Tvärs över sommaren

I Tvärs över sommaren står det en tom gungstol men ingen vill gunga, alla vill sjunga Alla vill gå utför kärrvägen, ner mot sjön för att där - unisont - bjuda tystnaden  Så är det inte ...

Av: Bengt Berg | 21 september, 2009
Utopiska geografier

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | 07 juni, 2015
Kulturreportage

Den ständiga polariteten mellan konstruktion och emotion

En beskrivning av platsen som den nutida konstmusiken får i Finland skulle kräva ett utrymme som egentligen inte är möjlig. Det är därför som Stefan Thorsson koncentrerar sig på den ...

Av: Stefan Thorsson | 08 februari, 2012
Essäer om musik

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 Maj, 2014
Gästkrönikör

Fredrik Sixtensson. Den lilla fågeln



Fredrik SixtenssonFredrik Sixtensson - fil kand i grekiska, med rötter i Småland.

Gör skönlitterära försök att omsätta en kär, passiv hobby till en fruktsam aktiv.

Skriver ett idéhistoriskt inriktat examensarbete om självmord hos grekerna. 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den lilla fågeln

 

När jag en dag befann mig på hemväg från stadens bibliotek, där jag under dagen bedrivit halvhjärtade studier, fick jag syn på en liten fågelunge som låg framför mig på cykelbanan. Fastän den på håll såg ut som vilken död fågel som helst, märkte jag när jag kom närmare att det lilla bröstet hävdes upp och ner, fort, men nästan helt omärkligt. Antagligen hade den fallit ur boet jag skymtade i trädet ovan. Jag stannade upp och rörde vid den lätt med min ena fot. Med stor möda reste den sig upp, men efter ett enda steg svek fötterna. Den föll på sidan, och bröstet hävdes allt kraftigare.

Utlämnad som den var åt omvärldens väl- eller illvilja väckte den mitt medlidande, som låg begravet någonstans inom mig. Jag lyfte upp den i min hand. Mellan fingrarna kände jag hur dess hjärta skenade, hur dess fastklamrande vid livet krävde alla krafter i anspråk, så att inga fanns kvar för att värja sig mot min ovälkomna beröring. Jag höll den alldeles stilla och hyssjade den försiktigt. Hjärtat fortsatte att skena - kanske av rädsla nu? Jag lade den på en stenmur, som löpte alldeles intill cykelvägen, gjorde den en bädd av gräs och kvistar, och gick sedan hemåt med en märklig känsla i själen.

Dagen därpå passerade jag stenmuren igen. Fågeln låg i samma ställning som jag hade funnit den i, men nu vilade bröstet alldeles stilla. Hur länge kunde den ha levt efter att jag gick? En halvtimme, en timme? Halvt i skräck, halvt i andakt stod jag inför den, och gick först när jag inte längre kunde spjärna emot känslorna som vällde upp i mig. Jag gav mig av som i flykt, bort från allvaret, och tog itu med resten av min dag. Vardagssysslorna och rutinerna fick mig för en stund på andra tankar, men på vägen hem kom jag att tänka på fågeln igen, och den kittlande nyfikenheten tog överhanden.

Så stod jag för tredje gången inför fågeln. Mina faderliga känslor slog över i illamående och äckel: där ögat tidigare hade suttit var nu myror, som åt sig längre och längre in i huvudet. Bland fjädrarna syntes små blodiga, röda sår, som några maskliknande djur badade i, alltmedan flugorna slogs om att sörpla i sig den halvsmälta, brunaktiga sörjan som rann ur anus. Det var motbjudande. Ilskan vällde upp inom mig utan att den gick att hejda. Jag sparkade till den lilla fågeln så att flugorna och maskarna yrde, vände sedan på klacken och sprang hem och kastade mig på sängen och försökte sova, men tankarna rusade i huvudet.

Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, och blev kvar där i flera dagar. När jag till slut kunde övervinna mig själv och lämna sängen, var det inte för att jag mådde bättre på något vis. Det var för att den molande stressen av några dagars sysslolöshet blev för stor. Jag tvingade mig upp, tvättade mig pliktskyldigt och gick hemifrån. Ute var tyst och vindstilla, men i känslolivet blåste det upp till stormar som inte visste att bedarra.

När jag på håll såg stenmuren där fågeln låg död började ångesten sjuda i mig. Jag kände hur liksom torra svettpärlor trängde fram ur pannan, hur synfältet smalnade av, hur jag började höra nästan varje ljud runtomkring mig mycket klarare, som om jag var på jakt och vittrade byte. Märkligt nog bröt ångesten inte min gång - tvärtom eldade den på stegen i allt högre takt ju närmre muren jag kom, och med detta kom svindeln och yrseln. Fastän jag borde gå runt fågeln, var det som om jag njöt av att plåga mig själv, och därför tvingade mig själv att styra stegen rakt mot djuret.

Fågeln låg kvar, men var helt förändrad. Djuren hade ätit av fågeln ända ner till benen. Inga blodröda sår, inga maskar fanns kvar; inte heller flugorna och avföringen. Det som återstod av fågeln var liksom renskrapat och naket, som om den hade klätt av sig en livets aftondräkt som sytts av kött och senor. Min andning lugnade ner sig, mitt hjärta saktade in. Långsamt kom saliven tillbaka i min knastertorra mun. Jag kände inte längre något äckel, men inte heller någon sorg. Jag kände inget annat än ett långsamt tilltagande lugn. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Jag lyfte på foten, satte sulan mot djuret och krossade de spröda små benen, den lilla svaga näbben och vingarna, som aldrig hade prövats. Jag tryckte och gned en lång tid, och kände hur underlaget blev jämnare och jämnare. När jag till slut lyfte på hälen fanns det inget kvar av fågeln, annat än ett mjöl liknande vitt stoft. Jag stod ett tag och besåg hur vindpustarna skingrade allt som var kvar av djuret, som för en stund hade tagit mina känslor i våldsamt anspråk. Min andning var stadig, pulsen kontrollerad. Jag vände mig om och började ånyo promenaden mot biblioteket, med lättare steg än på länge.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Djurparken

Illustration: Ida Thunström Djurparken Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år ...

Av: J. Bernlef | Utopiska geografier | 09 oktober, 2007

Pearl Harbor - Den andra vågskålen

Morgonen till den 7 december 1941 attackerade den kejserliga japanska flottan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Oahu med bland annat 414 stridsflygplan och 28 ubåtar. Operationen resulterade i att ...

Av: Sven André | Reportage om politik & samhälle | 07 december, 2011

L som i lära sig köra bil. Intervju med Babis Makridis

Det är inte okänt att det grekiska samhället befinner sig en mycket allvarlig kris, men det finns en samhällssektor som har en fantastisk blomstring. Det är filmindustrin. ”Dogtooth” av Giorgos ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 november, 2012

Postemmakrönika 3. Rasthållplat III

ALdrig heller dem rasthållhållhållplatskvar III förutan på väg dit (till ställe egentligt) ledigt med utan oppfart istället av avtag som i föregående i stället, nog sjunga sin poetiska visa på ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2010

Kierkegaard och romantiken

Sören Kierkegaard brukar kallas existentialismens fader. Den 5:e maj skulle han ha fyllt 196 år. Som en hyllning till honom publicerar vi  en  essä kring Kierkegaards filosofiska gärning. Ingmar Simonsson ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 05 Maj, 2009

Brofäste vid Pont Alexandre III i Paris. Foto Carlo Delgado CC BY-SA 3.0

C. G. Bjurström – översättare, introduktör och kulturförmedlare

I en tidigare artikel i ”Tidningen Kulturen” (”Vad får svenskar att läsa fransk litteratur?”, augusti 2015) har jag berört Carl Gustaf Bjurströms (1919-2001) avgörande betydelse som förmedlare och översättare av ...

Av: Elisabeth Tegelberg | Litteraturens porträtt | 26 januari, 2016

Malin Bergman Gardskär

Den kränkta högern

I sekvensen från den tecknade filmen om Robin Hood som varje år visas i teveprogrammet "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul", kan vi se hur den legendariska stråtrövaren ...

Av: Tidningen Kulturen | Gästkrönikör | 02 oktober, 2015

Johan Angergård - mångsysslare i indiesvängen

Det finns bara två drömyrken för de som älskar musik. Det ena bör ändå vara musiker. Rätt logiskt. Det andra måste vara att driva ett eget skivbolag. Att enbart få ...

Av: Joakim Skoglund | Musikens porträtt | 04 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.