Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

C. J. E. En novell



Vid själslivets marginaler

bild Hebriana AlainentaloHöststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet kolorerade, noveller. Kyrkklockornas dova sång skulle ha passat en symfoni av Sibelius, den vemodiga klangen gifte sig med stämningen. Självmordet låg i luften: Die Wiederzauberung der Welt.

En ökänd, halvt otillåten, håla på Sysslomansgatan hade blivit det etablissemang vi frekventerade. Vänkretsen satt stilla, försjunken i tankar – nej, tankar är ett för svagt, otillräckligt, för litet klingande ord; vad vi upplevde var urgrundsdjupa himmelsvisioner, jämrande helvetessyner – och esoteriska samtal, sublima i all sin brist på publikfrieri. Alldeles nyss hade vi börjat diskutera ett problem i den buddhistiska teologin. En synnerligen bildad man i sällskapet var tibetanolog. Han försökte under ivriga handrörelser förklara varför vår uppfattning att den buddhistiska tron blott var en nihilistisk dödskult, i själva verket var ett missförstånd, färgat av västerländsk sensibilitet – kanske är upplysningstida en mer passande term? Den absoluta nollpunkt, och nog vore väl inte ens detta en adekvat beteckning, vilken utgjorde det buddhistiska nirvana vore i själva verket en apofatisk beskrivning av det absoluta varat; den buddhistiska tankeströmningen skulle alltså vara mer av en ikonoklastisk hinduism, ett desperat försök att uttrycka en advaitisk, det vill säga icke-dualistisk, ontologi utan skränande gudaväsen och bloddrypande offer.

Diskussionen rasade likt ett stormande hav. De alltför torra jordnötterna vilka införskaffats som tilltugg flög i alla kända väderstreck, ölglas vältes omkull i affekt, våra röster smälte samman i en brölande tolvtonssymfoni över vars väldiga dissonanser en Schönberg hade kunnat vara stolt. Någon ovänskap eller illvilja låg alls inte i luften. Det var ordfäktningens konst som här utövades med virtuositet; varje syntaktisk vändning måste pareras, varje historisk felaktighet påpekas, varje ofrivilligt sluddrande ses som en obönhörlig seger. Hela denna majestätiska scen, värdig Boileaus ord

“Qu’en lieu, qu’en un jour, un seul fait accompli

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tienne jusq’à la fin le théatre rempli.”

skulle precis kulminera i att nämnde tibetanolog, med all sin yrkesstolthet och kärlek till sitt ämne, försedd med en gul näsduk på huvudet, för att så gott som möjligt efterlikna en lama, med utsträckta armar metodiskt började slå ihop sina handflator – som ju seden är under teologiska disputationer i Tibets kloster.

Han höjde långsamt sin vänstra hand i den skumma lokalen och skulle just låta den falla obevekligt ned mot den högra, då plötsligt ett gällt Guten Abend avbröt hela dramats höjdpunkt; dessa två, i sig själva obetydliga, ord lyckades förgöra all mythos i det tragiska sceneriet, ja att de förmådde utplåna varje tillstymmelse till katharsis, förlösning, i detta poetiska ögonblick upplevde vi alla som en personlig skymf. Fram ur spritångorna och tobaksdimmorna trädde en manlig fröken, en petit fils à papa, känd främst för att ha tillbringat några månader vid universitetet i Krüppelkopf. Hans ämne var ockerrätt och likt en igel övade han sig i blodsugandes konst närhelst han fick möjlighet.

Vid något, eller några, tillfälle under livets gång möter vi väl alla företrädare för denna människotyp, om vilken Erasmus av Rotterdam talade, då han i sin dialog Stultitiae Laus beskrev dåtidens köpmannakast: dessa arma människor, nästan storslagna i all sin majestätiska tragik om ej denna deras ofantliga ytlighet sänkte ett löjes skimmer över dem, dessa rena karikatyrer av mänskligt själsliv vilka ”vitt och brett ljuger, smider ränker, luras, låtsas och likväl anser sig vara de främsta av alla människor av den enda anledningen att de bär gyllne ringar på fingrarna”. Den frejdade lärdomsgiganten från Rotterdam menade här, skulle man månne kunna förtydliga, en varelse som kanske borde betecknas som en slags inkarnation av uttrycket schein, nicht sein.

Under de allra flesta omständigheter kan man utan några hinder undvika dessa människosläktets illamåendeframkallande figurer; plägseden och den allmänna etikettens regelverk tillåter oss ofta att hövligt, men bestämt, undgå deras närhet. Det hela kan liknas vid hur man undviker en obehaglig doft. Man kan vid det första intrycket med lätthet stävja sina kväljningar och därmed slippa kasta upp, man kan utan dröjsmål hindra den vämjeliga doften av skämd mat genom en enkel handvändning med näsduken. Detta till trots tvingas vi stundom uthärda den allom inträngande odören av en människas ruttnande själsliv.

Då denne sällskapets nya tillskott både saknade bildning och intelligens passande han förståeligt nog sällan i våra sammanhang. Några gemensamma bekanta var dock tydligen skäl nog för att bli du och bror med oss alla. Drumlighet kan man ju ursäkta. Det var snarare hans totala avsaknad av receptivitet för humanistisk bildning som störde, ja till och med äcklade oss. Han satte sig ned innan någon hade hunnit besvara hans hälsning och började genast vidlyftigt tala om sina ovidkommande upplevelser och befängda åsikter. Vänner betraktade han på samma sätt som han, enligt egen utsago, hade betraktat glädjeflickorna i Tyskland; de senare var blott medel för hans kroppsliga onani, de förra för hans själsliga. Trohet och vänskap var för honom helt okända begrepp, likt vita fläckar på en karta.

Därtill försökte han inte ens med de mest enkla greppen skyla sin obildning. Frågade man vilka verk han föredrog i den tyska litteraturen, han som så ivrigt brukade pladdra om sina upplevelser i landet, fick man till svar, efter en längre tids iögonfallande betänketid – pannan vanställdes av allvarsamma rynkor likt ett otvättat påslakan, blicken sänktes blixtsnabbt ned till skrevet och handen lades lika varsamt som manierat om den slätrakade hakan – att den mest givande läsningen bestått i en uppsättning nyutkomna deckarromaner. Alldeles förskräckt åhörde man den förvirrade motiveringen, en salva illa reflekterat dravel som skulle få den mest ouppmärksamme litteraturstudenten på grundkursen att kallsvettas. Han förmådde inte ens tillfredsställande sammanfatta handlingen i den prisade romansviten. Det var som om han saknade ett organ.

Om man med all försiktighet och i all välmening nämnde att något av Goethes arbeten – kanske Faust eller varför inte West-Östlicher Diwan? - nog ändå var att föredraga framför detta, besvarades invändningen med en oförstående min; blicken blev plötsligt tom, ögonen liknade mer talgigt dito hos de djupfrysta laxarna på mataffärens fiskhylla och en ny, än mindre begriplig, utläggning följde. Jag försökte desperat återupptaga vårt tidigare samtalsämne. Vår vän tibetanologen hade ju inte fått möjlighet att avsluta sitt resonemang.

Men kretsens Narcissus stod oförstående inför alla antydningar om att världens centrum ej låg i hans bekräftelsebehov. En annan i sällskapet försökte istället påbörja ett samtal om Goethe och dennes stora beundran för persisk litteratur. Efter en kortare genomgång av Eric Hermelins översättningar verkade ordningen vara återställd. Nykomlingen, som alldeles tystnat under sitt hjälplösa försök att förstå utläggningen om svårigheterna i att överföra klassisk persiska till svenska, sken plötsligt upp i ett dumdrygt leende och utbrast i en lång kategorisk utläggning om varför Mellanösterns kulturliv var underlägset vårt eget.

Det är knappast vare sig nödvändigt eller ens önskvärt att återge hans ömkansvärda brandtal. Hans politiska åskådning var så historielös att han inte ens kunde skilja på så grundläggande begrepp som Shia och Sunni; koranen menade han var skriven på trettonhundratalet och när vår vän, som tidigare blivit avbruten i sitt resonemang om persisk poesi, frågade huruvida han föredrog Zetterstens eller Bernströms översättning svarade han blott med ett par könsord. Osmakligheten nådde en höjdpunkt då han berättade om hur han under ett besök vid de israeliska Golanhöjderna med oöverträffad glädje hört bombardemanget och krigslarmet från Syrien. Det hela avslutades med kommentaren, alldeles banal i sin oreflekterade ondska, att ju fler araber som slaktades, desto bättre. Tibetanologen, som ju på grund av sin kännedom om förhållandena i Tibet var böjd att beklaga både palestiniernas och syriernas lidanden, avlägsnade sig då från sällskapet. Stanken hade blivit outhärdlig.

Denne man, som lärt sig sin politiska kosmologi – ty den överträffade de värsta trotskistiska vanföreställningarna i dualism – direkt av Washington Post’s ledarsida, kunde stundom till och med visa sig så osjälvständig att han började krydda sin redan tarvliga svenska med kampanjparoller från det senaste amerikanska presidentvalet; han personifierade allt ondskefullt, allt smaklöst och allt krämande som man i ordböckerna kunde finna under ordet ”konservatism”. Det fanns inga förmildrande omständigheter, inga försonande egenskaper som skulle kunna utplåna det vämjeliga intryck han redan gjort på oss. Han påstod ihärdigt att han företrädde det s.k. ”Västerlandet” och framkrystade ordet – alltid med versal - med största möjliga vördnad, ehuru han egentligen menade marknaden - på samma sätt som en republikansk kongressledamot uttalar ordet ”Values” och menar avkastningen på aktierna. Det viktiga var ytan, ty bakom låg den skrämmande avgrunden som till varje pris måste döljas. Även kristendomen nämndes, men betydde då givetvis något helt annat. När han talade om Kristus, menade han våra vackra kyrkobyggnader, när han tog ordet anständighet i sin mun, menade han det som för tillfället predikades från SvD:s ledarsida och när han slutligen kom för sig att nämna dogmatik, var det menat som en kritik mot marxismen. Om denna märkliga uppfattning berodde på överkonsumtion av stolpiller eller av banalitet, låter vi vara osagt. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.

Efter några timmar hade han uppnått en sådan grotesk grad av berusning att vi nödgades beställa en taxi åt honom. Trots hans välkomna hemfärd förmådde vi ej återupptaga de avbrutna samtalen, minnet räckte inte till för att ånyo framkalla den trolska stämning som vi så innerligt törstade efter. Hans gargantueska enfald, denna rullstolsbundna fars till mänsklighet, hade sinkat oss; den hade liksom tvingat oss att vid det mänskliga själslivets marginaler vänta förgäves på att han skulle komma tillbaka från andra sidan gränsen. I förtvivlan bröt vi upp i det grymma nattmörkret, som här och där trotsades av gryningsljuset.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts