Stortorget I Krakow foto Thomas Wihlman

Krakow, Sverige och kulturen

Någon gång, i någon tid, kanske flera gånger och vid flera perioder av mitt liv, har jag drömt om att åka till Krakow. Jag har sett bilder från Rynek Glowny ...

Av: Thomas Wihlman | 30 juni, 2016
Resereportage

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 6.

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 14 maj, 2017
Utopiska geografier

Festivalsommaren 2009, del 4; Skägg, monotoni och klassiker

"I was crawling through a festival way out west" Orden är Joe Strummers och är bland de sista han sjöng. En fantastisk låt, men ingen framtidsspådom. Vill du se folk som ...

Av: Rasmus Thedin | 24 augusti, 2009
Kulturreportage

Sveriges Patti Smith tillbaka med ny platta

2008 debuterade hon med "Stina och Kärleken". Sveriges Patti Smith skrev Dagens Nyheter. Nu är uppföljaren här: "Stina" kort och gott. - Nu väntar jag bara att få komma ut ...

Av: Johan Svensson | 14 oktober, 2010
Musikens porträtt

Fredrik Sixtensson. Den lilla fågeln



Fredrik SixtenssonFredrik Sixtensson - fil kand i grekiska, med rötter i Småland.

Gör skönlitterära försök att omsätta en kär, passiv hobby till en fruktsam aktiv.

Skriver ett idéhistoriskt inriktat examensarbete om självmord hos grekerna. 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den lilla fågeln

 

När jag en dag befann mig på hemväg från stadens bibliotek, där jag under dagen bedrivit halvhjärtade studier, fick jag syn på en liten fågelunge som låg framför mig på cykelbanan. Fastän den på håll såg ut som vilken död fågel som helst, märkte jag när jag kom närmare att det lilla bröstet hävdes upp och ner, fort, men nästan helt omärkligt. Antagligen hade den fallit ur boet jag skymtade i trädet ovan. Jag stannade upp och rörde vid den lätt med min ena fot. Med stor möda reste den sig upp, men efter ett enda steg svek fötterna. Den föll på sidan, och bröstet hävdes allt kraftigare.

Utlämnad som den var åt omvärldens väl- eller illvilja väckte den mitt medlidande, som låg begravet någonstans inom mig. Jag lyfte upp den i min hand. Mellan fingrarna kände jag hur dess hjärta skenade, hur dess fastklamrande vid livet krävde alla krafter i anspråk, så att inga fanns kvar för att värja sig mot min ovälkomna beröring. Jag höll den alldeles stilla och hyssjade den försiktigt. Hjärtat fortsatte att skena - kanske av rädsla nu? Jag lade den på en stenmur, som löpte alldeles intill cykelvägen, gjorde den en bädd av gräs och kvistar, och gick sedan hemåt med en märklig känsla i själen.

Dagen därpå passerade jag stenmuren igen. Fågeln låg i samma ställning som jag hade funnit den i, men nu vilade bröstet alldeles stilla. Hur länge kunde den ha levt efter att jag gick? En halvtimme, en timme? Halvt i skräck, halvt i andakt stod jag inför den, och gick först när jag inte längre kunde spjärna emot känslorna som vällde upp i mig. Jag gav mig av som i flykt, bort från allvaret, och tog itu med resten av min dag. Vardagssysslorna och rutinerna fick mig för en stund på andra tankar, men på vägen hem kom jag att tänka på fågeln igen, och den kittlande nyfikenheten tog överhanden.

Så stod jag för tredje gången inför fågeln. Mina faderliga känslor slog över i illamående och äckel: där ögat tidigare hade suttit var nu myror, som åt sig längre och längre in i huvudet. Bland fjädrarna syntes små blodiga, röda sår, som några maskliknande djur badade i, alltmedan flugorna slogs om att sörpla i sig den halvsmälta, brunaktiga sörjan som rann ur anus. Det var motbjudande. Ilskan vällde upp inom mig utan att den gick att hejda. Jag sparkade till den lilla fågeln så att flugorna och maskarna yrde, vände sedan på klacken och sprang hem och kastade mig på sängen och försökte sova, men tankarna rusade i huvudet.

Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, och blev kvar där i flera dagar. När jag till slut kunde övervinna mig själv och lämna sängen, var det inte för att jag mådde bättre på något vis. Det var för att den molande stressen av några dagars sysslolöshet blev för stor. Jag tvingade mig upp, tvättade mig pliktskyldigt och gick hemifrån. Ute var tyst och vindstilla, men i känslolivet blåste det upp till stormar som inte visste att bedarra.

När jag på håll såg stenmuren där fågeln låg död började ångesten sjuda i mig. Jag kände hur liksom torra svettpärlor trängde fram ur pannan, hur synfältet smalnade av, hur jag började höra nästan varje ljud runtomkring mig mycket klarare, som om jag var på jakt och vittrade byte. Märkligt nog bröt ångesten inte min gång - tvärtom eldade den på stegen i allt högre takt ju närmre muren jag kom, och med detta kom svindeln och yrseln. Fastän jag borde gå runt fågeln, var det som om jag njöt av att plåga mig själv, och därför tvingade mig själv att styra stegen rakt mot djuret.

Fågeln låg kvar, men var helt förändrad. Djuren hade ätit av fågeln ända ner till benen. Inga blodröda sår, inga maskar fanns kvar; inte heller flugorna och avföringen. Det som återstod av fågeln var liksom renskrapat och naket, som om den hade klätt av sig en livets aftondräkt som sytts av kött och senor. Min andning lugnade ner sig, mitt hjärta saktade in. Långsamt kom saliven tillbaka i min knastertorra mun. Jag kände inte längre något äckel, men inte heller någon sorg. Jag kände inget annat än ett långsamt tilltagande lugn. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Jag lyfte på foten, satte sulan mot djuret och krossade de spröda små benen, den lilla svaga näbben och vingarna, som aldrig hade prövats. Jag tryckte och gned en lång tid, och kände hur underlaget blev jämnare och jämnare. När jag till slut lyfte på hälen fanns det inget kvar av fågeln, annat än ett mjöl liknande vitt stoft. Jag stod ett tag och besåg hur vindpustarna skingrade allt som var kvar av djuret, som för en stund hade tagit mina känslor i våldsamt anspråk. Min andning var stadig, pulsen kontrollerad. Jag vände mig om och började ånyo promenaden mot biblioteket, med lättare steg än på länge.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
CMM layout room machinery. Foto: Wikimedia/HAER

Maskinen

I parken leker några barn. De hoppar, viftar med armarna som om de vore väderkvarnar och jag hör hur de skrattar.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 29 april, 2015

Marsianer, muslimer, moskéer

Har marsianer, muslimer och moskéer någonting gemensamt? Ja, en liten stad utanför London vid namn Woking. I science fictionromanen Världarnas krig av H G Wells invaderar marsianerna jorden. Den första ...

Av: Mohamed Omar | Essäer | 24 januari, 2013

Sofia Karlsson – Det är det jag tänker på

Sofia Karlsson – Jag har fyllt dagbok efter dagbok med vardagsupplevelser, tankar, citat och dikter. Sådant som har berört mig på ett eller annat sätt har fått ta plats i ...

Av: Sofia Karlsson | Utopiska geografier | 13 augusti, 2012

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | Gästkrönikör | 08 december, 2014

Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 juli, 2010

Menneskeliv

Innledning Det gis ulike tilnærminger til ‘menneskeliv’. Én av disse tilnærminger er at ved hjelp av spørreordet hvor hen blir vi ført til verden, i den forstand at å være menneske ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 januari, 2014

Conrad Rooks: "Jag ville egentligen bli poet"

I slutet av år 2000 befann jag mig i Pattaya i Thailand och det kändes riktigt, riktigt bra. Nej, jag var inte där för att sexturista utan för att möta ...

Av: Carl Abrahamsson | Filmens porträtt | 11 januari, 2011

Kort kring Robert Kirkland och zombiens mänsklighet

Kirkman, et alia, spelar all genre historisk och samtida lika – den förlegade institutionen hänger fortfarande med oss – och låter berättelsen dem emellan byta intertext, uttryck vid behov. Formen ...

Av: Freke Räihä | Essäer om litteratur & böcker | 19 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts