Hammarén talar, och talar för mycket om för mycket den här gången (Tumbling…

Stämpelrött d'breviant skrumpelns, lämnas lika till bedd onåd förd konkursanhållan för Land of Fuck, vet inte vad jag mig talar om här ändå, eller aldrig heller helt annars heller av ...

Av: Stefan Hammarén | 22 augusti, 2012
Stefan Hammarén

All makt åt folket

 ”Då vetenskapen för gemene man ersatt religionen som slutgiltig kunskapskälla börjar den till viss del själv framstå som ännu en religion. Med detta följer en närbesläktad fara beträffande vissa anhängare ...

Av: Stefan Whilde | 01 november, 2014
Stefan Whilde

Om oljud och larm. Av Arthur Schopenhauer

Kant har skrivit en avhandling om de levande krafterna. Jag däremot skulle vilja skriva en elegi eller en klagosång över dessa, ty deras så synnerligen tilltagande bruk, i knackande, hamrande ...

Av: Arthur Schopenhauer | 23 maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Djurparken



tiger.jpg
Illustration: Ida Thunström

Djurparken

Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år, men hans hustru serverade alltjämt eftermiddagste klockan tre och räknade med att han skulle komma hem till middagen klockan sju, trots att det aldrig var säkert att det fanns någon mat, eller att han skulle komma hem med livet i behåll.

Folk tittade på klockan, antecknade i sina kalendrar, precis som om det vore möjligt att gå obekymrat över gatan och krypskyttarna i bergen inte ständigt låg på lur med sina prickskyttegevär och sköt på allt som rörde sig på gatorna i staden nedanför.

Men var han själv så annorlunda?

I mer än tjugo år hade han arbetat som djurskötare i stadens lilla djurpark. Efter att hans båda arbetskamrater hade fallit offer för krypskyttarna fick han nu ta hand om allt själv. Den yngsta hade redan under den första veckan av belägringen blivit skjuten framför varghägnet, den andre hade för inte så länge sedan blivit av med ett ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Djurparken låg i utkanten av staden. Även om djurbeståndet inte var så mycket att skryta med - en spräcklig bengalisk tiger, ett sandfärgat gammalt lejon som bara sov hela tiden, åtta shetlandsponnyer, en amerikansk bisonoxe som såg ut som om den bar omkring på en fransig matta, ett lamadjur, några antiloper och mängder av svanar, ankor och påfåglar - hade djurparken i fredstid varit ett omtyckt utflyktsmål för unga barnfamiljer, för äldre herrar i linnekeps och en och annan konstskolestudent som kämpade med att återge rörelser hos djur i fångenskap.

En månad in på belägringen var pantern, ponnyerna, det sandfärgade lejonet, den amerikanska bisonoxen och alla antiloperna döda. Till en början var det inte ens möjligt att forsla bort kadavren. Nej, han hade hållit med direktören, det var ändå bäst att stänga djurparken tills vidare. Det hade varit ett lätt beslut för direktören att fatta bakom sitt skrivbord, men när det kom till kritan var det inte lika enkelt. Djuren som var kvar kunde ju inte lämnas åt sitt öde. Att bara släppa ut dem gick inte. Att avliva dem skulle vara detsamma som att kapitulera för fienden i bergen. Följaktligen fanns det inget annat alternativ än att fortsätta att varje dag utfodra de djur som fanns kvar. Även här höll han sig, precis som hans hustru därhemma, till de vanliga tiderna. Fåglarna matades på morgonen och de kvarvarande större djuren halv fyra på eftermiddagen.

Direktören hade svarat för foderinköpen fram till dess att han för en månad sedan plötsligt försvann, precis som så många andra nuförtiden plötsligt försvann. Döda eller på flykt. Dagligen berättade hans hustru om ytterligare vänner och bekanta som hade flytt staden. I uppräkningen kunde han ana en lätt förebrående ton. Men då skakade han bara på huvudet. Han kunde ju inte lämna djuren. Det var inte att tänka på. Och således hade han inte blivit särskilt förvånad när han kom hem en kväll och huset var tomt. På bordet låg en lapp där det stod att hans hustru lämnat staden tillsammans med en familj de kände. I själva verket hade han inte tid att fundera särskilt mycket på det; sökandet efter mat till djuren tog all hans tid i anspråk.

I början kunde han fortfarande hitta någon tillmötesgående på slakthuset eller bland de få kötthandlarna som fanns kvar i staden, men nu åt folk precis allt på ett djur. Och renskrapade skelett var inte tillräckligt för den bengaliska tigern att leva på. Det fåtal mindre djur, påfåglar, kaniner, duvor och måsar, som dagligen föll offer för de unga mästerskyttarna i bergen, räckte långt ifrån till för att föda den.

Tigern gick inte längre fram och tillbaka längs med gallret, vilket hade fått fläckarna i dess glänsande päls att röra sig i takt med tassarna, utan satt nu apatisk i ett hörn av buren och flämtade med insjunkna flanker. Det var förfärligt att se.

Så långt hade det gått. Så långt hade han drivits.

Det fåtal människor han mötte på gatan trodde kanhända att han forslade ett lik till kyrkogården. Eller så visste de vart han var på väg men brydde sig inte, så länge de inte själva låg på hans kärra. Varje gång han körde in med ett lik i djurparken valde han en annan väg till tigerburen för att minimera risken för att krypskyttarna skulle upptäcka honom.

Första gången hade han, illamående av självbetvingelse, skjutit in kroppen av en gammal man i buren och gått direkt hem utan att bry sig om resten av djuren.

Nu var tigern det enda som betydde något.

Han valde omsorgsfullt bland de lik som låg på gatan. Stinkande lik rörde han inte, lika lite som lik av kvinnor och barn. Under transporten till djurparken blev han vid ett par tillfällen själv nästan träffad. När ett hjul på kärran blev sönderskjutet hade han lagt den dödes kropp över axeln och släpat den till ett hål i stängslet. Medan han böjde sig ner för att med sin fria hand ta sig igenom stängslet kände han hur kroppen på hans rygg ryckte till två gånger i snabb följd. Han frös till för ett ögonblick, sedan insåg han vad som hade hänt.

Han släpade liket i fötterna över en gräsplätt till buren. Så snart tigern fick syn på honom kastade han sig i sin fulla längd upp mot gallret, stor och respektingivande med sin heroiska kropp, med klorna rivandes längs med järnspjälorna.

Tigern var storslagen. Så vacker hade han aldrig varit. Med huvudet böjt och svansen upphetsat svängande fram och tillbaka väntade han till dess att djurskötaren hade öppnat luckan och skjutit in kroppen. Sedan hördes ett fasansfullt vrål som fick alla prickskyttar i bergen att gripa efter sina gevär.

Mannen i djurparken stod lugnt kvar framför buren som vrålet hördes ifrån. Han rörde sig inte. Han tycktes fascinerad av det han såg framför sig. I själva verket tänkte han på de två kulorna i köttet på den döde. Hur de nu skulle söka sig vidare i tigerns levande kropp.

Tigern hade slitit av vänsterarmen på liket i buren. Han höll armen vid axeln i sin käft. Blottade nervtrådar och senor hängde likt ett nystan spagettitrådar i det blodiga köttet.

Tigern skred i sin fulla prakt fram mot honom med den avslitna armen höljd i en brun ärm. Som av en ingivelse fattade han tag i handen som räcktes fram emot honom genom gallret, som om han trots allt ville rädda den döde. Klockan runt handleden visade kvart i fyra.

En av pojkarna i bergen såg genom sitt kikarsikte hur mannen i djurparken nedanför gav tigern en avsliten människoarm att äta. Han tvekade inte ett ögonblick.

Ur novellsamlingen Gebroken zwijgen, (Querido 2001). Översättning från nederländskan: Henrik Ekequist, Måns Hagberg, Gustaf Hansson, Daniel Holmberg, Urban Lindström. Vid översättarseminariet "Literair vertalen", Antwerpen, augusti 2006.
J. Bernlef

Ur arkivet

view_module reorder

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Spiritualitet och den helige Franciskus

Dagens västerländska samhälle är fyllt av stress, oro och rädsla. Många människor upplever ångest inför en osäker framtid med arbetslöshet, nya dödliga sjukdomar, terroranfall och naturkatastrofer. Vi lever dessutom i ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 24 april, 2012

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2013

Esoterism i gustavianska urkunder

  Den Svenska Frimurarordens arkiv i källaren under Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm har öppnats upp ur historiskt hysch-hysch och överklassig mystik. Från det historiska 1700-talsdunklet blottas nu mystiska böjelser ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2010

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Jag har aldrig tänkt på marknaden

Tidningen Kulturen presentar en serie porträtt av olika bokförlag i Sverige. Vad gör de? Vilken är deras policy och politik? En sak är säker: deras insatser är ett viktigt bidrag ...

Av: Daniel Westerlund | Litteraturens porträtt | 12 maj, 2008

Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.