Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | 25 december, 2014
Gästkrönikör

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | 05 oktober, 2009
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik



”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; han blev en klängväxt, som måste söka stöd.” - ur "Tjänstekvinnans" son av August Strindberg.




Dessa gåtfulla människor som vi aldrig någonsin har sett men som plötsligt står framför oss och talar och handlar med oss och prövar på oss verkan av sina verk.
ojbå. Foto: A C

ojbå. Foto: A C

(I)
Det är åter natt ... matt i soffan ...
Vaken. Klockan är 02.14, kaffet ryker och drömmen som fick mig att vakna har klibbat sig fast. Träffade i drömmen en gammal vän i ett kärt återseende. Här i utanförlandet varken ses eller hörs vi.
I det nyss drömda: platsen en bar, samtal.
Vänskapen mellan oss blommade stark, samtalet tycktes nära, samsynen självklar och en värmande känsla med vilja att förstå den andres tankegångar fyllde den konturlösa drömtiden. Drinkarna flödade men känslan av berusning infann sig inte, och jag kände mig fullständigt osynliggjord.
Jag lät blicken föra över bardisken. Det kändes nästan komiskt! Alla dessa törstande människor med ointresserade minspel. De dricker. Nej, de dricker inte: de hämtar krafter för att kunna slutföra den uppgift de har sig ålagd. Var och en efter sin egna lilla idé som hindrar dem att märka att de existerar; att jag existerar. Det finns inte en som inte tror sig oumbärlig för någon eller något; drömd eller i utanförlivet. Jag skrattar nu så jag gråter.
"Värst vad du är uppåt", säger min vän.
"Det är för att jag tänker att här sitter vi allihop upptagna av oss själva och dricker för att bevara vår dyrbara existens och så finns det ingenting, ingenting, inget skäl att existera". Jag gapskrattar. Säger att jag skall gå på toaletten men när jag kommer tillbaka så är baren tom och även min vän är borta. Känslan av att vara osedd och betydelselös gör att jag vaknar med ett ryck. Går som sagt upp, kokar kaffe och önskar en god natt-morgon.

Drömmer om en svart sol,
ett rött paraply
och ett forsande gult regn.
Ögon oändligt sorgsna,
ett leende från Apollinaire,
ljud stegras
hallucinationer
mellan döden och livet
naken bland ruinerna vid Villa Neuglück
en grön zeppelinare skymmer den svarta solen
(Led Zeppelin – Kashmir)
LUFT
och
Våldsamma piruetter
i dans med Boris Vian
till ord skrivna av Harding:
S är halsen
V är en vinge
A är näbben
N är stjärtfjädrarna

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och sjön där den simmar
heter starnberger see

(II)
Mörkret utifrån får soffan att förändras, även jag förändras. Från mitt fönster här i soffan ser jag tre förkvistade trädtoppar, en tredjedels hustak och ett övergivet skatbo. Det finns ett ord inom matematiken för mina trädtoppar, något på "fra ...", men kan inte minnas. Är det därför jag är tom?
Och hur kom jag in på detta (en natt i maj)? Att allt rör sig enbart neråt, i en långsam bredkammad strömvirvel som börjar minska men kompenserar i ökad fart. Allt kan öka och minska i fart och allt gör det hela tiden så att ingenting varken ökar eller minskar i sin rörelse – lika med dess fart (vad rör mig dess fart).

Rimmet och metern har allt för länge fått skymma det inre sambandet mellan form och tid genom att " stryka de långa, rena linjerna i bitar, lagom korta för andedräkten".
Slutsatsen kan inte vara någon annan än att den naturliga rösten måste berövas sin makt över poesins rytm, så att diktens tidsdimension skall öppnas till fullo.

DIN SIDA
En människa mitt itu
av förenkling
av förtydligande
i mitt mörker
Ditt ljus
så starkt att det kan döda
i glappet
mellan ett jag och ett du
den enda illusion
som kräver att besvaras.
"Och någon viskade - jag viker aldrig från din sida"

(III)
Till din afton (med Elmer Diktonius) ...
"Det finns så många av oss, men ännu flera av oss borde det finnas. Vi är icke jordens salt eller dess sällsynta örter – vi är jorden, den växtvilliga fröhungriga jorden – må de komma till oss, som har frön i sina skäppor! Vi har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Intet dödar oss – när En är död, är Mången kvar; ur gårdagens gravar hälsar vi de i morgon födda. Vi har ingen annan historia än den levande jordens; En ritar kanske i den sitt namn, men mången utför dess gärningar – Den starkes kraft är stor, men störst är den förenade kraftens styrka. Du En, gå till Mången, och du Mången bliv ännu större En."
/ E. Diktonius

SÅ MÅNGA TIMMAR JAG LAGT NER
Lyssna nu!
Jag har ingenting
att fästa vid ingenting
och denna börda
sårar
och plågar mer för varje dag
(för vad som är och tycks).
Förlamad av konsumtionens värld –
den utan egentlig rörelse –
i avsaknad av rörelse
den andra
i eftertanke
världen som rör sig –
innan, här, och efter.

(IV)
Drömmar! alltid drömmar! Och ju mer krävande och ju ömtåligare själen är, desto mera fjärmar drömmarna den från det möjliga. Varje människa bär i sig sin dos av naturligt opium, ständigt utsöndrat och förnyat, och från födelse till död, hur många timmar fyllda av positiv njutning, av framgångsrik och beslutsam handling räknar vi? Kommer vi någonsin att leva, kommer vi någonsin att förflytta oss in i den tavla som min tanke målat, den tavla som liknar dig?
Det är alltså det oändligas väsen med en oändlighet av föränderliga variationer som Spinoza uppfattade, vad han kallade "substansen Gud", tänker jag. Gud är inte personlig utan grunden för allt omslutande allt – panteism – och kan så inte tillägas mänskliga egenskaper. "Allt som är, är i Gud, och inget kan vara eller begripas utan Gud".
Skrev detta inför kommande dikt ...

Till vem, i min omkrets här, kan jag tryggt säga Eliot?
Och få ett svar av en som sökt – Nej, inte The Waste Land.
Vem har tänkt till om Vägvisaren till ... och brottats med Apateos?
Varför en Sachs eller Celan?
Vad gör dikten så svår att bära?

"Det första studiet för en människa som vill vara diktare, är den totala kunskapen om sig själv; hon söker sin själ, hon undersöker den, hon prövar den, hon lär känna den. Så snart hon lärt känna den, ska hon odla den; detta tycks enkelt: i varje hjärna fullbordas en naturlig utveckling; så många egoister utropar sig till diktare; det finns många andra som tillskriver sig själva sina intellektuella framsteg! – Men det gäller att göra sin själ till ett vidunder. Ja, i likhet med comprachios! Tänk er en människa som ympar och odlar vårtor o ansiktet.
Jag säger att man måste vara seende, göra sig till en seende."
/ A. Rimbaud

(V)
VAKNAT – Och åter till skriften
Jag tror att däri ligger mysteriet (för mig) med en text: att plocka ut delar, överdriva för sig själv och oupphörligt tumma på norm och innehåll – och just i fråga om den här meningen, eller den. Jag måste hela tiden vara beredd, annars silas det bort mellan fingrarna på mig.
Naturligtvis kan jag inte skriva fullkomligt klart om den eller den händelsen som hände i förrgår ... för ett år sedan ... jag är redan för långt bort från dem; det enda jag kan säga är att varken i det ena fallet eller det andra hänt något som man kan kalla en händelse i vanlig bemärkelse. Med andra ord: jag skriver på en ny text och önskar en synnerligen God morgon!

Att resa i natten, mot morgonen ...
Käre läsare, lika bra att, så här i natten, acceptera att stora handlingar och tankar ofta har en obetydlig upprinnelse. Även det absurda. Framförallt hämtar den absurda världen (min värld) sin storhet ur ett obetydligt ursprung, inte med potent skrammel utan ur en talande tystnad.
Älskande vet det mycket väl.
Jag vet.
Jag har älskat.

Och mycket av mitt skrivande ligger i tidigt ljus eller sent mörker. Och här är det nu alldeles mörkt, ljuset på väg. Jag har således viskat mig fram genom mörkret än snubblande med fingrarna på tangentbordet, än krypande, och med mjukt sjungande röst, jag har ju i skrivande stund sett något, jag har nu något att minnas –

Vi anpassar oss till det
yttre
och i varje ögonblick
beräknar situationen
i förhållande till det
inre
och bedömer de båda
genom andras
position
symbiosen till vår egen
situation
(den enda rörelsen).

Just för att det finns
någonting utanför oss
som med stor styrka
gör sig kännbar
inuti våra kroppar
som tar in helheten
med mild ironi
utan brådska
utan hets
helt stilla
i väntan
ty vi kommer först att finna meningen
i den rörelse som fjärmar oss
från vårt eget liv.

(VI)
Käre vän och läsare!
Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett huvud som snurrar. Tänker så en stund, vaken i nattlig vaka och blicken stark i skenet som sprids genom min sammetsgröna lampskärm vars lugna ljus är följsam denna skrivarambition. Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text. Dock får morgonsolen texten att ömsa skinn men den byter bara skepnad och visar att den pånyttfödd ännu formas min.
Ändå, mina tankar står stilla i luften, knäppande och surrande. Utan dig, mon ami, är jag själv bara en text som ingen läser, en räcka vanmäktiga ord som ingenstans kommer. Men det är ändå inte hela sanningen. Det finns ändå ett språk utanför oss båda, ett okänt system som borde ha brustit samman men som jag obesvärat rör mig igenom med din hjälp. Dessa intakta, nästan intakta tankeföljder, dessa självklara minnen i varje ord – det ger mig känslan av en fälla som jag steg för steg ger mig in i. Tänk om jag inte kan dela trots att vi redan är båda? Sanningen ligger ju i att jag redan gjort det, resultatet ligger framför dig i den fortsatta texten. Blunda och ta sats, du måste vara den som orkar om inte fällan skall slå igen.
Döm själv, döm själva!

BÖJT HUVUD
Det böjda huvudet
och den andra människans smärta
okänd till ursprung
som
en ny kärleks lyckliga plåga
eller
den olycklige gamlas plåga.
Att med böjt huvud
med dess fasa
iaktta
sin rädslas
förrädiska avsikt.

(VII)
Vän och läsare!
"I striderna mellan dig och världen, skall du ge ditt stöd år världen."

En fluga surrar i mitt rum –
En fluga rör sig så i rummet och jag känner dess instängda panik när den försvarar sin rätt till utanförskap, förvirrad av min närhet, den irrar och gör allt för att inte falla in i rummet, och här är det väggarna, mitt fasta, som skapar flugans svindel.
Utåt för att se in, vakar i den natt som inte blev min och den förtröstan jag sökte är nu ohjälpligt svart, stum, istället begär bara i mina plågor vilka får mig att vakna på morgonen eller natten utan att märka det, så förlåt mig om jag skriver illa, precis som det är sent eller tidigt för olika människor, och förlåt om det låter dumt men jag längtar efter att sjunka in i mig själv just då närvaron känns för stark, därför blev jag ensam kvar att lägga mitt pussel.
Under åtskilliga hundra år tänkte våra författare aldrig på möjligheten att betrakta litteraturen (själva ordet är relativt nytt) som ett språk, som en företeelse underkastad logiska distinktioner som vilket annat språk som helst: litteraturen reflekterade aldrig över sig själv (ibland över sina ordfigurer men aldrig över sitt väsen), den uppträdde aldrig som dels en studerad dels en studerande verksamhet; kort sagt den talande, men talade inte med sig själv.
Ändå, långt borta känner jag blicken från dina ögon, ögon alstrande av nytt liv (och jag är villkorslös).

Bara därför att!
Så vaknade jag till ljudet av spretande toner helt ur balans, tänker tanken, nu när örat och ögat samlat tonerna till de lekande punkter som speglar spektrats slösande ljusskapardans
En Gud förmår det. Men hur, säg mig, skall en människa kunna följa stegen genom den smala lyran? Hans sinne är tvedräkt.
Oidipus: "Vem är jag?"
Eller den dialektiska frågan: "Vad bör jag göra?"
Eller masken som vi alla bär: den som pekar på sig själv (vad rör väl mig själv).

ETT SPRÅK
Mellan början och slutet
den väsentliga länken
med världen som ett fast föremål
i den materiella texten.
Och av vilken sanning besjälas själen?
I det att avlyssna källorna,
bergen,
skogen,
skuggan,
blixten:
ett kosmos av ordning
inför den djupaste bävan
(tyngdens strävan)
med ett språk som
upprepar sig till döds –
"Varje författare börjar med att inom sig
ta upp litteraturen till omprövning."

(VIII)
Dessa gåtfulla människor som vi aldrig någonsin har sett men som plötsligt står framför oss och talar och handlar med oss och prövar på oss verkan av sina verk. – Ja alla dessa och den enda; måtte därför låsen hålla mot anloppen och måtte vår rättfärdighet hålla mot den hemlighetsfulla historia som övergår oss och som kan förinta till och med våra mest omsorgsfullt inlåsta värden, så att vi står där och spottar ut vår egen aska och finner det njutningsrikt att förbanna det vi förr höll inlåst och säkrat – därför att det var vi, därför att det var jag och ingen annan på jorden som samlade sådant och inte något annat, och höll just det kärt.
Tänker, tänker jag, att sekler av idealism ändå inte har undgått att påverka verkligheten.
En tankelek; två personer söker efter en blyertspenna; den ene hittar den utan att säga något; den andra hittar en annan penna, inte mindre verklig men mera som hon tänkt sig den.
Normens tid rör sig, det är nu åter måndag, hos min person bara ett namn på en veckodag. Hos mig finns ingen dag som börjar eller slutar, allt flyter ihop. Visst, det skapar ibland en utanförkänsla med det är så jag vant att vilja ha det, måste få ha det om skrivandet skall få sin behövliga plats.
Dagar har gått, dagar av blått, dagar av regn, nätter av blåst, av sömn och nätter av vaka.
Läsning av få, läsning som läser om, nu under dagar Ekelöf (vad rör mig Ekelöf), och upprepade nätter Ekelöf.

SPEGELN
Ena spegeln,
speglad av den andra
runt ett förstoringsglas
som inte vill släppa
undan bilderna
likt viljan som vet
och därför
inte har bråttom;
likt den enes beräknande själviskhet
som vackrare än den andres offervilja.
Ty känslan av att vara speciell
utvald
är det enda som inte har behov
av förnuftets argument.

"Snart färdas vi igen (vad rör mig att färdas) ...

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 13 maj, 2011

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.