Friedrich Zarathustra Nietzsche

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt ...

Av: Bo I. Cavefors | 30 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | 31 augusti, 2009
Essäer om konst

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Utlämnad åt ensamheten

En människa är alltid utlämnad åt ensamheten. Det upptäcker hon ibland; på vägen hem i bussen, i närbutiken, eller när hon ligger i sängen och stirrar upp i taket. Till ...

Av: Melker Garay | 02 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Det syns inte om man inte ser det

Synen, omsorgen, om de psykiskt sjuka i det här landet har inte direkt varit en framgångssaga men när jag i september får veta genom kvällsnyheterna på teve att fyra personer ...

Av: Linda Bönström | 19 oktober, 2011
Gästkrönikör

Författaren och vänstertwitterpöbeln



Simon O PetterssonFörfattaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket sänkte hans arbetskapacitet. Samtidigt kände han alltid en svag skamkänsla varje gång han gjorde detta. Det föreföll honom litet fjolligt, som om han följde någon av kvällsblaskornas dieter. Och något mer löjligt än detta fanns väl inte. Historien visade att man skulle vara skeptisk till renlevnadsmänniskor. Det var nog ingen slump att Hitler var vegetarian. Å andra sidan var Hitler ingen riktig renlevnadsmänniska; han satt ofta och proppade i sig bakelser, och de där pillrena, som hans läkare försåg honom med, tillhör inte heller bilden av renlevnadsmänniskan (även om det nog mest var ofarliga placebopiller). Nej, några enkla levnadsmaximer var det inte lätt att ge. Oavsett om det var bra eller inte tillhörde han nog till de levnadsbejakande lutheranerna som också var mästaren trogna, ty Luther var mycket förtjust i öl och hade t.o.m. ett bryggeri hemmavid. Han var dock tvungen att beundra till exempelvis Lars Levi Laestadius totalnykterism. Det var en kärv, manlig levnadsstil som han inte kunde leva upp till. Han tyckte sig behöva en liten uppmuntran efter en dags slit bland inkunabler. En grekisklektor som han läst för hade sagt, att Jakob Burckhardt i något sammanhang påstått, att man bör läsa grekiska fram till kl. 8 på kvällen och därefter ta en cigarr. Om detta var en sann historia eller en historia ägnad att förbättra de lata elevernas motivation, visste han inte. Han hade bytt ut cigarren mot en cigarill, men tog i stället något därjämte – på sista tiden alltså ett glas portvin.

De senaste veckorna hade han framförallt ägnat sig åt styckeindelningen i olika upplagor av Martin Luthers bibel. Det var en lågintensiv verksamhet, som samtidigt hade något av Trissreklamens ”plötsligt händer det” över sig. Han hade varit mer eller mindre totalt isolerad. Handkes ord hade han gjort till program: ”Ich bin ein Bewohner des Elfenbeinsturms.” Några flickor hade han inte träffat, utan den enda kontakten med det täcka könet bestod i att hans älskade preussiska skickade uppmuntrande telegram från Berlin till sin hjälte. Samtidigt som han om kvällarna, under läsande av John Donnes kärlekslyrik, längtat efter sin flicka, hade han författat en liten novell, löst baserad på tidigare erfarenheter. Det hade kommit till hans kännedom att människor på ett internetfenomen som kallades Twitter häftigt hade diskuterat och reagerat på novellen. Han tog denna kväll fram sin sällan nyttjade datormaskin ur byrålådan, där den blivit lika dammig som de katolska prästernas biblar i reformationspropagandans dialoger. Han försökte först förstå vad detta Twitter var. Han blev snart chockerad. För det första över den ideologiska inriktningen. Det tycktes bestå uteslutande av vänsterextremister. Ja, inte något som i sämre polemik kallas vänsterextremister utan fullfjädrade sådana. Förvisso hade den socialkonservativt inriktade författaren alltid haft en viss sympati för den typ av vänster som brydde sig om fattiga och utsatta (även om han mer sällan accepterade dennas lösningar), men något sådant fanns över huvud taget inte här. Allting handlade om identitetspolitiska markeringar – det var feminism, HBTQ, rasifiering och veganism. Någon diskussion fördes inte. Det var ryggdunkande för hela slanten; ofta återpublicerades t.o.m. andras inlägg utan kommentar. Allting skedde på 140 tecken. Det var som en ariansk sekt, men utan en sådans charm. Och det kunde nog bara uppstå i ett sekulariserat samhälle, tänkte författaren. För den som tvingas be syndabekännelsen varje söndag kan inte kasta på sig sådan självtillräcklighet. Framförallt var det nog uttryck för andligt undernärda medelklassmänniskors ångest.

Nåväl, han började läsa vad som stod om honom. Det äldsta inlägget rörde en tidigare novell och bestod av ett entusiastiskt utrop: ”Konsten att smäda är i Sverige en eftersatt uttrycksform som ersatts av taffliga troll. Här är ett lysnade undantag.” Detta gladde honom. Senare kom ett antal inlägg rörande den nya novellen. Den som tycks ha startat det hela var en yngre litteraturvetare och frilansare som samtidigt hävdade att den var ”psykotisk” och ”en pärla”. Förvisso, det ena uteslöt inte det andra. Mycket bra litteratur är i själva verket psykotisk. Mer fundersam blev han till andra kommentarer som denne unge frilansare senare föll: ”viktigt att minnas är att bakom ligger kvinnohat och patriarket.” Satsen var så omåttligt tragisk, så inställsam, integritetslös. Det var bara inte det, att författaren faktiskt älskat kvinnorna minst lika mycket som männen. Att författaren tyckte sig ha älskat kvinnorna mer än alla feminister som ville göra dem till män. Eller snarare: individuellt uppskattat vissa och andra inte – precis som med männen. Nej, dennes kommentar gick mycket längre. Han tycktes mena att novellen var ett resultat av patriarket (patriarkatet ”låg bakom”). Om patriarkatet skrev novellen, lyckliga vi som ha en sådan författare! Läsningen var så absurt reduktionistisk, att författaren skämdes. En sådan bottenlös dumhet hade dock också ha något intressant över sig. Hur kan den uppkomma, vad driver en sådan person? Han läste alltså också litet av dennes kritik, för att orientera sig i denna fråga. Han fann förutom en viss kännedom och kunskap om litteratur som ändå inte kunde frånkännas honom, också något som han aldrig kunde vänja sig med: en bigott, kulturradikal moralism. När en Carl David af Wirsén för ett sekel sedan riktade moralkritik mot Strindberg (och Sven Stolpe långt senare), då var den, oavsett vad vi kan tycka om detta sätt att läsa idag, djupgående, analytisk, konsekvent, på alla sätt värd respekt. När en ung kritiker idag skriver om Thomas Bernhard: ”Huvudpersonerna i österrikaren Thomas Bernhards romaner är inte alltid så lätta att gilla. Osympatiska medelålders män, ofta ensamstående, barnlösa excentriker som ruskar om och tvingar läsaren att opponera sig.[…] Hos Bernhard finner man ingen nåd. Här får misogyna uttalanden stå oförklarade, utan kontext eller ironisk vink till läsaren, här blir självmordet en lösning på problem, här drivs allt mot sin egen förintelse. Nej, hopp står inte att finna, inte heller några uppbyggliga lärdomar.” Då är det bara tragiskt. Denna särskilda form av salongsradikal kälkborgerlighet, där man ständigt måste visa att man minsann inte på något sätt avviker från etablissemangets konsensusåsikter, är bara alltför löjligt förutsägbar. Om man säger något positivt om Thomas Bernhard, måste man först markera att man minsann inte sympatiserar med huvudpersonerna och inte delar dessas åsikter. Författaren saknade ord och tände ytterligare en cigarill. Vidare skrev den unge frilansaren ett antal kommenterarer som liksom många andra kommentarer snarare var recensioner av författaren än dennes verk. Det mest besynnerliga kanske var en ”megaloman person”. Jaså, den tillbakadragne, försiktige forskaren och författaren var megaloman, medan han som trodde sig vara Levertin eller Böök för att han emellanåt skrev en kritik i lokalblaskan var det inte.

Författaren läste vidare. Bland recensioner av verket hade flera uppfattat det roliga. Det hette t.ex. ”detta är det sjukaste jag läst. sitter på jobb, kväver kokande flabb så jag vibrerar. folk säger: ’detta är uppsala.”, ”Jag läste tre, och sen dog jag av garv”. Det gladde författaren; det var tänkt att hans noveller skulle vara roliga. En liten märklig diskussion fördes emellertid om det var satir eller inte. För författaren var det ingen fråga: humor och allvar var blandade om vartannat. Man kunde inte dra någon sådan gräns – det var själva poängen. Andra var tydligt avfärdande: ”Vad i HELVETE är det här? Läs, 100x rysningar och diverse "vafan..."-ögonblick. Kan ha varit det värsta jag läst.”, ”haha det e ju bara konstigt. Han lär inte få så många romaner sålda”, Vissa litet tvetydiga: ”Här kan en läsa kvasi-intellektuell pojkpatrask utöva språklig misogyn massaker, själv orkade inte ens första stycket”, ”Jag vet inte vad jag ska säga... Fram till ’Illustrerad Vetenskap’ trodde jag den handlade om en arrogant filosof från 1800-tal”, ”Det är i den här texten meningen att läsaren tycker att ’bögsex’ är helt oanständigt och föraktar alla som inte är töntfilosof”. Vad som exakt föranledde dessa påståenden var inte så lätt att veta, men andra var mer specifika i sin kritik. En person tyckte att det var för många korrekturfel, och författaren fick erkänna: han skrev dessa saker sent på natten under portvinsdrickande, och var inte alltid lika noga som han var under dagen, när han arbetade med Martin Luthers bibelöversättning. En annan, som oroväckande nog påstod sig arbeta på en skrivarutbildning, menade att ”litet” användes fel tre gånger på två rader. Hon föreföll obekant med att ”litet” kan användas som adverb, ja, att det t.o.m. är att föredra framför det litet talspråkliga ”lite”. En annan kritiserade stilen, som han tyckte var ett misslyckat försök till poserande i stil med Mohamed Omar som också förekom i novellen. Denne använde dock själv ordet ”daterad”, och får därmed anses diskvalificerad i alla diskussioner om stil. Ytterligare en tyckte det var märkligt att det fanns meningar med fem kommatecken; man undrar, hur många böcker denne läst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Annars handlade många diskussioner om författaren snarare än dennes verk. Vissa undrade om denne existerade, och andra kunde bekräfta: att det gjorde han. En tyckte: ”Roade mig med att googla. Han verkar vara någon form av seriefigur? En vandrande studentklyscha? Är det… konst?” En som påstod sig känna författaren sade att han bl.a. drack whiskey på Palermo, Uppsalas sunkhak, och att han klädde sig i tredelad kostym. Författaren förvånades, då han förvisso någon gång druckit en cognac där, men knappast whiskey, och dessutom, om det inte var något festligt tillfälle, bara brukade ha udda kavaj. Men han fick också känslan att författaren till dessa kommentarer knappast var någon som brydde sig om sådana distinktioner. Den märkligaste diskussionen gällde dock författarens politiska uppfattningar. Någon hade påstått sig ha hört från ett ”kommunistslödder” (vilket å andra sidan kanske gjorde trovärdigheten mindre), att han skulle vara ”nazist”. Något absurdare kunde han inte tänka sig. Det vore något det ja! Gå omkring på gatorna och skrika hell seger, och tapetsera badrummet med hakkors. Nej, detta rykte kunde han inte för sitt liv förstå.

Men nu fick det räcka. Författaren var trött. Trött för det var sent, trött av livet, trött på samtiden. Han tog som så ofta fram sitt streckade exemplar av Oswald Spenglers ”Der Mensch und die Technik”, och läste slutet: ”Vi är födda i denna tid och måste tappert gå vägen till slut, som är oss bestämd. Det finns ingen annan. Att utan hopp, utan räddning hålla ut på de förlorade posterna, det är plikt. Att hålla ut som den romerska soldat, vars ben man funnit framför ett torn i Pompeji, som dog, eftersom man vid Vesuvius utbrott, glömt bort att avlösa honom. Det är storhet, det är att visa karaktär. Detta ärliga slut är det enda man inte kan ta ifrån människan.” Detta kunde vara författarens program.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | Utopiska geografier | 05 oktober, 2009

Om att inkludera och att exkludera genom mat. Smilla på bokmässan

Rent instinktivt vill man dela med sig. Bryta bröd. Man behöver inte vara Jesus och lärjungarna för att uppskatta den gemenskapen som maten, brödbrytandet, ger. På tåget till bokmässan vill ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 06 oktober, 2013

Ragnwei Axellie. Under ytan

För livets skull   Tänk att ha hand om vitsipporna och fågelsången. Undervisa. Visa under. Under visa. Har någon egentligen förstått innebörden ? Isa ställer frågan till sig själv. Det är Pelle hon ...

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen del 8

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 31 maj, 2017

Selma & Sophie

Selma & Sophie ensamma fruntimmer

En sommarartikel om en ung Selma, med anledning av en ny bok med bilder från hennes resor tillsammans med Sophie Elkan och Västanå teaters ungdomliga uppsättning av Charlotte Löwensköld. Det kan ...

Av: Enel Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 juli, 2017

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Mike Disfarmer. Fotograf. 1884 - 1959

Uppsala Konsert Kongress har under våren 2011genomfört ett antal konserter. Bland de framträdanden som annonserats på helsidor i dagspressen lade jag märke till Bill Frisell. Han omtalades som gitarrgeni och ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 29 april, 2011

Dr Moreau: Dr. Moreau, skivmastrare, har fått en ny djävulsk idé

Ett musikår under protest – 2014 tillbakaspolat

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med 2014. Inte för att problemet är så stort längre eftersom året snart är slut. Men medan det pågick som värst var ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 31 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.