Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Auschwitz-Birkenau

Bruno Franzon. Resan till Auschwitz



Bruno Franzon. Född 1960. Författare, poet och krönikör i Värnamo där jag också arbetar som tidningsbud. Har gett ut romanen "Lodjursträdet" (2003) och diktsamlingen "Nattglimmer" (2004). Även medverkat i ett antal antologier. Senast i Smålands Författarsällskaps "Småland för mig"(2014) med texten "Sigurd Christiansens dröm om friheten". Resenär i tid och rum. Religionsfilosof på gräsrotsnivå. Älskar Jesus, fotboll, Max Richter, hyacinter, kråkor och när himlakropparna tänds. 
RESAN TILL AUSCHWITZ

Oberäkneligt är vårt liv på detta stoftkorn kallat Jorden. Detta vet vi alltför väl. Livet är axiomatiskt på gott och ont. Vare sig vi vill eller inte.
Samtidigt är den här nyckfulla planeten en sådan gåva. Detta är inget mindre än ett mirakel. På något obegripligt sätt har vi råkat hamna här bland alla hav, berg, öknar och skogar.
Jorden är vårt hem i ett till synes kallt och oändligt utsträckt universum. Här finns vi till. Och här är vi satta att verka, utlämnade åt krafter och skeenden som vi ofta inte har makt att vare sig förändra eller styra.
Bibeln beskriver människosläktet som skapelsens krona. Det implicerar för oss ett oerhört ansvar och inskärper vikten av en ödmjuk livshållning.

Ingen kan väl heller förneka att vi på många områden är relativt högt utvecklade väsen. Samtidigt är vi varelser av kött och blod behäftade med många negativa tendenser och impulser. Ibland beter sig människor som djävlar mot varandra. Det finns handlingar som tycks sakna rationella motiv och som är svåra att förstå.

När Dagens Nyheter redan år 1908 avskaffade djävulen föranledde det honom att via sin spökskrivare (Hjalmar Söderberg) sända ett tacktelegram från Köpenhamn med orden ”Jag verkar bäst inkognito.”
Den polske filosofen Leszek Kolakowski har också talat mycket om det negativa med att avpersonalisera ondskan. Människan behöver något att relatera ont och gott till. När gränserna suddas ut mellan ont och gott leder det till förvirring och tomhet.

Djävulen inom oss sonderar, kalkylerar, uppsöker, plundrar och förstör. Inte sällan utlöser denna negativa kraft maktbegär hos en stark och manipulativ politisk eller religiös ledare. Under ogynnsamma omständigheter kan ondskan börja sprida sig bland massorna som en sjukdom. Ondskan slår mot det som är gott men sårbart, slår mot sanning och skönhet.
Men glöm inte att se att vi faktiskt också har något alldeles obegripligt och märkvärdigt inom oss: kärnor av ljus! Gudagnistor! Dessa ljuskärnor inrymmer, tror jag, människans innersta väsen: godheten och medkänslan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns en kärna av ljus inom varje människa som till och med kan sprida ut sitt inneboende ljus så att hela gestalten kan bli som en lykta. Som Jesus!
Fast vi människor är inga änglar. Vi har naturligtvis inte ett uns gemensamt med de idealiserade bokmärkesänglarna. Och vi är inte heller av samma art som de bibliska änglarna byggda av ljus i olika frekvenser som vakar över oss och agerar i det osynliga. Tro mig, de finns och har alltid funnits! Nej, vi är någonting helt annat. Vi är dessa oerhört komplicerade och sammansatta väsen som kallas just människor. Vi utgör en mycket egenartad art i kosmos.
Som Erik Johan Stagnelius skriver i sin berömda dikt ”Suckarnas mystär” styrs våra liv av två lagar: förmågan att begära och tvånget att försaka.

”Adla du till frihet detta tvång, och, helgad och försonad, över stoftets kretsande planeter, skall du ingå genom ärans portar”, lyder de visa slutorden i dikten.
Människans kropp är ett bygge av ben, muskler, kött, nervbanor, blod och hud. Där våra himmelskt inspirerade vingar skulle ha haft sina fästen skjuter skulderbladen ut. Högst uppe på bygget vilar känsligt bakom skallbenet och bindvävshinnor, kroppens egen kung: hjärnan - sinnrikare och i sina sinnligt sammansatta vidder överlägsen de mest avancerade datorer.
I vår utsatthet har vi fått gåvan att älska och att älskas. Kärleken - som är störst av allt - den är Vår! En gåva är kärleken, en återspegling av det ursprungliga syftet med skapelsen i Genesis.
Så har vi även fått förmågan att tänka, fantisera och drömma, att försöka föreställa sig vad som finns där regnbågen slutar.

Vi behöver drömmarna och konsten. Vi behöver sångerna och bilderna av tröst. Ty mörkret på den här vackra blå planeten är stort. Ibland slukar det människans inre ljus med en enorm och förgörande ansamling av grymhet.
Auschwitz ställer allt på sin spets!
Auschwitz… Det är med tunga steg och med en känsla av djup andäktighet som jag en fuktigt het sommardag går in genom porten till detta ”natt och dimläger”.
Över den välkända porten (som senare stals av skrupelfria individer) - på en våglinje med smidda bokstäver - läser jag: ”Arbeit macht frei.”
Jag stelnar. Jag står där alldeles stilla en stund.
Sedan backar jag några steg.

Jag plockar fram kameran och knäpper några bilder.
”Arbeit macht frei”, läser jag gång på gång, begrundar.
Jag tänker att denna de dödsdömdas välkomsthälsning var en av nazismens grymma ironier. Allt tjänade döden här. Här förvreds och bespottades sanningen. Här avrättades Guds barn - dagligen! Och Satan vred sina behandskade mördarhänder, gav och löd order, antecknade noggrant. Ur munnen utgick ett förnöjsamt gurglande:
”Sehr gut, sehr gut!”

Att massutrotningarna i Auschwitz möjliggjordes genom en samling mördarrobotar som bara lydde order är en myt. Förintelsetanken var exceptionellt utstuderad. Dold för världen hade man byggt upp denna gigantiska dödsfabrik i träskmarken i utkanten av Oswiecim, en fjärran belägen stad i en industriell region i södra Polen. Avskildheten var ett mycket medvetet val.
Den nazistiska noggrannheten är omvittnad. Ingenting skulle lämnas åt slumpen. Grunden var lidandet som idé. Lägrens baracker och trängseln inne i dessa var till exempel inte utformade för att bevara folk, de var medvetet uttänkta för att utplåna folk. Det hela handlade om en ut i fingertopparna genomtänkt rationell mordfabrikation. Och det började bli bråttom när det tyska krigsmaskineriet kört fast i Stalingrad vintern 1942. Nya effektiva tekniker och metoder framställdes för dödandet.
Jag stiger in i mörkret.

Sakta, respektfullt rör jag mig mellan barackerna uppförda i rödbrunskrovligt tegel. Jag ser de svartbruna vakttornen. Och taggtråden runtomkring, rostig.
Jag går fram och känner på den; tänker på att här en gång har funnits järn som tjänat djävlar i mänskohamn. Många som inte uthärdade längre sprang rakt in i det strömförande taggtrådsstängslet.
Rosten smulas mellan mina fingrar.
Hur skulle jag ha agerat om jag råkat befinna mig här under samma villkor? Och vad skulle Du själv ha gjort?

Vi vet att människor reagerar olika under extrema livsbetingelser. Här i Auschwitz gick somliga frivilligt i taggtråden. Andra blev till samarbetsvilliga lakejer. Men några klarade sig, fann överlevnadsstrategier i Inferno.

Jehovas vittnen var speciella. Många av dem vägrade att avsvära sig tron, fastän de visste att det skulle ha gjort dem fria. Deras tro var av den sorten som kunde förflytta berg. (Jag känner några vittnen, och de är med all rätt mycket stolta över denna sin historia.)
Men skräcken överskuggade det mesta!

Många av de till Auschwitz deporterade människorna hann inte så mycket mer än att anlända förrän de bortsorterades som boskap, avkläddes både kläder och värdighet och därpå fördes ner i gaskamrarna under den där djävulska förevändningen att de skulle få duscha.
Vi vet alla att det var judarna som drabbades särklassigt värst av allt. Det var ju de som var roten till det onda, enligt Hitler. Och det var därför som han gjorde elimineringen av judarna till en rationell dödsindustri.

Efter japanernas bombning av Pearl Harbour den 7 december 1941 förklarade USA Tyskland krig. Hitler gav ursinnig judarna skulden för detta och utrotningsplanerna intensifierades. Som ogräs på germansk mark skulle alla judar ryckas bort. Det onda skulle med ont fördrivas. Helst så snabbt, effektivt och hygieniskt som möjligt…!

Jag är i Auschwitz. Det är skrämmande och ofattbart. Så många intryck här. Jag känner ett behov av att sänka min lykta en stund, gå tillbaka.
Mina egna erfarenheter av judar och judendom. Vilka är de?
Dessa är huvudsakligen teoretiska och omfattar faktiskt mest Bibeln. Det tankestoff som jag fick mig till livs under några intensiva år i Pingstkyrkan. Vad som där gällde om Det heliga landet Israel och det profetiska skeendet. Många ord och texter ur Gamla testamentet - de samlade böcker som judarna kallar Torah - har växt sig in i min själ, fastnat som ortoceratiter. Moses. Profeterna. Så vidare in i Nya testamentet och mitt helt livsavgörande möte med Jesus. Åtskilliga av de bibliska berättelserna har påverkat mig starkt.
Alltjämt förnimmer jag denna känsla av helighet medan jag läser och hör det fina prasslet från bibeltunna blad.

Därtill har jag hämtat en del kunskap av judiskhet från Isaac Bashevis Singers vidunderliga böcker. Som ”Trollkarlen från Lublin”, ”Satan i Goraj” och ”Ung man söker kärleken”.
Jag har mött det som brukar kallas ”judisk humor” i Woody Allens filmer.
Och jag har också funnit en varm och djup judisk humor i Stephan Mendel Enks debutroman ”Tre apor” som handlar om en ung mans uppväxt i den judiska församlingen i Göteborg.
Jag måste också nämna den israeliske romanförfattaren Amos Oz som i sin ”En berättelse om mörker och kärlek” öppnar för en vidgad förståelse av en komplex judisk värld.
Tyvärr har jag inte haft mer än ett fåtal egentliga judiska kontakter. Där jag vuxit upp och bor i Småland har det inte funnits någon naturlig port till den judiska världen. Men jag är bekant med en författande judisk kvinna, Gabriella Ekberg (född Samson), som flydde med sin familj från Tyskland till lilla Gnosjö 1939.

Sam Carlqvist - fin poet och f.d. programchef för Kungsträdgården i Stockholm - känner jag något.
Izzy Young, som lanserade Bob Dylans första konsert i Carnegie Hall i New York 1961, är jag bekant med via en av mina bröder.

Min gamle vän folkmusikern Olle Lindvall i Skattungbyn är jude (enligt definitionen att en jude är den som har en judisk mor) men saknar djupare förbindelser med sitt judiska arv.
Minns när jag på den grekiska ön Mykonos några kvällar sommaren 1989 intensivt umgicks med tre 18 åriga israeliska machokillar: Aron, Moses och Johnnie. De chockerade mig genom att stolta visa upp en svit foton från en sexorgie som de haft några dagar dessförinnan på Santorini med en ”villig” trettioårig grekisk tjej. ”We fucked her in three holes!” som Aron, eller om det var Moses, uttryckte saken.
Jag minns också det svartögda allvaret och de hårda orden från Aron som snart skulle påbörja 3 års militärtjänstgöring i Israel:

”Om Yasser Arafat var här nu och jag hade en pistol så skulle jag inte tveka att skjuta.”
Jag blev beklämd av det oförsonliga hatet mot Arafat. Det var så långt ifrån min egen människosyn, mina egna värderingar.
Jag försökte förstå. Som att de här killarna till stora delar formats av sin historia och uppväxt i det moderna sekulariserade Israel. De hade en annan historia än min. De en spänd och blodig, fylld av konflikter. Jag en skyddad. För övrigt har jag insett att konflikten i Mellanöstern inte låter sig enkelt lösas på det sätt som vi brukade göra i Pingstkyrkan: genom att räcka fram handen och säga ”Förlåt, broder! Och ”Shalom” på dig!”

Naturligtvis är det oerhört mycket mer komplext än så. Nu i tidsspegeln med vidgade perspektiv förstår jag mer av det israeliska folkets ackumulerade rädsla för att utplånas.
Innan jag träffade Aron, Moses och Johnnie så hade jag väl haft lite förutfattade meningar av hur judar skulle vara och bete sig. Det kom sig nog av den där bilden som präglats in i mig i Pingstkyrkan av judar som närmast moraliskt oantastliga. Den regnbågsskimrande auran av utvaldhet. Judarna: Guds egendomsfolk.

Men personkemin med Aron, Moses och Johnnie stämde. Vi hade riktigt trevligt ihop. Jag tyckte om de här moderna israeliska grabbarna. De utstrålade kärlek och värme. Tillsammans drog vi ut till diskoteken på Mykonos och på vårt boende delade vi sedan broderligt på en flaska Pina Collada och skålade för Livet och Kärleken.

Mina personliga erfarenheter av judar och judiskhet betraktar jag sålunda som ganska begränsade och jag har aldrig varit i Israel. Kanske gör jag ändå en pilgrimsresa i framtiden… Kommer jag i så fall att bli besviken? (Visste ni att det på den Psykiatriska avdelningen på ett sjukhus i Jerusalem finns en speciell avdelning för turister som blivit BESVIKNA på staden på grund av sina högt ställda ”religiösa” förväntningar? När somliga får se att det vackra Jerusalem också är en helt vanlig stad bland världens städer med brister och skit så krackelerar de falska förespeglingarna.)
Min kännedom om Israel, judar och judendom är alltså en blandning av kristendomsfiltrering, intellektuella intryck och helt vardagliga ströupplevelser genom möten med vanliga människor i konst och verklighet.
Men viktigast: Jag har ändå läst så pass mycket om kriget och förintelsen att jag kan förstå åtminstone

en del av historien och känna empati med det djupa Judiska såret.
För övrigt har jag genom min far Olof Franzon (1920-1990) fått ta del av många historier från tiden för andra världskriget. Farsan låg under beredskapen från och till under en fyraårsperiod i Kiruna på Skidlöparbataljonen. Där var han en vältränad fältjägare. Ärkepatriot. Och en riktig stridis!
Han kunde - ofta puffandes på sin pipa - inlevelsefullt och levande berätta om den här tiden. Han berättade till exempel om hur svenska och tyska soldater bytte choklad och cigarretter med varandra vid svensk-norska gränsen. Han berättade om stridsövningar på fjället och att de byggde igloos som de övernattade i. Och han lärde mig att ljuset på de snötäckta fjällvidderna ibland kunde bli så starkt att man riskerade bli snöblind om man inte skyddade sina ögon.

Ett fruktansvärt krig pågick därute i världen. Men nyhetsrapporteringen var knapp. Vi visste inte så mycket, sa farsan. Vi var unga och naiva och vi saknade perspektiv.
Livet lekte - det mesta var fortfarande bara äventyrligt och spännande. Fast nog längtade man hem ibland; det var många nätter som vi stora starka karlar i tysthet grät oss till sömns.
Så gick farsans beredskapsminnen. Då förstod han ännu inte det historiska scenariot. Han visste inte att tyskvänligheten var stark i Sverige (Detta märktes mycket mera på nazistiska möten än i vallokalerna.) Men senare insåg farsan att också i det lilla idylliska arbetar-Gnosjö fanns det sådana som fascinerades av nazismen. Detta var strax före och i början av kriget. När tyskarna ockuperade Norge och Danmark ändrades de politiska vindriktningarna.
Farsan tillverkade julgransfötter ihop med en av mina charmiga morbröder i källaren till hans funkishus. Tillsammans brukade de lyssna på radiosändaren Königsberg. En gång hade min morbror sagt att ”nazismen är en kulturrörelse”.

Detta glömde aldrig farsan.
En annan av de snälla morbröderna var känt nazistiskt influerad innan han blev politiskt medveten och stenhårt svuren bolsjevik.
Kära morbröder, ni vet att jag inte gör några alltför djupgående moraliska värderingar av de här ”ungdomssynderna”. Dragningen till nazismen hade förmodligen sin rot i okunnighet. Jag vill med detta bara peka på det faktum att det fanns och alltjämt finns till synes rättskaffens människor som på grund av okunnighet felvänt attraheras av nazismen.

Vadå Hitler!? Den där bombastiske gaphalsen med sin löjliga mustasch och sitt hysteriska gestikulerande - hur kunde han vinna gehör för sina idéer? Hur kunde han väcka beundran?
Otvivelaktigt var han en politisk begåvning. Den demagogiska tekniken i de politiska talen spelade på primitiva känslosträngar. Där stod en till synes stark ledare i talarstolen. Ein FÜHRER! Hans känslosamma bombasmer smattrade i etern. En stark blick genomträngde folket och lyfte deras självkänsla. Och så det smarta propagandaspelet. Alla dessa pampiga parader, alla dessa uniformer.
I dessa kollektiva manifestationer upplevde många ett slags mörk skönhet, en storslagen Wagnersk estetik. Och här var ett samlat Tyskland med nyvunnen nationell identitet, en allt starkare nation som lämnat ekonomisk instabilitet och arbetslöshet bakom sig, en stat som äntligen lyckats resa sig från Versaillesfredens förnedring.

Det som skedde i Auschwitz hade inte sin grund i Auschwitz. Förintelsens rottrådar finns i den europeiska kolonialismen och antisemitismen. Men det var Hitler som förde ut de judefientliga idéerna till massorna. Redan i ”Mein kampf” står det som han senare skulle förmedla till det tyska folket genom sin politiska maktposition. Genom Hitlers maktfullkomlighet och demagogiska tal om att judarna skulle utrotas utvecklades antisemitismen till masspsykos. Somliga intellektuella såg vad som var på gång och gick i exil: Einstein, Thomas Mann (som förresten var en av dem som ivrade för att Hitlers ”Mein kampf” gavs ut i USA) med flera.
Hitler är död. Men antisemitismen är inte död.

Jag häpnar över svenska medborgare som alltjämt kittlas av nazismen. Många av dessa har levt skyddade liv bortom krig och förföljelse. De saknar, trots allt befintligt faktamaterial om Förintelsen, djupare kunskaper om den. Därför kan de inte heller förstå de skrämmande mörka djupen i historien.
Men det är något som inte stämmer ändå. Filmer som ”Schindlers list” blir i värsta fall en stunds fascinerande underhållning. Jag känner till sådana som vill läsa ”Mein kampf”, men inte för att låta sig upplysas om nazismens grunder, utan för att det är häftigt, lite tabubelagt. De lär bli besvikna för maken till tungfotad stilist (Adolf) får man leta efter!
Historiemedvetande är Alfa och Omega. Som en upplyst gruva i vårt inre som leder till klarsyn, empati för offren och de överlevande samt en djupare förståelse för de mekanismer som skapar Det ohyggliga.
Jag är i Auschwitz. Det är en stilla het sommardag.
Jag befinner mig bland utställningsblocken 4, 5, 6, 7.

Jag stirrar på de ihopsamlade bevisen innanför museimontrarna. Horribla mängder med hår. Resväskor med fångarnas namn och födelsedata: Lisa Morgenstern, Marie Kafka, Harald Pasternak… (De två sistnämndas efternamn minner mig om litterära storheter och jag tänker att det kunde ha varit dem också.)

Skor. En barndocka. Fat. Koppar. Termosar. Tandborstar. En stor hög med rakborstar. Och där: burkarna med insektsgiftet Cyklon B - kristalliserad blåsyra. Dödsskallemärkta. Men öppnade, förbrukade.
Nu säger du kanske: Jamen, allt det här vet vi ju redan, det är allmängiltiga uppräkningar, historiskt allmängods. Ämnet är uttjatat, vi VET redan allt det här! Och föremålen du nämner, de är ihopsamlade och medvetet utplacerade i detta så kallade Auschwitz som numera är ett museum.
Jag vet. Men det spelar ingen roll om det finns tusen sinom tusen skildringar om Auschwitz och om det kommer tusen till. Det är här alltid lika viktigt och eftersom Auschwitz aldrig får glömmas måste det ständigt på nytt dokumenteras. Så jag envisas med att räkna upp detaljerna på nytt. Jag repeterar. Och det är mina unika ögon som ser, mitt unika medvetande som registrerar, minns och skriver.
Jag är varken jude, rom, homosexuell eller ett Jehovas vittne. Jag är inte en av de överlevande fångarna.

Men jag är en kännande tänkande medmänniska och jag tycker att det inte endast bör vara de verkliga överlevarna som ska ha patent på att berätta om Auschwitz. I en humanistisk kultursfär bör det finnas utrymme för Många röster. Mångstämmiga röster om helighet.
Jag bor på ett hotell i Krakow vid järnvägsstationen. Därifrån färdas jag med buss till Auschwitz. Ingen av oss som reser till Auschwitz behöver frukta en kommande mardröm. Men ändå är vi där. Som nu! Vi är mitt i den grönskande högsommarens dödscentrifug. Vi skakas av det vi ser och kommer att se och inse.

Det ohyggligas autenticitet är så svår att fatta. Allt lidande, djupet i tragiken. Vissa högst beklagansvärda har inte ens nu förmågan att se, allra minst erkänna. När förnuftet sover kommer monstren. Det är som på Goyas konstverk med samma namn.
Jag kommer att tänka på Mel Mermenstein, en av de överlevande judarna från nazisternas koncentrationsläger. I sin bok ”By bread alone” (1979) berättar Mermenstein hur han såg med vilken iver nazisterna brände böcker. Det var som om de bar på en fruktan för det tryckta ordet. Judiska bönböcker, tidningar, pamfletter på hebreiska, jiddisch, det hade ingen betydelse - även allt mindre värdefullt på papper som nitiskt samlats in från judiska hem och synagogor kastades åt flammorna. Till och med pro-germanska tidningar brände man; alla trycksaker som man funnit bland judar skulle förstöras.

Hitler själv avskydde kritik och analys. Hans egen skolgång var misslyckad. Hela livet närde han ett förakt mot ”de bildade herrarna”. Antiintellektualismen utgjorde fundamentet i det propagandistiska maktspel som Hitler utövade gentemot ”den obildade massan” och som kulminerade i ”den slutgiltiga lösningen av judeproblemet”. De affärsbegåvade judarna framställdes som giriga, ondskefulla varelser och de ansågs som ett hot mot Stor-Tyskland och den germanska rasen. Ett så stort hot att det på sikt möjliggjorde skapandet av ett sådant läger som det jag nu beträder.
I Auschwitz dödades judar som vore de skadedjur, icke önskvärda insekter. Mest judar, men också många romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, civila polacker, handikappade, Jehovas vittnen.
Där sanningarna urholkas bor demonerna.

Men historien erbjuder paradoxalt nog kanske en utvecklingsväg, tänker jag. Att studera historien bör vara en kontinuerlig process av inlärning. För som de överlevande vittnena har sagt:
Vi får aldrig glömma denna plats, Auschwitz! Aldrig glömma…!
Det känns oroväckande med kommentarer som att ”Nu vet vi det här, det är ett uttjatat ämne, det räcker!”
Så länge vi är människor och brott mot mänskligheten fortsätter att förfölja oss som en ond saga behöver vi hela tiden bli påminda om Auschwitz.
Vi får heller aldrig glömma vår egen individuella historia. Om vi har gjort fel och skadat andra så måste vi ta konsekvenserna av det. Och lär vi oss inte av våra misstag, då får vi börja om igen. Och om igen, om igen… Vi får börja om igen tills vi verkligen i djupen inom oss förstår vad sann kärlek är och vad som orsakar helveten på jorden och inom oss själva.
Detta är en repetition. Jag repeterar…

När jag var 22 år och gick på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping skrev jag en uppsats om Hitler baserad på Alan Bullocks klassiska biografi ”En studie i tyranni” (1982) och ”Hitler, en diktators ansikten” (1978) av Jochen von Lang med fotografier av Heinrich Hoffmann.
Det historiska nedslaget var en välgärning för min själ. Jag fick se och följa Hitlers snåriga men viljestarka och metodiska strävan att komma till makten och behålla den. Jag förstod också att idéerna och organisationen av dessa redan fanns nedtecknade i ”Mein kampf”.
Och Heinrich Hoffmans fotografier… Som vi alla vet kan en bild ibland säga mer än ord. När jag nu igen tittar på dessa fotografier på Hitler kan jag få associationer till en drake som ömsom trängtar efter en gyllene skatt, ömsom bevakar denna skatt. Ibland rasar han, skickar ut eld. Jag ser de där galna ögonen. Vansinne förenat med intelligens och enorm vilja. I alla fall på bilderna från tiden då vägen låg öppen. Kring krigsslutet 1945 har blicken mist sin skärpa, trubbats av, påverkad av krigsmotgångarna och sjukdom. Vid denna tidpunkt syns i Führerns ögon en sjuk och för tidigt åldrad mans accelererande sönderfall och förlorade illusioner.

Men nej, aldrig att han ångrar något, det är ju ändå judarnas fel! Och befälhavarnas, de som svek, svek överallt - de som svek vid El Alamein och i Stalingrad och de som svek i Berlin.
I filmen ”Der Untergang” (2004) av Oliver Hirschbiegel framställs de sista dagarnas Hitler mera realistiskt och nyanserat än i tidigare skildringar. I Bruno Ganz gestaltning är Hitler mer en människa av kött och blod än ett stereotypt fullblodsmonster. Vid sidan om sin lynnighet och sina raseriutbrott kan han vara artig och rentav charmig. ”Der Untergang” har debatterats mycket i Tyskland där man ställt den moraliska frågan om vilken bild som bör ges av Hitler på film.
Psykoanalytikern Alice Miller har också tagit upp i viss mening förmildrande omständigheter och vad som kunnat forma Hitler som människa: den lille Adolfs tuffa barndom, hur mycket stryk han fick av sin far, den österrikiske tulltjänstemannen Alois Hitler.
Andra har pekat på att det mera troligt var modern som genom att godkänna och stötta sin son i allt vad han företog sig gjorde honom till en självsäker härskartyp som ansåg sig stå över alla andra, som aldrig kunde ha fel eller tålde kritik.

Jag minns en gång på Snärkes nationspub i Uppsala…
I en diskussion över skummande ölglas anförde min judiske vän Alice Millers synpunkter på ett överdrivet entusiastiskt sätt varvid en robust och jordnära fysiker från småländska Skaftarp, som egentligen bara var på lokal för att ”göra sig en glad kväll”, ironiskt svarade:
”Ja, Hitler, så synd det var om honom då…!”

Nu är jag i Auschwitz. Det är över ett halvt århundrade efter Röda arméns befrielse.
Jag står vid dödsmuren. Jag står här i den skälvande stillheten där marschaller och blommor nu minneslyser för alla osynliga döda.

För mitt inre ser jag svartvita bilder av vad som utspelade sig här. Jag ser de välriktade pistolerna. Nackskotten. Medfångarna som släpar bort sina döda systrar och bröder - till krematorieugnarna!
Så kommer jag till block Nr 11. Dödsbaracken.
Här utfördes gasexperiment i september 1941. 600 ryska krigsfångar och 250 sjuklingar mördades.
Jag går nedför cementtrappan, ner i Hades, dödsriket.
På bottenvåningen är dödscellerna intakta. Ännu syns i cell 21 teckningar gjorda av en av fångarna.
Återigen undrar jag över hur det var möjligt att överleva dessa läger…? Var går gränsen för människans förmåga att uthärda?

Den norske juden Herman Sachnowitz, som förlorade sin far, fyra bröder och tre systrar men som själv överlevde koncentrationslägren i Auschwitz och Birkenau, säger i sin bok ”Det angår också dig” (1977) :
”Det enda jag vet är att spannet från den svagaste till den starkaste måste vara oerhört.”
Självbevarelsedrift, snabb reaktionsförmåga, slughet och tur, nämner han som väsentliga överlevnadsfaktorer. (Jag kan inte låta bli att tänka på ”det naturliga urvalet” och darwinismen.) Men i dödslägren fanns även sällsynta inslag av mänsklig godhet.
Herman Sachnowitz talar också om sömnens och drömmarnas betydelse. Ingen hade överlevt Auschwitz skräcksyner ”… om han inte varit i stånd att förvandla verkligheten till en illusion”.

I Sydostasien den 26 december 2004 drar utan förvarning vattnet sig tillbaka på stränderna. Fiskar sprattlar i det torrlagda. Många barn blir nyfikna på fenomenet, springer ut för att titta på det. Samtidigt reser havet rygg och närmar sig med obeveklig kraft. På mycket kort tid sköljs otaliga människoliv bort. Ingen sömn hjälper. Inga drömmar spinner skyddande kokonger för barnen i Bamseklubben som sköljs bort. Drömmarna och paradiset bara dör. Sudden death!

Tsunamin - denna neutrala naturkraft - är skoningslös. Den ödelägger liksom orkaner, vulkanutbrott och jordbävningar exakt så mycket som den råkar utsträcka sig. En tsunami är jordens blod i skummande uppror och på stränderna står ingen Gud och klyver vattnet itu så som ska ha skett med Röda havet då judarna leddes av Moses ut ur Egypten, beskrivet i Andra Moseboken, Exodus. (Ett ”mirakel” som förresten kan ha orsakats genom ett av lågvatten torrlagt rev som tydligen finns i Röda havet vid exakt den plats där judarna lyckades fly undan Faraos här. Detta har två ryska matematiker, Naum Volzinger vid S: t Petersburgs Institute of Oceanology och hans kollega Alexei Androsov fått fram genom studier av havsfenomen och uträkningar med hjälp av differentialekvationer innehållande vindhastighet, riktning och andra parametrar.)

Ingen Gud, varken judarnas, de kristnas eller någon annans, stoppade tsunamin i Sydostasien. Och inte heller dödsprocessen i Auschwitz. Inte förrän ryssarna kom - den numerärt och materiellt överlägsna Röda Armén. Då blev det stopp på Auschwitz.
Men den stora skillnaden mellan en naturkatastrof och ett dödsläger som Auschwitz var förstås att dödandet i Auschwitz inte orsakades av någon naturlag, utan av människor.
Människan skapades till Guds avbild, står det i Bibeln. Med Auschwitz skräcksyner för ögat kan man undra om den utsagan gäller för de varelser som skapade och drev utrotningsprojektet. Många av de ansvariga bödlarna var humanistiskt bildade och levde normala liv vid sidan av mördandet.
Den österrikiske psykiatern och grundaren till logoterapin, Viktor E. Frankl, som överlevde 3 år i koncentrationslägren under andra världskriget uttrycker i sin bok ”Livet måste ha mening” några kloka insikter:

”Vår generation är realistisk, ty vi har fått lära känna människan som hon verkligen är. Människan är, när allt kommer omkring, det väsen som uppfann gaskamrarna i Auschwitz, men hon är också det väsen som rakryggad gick in i dessa gaskammare med Fader vår eller Shema Jisrael på sina läppar.”
Mitt medvetande far runt i tid och rum.
Tiden är ett kontinuum.
Tiden är ingenting.
Gränslöst och ofattbart sammanhängande är allt.
Kosmos gråter inte.
Förresten, änglarna. De kan väl knappast ha haft tid att gråta, varken vid Indiska oceanens stränder eller i Auschwitz…?
Änglarna arbetade febrilt där, tror jag. De arbetar alltid och tröstar oss. De sover aldrig. Ändå tycks det som om de sover. Och ändå sker dessa brott, dessa hemskheter! Varför? Är ondskan starkare?
Dina vägar Herre, är då sannerligen outgrundliga.
Jag ser upp emot himlen. Jag ber. Men hur jag än frågar och bönfaller så får jag inget svar. Universum tiger.

Stjärnorna, kallt glimmande. Och de här enorma svarta tomrummen.
Hallå, hallå! Varför svarar du inte? Hallå där…! Gud, är du alldeles stum? Eller tycker du inte att det är värt besväret att gripa in och rädda dina barn från helvetets fasor? Är våra jordeliv bara ett gigantiskt experiment? Har DU egenmäktigt skapat förutsättningarna till Auschwitz inom ramen för den fria viljan för att se vad som kunde hända fastän du som allvetande redan hade facit i din kosmiska dator?
Nej, jag hädar inte. Jag förstår bara inte och jag söker ett vettigt svar, du får förklara för mig…! Vad menar du, egentligen? Se, dina oskyldiga barn! Det måste väl göra ont inom DIG också?
Gud, du har sagt att du finns i allt som rör sig och finns till. Följaktligen måste du ha funnits här i Auschwitz och du måste finnas också här just nu, överallt närvarande - Du, Skapare av Allt.
Det sägs att efter andra världskriget iscensatte en grupp judar en rättegång där Gud satt på de anklagades bänk.

Gud förklarades skyldig varvid man la sina liv i Hans händer.
Å ena sidan frånvaron och kylan i det som verkar vara en skapelsens brist. Å andra sidan närvaron och värmen i den kärlek och skönhet som obestridligen finns. Paradoxalt är livet på detta stoftkorn, Jorden.
Kaos är granne med Gud, skrev Erik Johan Stagnelius. Till och med en nutida elementarpartikelfysiker kan begrunda dessa ord och nicka bekräftande.

Kaos kan i sin förlängning skapa nya möjligheter och nytt liv, tänker jag. Ändå kan jag inte helt omfatta och acceptera den sidan av verkligheten just nu för jag är i Auschwitz. Åh, min gud - jag är i Auschwitz!
Det är både en fysisk resa och en resa inom mitt eget medvetande.
Men jag vet egentligen inte särskilt mycket. Det enda som jag vet är att jag är här i Auschwitz nu. Och jag vet att jag när som helst kan vara här igen i minnena som ser på mig!
Jag har känt skuggorna, myllret av döda som tränger sig på och kräver min odelade uppmärksamhet:
Skriv om oss, du också! Glöm oss inte, lova det!
Tungt är det denna sommardag, nästan klibbigt i luften.

Jag närmar mig krematoriet.
Där är galgen i vilken kommendant Rudolf Höss hängdes.
Det står en skock turister runtomkring mig. Jag tycker inte riktigt om att man ställer upp sig leende för fotografering. Jag kan inte hindra det men snälla: Försök visa lite respekt!
Auschwitz, denna fruktansvärda brottsplats, detta Dantes inferno!
Jag står här i sommarsolen. Mitt hjärta fryser. Jag kan naturligtvis inte undgå att höra fågelsången och se att det växer vita och gula blommor här också. Jag ser grönskan som klättrar ett stycke på barackernas tegel och en gul fjäril fladdrar över gräset upp över barackerna.
Fåglarna, blommorna och fjärilarna måste ha funnits här ibland även när den systematiska utrotningen pågick. Sakligt konstaterar jag: detta fanns också.

Kunde sådana skira inslag i helvetet vara en tröst? Jag undrar om det möjligen kunde upplevas som en glimt av skönhet för en skitskraj, förnedrad och utmärglad människa? Eller var det bara något som bara fladdrade förbi, likgiltigt? Kändes det rentav som ett hån?
Författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész som satt i Auschwitz och Buchenwald borde veta och han har sagt att åsynen av en fjäril faktiskt kunde upplevas som vackert, en tröstande liten skymt av skönhet. Han kunde vara tillfälligt lycklig här. Verkligen? Till och med HÄR - i Inferno?
En del kulturförståsigpåare menar att sådana estetiska bilder riskerar att sentimentalisera det helvete som egentligen inte går att beskriva. Som gör att man tystnar. Då glömmer de att en del överlevande vittnen faktiskt har framhållit dessa stunder av nåd och tillfällig skönhet som mycket betydelsefulla. Både för överlevnaden i lägren och som livsupplevelser med egenvärde.

Det är en vacker dag på detta stoftkorn, Jorden.
Som från ingenstans kommer det nu fler fjärilar fladdrande över gräset, taggtråden och dödsbarackerna…
Synerna får mig att associera till Tomas Tranströmers ord ”fjärilsmuséum” och omslaget till en pocketvolym av Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten intet nytt”: en gul fjäril kring taggtråd. Remarque skriver om hur två gula fjärilar en hel förmiddag leker framför skyttegraven. Det finns inga blommor, inga växter på vida avstånd. Var kommer de ifrån? Den ena fjärilen sätter sig på en döds tänder.

Och Viktor E. Frankl beskriver i sin bok ”Livet måste ha mening” hur fångarna till och med under arbetet i koncentrationslägren kunde gripas av till exempel en solnedgång:
”Intensiteten i sådana upplevelser kan få fången att totalt glömma omvärlden och hela den fruktansvärda situationen.”

Även Herman Sachnowitz kunde ibland under sin tid i koncentrationslägren skymta någon sorts ”skönhet”. Inte i vanlig mening. Dock: små, snabba glimtar.
Kanske kan det ändå finnas en glimt av hopp i form av en fjäril i ett dödsläger…?
Nej, jag vet inte. Dessa fjärilsassociationer tycks mig absolut inte förfelade, men de känns otillräckliga nu.

Jag förstår att tillgången på bröd var akut mycket viktigare än de här tröstande skönhetssynerna. Brödsmulor. Lite extra soppa i den där emaljerade skålen. Kött. En korvbit. De basala behoven för överlevnad. Tobak för någon. Och så Hopp! Allt som kunde inge en känsla av HOPP var avgörande för överlevnad. Att åtminstone få ana en strimma av hopp i fjärran. Kanske då möjligen i form av en gul fjäril över den svarta gyttjan, fladdrandes bort över taggtråden… För att inte förvandlas till skuggor, utan för att orka kämpa vidare, uthärda.
Utan bröd och vatten försmäktar vi och dör snart. Utan hopp är vi redan döda.
Drömmar om natten. Drömmar om dagen.

Droppar av tröst.
Vi vet att det spelades musik i Auschwitz också. Dödslägrets orkester skulle skapa sken av att allt var alldeles normalt. Ett märkligt upprätthållande av kulturens grundvalar i lukten av bränt människokött som steg upp från krematoriets skorstenar.
För de som mötte tsunamin i Sydostasien kunde kokospalmerna vara både räddningen att klamra sig fast vid, eller ett dödsträd att snärjas in i.

Det finns dokument. Gripande berättelser om överlevande: en kvinna räddades av en malaysisk fiskebåt efter att ha drivit omkring en vecka på en kokospalm som rivits upp med rötterna. Hon var svårt bränd av solen och hade såriga fötter på grund av fisk som nafsat efter henne. Hon överlevde genom kokospalmen och dess nötter. För henne var knappast kokospalmen någon estetisk upplevelse, desto skönare var naturligtvis synen av den ankommande fiskebåten.
Svensken Tommy Mellbergs räddningshistoria är smått absurd: han sköljdes ner i ett avloppssystem, for under hus och gator genom kulvertar och tunnlar 180 meter tills han slutligen hamnade under hamnpiren, intrasslad i elkablar.

I Auschwitz har det aldrig funnits några kokospalmer, kulvertar eller tunnlar. Men om det hade funnits så hade de kanske hjälpt någon att överleva. Åtminstone gett näring åt drömmarna, de inre världarna. Att drömma om ett underjordiskt system av tunnlar som en möjlig flyktväg - hur mycket överlevnadsstoff finns det inte i detta…!

Drömmar och hopp.
Den där historien från första världskriget… Nog för att det låter som en vacker jullegend att tyskar och engelsmän en julafton tillfälligt slöt fred med varandra över skyttegravarna och firade jul tillsammans. Anordnade fotbollsmatcher, utbytte choklad, kakor och cigarretter. Men sådana temporära fredsfördrag lär enligt historikerna ha varit vanligare än man tidigare trott. Berättelserna sprider ljus, sprakar som tomtebloss i världsmörkret.
I Auschwitz fanns inget egentligt hopp.
Krematoriet nu framför mina ögon suddar ut bilden av fjärilarna, den är som ett rått knytnävsslag mot ögat.
Intill dödsugnarna står jag rådlös.

Nu lämnar jag Auschwitz. Men det är endast en geografisk förflyttning. Själsligt har jag förändrats en smula. Något har dött inom mig samtidigt som jag känner att jag är på väg mot nya insikter. Träd vissnar ner, nya träd ska blomma och ge frukt.
Den klassiska frågan, ställd av Theodor Adorno, kommer också till mig:
Är det möjligt att skriva dikter efter Auschwitz?
Det fanns läger som tyskarna hann röja undan. Nu består de bara av en öppning i skogen. Här blir det aldrig några dikter, här fastnar orden på tungans tröskel.
Hur svårt är det inte att uttrycka det ofattliga? Ändå försöker vi. Orden vill till oss. Ty Livet finns. Poesin finns. Allting finns.

Nej, vi kan inte tiga, vi måste fortsätta leva. Vi måste tala med varandra, kommunicera. Och skriva dikter efter Auschwitz. Som någon sa:
”Man slutar ju inte att dansa efter Auschwitz.”
I skapandet finns en mystisk obegriplig källåder som vi kallar kärlek.
Sanna mystiker har i sina hjärtan upptäckt livets helighet. De vet att deras upplevelser inte går att förmedla genom språket. Ändå nertecknar de det som finns i deras inre värld. De tillgriper språkliga paradoxer i sina försök att formulera det omöjliga.
Den andligt fria människan låter sig inte slukas av monster.
Efter Auschwitz blev för många ingenting sig likt, men långsamt självbalanserade tillvaron sig till någon slags ”normalitet”. De överlevande träder fram ur skuggorna och berättade om lägrens fasor. Ännu kan vi höra de stigmatiserades budskap:
Om detta får det aldrig tigas!

År 2002 tilldelades Imre Kertezch nobelpriset i litteratur. Kertezch, Herman Sachnowitz, Mel Mermenstein, Viktor E. Frankl. Detta är bara några av de skarpögda överlevare som dokumenterat och vittnat om det som aldrig får glömmas. Snart finns det inte många kvar.
Dessa röster om helighet. Det är inte bara ord, utan just röster om helighet.
Nu ristar jag själv i cyberrymden på det att ingen må glömma! Inget av detta får tänkas bli uttjatat, vi måste bevara de här rösterna för vår egen mänsklighets skull.
Efter Auschwitz är vi många som fortsätter att skapa. Vi kan inte låta bli. Något annat vore liktydigt med sterilitet och förtorkning, en eftergift åt destruktiva krafter.
Jag sänker min lykta nu.

Återigen fladdrar de gula fjärilarna kring taggtrådsstängslet.
Vi människor vet att det inom oss finns okränkbara heliga rum. Skönheten och godheten uppstår i själen, vårt högre medvetande. Men för Auschwitz finns egentligen inga adekvata ord. Fasorna i lägret trotsar alla beskrivningar.
Auschwitz förändrar mig hela tiden, förflyttar tyngdpunkter och fjärilar inom mig. Det är en ständigt pågående process i tid och rum allt medan jag med hast närmar mig evigheten.
Auschwitz kommer alltid att vara en prövosten för mitt liv. Såsom Auschwitz är en prövosten för oss alla.

”Den som inte sett, eller känt, hur fruktansvärt detta onda liv är
som vi fötts till - han har heller ingen dröm om skönhet, han
har inte sett månskenet över floden, som en vision, som en
dröm om skönhet. I denna grymhet som är vårt liv, är
skönheten drömmen om skönhet.”
- Gunnar Ekelöf

Bruno Franzon

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.