Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | 13 oktober, 2017
Konstens porträtt

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | 18 september, 2015
Essäer om konst

Hur påverkades Ingmar Bergman av August Strindberg?

År 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla ...

Av: Kurt Bäckström | 28 mars, 2012
Essäer om film

Simon O. Pettersson. Foto: Privat

Satyriskt i Sydtyskland. Novell av Simon O. Pettersson



Debuterade med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag 2015). 
Plötsligt sade han till mig: "Jag såg att du tittade på min dotter." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var knappast någon idé att förneka detta. Visst hade jag dröjt länge vid hennes anblick, då jag mottog en bibel ifrån henne. "Har du ärliga avsikter, kan detta nog bli bra. Men betänk följande: detta är ingen endagsflicka. Rör du vid henne måste du gifta dig." Det var vad man nuförtiden kallar klarspråk. Jag borde ha tagit till mig de betydelsetunga orden, men det ungdomliga lättsinnet stod i vägen. Orden gick in i det ena örat och ut i det andra.

Stora delar av Sydtyskland är obehagligt katolskt. Det gäller t.ex. Freiburg, där denna novell utspelar sig. Så tillhörde området också habsburgarna, innan Napoleon ritade om Tysklands karta. Religiösa minoriteter har emellertid ofta en tendens att bevara en renare och klarare religion än religiösa majoriteter. Omvärldens tryck genererar ädelmod och självmedvetenhet. Det fanns alltså anledning till att hysa vissa förhoppningar, när jag en solvarm augustidag för många år sedan besökte en lokal luthersk kyrka. Jag visste dessutom att denna kyrka brutit sig loss från landskyrkan på 1800-talet, när denna börjat samarbeta med de reformerta. Man kunde gissa att det skulle vara den rena läran som gällde här. Kyrkorummet utmärktes av vitkalkade väggar, och besökarna var föga överraskande till större delen äldre – ja, många var sannolikt både åttio och nittio år fyllda. Ett undantag gjorde sig dock genast märkbart: en yngre flicka delade ut biblar. Hon täckte sitt hår, men det framskymtade under duken ett för tyska förhållanden ovanligt ljusblont hår. Jag gjorde bedömningen att hon kunde vara kring sjutton år gammal. Hon log välkomnande, men något prövande – som ville hon fråga mig: är du värdig, lille vän? Jag slog mig på främlingars sätt ned tämligen långt bak i kyrkan.

Det var ärkeängeln S:t Mikaels dag och jag rycktes med i den för mina förhållanden frimodiga predikan, som noga utvecklade djävulsgestaltens metafysik. Prästen målade med starka färger upp Lucifers fall, men med samma styrka också S:t Mikaels och Guds slutliga seger. Också sången gjorde intryck, framförallt de typiskt sydtyska klangljuden som bröt fram. Särskilt minns jag att "Nun freut euch, lieben Christen g'mein" sjöngs med verklig känsla. Den enkla trosvisshet som här uttrycktes kändes helt i samklang med sångens författare, Martin Luther. Det var inte svårt för en gammalkyrklig svensk att känna igen sig. Ja, det var rent av också min tradition – ett gemensamt arv. Vi hade stått på samma sida i trettioåriga kriget och gjorde det fortfarande. Uppfylld av detta deltog jag, inte som en främling, utan som en like, i gudtjänsten.

Efteråt vankades det kyrkkaffe i sensommarvärmen på gräsplanen utanför kyrkan. Först presenterade sig prästen, som överraskade med sina kunskaper, då han, när jag nämnde att jag var från Uppsala, förband staden med Nathan Söderblom. Kanske är det löjligt provinsiellt, men en så begränsad kunskap räcker ofta för att man som svensk skall känna sig litet stolt i utlandet. Långt mer överraskad skulle jag emellertid bli, då en äldre man, stödd på en hälften så gammal kvinna med lika ljusblont hår som flickan i kyrkan, lade sig i diskussionen. Hans uppfattning om Söderblom var minst sagt negativ. Han kallades en andligt tondöv, pretentiös liberal i intellektuell förklädnad. Jag blev en smula chockerad av hans hårda omdöme om den internationellt respekterade ärkebiskopen, men kunde samtidigt inte undgå att bli intresserad, och också ställa mig frågan: gick inte Svenska kyrkan i fel riktning under dennes ärkebiskopstid? Vad hade hänt om i stället J. A. Eklund hade blivit ärkebiskop? Samtalet böljade framåt och tillbaka, och jag imponerades av hans rika teologiska kunskaper. Ämnet flöt in på Martin Luther och jag fick här mina första kunskaper om bl.a. Luthers förhållande till mystiken. En ny värld öppnades för mig.

Mannen i fråga föreslog att gå till ett etablissemang, för att fortsätta diskussionen under drickande av en flaska sekt. Jag antog erbjudandet, som sedan skulle bli till ett slags ritualiserat söndagsumgänge för en tid. Jag frågade om hans yrkesbakgrund, och han sade att han i grunden var teolog, och att han sports en lysande framtid, men att andra världskrigets slut blev dödstöten för båda hans akademiska karriär och hans offentliga liv. "Det var många unga friska gossar vars energi tog slut där. Man kan knappast tänka sig en värre förnedring. Det var som en hel nation som vadade i sina egna spyor." Berättelsen var chockerande och gripande på samma gång. Som så ofta när man hör gripande, personliga berättelser var det ingen idé att komma med historiska fakta eller moraliska fördömanden. Detta var kött och blod.

Mer chockerande skulle det bli. Plötsligt sade han till mig: "Jag såg att du tittade på min dotter." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var knappast någon idé att förneka detta. Visst hade jag dröjt länge vid hennes anblick, då jag mottog en bibel ifrån henne. "Har du ärliga avsikter, kan detta nog bli bra. Men betänk följande: detta är ingen endagsflicka. Rör du vid henne måste du gifta dig." Det var vad man nuförtiden kallar klarspråk. Jag borde ha tagit till mig de betydelsetunga orden, men det ungdomliga lättsinnet stod i vägen. Orden gick in i det ena örat och ut i det andra.

Jag gick några dagar senare vid Münster – vad vi skulle kalla domkyrkan. Inte sällan rörde jag mig där. Där fanns billig Bratwurst och antikvariska böcker till försäljning. Sedan uppskattade jag självfallet anblicken av Münster, som med den schweiziske konsthistorikern Jakob Burckhardts ord kallades "Der schönste Turm der Christenheit." Men förstod vad den sensible konstkännaren menade.

Det finns åtskilligt högre torn, men bara en mycket vulgär människa skulle kunna göra det till huvudkriteriet. Poängen var i stället den slanka, långsmala formen. Man ville gärna tänka på en välsvarvad flicka. Därför var det en händelse som såg ut som en tanke, när en vacker, ljusblond flickas profil liksom korresponderade med kyrktornets form. Jag igenkände henne snabbt som flickan från kyrkan. Hon kom fram till mig, där jag stod vid bokborden och hon började samtala. Hon frågade mig om vad för bok jag tittade på. Jag visade henne ett smärre Lutherurval, och hon frågade mig om jag händelsevis inspirerats av hennes far. Jag var tvungen att medge detta. Hon sade litet kokett: "Jag har bara läst hans lilla katekes, men där kan jag nästan varje ord utantill. Det räcker för en flicka, säger far. Sedan gäller det bara att ens tro är stark." Det var omöjligt att inte bli hänförd.

Hon frågade mig vart jag skulle sedan, och jag svarte att jag skulle hem och dricka kaffe. Hon frågade om hon kunde göra sällskap. Hon sade att hon hade hembakade kakor att bjuda på. Jag frågade om hennes fader verkligen skulle uppskatta detta. Hon sade: "Ach, kom igen. Han gillar dig. Han säger att du har samma inträngande blick som Arthur Moeller van den Bruck." Hon kunde knappast hittat ett bättre argument och jag fick ge med mig. När vi kommit hem till studentkorridoren där jag bodde, skedde en litet lustig episod. Därstädes bodde en amerikansk utbytesstudentska, som omedelbart, då vi kom in i det rum som bildade både kök, förhall och uppehållsrum, försökte prata med Fräulein. Som många andra amerikanska utbytesstudenter hade hon inte gjort någon ansträngning att lära sig språket, och hon tilltalade henne på engelska, men Fräulein svarade på tyska.

Hon föreföll inte kunna ett ord engelska. Det verkade vara omöjligt att kommunicera, och jag fick i stället tolka några ord. När vi kommit in på mitt rum sade Fräulein följande: "Du förstår, men fader tillät inte att jag lärde mig engelska, han tyckte tvångsengelskan var en del av den amerikanska kulturimperialismen." Jag förstod alltmer att det inte var någon genomsnittlig Fräulein jag träffat, och vi förde ett mycket gemytligt samtal. Tiden flög och hon erbjöd sig snart att laga min kvällsmat. Jag samtyckte. När vi gjorde övriga inköp för maten, frågade hon mig om vi kanske också skulle köpa litet vin till maten. Jag frågade henne om hon hade druckit vin förut, och hon svarade att bara gjort det vid nattvardsgången. Hennes blick var dock så menade, att jag inte kunde säga nej, hur olämpligt det än var. Om det tidigare fanns några hämningar, var de tvungna att släppa nu. Det kunde bara sluta på ett sätt, och det är onödigt att utlägga dessa snaskigheter in extenso för läsaren. Det räcker nog att citera de versrader jag dagen därpå plitade ned. Jag citerar ur mina juvenalia:

Du jungfruäng av oskuldsvallmo fylld
Ses nu med vita liljor först förgylld
Säg vad var det där som hände?
Vad som åtrån till dig lände?
Vad som ej kan givas åter
Du åt mig nu upplåter

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dagen efter sade Fräulein: vi måste nu gå hem till min fader. Det är ingen idé att dölja vår förbindelse. Jag kunde inte annat än att hålla med. Vad fanns det för idé att låtsas, när allt var så genomskinligt? Vi gick dit hem för första gången. Efter den inledande chocken: en tavla som porträtterade Karl Ludvig Sand i något slags folkdräkt, kände jag mig hemma i det gemytliga, litet rustikt allmogebetonade hemmet. Efter hand blev jag en ofta sedd gäst där. Jag uppskattade inte bara dotterns milda kärlek, utan också de långa diskussionerna med fadern. Trots hög ålder var han mycket energisk, och han följde mängder av utländska valvakor ungefär som om de var sportevenemang. Han understödde utan urskillning det nationella alternativet. Jag försökte någon gång försiktigt påpeka att alla dessa nationalistiska rörelser rimligen inte har något med varandra att göra. Han svarade bara med ett finurligt leende och sade "jag stöder all nationalism". Ja, vad skulle man säga? En anledning till hans väldiga energi var den goda badiska kost som han åt, och som jag också fick del av. Min hälsa blev märkbart bättre. Den energi som lagts ned på långa badiska långkok övergick till oss ätande. Vi blev segare än det segaste kött.

Detta gemyt kunde emellertid inte fortgå i all evighet. Jag insåg att jag snart var tvungen att bestämma mig, ta steget till äktenskap. Unga män är emellertid inte alltid bra på att ta långsiktigt ansvar. Här finns alltför mycket energier, alltför mycket oförlösta passioner. Det är en tid av stursk otålighet. Snart ställdes jag inför fait accompli: fadern tog mig åt sidan, och sade mig: "Nu måste du bestämma dig. Hennes hand är din, annars är dörren där." Jag pallade inte trycket. Utan efter våndor och svettningar valde jag dörren, och jag gick hem till mitt för att aldrig återse någon i denna familj. Bruten tillbringade jag de sista veckorna i Freiburg i total enslighet. Trösten fanns i mindre grad hos diktarna, som egentligen var min hemmaplan, än i musiken. Den omedelbara musiken som jag egentligen aldrig förstått blev här en tröst, när jag inte orkade läsa.

Hemma i Sverige gick åren. Jag fick så småningom ett brev från utlandet. Jag öppnade, där låg ett brev och ett utdrag ur Badische Zeitung. Det var en bröllopsannons. Min flicka hade gift sig med en dubbelt så gammal vinodlare. Det kändes litet vemodigt, men samtidigt fanns det något befriande. Historien var helt och hållet avslutad. Något kunde inte längre göras. Brevet var rörigt, man märkte att den som skrev började bli dement, och handlade mer om politik än om personliga saker. Det avslutades dock kraftfullt med Goethes ord "stirb und werde!". Det var det bästa råd jag kunde få. Jag lyckades också så småningom hitta en annan flicka att älska, en preussiska med inslag av latinskt blod. Hon kunde tillfredsställa såväl mitt behov av struktur, som av romantik. Det är dock en helt annan historia.

Simon O. Pettersson

Ur arkivet

view_module reorder

Konsthöst i Paris

Oktober är en fulltecknad konstmånad i Paris. Nya utställningar startar lite överallt, sommaren är definitivt över, höstrusket sätter in och de kräsna parisarna vill bli roade. Resultatet är ofta av ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 november, 2009

Metaforens metamorfos

”tungans makt är bruten och under hudenlöper elden genast i fina flammor” De två versraderna är lånade av Sapfo, en av den moderna kärleksdiktens tidigaste arkitekter. Trots det faktum att de ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 02 maj, 2013

Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 16 juni, 2008

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism

I juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom ...

Av: Jan Selling | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2011

Dylan som DJ. En guldgruva för alla Dylan-fans

Vår tids kanske mest inflytelserika rockmusiker har fått ett eget radioprogram. I "Bob Dylan's theme time radio hour", som just nu är inne på sin andra säsong, spelar den snart ...

Av: Johan Kellman Larsson | Essäer om musik | 18 oktober, 2008

15. Nils-August

Lina gäspade gapigt. Enstaka strålkastare från mötande trafik dök upp i mörkret. Hon vände på huvudet och tittade på Ramirez. Han var i alla fall vaken. Tur det. Hans stadiga ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 23 mars, 2012

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.