Partiale decomposizione del filosofo. Bild: Gioia Futura

Filosofi og ideologi

Noen yrker framstilles for oss som særdeles farlige, og som forlanger særskilte egenskaper av den enkelte rolleinnehaver. Eksempler på dette er arbeid som brannslukker, politi, soldat eller flyger. ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 mars, 2015
Agora - filosofiska essäer

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | 13 maj, 2017
Gästkrönikör

Sidenvägen

Bukharajudar i Sidenvägens knutpunkt

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 16 oktober, 2015
Resereportage

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 1 av 4)

Som flanör och vandrare ser jag världen ur ett krasst drömsperspektiv. Jag noterar omgivningarna, men lever i dikten. Jag njuter dofterna, men katalogiserar dem systematiskt för att frysa tiden i ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2017
Stefan Whilde

Fredrik Sixtensson. Den lilla fågeln



Fredrik SixtenssonFredrik Sixtensson - fil kand i grekiska, med rötter i Småland.

Gör skönlitterära försök att omsätta en kär, passiv hobby till en fruktsam aktiv.

Skriver ett idéhistoriskt inriktat examensarbete om självmord hos grekerna. 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den lilla fågeln

 

När jag en dag befann mig på hemväg från stadens bibliotek, där jag under dagen bedrivit halvhjärtade studier, fick jag syn på en liten fågelunge som låg framför mig på cykelbanan. Fastän den på håll såg ut som vilken död fågel som helst, märkte jag när jag kom närmare att det lilla bröstet hävdes upp och ner, fort, men nästan helt omärkligt. Antagligen hade den fallit ur boet jag skymtade i trädet ovan. Jag stannade upp och rörde vid den lätt med min ena fot. Med stor möda reste den sig upp, men efter ett enda steg svek fötterna. Den föll på sidan, och bröstet hävdes allt kraftigare.

Utlämnad som den var åt omvärldens väl- eller illvilja väckte den mitt medlidande, som låg begravet någonstans inom mig. Jag lyfte upp den i min hand. Mellan fingrarna kände jag hur dess hjärta skenade, hur dess fastklamrande vid livet krävde alla krafter i anspråk, så att inga fanns kvar för att värja sig mot min ovälkomna beröring. Jag höll den alldeles stilla och hyssjade den försiktigt. Hjärtat fortsatte att skena - kanske av rädsla nu? Jag lade den på en stenmur, som löpte alldeles intill cykelvägen, gjorde den en bädd av gräs och kvistar, och gick sedan hemåt med en märklig känsla i själen.

Dagen därpå passerade jag stenmuren igen. Fågeln låg i samma ställning som jag hade funnit den i, men nu vilade bröstet alldeles stilla. Hur länge kunde den ha levt efter att jag gick? En halvtimme, en timme? Halvt i skräck, halvt i andakt stod jag inför den, och gick först när jag inte längre kunde spjärna emot känslorna som vällde upp i mig. Jag gav mig av som i flykt, bort från allvaret, och tog itu med resten av min dag. Vardagssysslorna och rutinerna fick mig för en stund på andra tankar, men på vägen hem kom jag att tänka på fågeln igen, och den kittlande nyfikenheten tog överhanden.

Så stod jag för tredje gången inför fågeln. Mina faderliga känslor slog över i illamående och äckel: där ögat tidigare hade suttit var nu myror, som åt sig längre och längre in i huvudet. Bland fjädrarna syntes små blodiga, röda sår, som några maskliknande djur badade i, alltmedan flugorna slogs om att sörpla i sig den halvsmälta, brunaktiga sörjan som rann ur anus. Det var motbjudande. Ilskan vällde upp inom mig utan att den gick att hejda. Jag sparkade till den lilla fågeln så att flugorna och maskarna yrde, vände sedan på klacken och sprang hem och kastade mig på sängen och försökte sova, men tankarna rusade i huvudet.

Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, och blev kvar där i flera dagar. När jag till slut kunde övervinna mig själv och lämna sängen, var det inte för att jag mådde bättre på något vis. Det var för att den molande stressen av några dagars sysslolöshet blev för stor. Jag tvingade mig upp, tvättade mig pliktskyldigt och gick hemifrån. Ute var tyst och vindstilla, men i känslolivet blåste det upp till stormar som inte visste att bedarra.

När jag på håll såg stenmuren där fågeln låg död började ångesten sjuda i mig. Jag kände hur liksom torra svettpärlor trängde fram ur pannan, hur synfältet smalnade av, hur jag började höra nästan varje ljud runtomkring mig mycket klarare, som om jag var på jakt och vittrade byte. Märkligt nog bröt ångesten inte min gång - tvärtom eldade den på stegen i allt högre takt ju närmre muren jag kom, och med detta kom svindeln och yrseln. Fastän jag borde gå runt fågeln, var det som om jag njöt av att plåga mig själv, och därför tvingade mig själv att styra stegen rakt mot djuret.

Fågeln låg kvar, men var helt förändrad. Djuren hade ätit av fågeln ända ner till benen. Inga blodröda sår, inga maskar fanns kvar; inte heller flugorna och avföringen. Det som återstod av fågeln var liksom renskrapat och naket, som om den hade klätt av sig en livets aftondräkt som sytts av kött och senor. Min andning lugnade ner sig, mitt hjärta saktade in. Långsamt kom saliven tillbaka i min knastertorra mun. Jag kände inte längre något äckel, men inte heller någon sorg. Jag kände inget annat än ett långsamt tilltagande lugn. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Jag lyfte på foten, satte sulan mot djuret och krossade de spröda små benen, den lilla svaga näbben och vingarna, som aldrig hade prövats. Jag tryckte och gned en lång tid, och kände hur underlaget blev jämnare och jämnare. När jag till slut lyfte på hälen fanns det inget kvar av fågeln, annat än ett mjöl liknande vitt stoft. Jag stod ett tag och besåg hur vindpustarna skingrade allt som var kvar av djuret, som för en stund hade tagit mina känslor i våldsamt anspråk. Min andning var stadig, pulsen kontrollerad. Jag vände mig om och började ånyo promenaden mot biblioteket, med lättare steg än på länge.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | Utopiska geografier | 19 december, 2011

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2011

Bild Guido Zeccola

Din Kropp är mitt Land

En dikt av Guido Zeccola

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 19 november, 2016

Francis Scott Key Fitzgerald efter 70 år

Den 21 december 2010 är det sjuttio år sedan jazzålderns författare F. Scott Fitzgerald avled.  Därmed blir hans verk enligt gällande svensk lag fritt för publicering av vem det vara ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2010

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Första stenen är kastad i Estland

   Första stenen är kastad i Estland I Östeuropa har religiösa och nationalistiska rörelser gjort livet surt för den icke-heterosexuella befolkningen. Våld och uttalanden från stater om det icke-naturliga i homosexualitet är inget ...

Av: Kristofer Andersson | Reportage om politik & samhälle | 29 september, 2006

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.