del 3

De filosofiske tradisjonenes betydning for epistemiske og etiske framskritt Nåtiden er ikke spesielt opptatt av at det gis relativt lange linjer i filosofihistorien; i vår tid driver en med filosofi uavhengig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 augusti, 2013

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Höstdag i Provence

Jag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och ...

Av: Lars Holger Holm | Kulturreportage | 25 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.