Detalj ur omslaget till

Vad kan vi lära av Läsebok för folkskolan?

I ”Läsebok för folkskolan” – huvudlärobok för svenska skolbarn fram till 1960-talet – speglas tydligt hur ett samhälles rådande mentaliteter reproduceras när det gäller att smidigt infoga de unga i ...

Av: Björn Gustavsson | 13 juli, 2017
Björn Gustavsson

Eslövs kulturskola håller till i Gamla Rådhuset. Foto: David Castor

Kulturskolan, en livsnödvändighet?

Kulturskolan är en organisation där minst tre av ämnena musik, bildkonst, teater, dans och film/video finns som frivillig, regelbundet återkommande verksamhet för barn och ungdom efter skoldagens slut. Verksamheten skall ...

Av: Kajsa Ljusegren | 06 januari, 2016
Kulturreportage

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | 30 november, 2013
Övriga porträtt

Om Donatien Alphonse François de Sade, markisen

Det var pompa och ståt, stela ceremonier och stram högtidlighet. Det var påbjudet överdåd och allt vad som vid denna tid tillhörde ett bröllop som välsignats av monarken Ludvig XV ...

Av: Crister Enander | 02 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Djurparken



tiger.jpg
Illustration: Ida Thunström

Djurparken

Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år, men hans hustru serverade alltjämt eftermiddagste klockan tre och räknade med att han skulle komma hem till middagen klockan sju, trots att det aldrig var säkert att det fanns någon mat, eller att han skulle komma hem med livet i behåll.

Folk tittade på klockan, antecknade i sina kalendrar, precis som om det vore möjligt att gå obekymrat över gatan och krypskyttarna i bergen inte ständigt låg på lur med sina prickskyttegevär och sköt på allt som rörde sig på gatorna i staden nedanför.

Men var han själv så annorlunda?

I mer än tjugo år hade han arbetat som djurskötare i stadens lilla djurpark. Efter att hans båda arbetskamrater hade fallit offer för krypskyttarna fick han nu ta hand om allt själv. Den yngsta hade redan under den första veckan av belägringen blivit skjuten framför varghägnet, den andre hade för inte så länge sedan blivit av med ett ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Djurparken låg i utkanten av staden. Även om djurbeståndet inte var så mycket att skryta med - en spräcklig bengalisk tiger, ett sandfärgat gammalt lejon som bara sov hela tiden, åtta shetlandsponnyer, en amerikansk bisonoxe som såg ut som om den bar omkring på en fransig matta, ett lamadjur, några antiloper och mängder av svanar, ankor och påfåglar - hade djurparken i fredstid varit ett omtyckt utflyktsmål för unga barnfamiljer, för äldre herrar i linnekeps och en och annan konstskolestudent som kämpade med att återge rörelser hos djur i fångenskap.

En månad in på belägringen var pantern, ponnyerna, det sandfärgade lejonet, den amerikanska bisonoxen och alla antiloperna döda. Till en början var det inte ens möjligt att forsla bort kadavren. Nej, han hade hållit med direktören, det var ändå bäst att stänga djurparken tills vidare. Det hade varit ett lätt beslut för direktören att fatta bakom sitt skrivbord, men när det kom till kritan var det inte lika enkelt. Djuren som var kvar kunde ju inte lämnas åt sitt öde. Att bara släppa ut dem gick inte. Att avliva dem skulle vara detsamma som att kapitulera för fienden i bergen. Följaktligen fanns det inget annat alternativ än att fortsätta att varje dag utfodra de djur som fanns kvar. Även här höll han sig, precis som hans hustru därhemma, till de vanliga tiderna. Fåglarna matades på morgonen och de kvarvarande större djuren halv fyra på eftermiddagen.

Direktören hade svarat för foderinköpen fram till dess att han för en månad sedan plötsligt försvann, precis som så många andra nuförtiden plötsligt försvann. Döda eller på flykt. Dagligen berättade hans hustru om ytterligare vänner och bekanta som hade flytt staden. I uppräkningen kunde han ana en lätt förebrående ton. Men då skakade han bara på huvudet. Han kunde ju inte lämna djuren. Det var inte att tänka på. Och således hade han inte blivit särskilt förvånad när han kom hem en kväll och huset var tomt. På bordet låg en lapp där det stod att hans hustru lämnat staden tillsammans med en familj de kände. I själva verket hade han inte tid att fundera särskilt mycket på det; sökandet efter mat till djuren tog all hans tid i anspråk.

I början kunde han fortfarande hitta någon tillmötesgående på slakthuset eller bland de få kötthandlarna som fanns kvar i staden, men nu åt folk precis allt på ett djur. Och renskrapade skelett var inte tillräckligt för den bengaliska tigern att leva på. Det fåtal mindre djur, påfåglar, kaniner, duvor och måsar, som dagligen föll offer för de unga mästerskyttarna i bergen, räckte långt ifrån till för att föda den.

Tigern gick inte längre fram och tillbaka längs med gallret, vilket hade fått fläckarna i dess glänsande päls att röra sig i takt med tassarna, utan satt nu apatisk i ett hörn av buren och flämtade med insjunkna flanker. Det var förfärligt att se.

Så långt hade det gått. Så långt hade han drivits.

Det fåtal människor han mötte på gatan trodde kanhända att han forslade ett lik till kyrkogården. Eller så visste de vart han var på väg men brydde sig inte, så länge de inte själva låg på hans kärra. Varje gång han körde in med ett lik i djurparken valde han en annan väg till tigerburen för att minimera risken för att krypskyttarna skulle upptäcka honom.

Första gången hade han, illamående av självbetvingelse, skjutit in kroppen av en gammal man i buren och gått direkt hem utan att bry sig om resten av djuren.

Nu var tigern det enda som betydde något.

Han valde omsorgsfullt bland de lik som låg på gatan. Stinkande lik rörde han inte, lika lite som lik av kvinnor och barn. Under transporten till djurparken blev han vid ett par tillfällen själv nästan träffad. När ett hjul på kärran blev sönderskjutet hade han lagt den dödes kropp över axeln och släpat den till ett hål i stängslet. Medan han böjde sig ner för att med sin fria hand ta sig igenom stängslet kände han hur kroppen på hans rygg ryckte till två gånger i snabb följd. Han frös till för ett ögonblick, sedan insåg han vad som hade hänt.

Han släpade liket i fötterna över en gräsplätt till buren. Så snart tigern fick syn på honom kastade han sig i sin fulla längd upp mot gallret, stor och respektingivande med sin heroiska kropp, med klorna rivandes längs med järnspjälorna.

Tigern var storslagen. Så vacker hade han aldrig varit. Med huvudet böjt och svansen upphetsat svängande fram och tillbaka väntade han till dess att djurskötaren hade öppnat luckan och skjutit in kroppen. Sedan hördes ett fasansfullt vrål som fick alla prickskyttar i bergen att gripa efter sina gevär.

Mannen i djurparken stod lugnt kvar framför buren som vrålet hördes ifrån. Han rörde sig inte. Han tycktes fascinerad av det han såg framför sig. I själva verket tänkte han på de två kulorna i köttet på den döde. Hur de nu skulle söka sig vidare i tigerns levande kropp.

Tigern hade slitit av vänsterarmen på liket i buren. Han höll armen vid axeln i sin käft. Blottade nervtrådar och senor hängde likt ett nystan spagettitrådar i det blodiga köttet.

Tigern skred i sin fulla prakt fram mot honom med den avslitna armen höljd i en brun ärm. Som av en ingivelse fattade han tag i handen som räcktes fram emot honom genom gallret, som om han trots allt ville rädda den döde. Klockan runt handleden visade kvart i fyra.

En av pojkarna i bergen såg genom sitt kikarsikte hur mannen i djurparken nedanför gav tigern en avsliten människoarm att äta. Han tvekade inte ett ögonblick.

Ur novellsamlingen Gebroken zwijgen, (Querido 2001). Översättning från nederländskan: Henrik Ekequist, Måns Hagberg, Gustaf Hansson, Daniel Holmberg, Urban Lindström. Vid översättarseminariet "Literair vertalen", Antwerpen, augusti 2006.
J. Bernlef

Ur arkivet

view_module reorder

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

En blygsam trendskapare som ser det stora och vackra i de andra

Bill Cunningham, den etablerade gatu- och modefotografen, mest känd för sina New York Times strippar av gatutrender och gatustilar vilka influerat couture designers, moderedaktörer, och stilbloggare världen över i många ...

Av: Linda Johansson | Övriga porträtt | 09 maj, 2014

Kain Tapper, in memoriam

   Foto: Kiasma museet i Finland Kain Tapper, in memoriam För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer ...

Av: Mats Åberg | Konstens porträtt | 20 oktober, 2006

Bertil Falk. Den heliga dymmelveckan

Jag är en sedan länge pensionerad dagstidnings- och TV-journalist. Dikterna skrevs för snart 60 år sedan under en kort period då jag fungerade som biträdande vaktmästare på Sigtunastiftelsen och varje ...

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 25 mars, 2013

Musikkrönika: Nordpolens verkliga transparens berör

Jag funderar först på varför han griper tag i mig så. Pelle Hellström, Uppsalas förlorade son, som under artistnamnet ”Nordpolen” nu släpper sitt andra album ”Vi är många som är ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 17 mars, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.