Två röda systrar

Hella WuolijokiHella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en ...

Av: Rolf Karlman | 06 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta

“Elegy, n. composition in verse, in which,without employing any of the methods ofhumor, the writer aims to produce in thereader´s mind the dampest kind of dejection.The Most famous English example ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 23 juni, 2012
Övriga porträtt

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | 10 februari, 2011
Essäer om politiken

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | 02 november, 2013
Essäer om konst

Djurparken



tiger.jpg
Illustration: Ida Thunström

Djurparken

Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år, men hans hustru serverade alltjämt eftermiddagste klockan tre och räknade med att han skulle komma hem till middagen klockan sju, trots att det aldrig var säkert att det fanns någon mat, eller att han skulle komma hem med livet i behåll.

Folk tittade på klockan, antecknade i sina kalendrar, precis som om det vore möjligt att gå obekymrat över gatan och krypskyttarna i bergen inte ständigt låg på lur med sina prickskyttegevär och sköt på allt som rörde sig på gatorna i staden nedanför.

Men var han själv så annorlunda?

I mer än tjugo år hade han arbetat som djurskötare i stadens lilla djurpark. Efter att hans båda arbetskamrater hade fallit offer för krypskyttarna fick han nu ta hand om allt själv. Den yngsta hade redan under den första veckan av belägringen blivit skjuten framför varghägnet, den andre hade för inte så länge sedan blivit av med ett ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Djurparken låg i utkanten av staden. Även om djurbeståndet inte var så mycket att skryta med - en spräcklig bengalisk tiger, ett sandfärgat gammalt lejon som bara sov hela tiden, åtta shetlandsponnyer, en amerikansk bisonoxe som såg ut som om den bar omkring på en fransig matta, ett lamadjur, några antiloper och mängder av svanar, ankor och påfåglar - hade djurparken i fredstid varit ett omtyckt utflyktsmål för unga barnfamiljer, för äldre herrar i linnekeps och en och annan konstskolestudent som kämpade med att återge rörelser hos djur i fångenskap.

En månad in på belägringen var pantern, ponnyerna, det sandfärgade lejonet, den amerikanska bisonoxen och alla antiloperna döda. Till en början var det inte ens möjligt att forsla bort kadavren. Nej, han hade hållit med direktören, det var ändå bäst att stänga djurparken tills vidare. Det hade varit ett lätt beslut för direktören att fatta bakom sitt skrivbord, men när det kom till kritan var det inte lika enkelt. Djuren som var kvar kunde ju inte lämnas åt sitt öde. Att bara släppa ut dem gick inte. Att avliva dem skulle vara detsamma som att kapitulera för fienden i bergen. Följaktligen fanns det inget annat alternativ än att fortsätta att varje dag utfodra de djur som fanns kvar. Även här höll han sig, precis som hans hustru därhemma, till de vanliga tiderna. Fåglarna matades på morgonen och de kvarvarande större djuren halv fyra på eftermiddagen.

Direktören hade svarat för foderinköpen fram till dess att han för en månad sedan plötsligt försvann, precis som så många andra nuförtiden plötsligt försvann. Döda eller på flykt. Dagligen berättade hans hustru om ytterligare vänner och bekanta som hade flytt staden. I uppräkningen kunde han ana en lätt förebrående ton. Men då skakade han bara på huvudet. Han kunde ju inte lämna djuren. Det var inte att tänka på. Och således hade han inte blivit särskilt förvånad när han kom hem en kväll och huset var tomt. På bordet låg en lapp där det stod att hans hustru lämnat staden tillsammans med en familj de kände. I själva verket hade han inte tid att fundera särskilt mycket på det; sökandet efter mat till djuren tog all hans tid i anspråk.

I början kunde han fortfarande hitta någon tillmötesgående på slakthuset eller bland de få kötthandlarna som fanns kvar i staden, men nu åt folk precis allt på ett djur. Och renskrapade skelett var inte tillräckligt för den bengaliska tigern att leva på. Det fåtal mindre djur, påfåglar, kaniner, duvor och måsar, som dagligen föll offer för de unga mästerskyttarna i bergen, räckte långt ifrån till för att föda den.

Tigern gick inte längre fram och tillbaka längs med gallret, vilket hade fått fläckarna i dess glänsande päls att röra sig i takt med tassarna, utan satt nu apatisk i ett hörn av buren och flämtade med insjunkna flanker. Det var förfärligt att se.

Så långt hade det gått. Så långt hade han drivits.

Det fåtal människor han mötte på gatan trodde kanhända att han forslade ett lik till kyrkogården. Eller så visste de vart han var på väg men brydde sig inte, så länge de inte själva låg på hans kärra. Varje gång han körde in med ett lik i djurparken valde han en annan väg till tigerburen för att minimera risken för att krypskyttarna skulle upptäcka honom.

Första gången hade han, illamående av självbetvingelse, skjutit in kroppen av en gammal man i buren och gått direkt hem utan att bry sig om resten av djuren.

Nu var tigern det enda som betydde något.

Han valde omsorgsfullt bland de lik som låg på gatan. Stinkande lik rörde han inte, lika lite som lik av kvinnor och barn. Under transporten till djurparken blev han vid ett par tillfällen själv nästan träffad. När ett hjul på kärran blev sönderskjutet hade han lagt den dödes kropp över axeln och släpat den till ett hål i stängslet. Medan han böjde sig ner för att med sin fria hand ta sig igenom stängslet kände han hur kroppen på hans rygg ryckte till två gånger i snabb följd. Han frös till för ett ögonblick, sedan insåg han vad som hade hänt.

Han släpade liket i fötterna över en gräsplätt till buren. Så snart tigern fick syn på honom kastade han sig i sin fulla längd upp mot gallret, stor och respektingivande med sin heroiska kropp, med klorna rivandes längs med järnspjälorna.

Tigern var storslagen. Så vacker hade han aldrig varit. Med huvudet böjt och svansen upphetsat svängande fram och tillbaka väntade han till dess att djurskötaren hade öppnat luckan och skjutit in kroppen. Sedan hördes ett fasansfullt vrål som fick alla prickskyttar i bergen att gripa efter sina gevär.

Mannen i djurparken stod lugnt kvar framför buren som vrålet hördes ifrån. Han rörde sig inte. Han tycktes fascinerad av det han såg framför sig. I själva verket tänkte han på de två kulorna i köttet på den döde. Hur de nu skulle söka sig vidare i tigerns levande kropp.

Tigern hade slitit av vänsterarmen på liket i buren. Han höll armen vid axeln i sin käft. Blottade nervtrådar och senor hängde likt ett nystan spagettitrådar i det blodiga köttet.

Tigern skred i sin fulla prakt fram mot honom med den avslitna armen höljd i en brun ärm. Som av en ingivelse fattade han tag i handen som räcktes fram emot honom genom gallret, som om han trots allt ville rädda den döde. Klockan runt handleden visade kvart i fyra.

En av pojkarna i bergen såg genom sitt kikarsikte hur mannen i djurparken nedanför gav tigern en avsliten människoarm att äta. Han tvekade inte ett ögonblick.

Ur novellsamlingen Gebroken zwijgen, (Querido 2001). Översättning från nederländskan: Henrik Ekequist, Måns Hagberg, Gustaf Hansson, Daniel Holmberg, Urban Lindström. Vid översättarseminariet "Literair vertalen", Antwerpen, augusti 2006.
J. Bernlef

Ur arkivet

view_module reorder
David Cernys bäbisar utanför Kampa museum. Foto: Mathias Jansson

David Cernys kontroversiella konst guidar dig genom Prag

Det finns många sätt att uppleva Prag på. Du kan följa turistströmmen från Prags slott, över Karlsbron, vidare till torget i den gamla staden och sluta vid den judiska kyrkogården ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 september, 2015

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

frösö

Primus Mortimer Pettersson – Konstens geniale särling

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 juli, 2017

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 22 november, 2010

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.