Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att…

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de ...

Av: Erland Lagerroth | 21 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2012
Essäer om konst

En liten text som e-krönika

några därför sprang sedan år erfaret med äldre hunna suput och redan lägesagent kollegan Jorden Grön redobogen sedermerae blott avantgardeavreagerande kraftigt på vårt närmsta avståndets mer än ständigt öppna bordellslinga bortom ...

Av: Stefan Hammarèn | 26 september, 2012
Stefan Hammarén

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Djurparken



tiger.jpg
Illustration: Ida Thunström

Djurparken

Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år, men hans hustru serverade alltjämt eftermiddagste klockan tre och räknade med att han skulle komma hem till middagen klockan sju, trots att det aldrig var säkert att det fanns någon mat, eller att han skulle komma hem med livet i behåll.

Folk tittade på klockan, antecknade i sina kalendrar, precis som om det vore möjligt att gå obekymrat över gatan och krypskyttarna i bergen inte ständigt låg på lur med sina prickskyttegevär och sköt på allt som rörde sig på gatorna i staden nedanför.

Men var han själv så annorlunda?

I mer än tjugo år hade han arbetat som djurskötare i stadens lilla djurpark. Efter att hans båda arbetskamrater hade fallit offer för krypskyttarna fick han nu ta hand om allt själv. Den yngsta hade redan under den första veckan av belägringen blivit skjuten framför varghägnet, den andre hade för inte så länge sedan blivit av med ett ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Djurparken låg i utkanten av staden. Även om djurbeståndet inte var så mycket att skryta med - en spräcklig bengalisk tiger, ett sandfärgat gammalt lejon som bara sov hela tiden, åtta shetlandsponnyer, en amerikansk bisonoxe som såg ut som om den bar omkring på en fransig matta, ett lamadjur, några antiloper och mängder av svanar, ankor och påfåglar - hade djurparken i fredstid varit ett omtyckt utflyktsmål för unga barnfamiljer, för äldre herrar i linnekeps och en och annan konstskolestudent som kämpade med att återge rörelser hos djur i fångenskap.

En månad in på belägringen var pantern, ponnyerna, det sandfärgade lejonet, den amerikanska bisonoxen och alla antiloperna döda. Till en början var det inte ens möjligt att forsla bort kadavren. Nej, han hade hållit med direktören, det var ändå bäst att stänga djurparken tills vidare. Det hade varit ett lätt beslut för direktören att fatta bakom sitt skrivbord, men när det kom till kritan var det inte lika enkelt. Djuren som var kvar kunde ju inte lämnas åt sitt öde. Att bara släppa ut dem gick inte. Att avliva dem skulle vara detsamma som att kapitulera för fienden i bergen. Följaktligen fanns det inget annat alternativ än att fortsätta att varje dag utfodra de djur som fanns kvar. Även här höll han sig, precis som hans hustru därhemma, till de vanliga tiderna. Fåglarna matades på morgonen och de kvarvarande större djuren halv fyra på eftermiddagen.

Direktören hade svarat för foderinköpen fram till dess att han för en månad sedan plötsligt försvann, precis som så många andra nuförtiden plötsligt försvann. Döda eller på flykt. Dagligen berättade hans hustru om ytterligare vänner och bekanta som hade flytt staden. I uppräkningen kunde han ana en lätt förebrående ton. Men då skakade han bara på huvudet. Han kunde ju inte lämna djuren. Det var inte att tänka på. Och således hade han inte blivit särskilt förvånad när han kom hem en kväll och huset var tomt. På bordet låg en lapp där det stod att hans hustru lämnat staden tillsammans med en familj de kände. I själva verket hade han inte tid att fundera särskilt mycket på det; sökandet efter mat till djuren tog all hans tid i anspråk.

I början kunde han fortfarande hitta någon tillmötesgående på slakthuset eller bland de få kötthandlarna som fanns kvar i staden, men nu åt folk precis allt på ett djur. Och renskrapade skelett var inte tillräckligt för den bengaliska tigern att leva på. Det fåtal mindre djur, påfåglar, kaniner, duvor och måsar, som dagligen föll offer för de unga mästerskyttarna i bergen, räckte långt ifrån till för att föda den.

Tigern gick inte längre fram och tillbaka längs med gallret, vilket hade fått fläckarna i dess glänsande päls att röra sig i takt med tassarna, utan satt nu apatisk i ett hörn av buren och flämtade med insjunkna flanker. Det var förfärligt att se.

Så långt hade det gått. Så långt hade han drivits.

Det fåtal människor han mötte på gatan trodde kanhända att han forslade ett lik till kyrkogården. Eller så visste de vart han var på väg men brydde sig inte, så länge de inte själva låg på hans kärra. Varje gång han körde in med ett lik i djurparken valde han en annan väg till tigerburen för att minimera risken för att krypskyttarna skulle upptäcka honom.

Första gången hade han, illamående av självbetvingelse, skjutit in kroppen av en gammal man i buren och gått direkt hem utan att bry sig om resten av djuren.

Nu var tigern det enda som betydde något.

Han valde omsorgsfullt bland de lik som låg på gatan. Stinkande lik rörde han inte, lika lite som lik av kvinnor och barn. Under transporten till djurparken blev han vid ett par tillfällen själv nästan träffad. När ett hjul på kärran blev sönderskjutet hade han lagt den dödes kropp över axeln och släpat den till ett hål i stängslet. Medan han böjde sig ner för att med sin fria hand ta sig igenom stängslet kände han hur kroppen på hans rygg ryckte till två gånger i snabb följd. Han frös till för ett ögonblick, sedan insåg han vad som hade hänt.

Han släpade liket i fötterna över en gräsplätt till buren. Så snart tigern fick syn på honom kastade han sig i sin fulla längd upp mot gallret, stor och respektingivande med sin heroiska kropp, med klorna rivandes längs med järnspjälorna.

Tigern var storslagen. Så vacker hade han aldrig varit. Med huvudet böjt och svansen upphetsat svängande fram och tillbaka väntade han till dess att djurskötaren hade öppnat luckan och skjutit in kroppen. Sedan hördes ett fasansfullt vrål som fick alla prickskyttar i bergen att gripa efter sina gevär.

Mannen i djurparken stod lugnt kvar framför buren som vrålet hördes ifrån. Han rörde sig inte. Han tycktes fascinerad av det han såg framför sig. I själva verket tänkte han på de två kulorna i köttet på den döde. Hur de nu skulle söka sig vidare i tigerns levande kropp.

Tigern hade slitit av vänsterarmen på liket i buren. Han höll armen vid axeln i sin käft. Blottade nervtrådar och senor hängde likt ett nystan spagettitrådar i det blodiga köttet.

Tigern skred i sin fulla prakt fram mot honom med den avslitna armen höljd i en brun ärm. Som av en ingivelse fattade han tag i handen som räcktes fram emot honom genom gallret, som om han trots allt ville rädda den döde. Klockan runt handleden visade kvart i fyra.

En av pojkarna i bergen såg genom sitt kikarsikte hur mannen i djurparken nedanför gav tigern en avsliten människoarm att äta. Han tvekade inte ett ögonblick.

Ur novellsamlingen Gebroken zwijgen, (Querido 2001). Översättning från nederländskan: Henrik Ekequist, Måns Hagberg, Gustaf Hansson, Daniel Holmberg, Urban Lindström. Vid översättarseminariet "Literair vertalen", Antwerpen, augusti 2006.
J. Bernlef

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 09 oktober, 2016

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 05 november, 2012

John Berger

John Berger 1926-2017

I ”Picassos äventyr”, HasseåTages film som spelades in 1978, får vi följa honom om inte från vaggan till graven så näst intill. Där finns både barndomen i Spanien, hundåren i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 10 januari, 2017

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | Kulturreportage | 24 juni, 2013

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.