Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist



Gilbert Keith ChestertonG.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922.

Chesterton var dessutom en briljant essäist och debattör, som gärna formulerade sig i paradoxer. Han skrev också poesi. Hans Poems (1916) innehåller 59 dikter grupperade under rubriker som "Ballader", "Kärleksdikter", och "Krigsdikter" - rättare sagt antikrigsdikter.

Det stora minimum är en kärleksdikt till författarens hustru, Frances Blogg. En andra barndom handlar både om barndomen och ålderdomen, och om hur de liknar eller inte liknar varandra.

Erik Carlquist

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

 

 

Det stora minimum

 

 

 

Det är ändå något att ha gråtit som vi,

det är något att ha gjort det vi har gjort,

att ha vakat i stillhet när dagen var förbi

och ha skådat stjärnor bortom himmelens port.

 

 

Den mystiska rosen vi sett, i leende och gråt;

det är något, om också den törnen gav,

och vi har hungrat liksom de, som åt

av gudarnas bröd och inte fick nog därav.

 

 

Ditt ansikte glömmer jag ej; jag såg dess vilja,

så tappert som fanfaren inför ett slag,

så rent, så ljuvt som tjärnens vita lilja.

Det är något, om också du lämnar mig i dag.

 

 

Boken som sluts för de svaga har öppnats för oss,

vi känt passioner, uråldriga, sällsamma, höga.

Genom himlarna vi lysts av visdomens bloss,

den gråa vardagens mummel berörde oss föga.

 

 

I nattfjärilars och cynikers kalla era,

när rikedomen lugn och lycka förtär,

när flyktig kärlek blir till stoft och lera,

är det något att vara viss om ett begär.

 

 

Ja, vi har verkligen hört och verkligen sett;

låt nu blixt och åska fara fram som de vill

över djur, och fågel, och mänskan med hennes vett.

Det är ändå något att ha funnits till.

 

 

 

 

Gilbert med frunEn andra barndom

 

 

 

När mina dagar en gång tar slut

och jag inga visor har kvar,

ej blir jag ändå för gammal att se

på allt som i barndomens da´r.

Då såg jag vid min barnkammardörr

ett träd, som en gunga bar.

 

 

Där låg så tung Guds barmhärtighet –

än vilar den över mig –,

ty skräcken som bodde i det trädet

berövade han det ej,

och längs vägen glänser stenar än,

som knappt låter tänka sig.

 

 

Man blir för gammal för kärlek, min kära,

för gammal för vinets rus,

men aldrig skall jag sluta att se

ett överjordiskt dagsljus

förvandla kammarens damm till snö

tills jag undrar: Är detta mitt hus?

 

 

Se: jag, ovärdig, får en gåva!

Den högste visar mig misskund,

en nåd som jag intevågar be om:

jag får känna förvåning var stund,

får vänja mig vid lycka och sorg,

men gläds över månens rund.

 

 

Man blir för gammal för kärlek, min kära,

för gammal att ljuga, min skatt,

men aldrig blir jag för gammal att se

hur jorden sveps i natt;

jag ser ett moln, som är större än världen,

och ett monster, av ögon sammansatt.

 

 

Jag själv är inte värdig att lösa

ens mitt eget skoband,

att skaka dammet från fötterna,

eller från staven i min hand,

den stav, som leder över en mark,

för fast för det verkligas land.

 

 

För gammal att gilja blir man, min kära,

och man gifter sig inte mer,

men takets sparrar, som högt sig häver

jag ändå alltid ser

om morgonen, när jag märker att

livet en dag mig ger.

 

 

Fast molnen svartnat, häpnar jag

när molnen skälver mitt hår.

När den första regndroppen stinger,

en rysning i kroppen går.

Stolthet, romans, passion har sin tid,

och detta återstår.

 

 

 

Sällsamma krypande mattor av gräs,

himlavalvet som öppet står;

in i Guds nåd, så fylld av fara

med all min synd jag går,

och tingen förnyas, fast gammal jag blir,

blott äldre, och dör av år.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.