Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Goethe om Shakespeare

R.L.Stevenson skriver i sin essä Böcker som har påverkat mig om bland andra Shakespeare och Goethe. Stevensons uppskattning av Goethe är något motvillig, medan hans hyllning till Shakespeare är helhjärtad. Att ...

Av: Johann Wolfgang Goethe | 24 juni, 2013
Utopiska geografier

Fragment av surrogatpyret XIV

Vi tog oss in i den dunkla pisstinkande salen utan å yttra ett ord, åtminstone ja kräka på, å där fanns två varelser till som morfar ha prata om förut ...

Av: Nikanor Teratologen | 03 mars, 2008
Teratologisk sondering

Medeltidsveckan XXX Del 1 Marknad, mat och gyckel

Medeltidsveckan i Visby är den äldsta medeltidsfestivalen i Sverige. I år firade Medeltidsveckan 30 år och det gjordes med både jubileumsparad den första söndagen och med konsert på fredagen. Visby, en ...

Av: Jessika Ahlström och Alexander Sanchez | 18 augusti, 2013
Kulturreportage

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked



AvskedetDen grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i den medeltida filosofen och sufimystikern Ibn’Arabi som ser en enda enhet (wahdat al wujûd) i kosmos utan mångfald, det är bara mystikers ögon som kan se illusionen och finna tingens väsen. Det finns dock ett liknande begrepp i den tidiga buddhismen och senare i Bardo Thödol, Den tibetanska dödsboken, som kallar illusioner allt det som sker i den befintliga verkligheten, de stora händelserna såsom de små, den religiösa fromheten som den totala sexuella libertinismen, även Buddha själv är illusion och därför ”ljusets skugga”.

Gilda Melodia föreslår en ”metaforisk” text i tre delar om Ljusets skugga.
Hon blandar nödvändigtvis ihop essäspråk med diktspråk därför att det som borde berättas kan inte berättas rationellt.

Hela texten inspireras av Bardo Thödols sakrala struktur.

Den första delen av hennes verk heter Kroppens avsked.
Följer
Del 2. Själens avsked och del 3. Ljuset.

 

Del 1. Kroppens avsked

”Tänk om du sov. Och tänk om du, när du sov, drömde i din sömn. Och tänk om du, i din dröm, for till himlen och där plockade en främmande och underbar blomma. Och tänk om du, när du vaknade, hade den blomman i din hand.” (Samuel Taylor Coleridge)

Det som vi kallar döden är inte ett försvinnande eller en tillintetgörelse, utan ett enkelt "gå i moln", en sorts vila för varelsen, för att ting, djur, människor, inte är någonting annat än uppenbarelse av Varat. De ting som vi inte länge ser eller som vi ännu inte ser, har inte förintats och de väntar inte heller på att bli födda. De vilar i Varats frid, Varat som Parmenides föreställer sig som ett klot.  Tillblivelsen är enligt Parmenides denna rytm som gör att varelsen ”visar sig” och sedan återgår till den osynliga – för våra ögon – världen som också finns. Det finns en skillnad mellan uppenbarelse och försvinnande (för våra ögon), men allt detta är som en pulsering eller en rytm: Varats språk.

BalthusLiksom natten med sitt mörker inte förintar saker och ting, utan helt enkelt döljer dem för våra ögon, deltar inte vilan och rörelsen i någon dualism, någon dialektik, utan, precis som natten och dagen, förblir de delar av samma enhet.

Allt är ett, därför kan tillblivelsen inte "vara" det som filosoferna tror. Det finns ingen dualism eller dialektik mellan "motsatsenheterna", och det som vi kallar liv, tillsammans med alla andra "fysiska" fenomen, är falska föreställningar i fall dessa inte tolkas som uppenbarelse och försvinnande (gå i moln) av Varat.

 

Du är Könet

 ... theda baraut ur mörkret leder du ditt spann… och själen är som begäret… vrider sig evigt… och det är omöjligt att titta på dig utan att blygas…

Varats ljus är du sänkt i sinnenas ström… ditt inre är skönhetsmörkret… till fots flyr du förgäves, när din frånvaro blir närvaro … du gör dig inga tankar om den osynliga blicken som övervakar dig varje natt tills den plötsligt uppenbarar sig och kommer till dig när du sover eller är vaken… förtrollar dig med sitt utseende eller tillfogar dig något med sin beröring… något ont eller något ljuvt… inga föreställningsbilder påverkar dig… inte den fysiska blicken, nej, du är påverkad kroppsligt… till en början endast motoriskt… sedan genomströmmas hela kroppen av känsloupplevelsen, av denna blickverkan… Du… det är som att spilla en stor mängd blod i onödan… inte på krigsfältet eller i sängen utan som efter ett desperat party… ensamheter emellan… en tête a tête med sjuksköterskan på ett ålderdomshem… det är som att finnas i den terminalsjukes beska famn… ett skrik utan en riktig röst… en lång och tråkig konvalescens… ibland är det som att befinna sig ingenstans… vet ej om du kan förstå…

… kan man bemästra längtan och begäret? Och … själva natten … natt ljusare än dag... natt som skiner över natten… fröjden… liksom en tillfredsställelse… fast inte likadan som… för att dörren öppnas bara utifrån… och efter ordet… ordet som alltid är en kärlek som det "befriade" begäret slutför… eftersom behovet att bli älskad är så stort att man inbillar sig att man älskar... kärleken… den som förirrar in i och frigör en från sig själv… sinnesrörelsen som gesten föregriper… eller hjärtats tystnad… där organen inte längre tolererar tankarna… och varje ord som formuleras är redan i spelet…

… den lyckliga kärleken har inte en historia i den västerländska litteraturen… och kärleken som inte är ömsesidig är aldrig betraktad som en riktig kärlek… att känna genom smärtan är mytens hemlighet i Tristan och Isolde: en kärlekspassion, besvarad och bekämpad samtidigt, längtande efter en lycka som ändå visas bort, prisad av sin egen ruin: den olyckliga ömsesidiga kärleken…

… bara genom ett ord… som redan är sammanfogat av frånvaro… kan själva frånvaron yttras… ordet som fragment är till bara för att människan drar sig tillbaka…

Du är Hon

Cunnilingus av  Édouard-Henri Avril… hon ser på din osynlighet … även om du i hennes ögon är väl så förnimbar… hon skådar ditt eget själsliv eller din egen inre natur som sprider sig bland former. .

… frånvaron är en blodförlust, ett skrik, ett Babel… Frånvaron är en röst som en gång var familjär och som nu har blivit likgiltig. Ord utan eko, liknande många andra, en väv som genomlyses av sig själv, en förbindelse som förändrar sig till ett tyst förtryck under otaliga timmar. En åtrå som svävar mellan ett förgånget och ett nu som redan är svunnet.

… varför skulle tiden omfamna något av mindre värde än det som den är i stånd att drömma och vara? Vilken hemlighet döljs bakom denna spricka i tiden som nu löper i exil och ändå inte gör dem främmande för varandra? Vilken hemlighet ligger bakom den här tystnaden, som bortom tidens spegel trycker och splittrar det som inte är tystnad?

Tystnaden är… på andra sidan tiden… där man är utanför tiden… ty det som du drömmer… det som du ser, det som du trampar... är inte bebott av tystnad… det som du inte säger är utan röst och ändå fråntaget tystnaden... tystnaden omringar henne med sin krans, och den där stenen hon reste är frätt av ljuvhet… hon skulle vilja berätta för dig om denna dröm så fylld… så rättmätig… så festlig, öppen med grepp i tidens tråd… hon skulle vilja berätta för dig… om ljuset i denna vinter… enda förbindelsen till din vandring ... för att kunna demaskera sig och visa sig för dig i sin nakenhet… där den andra natten lindas i den första…

… mörkret lyser över dunklet.

”Och natten var mörk och illuminerade natten" (Johannes av Korset)…

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

… hon försöker inte slippa separationsångesten genom att bli hård, bestämd, rationell... med andra ord vänder hon sig inte till åtbörd… hon ersätter helt enkelt en natt med en annan natt… sanningen, verkligheten, är för henne materiella begrepp… enbart döden och begäret innehar den styrka som förkrossar och förlamar andningen… enbart det som i döden och begäret är extremt tillåter en sanning… hon älskar dig så innerligt att hon börjar älska även din frånvaro…

… att kunna känna igen din närvaro även i din kroppsliga frånvaro är smärtsamt… ändå tycker hon sig respektera viljan att resa, viljan (som kanske är ett behov) att hitta nyckeln till den dörr som ibland håller dig borta från det som alla andra kallar världen…

Édouard-Henri April.  På Lesbos… hennes behov av din närhet är inte en omedveten känsla att vilja omringa dig i en värld som hennes egna fantasier skapar… hon vill bli det som du vill att hon måste, eller, och i högsta grad, vill hon förbli sig själv, utan någon boja ... inte ens kärlekens… (här det omöjliga… och bråddjupet!)…

… hon sitter på en hård kudde mitt i vardagsrummet och försöker koncentrera sig på… vet inte vad… koncentrationen är alltid mycket svår… mängder av tankar trängs okontrollerade i hennes huvud, hon anropar, stillsamt, ditt namn… koncentrerar sin blick på en enda punkt i rummet, sitt bröst, sitt hjärta… psalmodierar ditt namn oavbrutet och låter sina tankar rinna bort som vatten i lergropar… hon vill koncentrera sig enbart på ditt namn…

Kärleken… kärleken till en människa är oerhört mycket heligare än kärleken till en Gud… den här kärleken är inte höjdpunkten av en etisk process, utan den förtär sig enbart med köttiga munsbitar av sina egna spillror... Den förväntar sig ingenting…!

… hon älskar dig därför att hon känner igen dig… utan detta belägg vore du overklig och hennes kärlek bara en synvilla… men förstår du det som hon menar?  Du finns, du finns konkret och har alltid funnits … här som där… överallt… inne i honom och utanför honom… hon älskar dig även i din osynlighet och njuter av darrningen som klangen av ditt namn väcker … långsamt förenas ditt namn med hennes andning… ögon ser på dem… 

(… denna lidelse är inte ångest. Ångesten saknar objekt, medan de finns även om avståndet mellan dem befordrar en lidelse. …)

Du är Ensamheten

Solen lyser i gryningen över allt det som vår civilisation har skapat… det är galenskapens verk… du kan se gryningen bara om denna civilisation går under… definitivt… och utan någon räddning…

Édouard-Henri Avril EnsamhetMen västvärldens nedgång betyder också uppenbarelsen av den tanke som är fri från galenskapen… en tanke i stånd att avslöja världsgalenskapen… ingen pragmatism, ingen ideologi, ingen religion är i stånd att förändra världsföreställningen… det är bara ödet som kan göra det… det är denna nödvändighet som förverkligar nedgången…

… men du måste befria dig först från alla nät som vill fånga tingen och varelserna… du förstår att nätet som ställer ting och varelse utanför och bortom tänkandet är galet … bortom den dimension som kaoset behärskar… kom du ihåg Dostojevskij när han sade att Kristus var ”bortom alla näten”… du skall bortom världens alla nät … besvärjelsenäten… du ska fly världens galenskap och finna sanningen… du har evigheten framför dig… och bakom dig… och runt dig… för evigheten saknar riktning… saknar tid

… din sanning är inte en vilja… din sanning är inte ett sökande… din sanning är sanningen som visar sig för dig när du gör dig transparent… du vet att man måste mörda Buddha… för att kunna bli Buddha… du förstår att man måste döda Parmenides för att förstå Parmenides… inte som Platon som tog i arv bara det negativa av den dräpte fadern … alltså övertygelsen om att alla tingen är intet… du förstår att Parmenides är stor därför att han visar den mörka och den solära vägen… du förstår Parmenides tvetydighet… du litar inte på honom…

du vet att han har visat en väg… sanningens öde… liksom ett himlavalv – en luftig kupol - som vi inte fångar med blicken eftersom vi tittar på molnen … du förstår att vi missar bakgrunden för att vi ser på fåglarna som flyger… vi missar bakgrunden, evigheten… du begriper det berömda kinesiska ordspråket: ”när fingret pekar på månen tittar den idioten på fingret”… du vet att sanningen inte är någonting som kan ges eller fås utan att den är det som är och ingen människa, ingen Gud har skapat den… (utom kanske Gud, den Gud som är den hon är, som ska visa sig vara den hon ska visa sig vara…) sanningen är locus… den öppna platsen där det finns utrymme också för lögnen… sanningen är ingen moral… sanningen flyter … 

… vilken hemlighet döljs bakom denna spricka i tiden som nu löper i exil men som ändå inte gör den främmande? Denna tystnad som klämmer och klyver, bortom tidens spegel, det som icke är tystnad… tystnaden är inom tiden… tystnaden är utanför tiden...

… du kan gå tvärs igenom hennes bärande ord igenom sin egen tystnad längs ned i hennes mun och så tysta hennes möjliga ord...

Courbet. Somn… hennes desperata och förvridna gap som i sin blinda törst inte begriper det som i din tystnad vill vara gåva!  Hon föreställer sig ofta det som du gör under din frånvaro, allt det spännande som du upplever, och hon är så glad … men hon kan inte skriva om det... att skriva om det nu, när hon inte kan röra vid dig, innebär att hon är tvungen att tala på papperet om det som nödvändigtvis tillhör bara dig… hon kan dela din glädje och vara tillsammans med dig… med tanken… men längtan är starkare, starkare än…  

… det är som en extern kraft som kommer för att besätta henne… Förstår du det?

… i henne bor en konstig vind som raserar allting...

… det lilla blåa molnet bildas framför hennes ögon liksom ditt tält i öknen…

… hon kan inte se och höra de andra och det som de andra skriker och gestaltar…

Såsom i en spegel: en bild av drömfigurer… vild bor vinden … det blåser kallt på vintergatorna och hon själv vet ej vad är det som händer i hennes egna ögon när hon ser bortom tältet och slutar blunda… … en droppe av din värld (från jordklotets andra sida) kommer för att befria henne och ögonen ... droppen glider sakta tvärsigenom ögonen… rinner… liksom tårar… inuti … ögonen… då förtunnas molnet och hon kan se dig ...

… hon är medveten om att det finns mycket annat än denna kärleksstory… mycket annat som världen tycker är "viktigare": krig, orättvisor, de stora politiska förändringarna och inte minst verkligheten bland de människor som inte har en historia, därför att de inte har möjligheten att berätta den…

… er historia (kärlekshistoria) liknar många andra, världens vanligaste historia: historien om kärleken … ändå är det denna "möjliga berättelse" som gör historien lika viktig som världens förnuft... hon har inte blivit blind och fortsätter att se det som tillhör förnuftet, vetenskapen, sanningen…

… men du vet bättre än henne… du vet att det finns en kraft som tillhör natten, döden, poesin, kärleken, det irrationella som är starkare än allt förnuft…

… du vet att det är denna kraft som ger dig rättigheten att isolera dig från resten av världen…

… den slutliga verkligheten finns från evighet till evighet… men det som vi har är fragment, ett ouppnåeligt bortom; en bild bakom en bild, bakom en bild, bakom en bild... verkliga är inte bild, inte ljud… bilden är verkligheten, ljudet är verkligheten… tingen, tanken som bekräftar sanningens existens…

Lucian Freud Two Women… de är det som finns… även det som alla andra påstår vara bortom…

… man kallar detta "bortom" vid olika namn: Gud (den ljusa kraften), döden eller ondskan (den mörka kraften), arketyperna (den osynliga kraften), psyke (den dolda kraften) o.s.v.

… alla dessa krafter är ord, ord som vi inte kan uttrycka därför att de är bortom våra sinnen och därför omöjliga att "känna igen"… men du vet att kärleken förverkligar ordet som tillhör sinnenas natt… du vet att kärleken ger röst till det stumma ordet…

… hon tror sig ha bara två utvägar: döden eller dig...

… din tystnad avlivar henne… hon skriker: Vad tjänar du på det? Aska i händerna, bedragande kärleksord… i mun. Virus…

"- Vi vet något - endast i den mån vi kan uttrycka - d.v.s. göra - det. Ju skickligare och riktigare vi kan producera, utföra något, desto bättre känner vi det. Vi vet något fullkomligt, om vi överallt och på alla sätt förmår meddela och stimulera det - och åstadkomma ett individuellt uttryck för detta i varje organ.-" 

(Novalis, Fragment)

Du är Orgien

– Guds ord blottar sig i knullet.

Édouard-Henri Avril orgieoch du… De profundis ur mörkret kommer alla dessa tankar… Men det är inte hon som är dunkel utan mörkret självt som omringar oss i en kram som kväver… Utopiernas tid är förbi, liksom alla stora tankar om kärlek och frihet… De levde en så kort tid att de inte kunde upplevas fullständigt… Kaoset är det absoluta suveräna … idag.

Men du, om du inte hittar svaret på din fråga i allt det som för alla andra är världen, överlämna dig till erotikens extrema svindlar, överför mot världens mörker det som i sakraliteten är glöd och dödskramp…

… du springer utefter den vita korridoren många rum på båda sidorna låsta stort hus ett palats och sedan trapporna gamla gråa trappor i marmor kalla höga svåra du springer du tittar på handtagen och på staketet lackerat i rött du tittar på träden de fina skulpturerna på gården och grindarna fin de siècle med rosor och andra blåa blommor djurfigurer du springer i trappan du svettas din kropp luktar gott av svetten du springer du fortsätter att springa sedan regnar det du springer fortsätter att springa dina tankar för dig bort bortom trappan bortom korridoren bortom dörrarna och blommorna du flyger tillbaka många ansikten ett folk du ser henne bland dem du kramar henne du klöser sönder hennes kläder och dina du låter hennes tunga slicka din kropp överallt, din fitta luktar så gott,  sedan stoppar hon två fingrar i din fitta och rör dem in i dig först sakta och sedan fortare och fortare... du njuter och skrattar…

sedan… du säger:

Vi vet att – i mitten av vårt Själv- är vi ett annat … eller en annan … liksom Rimbauds j’est un autre - Det går inte att översätta riktigt… men vi vet, fortsätter du - vi vet att varje människa är, ontologiskt menat, två…

du säger:

Arthur Loureiro Study for The spirit of the new moon 1888att finna sig själv betyder att koncentreras på sig själv… betyder att omfamna den andre…

sedan andas du djupt… och upptäcker rosenfinken som visslar när solen går upp…

du upptäcker att bakom detta rosenmoln som är såsom en dikt finns alltid en mor och att diktandet är ett annat sätt att vara mor.

Om detta innehåll skulle vara kommunicerbart är det för att det är rotat i mitt vara som är alltet.

Existerandet svär sig fritt från varje relation, från varje mångfald.

 Ensamheten framträder alltså inte som en faktisk isolering som hos Robinson Crusoe och inte heller som omöjligheten av att förmedla ett medvetandeinnehåll utan som en oupplöslig enhet mellan den existerande (personen) och hans värv att existera. (Lévinas)

Att närma sig existerandet via den existerande innebär – enligt Lévinas - att stänga in sig i enheten och låta Parmenides undslippa det fadermord som hans efterföljare annars skulle vara frestade att begå.
Det betyder att varje känsla - med vissa undantag - av isolering eller av instängdhet är illusoriska.

Men detta stämmer inte riktigt. Allt är beroende av vår egen rädsla att acceptera det faktum att vi är instängda i en enhet.

Vi är rädda därför att vår civilisation har lärt oss att tro att denna enhet är Intet.

Det är just därför som det finns utstötthet och övergivenhet.

Intet finns inte men vår civilisation har lärt oss att tro att det existerande är intet.

Den idealistiska filosofin har ytterst varit ett sätt att grunda varat på något som inte tillhör det.

Hur ska vi närma oss detta existerande utan den existerande? frågar sig Lévinas.

Föreställ dig att alla ting, varelser och personer återgår till intet. (Så säger vår civilisation). Kommer vi då att möta det rena intet?

Efter denna imaginära förstörelse av allt kommer det inte att finnas kvar något ting utan bara det faktum att DET FINNS.

Frånvaron av all ting återvänder som en närvaro; som en plats där allt har gått i kvav som en atmosfärisk täthet en fullhet av tomhet eller som tystnadens mummel.

… I orden finns ingen tröst utan en dans som kärleken släpper lös.

Kärleken är Varat - Varat är kärleken utgjuten i allt det som är och inte kan vara annat än det som är.

Hitta ditt hem i Varat, sök skydd i Det.

Det finns ingenting som stänger in oss.

Vi är äggets innehåll, du är fågeln som ska krossa äggets skal. 

Vi är det som är.

Vi är enheten… man kan inte känna sig instängd i en livmoder.

… barnet med sin blåklingande närvaro … lättheten i ett följsamt hjärta… ljuset som klingar när det möter stenen eller fiskens än öppna och än slutna mun… tungan darrande vidrör andetag efter andetag… det låter… ett ljud far genom vintergatan och pustar ut i min mun… du regnar… jag är en apekatt… min dotter har kommit in med en lejonhona i natt kl. 4… nu står den i hallen och låter. Den kom utflygande från en bil och hon plockade upp den … först blev jag orolig och undrade om jag skulle kasta ut den men sedan bestämde jag mig för att låta den vara kvar för att se vad den vill för något… och nu har apekatten satt sig på lejonhonans rygg… hon hoppade rätt ner från trädet där hon suttit med sina illtjut…

Ekelöf som skriver om kärlek… en mystiker, en sufi och sedan… i Partitur:

”- Det högsta ögonblicket av kärlek

Sanningens ögonblick –

Det är så långt från all kärlekens prydnader som möjligt

Långt från det första mötet

Långt från samlaget

Långt också från den lugnande smekningen

Vid sjukbädden

Hand smekande hand tafatt

Smekande kind

Det högsta ögonblicket sanningens ögonblick

Det högsta ögonblicket är då ögat brister och förenas

Med det seende ögat

Och det seende ögat tar emot

Dess blick. – ”


dem… och pronomen lever, det byter plats och granskar… pronomen tyder i gengäld … pronomen glider undan och plaskar utan garneringar… ömsar skinnet… pronomen antyder en samling, ett assemblage, en yta som är slät som marmor men förespråkar… pronomen är tungan på vischan… en utflykt till Babel… alltid överskridande i efteråt… pronomen ersätter urgröpningen med ord… eller ett vakuum mellan raderna… pronomen omplacerar graven men dödar också… dödar den utvisade … som t.ex. du och dem och vi om valet är hon… eller dem om valet är vi… pronomen ersätter tystnaden i det som språket inte kan belysa…

Döden och kärleken har samma grundsatser som kan förstås utan hjälp av heliga skrifter eller evangelisk kärlek därför att de är skrivna överallt.   Kärlek och död skärskådar varandra och vi blir besvikna i vårt behov som vill att en av dem triumferar över den andra till slut för att befria oss ifrån ångesten.

All balans är fyllt av ångest…

Om vi genomskådar denna konformitet - begärets obeveklighet jämställd med gravens obeveklighet - kan vi analogiskt tolka förhållandet mellan dessa två "allsmäktiga" drivkrafter.

Kärleken blir då lika hård, oböjlig, obarmhärtig som döden. 

Det blinda begärets drivkraft är glupande eller självironisk och bottenlös liksom döden, benens förruttnelse, blodets skrik…

I erotiken njuter Gud själv av begäret; hans röst talar i dess skrik, i dess schizofrena ljus. Ändå är Guds begär en svartsjuka, en hebreisk "kannhá"; den ursinniga kärleken en bärsärkagång som förblindar den darrande sviktande kärleken.

Detta belyser Guds omättlighet mer än allt annat våld.

En Guds "kannhá", en förskräcklig älskare som lider och ger försteg åt lidelsen, en kärlekseld som slukar den älskade intill askan.

… Du sjunger… du sjunger och skriker… gränsen mellan skrik och sång omintetgörs i dina delirier fyllda av ordfragment. … du talar genom ett erotiskt delirium dina språkliga fonem och fragment liknar mystikens språk…

”Att en kvinnlig föreställningsvärld förkastas och utesluts får säkert kvinnan att uppleva sig själv endast fragmentariskt i de svaga överdrifter i en spegel som (det manliga) subjektet tagit över för att "fördubbla" sig självt -".  (Luce Irigaray)

 

Avskedet

Beata Ludovica Albertoni av Gian Lorenzo BerniniDu vet inte varför, men mellan dig och mig finns ett ständigt annorstädes. (GZ)

I denna ödemark där alla former och gestalter som vi är vana vid tycks förvandlas till någonting helt annat och i vilken alla tidigare begrepp, säkra etiska ståndpunkter, visioner och övertygelser upphör för att sedan inkorporeras i ett sorts annorstädes utan diskrimineringar eller kategorier, förvandlas även känslorna.

Jag börjar se på mitt eget liv från ett annat perspektiv.

Människor och ting som hade varit omkring mig är nu delar av en totalitet som jag först nu kan fånga liksom vatten i mina händer. De människor som har varit mig nära och som också är delar av min kropp tycks blivit delar av en oersättlig enhet.

Det som består av det tidigare livet är det som på något sätt är mest tungt, ty tyngd är världen.

Kroppen tar avsked från dessa skuggor.

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Bakom Mayas slöja: Nietzsche, Cioran och Janus

”När du har förstått att ingenting är, att det inte ens förtjänar statusframträdanden, då du inte längre behöver sparas, då är du frälst, och eländig för evigt.”  / Cioran ur ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 25 augusti, 2014

Om ord, flyktingskap och fattigdom

I sitt förord till nyutgåvan av Psykoanalys i vår tid frågar sig författaren Asta Bolin om Stefi Pedersen var psykoanalytiker eller en kulturpersonlighet. "Hon var bådadera. Men i motsats till ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer | 21 mars, 2011

En fotnot i litteraturhistorien. Om bernt erikson

1951 publicerades Sture Lönnerstrands än i dag kontroversiella diktsvit Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien. Den avfärdades av den tongivande kritiken som ett kvalificerat pekoral. Öyvind Fahlström, som vid denna tidpunkt befann ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 30 mars, 2011

Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 november, 2015

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Dikter

Text · Thore Rösnes (1935–2005) |llustrationer · Gudrun Edel Rösnes Kari Bakke Två dalar, två språk men samma ärliga känsla ...flyga vill du kan du... som den vita fågeln i trädet hör... nu skriker måsarna även över bondens ägor

Av: Thore Rösnes | Utopiska geografier | 29 januari, 2008

Kyla i Kabul

Vintern är kall i Kabul. Det sägs att på många, många år har det inte varit sådan kyla. Temperaturen går ner till runt tio minusgrader på natten. I kylan inträffar ’koranbränningen’: ...

Av: Åsa Pernilla Gustafsson | Resereportage | 27 mars, 2012

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I

Allmänt De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något personligt. För övrigt avser jag att ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.