Marocko del II Värt att veta på väg till Essaouira

Vi befinner oss på en dagsresa från Marrakech till Essaouira i en bekväm turistbuss med medföljande guide, som livligt berättar och kommenterar det vi ser på franska och engelska. På ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 03 februari, 2011
Resereportage

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | 27 juli, 2010
Essäer

Hebriana Alainentalo. Tre dikter

Världen ropar efter dig Du är dess mötesplats intill jordens gråt.   Gruvorna, dessa öppna sår, vi förblöder   Jordens barn ser storögda på   maskinerna som kommit   för att frälsa oss?   Trumman ljuder   rytmerna är urgamla,    De fyller mig, och dig?   med kraft

Av: Hebriana Alainentalo | 14 september, 2014
Utopiska geografier

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Fredrik Sixtensson. Den lilla fågeln



Fredrik SixtenssonFredrik Sixtensson - fil kand i grekiska, med rötter i Småland.

Gör skönlitterära försök att omsätta en kär, passiv hobby till en fruktsam aktiv.

Skriver ett idéhistoriskt inriktat examensarbete om självmord hos grekerna. 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den lilla fågeln

 

När jag en dag befann mig på hemväg från stadens bibliotek, där jag under dagen bedrivit halvhjärtade studier, fick jag syn på en liten fågelunge som låg framför mig på cykelbanan. Fastän den på håll såg ut som vilken död fågel som helst, märkte jag när jag kom närmare att det lilla bröstet hävdes upp och ner, fort, men nästan helt omärkligt. Antagligen hade den fallit ur boet jag skymtade i trädet ovan. Jag stannade upp och rörde vid den lätt med min ena fot. Med stor möda reste den sig upp, men efter ett enda steg svek fötterna. Den föll på sidan, och bröstet hävdes allt kraftigare.

Utlämnad som den var åt omvärldens väl- eller illvilja väckte den mitt medlidande, som låg begravet någonstans inom mig. Jag lyfte upp den i min hand. Mellan fingrarna kände jag hur dess hjärta skenade, hur dess fastklamrande vid livet krävde alla krafter i anspråk, så att inga fanns kvar för att värja sig mot min ovälkomna beröring. Jag höll den alldeles stilla och hyssjade den försiktigt. Hjärtat fortsatte att skena - kanske av rädsla nu? Jag lade den på en stenmur, som löpte alldeles intill cykelvägen, gjorde den en bädd av gräs och kvistar, och gick sedan hemåt med en märklig känsla i själen.

Dagen därpå passerade jag stenmuren igen. Fågeln låg i samma ställning som jag hade funnit den i, men nu vilade bröstet alldeles stilla. Hur länge kunde den ha levt efter att jag gick? En halvtimme, en timme? Halvt i skräck, halvt i andakt stod jag inför den, och gick först när jag inte längre kunde spjärna emot känslorna som vällde upp i mig. Jag gav mig av som i flykt, bort från allvaret, och tog itu med resten av min dag. Vardagssysslorna och rutinerna fick mig för en stund på andra tankar, men på vägen hem kom jag att tänka på fågeln igen, och den kittlande nyfikenheten tog överhanden.

Så stod jag för tredje gången inför fågeln. Mina faderliga känslor slog över i illamående och äckel: där ögat tidigare hade suttit var nu myror, som åt sig längre och längre in i huvudet. Bland fjädrarna syntes små blodiga, röda sår, som några maskliknande djur badade i, alltmedan flugorna slogs om att sörpla i sig den halvsmälta, brunaktiga sörjan som rann ur anus. Det var motbjudande. Ilskan vällde upp inom mig utan att den gick att hejda. Jag sparkade till den lilla fågeln så att flugorna och maskarna yrde, vände sedan på klacken och sprang hem och kastade mig på sängen och försökte sova, men tankarna rusade i huvudet.

Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, och blev kvar där i flera dagar. När jag till slut kunde övervinna mig själv och lämna sängen, var det inte för att jag mådde bättre på något vis. Det var för att den molande stressen av några dagars sysslolöshet blev för stor. Jag tvingade mig upp, tvättade mig pliktskyldigt och gick hemifrån. Ute var tyst och vindstilla, men i känslolivet blåste det upp till stormar som inte visste att bedarra.

När jag på håll såg stenmuren där fågeln låg död började ångesten sjuda i mig. Jag kände hur liksom torra svettpärlor trängde fram ur pannan, hur synfältet smalnade av, hur jag började höra nästan varje ljud runtomkring mig mycket klarare, som om jag var på jakt och vittrade byte. Märkligt nog bröt ångesten inte min gång - tvärtom eldade den på stegen i allt högre takt ju närmre muren jag kom, och med detta kom svindeln och yrseln. Fastän jag borde gå runt fågeln, var det som om jag njöt av att plåga mig själv, och därför tvingade mig själv att styra stegen rakt mot djuret.

Fågeln låg kvar, men var helt förändrad. Djuren hade ätit av fågeln ända ner till benen. Inga blodröda sår, inga maskar fanns kvar; inte heller flugorna och avföringen. Det som återstod av fågeln var liksom renskrapat och naket, som om den hade klätt av sig en livets aftondräkt som sytts av kött och senor. Min andning lugnade ner sig, mitt hjärta saktade in. Långsamt kom saliven tillbaka i min knastertorra mun. Jag kände inte längre något äckel, men inte heller någon sorg. Jag kände inget annat än ett långsamt tilltagande lugn. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Jag lyfte på foten, satte sulan mot djuret och krossade de spröda små benen, den lilla svaga näbben och vingarna, som aldrig hade prövats. Jag tryckte och gned en lång tid, och kände hur underlaget blev jämnare och jämnare. När jag till slut lyfte på hälen fanns det inget kvar av fågeln, annat än ett mjöl liknande vitt stoft. Jag stod ett tag och besåg hur vindpustarna skingrade allt som var kvar av djuret, som för en stund hade tagit mina känslor i våldsamt anspråk. Min andning var stadig, pulsen kontrollerad. Jag vände mig om och började ånyo promenaden mot biblioteket, med lättare steg än på länge.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fragment av surrogatpyret VII

Fragment av surrogatpyret VII Ja dinse tjasande mot Lottahemmanet å va snart i hälarna på morfar, som vappe å hypple framför mä i de overkliga strålkastarjuset, som gjorde de lätt å ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 13 november, 2007

Svampens uppgift är att befria världen från gammalt skräp

Det har skrivits en del om och av John Milton Cage Jr. (1912-1992). Så till den milda grad att jag i egenskap av både tonsättare och skribent instinktivt vill undvika ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 07 oktober, 2012

Nobody There

Jag var ungefär 7 år gammal, när min familj lämnade vårt gamla hus på landet för en lägenhet strax utanför staden. Det var ett helt nybyggt område med många familjer och massor ...

Av: Nadia Scapoli | Allmänna reportage | 15 april, 2013

Aniara. Premiäruppsättningen på Kungliga Operan 1959. Dekor av Sven Erixson.

Finkulturell tyckarfest

Bod Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur och finkulturens beskäftiga tyckarhyenor har genast kastat sig över detta tilltag. En kritiker klagar över att akademin inte gett priset till en smal ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 14 oktober, 2016

Individ-perspektiv, genus-perspektiv, klass-perspektiv

Jag föddes med ett individ-perspektiv och har behållit det perspektivet genom åren. Det betyder att jag alltid varit välkomnande och accepterande mot mina medmänniskor. Jag har aldrig avvisat någon på ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 04 mars, 2013

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

Goldschmied & Chiari, Where Are We Going to Dance Tonight?

Den bortstädade konsten

Då och då kan man i tidningen läsa om en nitisk städare som har städat bort dyrbar konst på ett konstgalleri eftersom det såg ut som skräp. Den 26 oktober ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 december, 2015

Inget Namn

  Hebriana H. Bebådelse   Två rader ner och början är inom synhåll kom alla armar som ska bära bära allt som stavas kall grogrund inom raden det är ryggraden som ...

Av: Författare: dikten | Utopiska geografier | 16 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts