Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

Morgonrodnad av Göran af Gröning



Göran av GröningDet är morgonkallt. Jag sitter i min skrivarstol och stirrar in i mörkret. Jag är eländig till mods, som alltid efter en ny texts påbörjan, och därför är det svårt för mig att vara ensam med mina tankar. Det är egentligen inte några tankar; det är minnen som hemsöker mig i mitt svaghetstillstånd och skänker mig en livstrött stämning.

Att göra sig förtrogen med hela verkligheten!

Den grundläggande enligheten som delar allt!

En ton flyende som minnet precis som tidvattnet bär sinnet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och mästarens ord kommer från Gunnar Björling:

”[…] en knutpunkt vila, vågs ingång, droppes sammansmältande

med tidlös-, oceanlikheter

– vårt ord – vårt liv!”

 

(1)

Tanken är kvävande – krävande. Men den har en tvilling som är värre: den söker mig inte alls, den flyr från mig, bort genom andra, bort genom tanke efter tanke, med ett rop som inte erinrar mig om mitt namn utan bär en lättnad över att jag inte finns. Hör att det regnar utanför, kraftigt. Det ger en lättnad. Förnimmer i minnet en vetenskapsteoretisk ståndpunkt att man när allt kommer omkring bara kan känna sig säker på existensen av det man själv varit med om. I så fall måste det vara mycket få personer som känner sig alldeles säkra på att jag existerar klockan 02.10 på morgonen. I varje fall så har regnet upphört där ute och fönstret är mörkt och tomt, gatorna utanför mörka och tomma. Tömda som jag.

 

 

Morgonrodnad

Vidrör

landet jag inte orkade vänta

offrade så livsträdets väntade glänta

mot att kravlöst få besvara

stämmorna ur driftens vara

förlorade sin längtans spegel

sträckta de vindlösas segel.

 

Vidrör

åter negationens fot

själv det blinda ögats rot

tom och fylld av språngets onåbara

offrets oförlösta osårbara

förlorad sin menings givna

rösten till det evigt föreskrivna.

 

Sjuk av

frånvaro!

Slut av

närvaro!

Död av

tillvaro!

 

(II)

Ännu inte sömntrött, kan inte sova, ligger och tittar ut i mörkret, detta täta massmörker som inte har någon botten och som jag inte kan begripa. Mörkret bemäktigar mina tankar och lämnar mig inte ifred. Tänk om jag själv skulle upplösas i mörker, bli ett med det. Jag reser mig upp ur soffan bara för att lägga mig igen. Mitt nervösa tillstånd har totalt tagit överhanden och det hjälper inte hur mycket jag än försöker motarbeta det. Jag blundar och försöker falla i sömn men börjar bara åter kämpa med mörkret. Tänder lampan, öppnar fönstret på glänt och lyssnar efter ljud utanför; hör hur vinden sprider sin sjukdom och når in till mig. Stänger igen, släcker lampan och vänder tillbaka dit mörkret hälsar, glad över att få tillbaka sin vän.

Gullberg skrev: ”det är av vikt att somliga går undan” Har jag den tyngden av vikt?

 

SKOGARNA

Blind går jag bortom de förträngda skogarna

fällda mull

för tjänandets skull

krympta orörda blad

svagare för varje färdigställd rad.

 

Blind står jag inför de brutna organen

lösta gas

dödsrikets fullmånefas

tomhetens mörkerdränkta ögonbad

starkare för varje bläcktäckt rad.

 

Ser så plötsligt slutets början öka fart

frånvänt ljus

likt ett bedövande forsregnsbrus

vindarnas lek med höstyra blad

vars obestämda tillhör döendets parad

 

Ser hur ögon gråter

världen blind

glömskan påmind

tillskriven de oskrivnas lag

där mörkrets skogar sluter närmre för varje andetag.

 

(III)

Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord). Den ”högre sanning” den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan, inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling.

 

Febrig vaka

En rörelse

bland döda har skett

leendet fastfruset

grinar brett

över -

rörelse -

du berör -

Ändras igen

både glömd

och igenkänd

 

En sprängande våg

leendet rämnar

ögat såg

/ Bryt här!

 

Behöver fokusera

lämna driven drift

tredje dygn

i vakenskift

 

(IV)

Tangentbordet stirrar, jag stirrar tillbaka! Ännu en natt med regnet utanför, med stormen innanför, rörelsen utanför, stagnationen innanför, lyssnar ”till” utanför, döv för mig själv innanför. Regnets intensitet ökar – som det hade något att säga mig – men jag törs inte formulera svaret. Har redan formulerat frågan.

Tror att få koncentrerar sig så bra på ingenting som jag, skriver om ingenting så bra som jag, gör ingenting så spretande som jag. Regnet tilltar ytterligare – som jag älskar detta ljud, denna matta, detta flöde som renar alla hopklibbade tankar, denna eld av vatten.

Kaos i mitt inre, ett annat regn, en annan eld, en plats där de inte kan uppgå i varandra, balansera och plana ut. Mina ögonlock faller, kanske är morgonen tung. Jag har ännu inte märkt hur tung denna morgontimme är, märker det nu, här i stunden då regnets matta stiger allt högre. Balansen är borta, nu handlar det om belägring.

 

I DETTA NU

I detta rum,

rör sig rädslans mentala drama.

Ur denna bild,

återser för en sekund,

drömmen speglad urkundsstund.

 

I detta nu,

stilla som mekaniska dvala.

Ur denna symbol,

smyger galenskapens allians,

tätt bakom förvirringens distans.

 

I detta brutna,

slipade pusselformat,

helar barnet arvets ärvda tankelag.

Ur denna bit,

medvetandets poetik,

söndrar alltjämt sinnenas publik

 

 

I detta medvetna ting,

som segmenterad aria,

brukad sömnens tillståndsvara.

Ur denna flik,

under framväxt panik.

sältans droppar,

blekta utav vinterns frusna kroppar.

 

(V)

När reflexionen lämnas ensam med sig själv, utmynnar den i tomma intet. Den kräver föremål, iakttagelser, främmande åsikter osv. Försöker med Heidegger: Det tänkande som försöker tänka sig självt utan empiriskt objekt förblir antingen ordlös meditation eller leder till en lek med ord som kretsar kring sig själv. Ett Intet är intet, språket varats hem, varat är ett förebud om döden. Döden, tror inte jag har hunnit dit än – i min text menar jag – in life är jag redan där. Förmätet? Nej inte det minsta. Döden som ambition och längtan, den hemliga och icke delade. Delad med dig och alla – Helad i sig skall den kalla… God natt! Vänta! Jag har kommit på att så vitt jag vet, nej, att jag så vitt det är möjligt inte fattar några beslut, inte heller skjuter jag på dem; tror att de flesta beslut löser sig själva.

 

FÄRDENS BYGGNAD

Min oros lugn, där tankarna vandrar, med hunden i rörelsens vila. Kyrkogårdens grund av mull och skogsbrynets strävande pelarrad. Stegen beslutsamma, ännu, ty ett mål hägrar, som tanken när den vänder sig om. För mig och hunden i betydelse naturens tak. Stunden som är av rättvis timma, och båda stilla med blicken långt över gudarnas synliga strimma.

 

När sol vilar är den redan någon annanstans, den vilar i det som är före, den vilar i mitt mål så länge det är mål. Den leder av omärkligt skum, förd av sin egen historia, förd av sin egen framtid, sökandes sin egen diamant, och vilken frid när den glömmer sitt mål, och jag glömmer min väg, finner en annan, verket av en egen orsak, den som öppnas när Tiden och Drömmen mister sin insikt, och jag söker doften som en hund, bredvid rycker i kopplet det som är jag – var jag!

 

Så platsen, den alltid och aldrig densamma, vårt enkla tempel där vi vilar varje dag. Och regnet som följer i vår vandring, blöter stolt vår färdvägs drag. Och plötsligt sol som bryter igenom, diamantens regn, o att vandra i tystnad, kommunicera i sol och regn, och från kroppens värme dunstar det som ska bli vår slöja och jag är min byggnad, jag är tusen tegelpannor som andas ditt tak, Tack!

 

Såsom stunden förvandlar rörelsen förvandlar min blick synen av tankens form, som dör för att leva ännu ett slag. Här andas även ljuden i gräsandens vattenfyllda vingslag, ett ljud ända in i själen och vi är ett under samma lag, där himlen som sjunger lämnar ekot som blir ditt när du utandas syrets andetag. Kopplet slappt i mina händer nu när hunden drömmer om andra sorlande stränder.

 

Det är så tid för tankens vandring, den som väntar att återinträda i sysslolöshetens anspråkslösa, dit där mörker föder ljus, och högmod väljer ödmjukhetens ”sanning”.

Dit där tanken föder tankar som vill tjäna och blicken dras mot stormens oförvägna,

till fallet som aldrig föll till föga, bländad av den skiss: bilden, ditt bräckliga åtråvärda

 

Utsatt nu i steg som bär mot sin början, och närmandet kastar skuggor som fjärmar ty hunden doftar buren i det jag kallar hem, återkastad sin ursprungliga plats, vapnet är maten och frihetens last. Betrakta oss, vi nu vilseledda ty stegen förutsätter en dunkel hälft av inre skugga, samma väg ändå olik ifrån vindens kast i den oro som stegras i all hast.

 

Liksom tanken att alla sanningar går ut på att skjuta ”sanningen” åt sidan, sanningen som alltid återkommer och gråter över alla; och himlen förblir det den är där borta, ordentligt sluten som en damm för att ta emot min vandrings rökmoln där begäret förvandlar den torra öknen till en trädgård och bristen på begär förvandlar den här grönskande trädgården till en öken. Vilket är rätt, måste vara rätt. Söker så en fast punkt; ett absolut oinskränkt beroende, någonting som inte står av mig själv, men finner det inte.

 

(VI)

Tanken har redan börjat falla, ser inte det uppenbaras symbolik. Försöker hålla mig fast men händerna håller i ett brinnande rep. Jag faller, tanken redan död, sinnena skiljs, dras isär och ingångarna förintas, synen förmörkas, hörseln avlägsnas, dofterna förångas, smaken torkar och känseln stensätts i kalk. Är det så hjärnan vill tolka?

Så många tidiga morgnar eller sena nattstunder, så många att jag lever dem som vardag, som min dag. De är mitt enda lugn, mitt enda skydd mot världen. Utanför fönstret har kastanjerna för länge sedan mognat och gjort sin jungfruresa mot marken. Jag umgås mycket med träden under mina morgonpromenader med hunden men jag kan inte uttala nämnda namn, lär mig inget, kan inte namnge mitt förhållande till naturen. Marken, svampar, insekter, grönska, skog, fåglar och de fyrfota djuren jag ibland möter har inga ord för mig. Jag är blind där mitt i mitt seende trots att ögonen registrerar hungrigt vaksamt men vad de tar in går inte att orda om, inte heller att tänka på i efterhand.

 

Horisonten

Horisonten:

Saknad av sången...

Förlusten förbigången...

Vad rösterna härmar...

Hörseln avskärmar...

Något vill ut...

Något vill komma till slut...

och fallet faller tidlöst

anspråkslöst

oförlöst

vaknar och är åter död

horisonten ännu oberörd...

 

(VII)

Den sentimentale diktaren står främmande inför naturen, om man vill bestämma hållningen negativ, men närmare oändligheten från en positiv utgångspunkt – den sentimentala konsten strävar efter att gestalta det outsägliga och kan kallas det oändligas konst. Den naiva diktaren är realist och empirist, den sentimentale idealist och rationalist. Vad gör det då mig när jag ställer mig oförstående till dem båda, inte oförstående till distinktionen - bara gällande mig.

Lakonisk från förr – det outsägliga och ojämförliga i symbolen, medan allegorin framställs som entydig och lätt att översätta till vardagens språk.

 

Torkad

urlakad ven

bleksvart i sitt återsken

kvicksilvrets förgiftade bröst

vars slutna kanal bär ledans törst.

Men redan skapar brutet en annan takt

djupt nere i de mörkröda gångarnas schakt

flyter källorna som du redan trodde sinat

och rosorna som aldrig förtvinat

där ur den böjda rosens tagg

droppen till sin egen dagg

följd av en rinnande tår

ögats läkande

skapelsesår.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 09 juni, 2010

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 05 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.