Nationaldagen – bakgrund och dagsform

Om man idag frågar varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni kan märkliga svar fås, t.ex.: Har inte det med Vasaloppet att göra? Men förresten, det äger ju rum ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juni, 2013
Kulturreportage

Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre

Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett ...

Av: Anton Stigermark | 10 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

En dikt

Allt som sker mellan punkternaallt som finns orden, meningarna, tilltalen, igenkänningarna.Allt som skänker djupen,allt det som kommer till uttryck,till synlighet & närvaro.Jag befinner mig i Davidstjärnan,den samlar mig intill hjärtat,där ...

Av: Hebriana Alainentalo | 15 september, 2010
Utopiska geografier

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och ...

Av: Gunnar Lundin | 19 Maj, 2012
Övriga porträtt

Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd



Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen och andras poesi, i en vågrörelse av länkade textstycken. 
Går det ens att definiera det mina texter försöker motsvara? Eller det förbehåll som låst sig i mitt skrivande? Kan jag helt förstå det jag skriver, förmedlar, säger? Kanske är det därför som jag med så stor omsorg ägnar mig åt att justera mitt tänkande, mitt framställande, och genom dessa tankemönster visa på övertygelsen av min kärlek till litteraturen, dock med ett undantag för den allt mer växande strömmen av litterära kategoriseringar, då dessa rycker mig bort från den fascinerande och naiva tillgivenhet som jag känner för all slags litteratur.
Desperat Jesus

Desperat Jesus

"Charles de Gaulle-terminal,
vid varje gate blinkar avgångstider för instigandet i elden,
och vi väntar på att få hamna i de rätta lågorna,
och en äldre man bläddrar desperat i Plutarchos
för att finna sin döda motsvarighet" / Lars Norén

(I)


"Inte hur världen är, är mystiskt, utan att den är.
Att förnimma världen som ett begränsat helt är det mystiska.
Det outsägliga finns visserligen. Det visar sig, det är det mystiska."
Och världen för att bli en annan
måste
som helhet
avta eller tillta.

Vi behöver inte hålla med dessa rader men satsen växer och får liv under den långsamma läsningens meditation:
"Världens mening måste ligga utanför världen [...] därför kan det inte heller finnas några etiska satser. Man lär sig inte något om etik med teoretiska argument och resonemang, utan genom att studera moraliskt leverne och handlande.
Etiken finns i livet, alltså är etiken transcendental."

Truism eller maxim (vad rör mig de båda)
"Ärelystnad är tänkandets död."
Och genom denna visshet:
"Jag sitter med en filosof i trädgården. Han säger gång på gång: 'Jag vet att det där är ett träd', varvid han pekar på ett träd i vår närhet. En tredje person anländer och hör detta, och jag säger till honom: 'Denna människa är inte galen: Vi filosoferar bara.'"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att inte kunna uttrycka sig men ändå vara tvungen att uttrycka sig, fångar den motsägelse som ligger till grund för så mycket inom modernismen.
Poetens belägenhet är att inte ha något att skriva, att inte ha något medel för sitt diktande. Men att av nödvändighet fortsätta skriva det. Oavsett vad diktaren skulle vilja säga så finns det ingenting ty tingen vetandet är för diktaren bara hägringar på andra sidan tomheten.
Vilhelm Ekelund sammanfattar: "Hemligheten med att skriva godt ligger till stor del i konsten att – tiga."
Vi kan säga att uttrycket i modernismen, för diktaren, är en fråga om att bryta ned fasta och invanda föreställningar där diktaren kan roa sig med att omforma nytt liv i stelnade uttryck och döda metaforer. I den modernistiska ofullkomlighetstanken iscensätts den konstanta anamorfosen som indirekt inte är det fullbordade.
"Även de största mästarnas skapelse äro aldrig fullkomliga.
Men i dem är strävandet efter det fullkomliga – fullkomligt."

PERSPEKTIV

Ovanifrån
leker under
som ett avlägset berg
mitt i grändernas larm.
Ovanifrån
en oåtkomlig sfär
spänningen den inre – högspänningen utanför
upphäver varandra – sinsemellan.
Ovanifrån
krymper
perspektivet allt mer
krymper
för att växa sig till något stort.

(II)

Efter många intensiva timmar där bilder mejslats fram, skurits bort; att likna vid det oförklarligt självklara som kallas andning ...
Det är en vanlig filosofisk iakttagelse att vi till sist blir uppmärksamma på och har svårast att upptäcka de mest elementära fenomenen som hör till vår existens.
Döden säger ju till flickan:
Ge mig handen, du vackra späda bild!
Är vän och kommer inte för att straffa.
Var vid gott mod. Jag är inte vild,
Mjukt i mina armar ska du sova

Vägar som korsas utan att möta varandra. I strävan om att frigöra sig från det litterära språket? Att skapa ett blankt ännu oskrivet formspråk, frigjort från sin fångenskap och sitt låsta framställningssätt – ett språk som för författaren blir ett modus vivendi.
Att framhålla: Albert Camus och hans L'Etranger (Främlingen i svensk övers.)

Vägar som korsas – Camus-Sartre – utan att egentligen möta varandra?

HERODIAS ÖGA
Runt oss den välvilliga hänryckningen vars blick lät djupet stråla genom alla världar, dess sång omsluta de allra första stjärnorna.
Säker på sorgen,
säker på glädjen
som både kraftlös och stark
befriar från den alltför storslagna
alltför småskurna
Kärleken
som blek
både lockar och förbjuder
som färgstark vilar trygg
vakar otrygg;
den naiva höga sång
där allting uttalas
i en manisk återgång
bedövat neutral
flyende Herodias öga
flyende sin egen blick
och väsenslös
som tankefragment
redan tom
redan bottenlös
– Konstnärens öga – skapandets sång – allt befolkas.

(III)


"Sedan jag trängt in mig i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att avsöndra mig från min omgivning. Följdaktningen lät jag mina vänner förstå, att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok, som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla, som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra underverk."
/ August Strindberg ur "Inferno"

"... att det i alla fall bara fanns en enda
tunnel, mörk och enslig: min egen."
/ E. Sabato

Redan vid morgonens uppvaknande märkte jag att inget var som det skulle, och jag hade mycket att uträtta under dagens skrivande. Även min genomblöta pyjamas började så sakta torka på min hud. Var det drömmen som fick mig att vakna eller mitt morgonkaffe på fastande mage som gjort att jag hade börjat svettas?
Visst, morgonen var varm, sommaren hade i dag bokstavligen exploderat; alltså en dag i storstaden – som vid alla väderomslag – som får ambulanssirenerna att tjuta mer än vanligt. Men nu ska inte dessa morgonens tankebanor hindra mig från att skriva de uttänkta och adekvata textraderna, då jag fixerat mig framför datorn, sittandets i min uppfostrans rädsla för fiasko.
Börja ...

NÄRVARON

Jag accepterar
att denna sak
måste få ett avslut
genom närvaron
då du ännu levde
för att kunna tänka dig
på avstånd
och upprepa samma fel igen
rannsaka, göra avbön,
be för hungern, kärleken och törsten
på nytt
i tron på att jag överlevt dig
att varje nytt ögonblick
åter slocknar och tänds –
innan det begränsar sig
vars genomträngande skikt av minnet
odelbar som sorgens visshet
eller den klara glädjens leende
de ekon som djupt i min själ
söker avslutets stumgjorda närvaro
tystnaden för att åter kunna tänka dig
på avstånd då inget mer kan beröra

(IV)

Kontakten med andra bruten och jag har svårt att andas in luften, trots att alla säger att det finns massor. Stödd mot denna tanke, tänker jag, att det att få finnas mitt ibland alla andra människor har något häpnadsväckande över sig.
När blodtrycket sjunker får det till följd att cirkulationen upphör i kranskärlen. Mitt eget intryck nu är att jag kommer att förlora medvetandet – inget hände.
Nu tappade jag tråden – över till ...

"Genom kroppen förblev själen intakt".

CHARLES BAUDELAIRE

Det finns dofter friska som barns kroppar, milda som oboer, gröna som ängar, - och andra, förvanskade, starka och triumferande, som har de oändliga tingens utsträckning, såsom ambra, mysk, bensoe och rökelse, vilka sjunger själens och sinnenas hänförelse.
Jag förenar ett hjärta av snö med svanarnas vithet; jag hatar rörelsen som förskjuter linjerna, och aldrig gråter jag och aldrig skrattar jag.
Och som en dröm i en sten, skapad för att ge skalden en kärlek som är evig och stum som materien."

AVGRUNDEN
(Heteronymens fåraherde)

Jag härmar en annan
som ser världen
med stadig blick
men avgrunden öppnar sig...
Ett osett barn
som försöker tolka
allt det uteblivna
innan avgrunden öppnar igen...

Jag är en annan
som utan svett
utan kön
längtar tillvarons beröring
men avgrunden öppnar sig...
En eterman
som vandrar för att se
hur högt broarna sträcker
innan avgrunden öppnar igen...

Jag är i drömmen
en bland döda fränder
minnets saknade del
men avgrunden öppnar sig...
En förtida åldring
som utan mening
stryker i sin oavslutade text
innan avgrunden öppnar igen...

(V)

Rör mig stilla i ett landskap av skymning, låter tanken formas, omformas. Har jag något val? Förutom dem som kommit att ges mig, här då några börjat "se mig".
Jag skrev på denna text långt innan, i min egen ensamhet, den växte och fick fäste hos någon, några, och jag gick vidare, in i tunneln där jag nu lever. Och jag hittar inte längre ut med insikten om att jag skriver under min egen självcensur.
Vem visste, vilka vet, att någon alltid måste offras – subjekt eller objekt?
Men om jag skriver under lätt självcensur så är det ändå punkterna som kräver dig att läsa, kväver dig, eftersom intrycket ger känslan av att du har missat något – och du missade något.

Det var längesedan som jag tillbringade min kväll i den matt svarta. Nu ligger jag här och klockan börjar närma sig 21.00. Vaken givetvis annars vore ju dessa rader inte skrivna, men det känns som jag har tappat något, skrivit så mycket om andra, gjort så under en tid.
I läsandet dock allt som vanligt och bredvid mig ligger Bernhards Gamla mästare och Hoffmanns Signor Formica.

Förlänger förlängessedan förlagda ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop, på gemenskap, under utanförskap, men i din hand, i en tankens (andens) land.
Berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.
Förlänger det som ännu orkar men ser hur färgen bleknar när den torkar, krympt av ljus i upplösning där skuggorna förångar. Vill så gärna ge ett svar, vill så gärna stå med frågan kvar, vill så gärna vara din, vill så gärna vända andra sidan till.

Så löper mina tankar till dig, möter dina mig? Denna muskel av organisk lott, som växer i och utanför vår kropp, som förgrenar, samtidigt, åt alla håll, utan mål, svar, fråga och bortom allt som söker leda till kontroll.

UPPVAKNANDE

I ett diktande tillstånd
under uppvaknande
ofta uppskakande
av bilderna i mitt huvud
som spänner alltför hårt
av allt jag försökt tänka
om andra
om mig själv
för att samlas i ett enda ord
vilket utsläcker alla de andra
och därför går jag längre in
utan tanke på att vända
ty dödsfruktan ligger i det förnuftiga
som sömnlöst kastar bort varje öga
om det fyllts av inkråm
som sömnlöst griper efter våra kroppar
för att märka oss med nya namn
och märkta
befästa vår symboliska fångenskap
anpassade att fullfölja
tanken som inte gör några val
sannerligen förödande
för alla dem som
inte söker svaret utan frågan
på vilken människovärdet är dess svar.

(VI)

TANKSPRIDD AMBIVALENS

Går det ens att definiera det mina texter försöker motsvara? Eller det förbehåll som låst sig i mitt skrivande? Kan jag helt förstå det jag skriver, förmedlar, säger? Kanske är det därför som jag med så stor omsorg ägnar mig åt att justera mitt tänkande, mitt framställande, och genom dessa tankemönster visa på övertygelsen av min kärlek till litteraturen, dock med ett undantag för den allt mer växande strömmen av litterära kategoriseringar, då dessa rycker mig bort från den fascinerande och naiva tillgivenhet som jag känner för all slags litteratur.
En icke kategoriserad bok besitter ett slags spontanitet – då man tar den i sin hand och förstrött bläddrar bland sidorna, ännu aningslös om bokens innehåll – att likna vid ömtåligheten hos en behaglig livskänsla.

Vill ändå bara inflika att en livshållning som präglats av läsning inte leder till någon förädlad kunskap, eller insiktsfulla lärdomar att förmedla till andra och inte heller någon levnadströst för den sökande läsaren i sin yttersta stund. Författaren botar inte, löser inga sociala kriser, författaren är ingen läkare. Ändå tror jag mig uppfatta att poesin kan ha en viss verkan då den kan drabba till plötsligt insikt om något i ens inre liv.

Nu är de fem ovanskrivna raderna visserligen bara förutfattade kontinuiteter, några tomma synteser i vilka man inte finner någon substans som kräver en koncentrerad tankenärvaro och därför, utan att reflektera, tillkännager de flesta av oss påståendena ovanför som giltiga, trots att de borde räknas som rent nonsens.
De texter som får betydelse i min subjektivt uppfattade läsning, är de texter som lyckas förmedla en egen identitet, vilket inte behöver betyda att helt förstå vad texten eller författaren haft för avsikt att förmedla.

(VII)


"Sedan jag trängt in mig i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att avsöndra mig från min omgivning. Följdaktningen lät jag mina vänner förstå, att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok, som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla, som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra underverk."
/ August Strindberg ur "Inferno"

"Två faror slutar aldrig att hota världen:
ordningen och oordningen"
/ P. Valéry

I SKRIVANDETS STUND

Men att alltid!
Men att alltid?
Som en otillåten betraktare
stilla
under månens fluidum
den väldiga, gräddfärgade månen
flyktig
ändå så starkt materialiserad
och tanken som säger:
vilket upprört lugn i fönstret
som om glaset reflekterade
mina lemmars sprödhet
andningens skörhet
Min –
din –
vår –
i skrivandets stund.

(VIII)

 

"När författaren John Williams en gång blev intervjuad fick han frågan om litteratur skrivs för att vara underhållande.
'Absolut', svarade han. 'Att läsa utan glädje är bara dumt.'
I början av Williams tredje roman möter vi en ung student, William Stoner, som själv precis upptäckt glädjen i litteraturen, men saknar ord för det.
Det är hans professor som får förklara vad det handlar om, när Stoner inte kan förklara varför han vill hoppa av de praktiska studierna i kemi och agrikultur för att läsa litteraturvetenskap.
'Det är kärlek, mr Stoner. Ni är förälskad. Så enkelt är det.'" (Philip Teir)

AMBIVALENTA MORGONTANKAR

Filmen som uttryck kan likna lyriken genom att bygga på oväntade kombinationer. Kort och förenklat så är en intressant film ett eget, personligt avtryck, liksom givande lyrik.
Att försöka göra en distinktion mellan film och lyrik kan då bli denna: logos är en skapande kraft i den fysiskt upplevda världen, då ordet är en "ljudrörelse", denna rörelse en luftvibration som i sin tur skapar andra vibrationer i oändliga vågenergier under oändliga tidsrymder. Det är detta som avgör och blir "individens allmänmänskliga betydelse", alltså poesin, den "talande" poesin, som är min, och särskiljer det som inte filmen åstadkomma, inte förrän den kan tala och tala på ett levande sätt.
Eller har vi kommit dit, kanske genom musiken? I föreningen av två element som resulterar i ett tredje – inom dialektiken: tes – antites – syntes.

CODA

Sången
Förlöst
Sin övergivenhet
Av outtömlig
Hemlighet
Där evig
Beslutsamhet
Delar
Skuggans ensamhet

Den entreprenör
Som evigt förför
Evigt förströr
Förlustens enda provokatör
Vibrationen vilken
Ständigt överför
Det oerhörda
Musiken berör
Likt vågorna
För
Sången
Först
När stämmorna förgör
Allt till
Tonernas villkorslösa gehör


"Ännu mer än att få oss att känna tiden
får oss musiken att känna hur det är att lämna den"  / Lars Norén

göran af gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Hayao Kawai. Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 31 mars, 2017

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Dorinel Marc – att vara konstnär är att ta vara på sitt handikapp

 TEMA KONSTDoriel Marc. Foto: Niels Hebert”Vem är sjukast i huvudet spanjorskan som pissade på golvet helt öppet, Dorinel Marc som smakade på urinen och bjöd ut till andra att smaka ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 17 mars, 2008

Magnus Göransson

Idioten parkerar sin bil

Inget utökat forskningsstöd till den idiot som misslyckas med att parkera sin bil.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.