Adam Zagajewski – kronprinsen inom den polska poesin

Den polska kulturen i allmänhet (poesin, epiken, dramatiken, musiken, vetenskapen osv.) är, och har mycket länge varit, enastående vital. Inom litteraturen räcker det med att nämna några få: Czeslaw Milosz ...

Av: Carsten Palmer Schale | 25 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | 05 januari, 2007
Litteraturens porträtt

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | 19 december, 2011
Utopiska geografier

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | 27 november, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Fredrik Sixtensson. Den lilla fågeln



Fredrik SixtenssonFredrik Sixtensson - fil kand i grekiska, med rötter i Småland.

Gör skönlitterära försök att omsätta en kär, passiv hobby till en fruktsam aktiv.

Skriver ett idéhistoriskt inriktat examensarbete om självmord hos grekerna. 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den lilla fågeln

 

När jag en dag befann mig på hemväg från stadens bibliotek, där jag under dagen bedrivit halvhjärtade studier, fick jag syn på en liten fågelunge som låg framför mig på cykelbanan. Fastän den på håll såg ut som vilken död fågel som helst, märkte jag när jag kom närmare att det lilla bröstet hävdes upp och ner, fort, men nästan helt omärkligt. Antagligen hade den fallit ur boet jag skymtade i trädet ovan. Jag stannade upp och rörde vid den lätt med min ena fot. Med stor möda reste den sig upp, men efter ett enda steg svek fötterna. Den föll på sidan, och bröstet hävdes allt kraftigare.

Utlämnad som den var åt omvärldens väl- eller illvilja väckte den mitt medlidande, som låg begravet någonstans inom mig. Jag lyfte upp den i min hand. Mellan fingrarna kände jag hur dess hjärta skenade, hur dess fastklamrande vid livet krävde alla krafter i anspråk, så att inga fanns kvar för att värja sig mot min ovälkomna beröring. Jag höll den alldeles stilla och hyssjade den försiktigt. Hjärtat fortsatte att skena - kanske av rädsla nu? Jag lade den på en stenmur, som löpte alldeles intill cykelvägen, gjorde den en bädd av gräs och kvistar, och gick sedan hemåt med en märklig känsla i själen.

Dagen därpå passerade jag stenmuren igen. Fågeln låg i samma ställning som jag hade funnit den i, men nu vilade bröstet alldeles stilla. Hur länge kunde den ha levt efter att jag gick? En halvtimme, en timme? Halvt i skräck, halvt i andakt stod jag inför den, och gick först när jag inte längre kunde spjärna emot känslorna som vällde upp i mig. Jag gav mig av som i flykt, bort från allvaret, och tog itu med resten av min dag. Vardagssysslorna och rutinerna fick mig för en stund på andra tankar, men på vägen hem kom jag att tänka på fågeln igen, och den kittlande nyfikenheten tog överhanden.

Så stod jag för tredje gången inför fågeln. Mina faderliga känslor slog över i illamående och äckel: där ögat tidigare hade suttit var nu myror, som åt sig längre och längre in i huvudet. Bland fjädrarna syntes små blodiga, röda sår, som några maskliknande djur badade i, alltmedan flugorna slogs om att sörpla i sig den halvsmälta, brunaktiga sörjan som rann ur anus. Det var motbjudande. Ilskan vällde upp inom mig utan att den gick att hejda. Jag sparkade till den lilla fågeln så att flugorna och maskarna yrde, vände sedan på klacken och sprang hem och kastade mig på sängen och försökte sova, men tankarna rusade i huvudet.

Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, och blev kvar där i flera dagar. När jag till slut kunde övervinna mig själv och lämna sängen, var det inte för att jag mådde bättre på något vis. Det var för att den molande stressen av några dagars sysslolöshet blev för stor. Jag tvingade mig upp, tvättade mig pliktskyldigt och gick hemifrån. Ute var tyst och vindstilla, men i känslolivet blåste det upp till stormar som inte visste att bedarra.

När jag på håll såg stenmuren där fågeln låg död började ångesten sjuda i mig. Jag kände hur liksom torra svettpärlor trängde fram ur pannan, hur synfältet smalnade av, hur jag började höra nästan varje ljud runtomkring mig mycket klarare, som om jag var på jakt och vittrade byte. Märkligt nog bröt ångesten inte min gång - tvärtom eldade den på stegen i allt högre takt ju närmre muren jag kom, och med detta kom svindeln och yrseln. Fastän jag borde gå runt fågeln, var det som om jag njöt av att plåga mig själv, och därför tvingade mig själv att styra stegen rakt mot djuret.

Fågeln låg kvar, men var helt förändrad. Djuren hade ätit av fågeln ända ner till benen. Inga blodröda sår, inga maskar fanns kvar; inte heller flugorna och avföringen. Det som återstod av fågeln var liksom renskrapat och naket, som om den hade klätt av sig en livets aftondräkt som sytts av kött och senor. Min andning lugnade ner sig, mitt hjärta saktade in. Långsamt kom saliven tillbaka i min knastertorra mun. Jag kände inte längre något äckel, men inte heller någon sorg. Jag kände inget annat än ett långsamt tilltagande lugn. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Jag lyfte på foten, satte sulan mot djuret och krossade de spröda små benen, den lilla svaga näbben och vingarna, som aldrig hade prövats. Jag tryckte och gned en lång tid, och kände hur underlaget blev jämnare och jämnare. När jag till slut lyfte på hälen fanns det inget kvar av fågeln, annat än ett mjöl liknande vitt stoft. Jag stod ett tag och besåg hur vindpustarna skingrade allt som var kvar av djuret, som för en stund hade tagit mina känslor i våldsamt anspråk. Min andning var stadig, pulsen kontrollerad. Jag vände mig om och började ånyo promenaden mot biblioteket, med lättare steg än på länge.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tid, liv og virkelighetstydninger

I «Refleksjoner om identiteten til eksisterende (foreliggende) identiteter» tar jeg opp følgende ting av aporetisk art: At eksisterende entiteter forandrer seg over tid og at eksisteremde entiteter har en tendens ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 november, 2010

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Richard Strauss - en tjuvaktig skata?

  Ariadne (Zerbinetta). Foto: Bettina Stoess/Deutsche oper Berlin Deutsche Oper i Berlin har under januari och februari frossat i Richard Strauss. Fem av hans operor har snurrat runt på repertoaren - "Salome ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 03 mars, 2009

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Närkontakt av tredje graden 

Av förekommen anledning bjuder vi på Vladimir Oravskys och Olle Ekstrands mästerliga filmanalys av Steven Spielbergs UFO-klassiker:   Konstnärens vilja att solidarisera sig med den tekniska vetenskapliga förändringsprocess som äger rum i ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 11 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.