Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist



Gilbert Keith ChestertonG.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922.

Chesterton var dessutom en briljant essäist och debattör, som gärna formulerade sig i paradoxer. Han skrev också poesi. Hans Poems (1916) innehåller 59 dikter grupperade under rubriker som "Ballader", "Kärleksdikter", och "Krigsdikter" - rättare sagt antikrigsdikter.

Det stora minimum är en kärleksdikt till författarens hustru, Frances Blogg. En andra barndom handlar både om barndomen och ålderdomen, och om hur de liknar eller inte liknar varandra.

Erik Carlquist

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

 

 

Det stora minimum

 

 

 

Det är ändå något att ha gråtit som vi,

det är något att ha gjort det vi har gjort,

att ha vakat i stillhet när dagen var förbi

och ha skådat stjärnor bortom himmelens port.

 

 

Den mystiska rosen vi sett, i leende och gråt;

det är något, om också den törnen gav,

och vi har hungrat liksom de, som åt

av gudarnas bröd och inte fick nog därav.

 

 

Ditt ansikte glömmer jag ej; jag såg dess vilja,

så tappert som fanfaren inför ett slag,

så rent, så ljuvt som tjärnens vita lilja.

Det är något, om också du lämnar mig i dag.

 

 

Boken som sluts för de svaga har öppnats för oss,

vi känt passioner, uråldriga, sällsamma, höga.

Genom himlarna vi lysts av visdomens bloss,

den gråa vardagens mummel berörde oss föga.

 

 

I nattfjärilars och cynikers kalla era,

när rikedomen lugn och lycka förtär,

när flyktig kärlek blir till stoft och lera,

är det något att vara viss om ett begär.

 

 

Ja, vi har verkligen hört och verkligen sett;

låt nu blixt och åska fara fram som de vill

över djur, och fågel, och mänskan med hennes vett.

Det är ändå något att ha funnits till.

 

 

 

 

Gilbert med frunEn andra barndom

 

 

 

När mina dagar en gång tar slut

och jag inga visor har kvar,

ej blir jag ändå för gammal att se

på allt som i barndomens da´r.

Då såg jag vid min barnkammardörr

ett träd, som en gunga bar.

 

 

Där låg så tung Guds barmhärtighet –

än vilar den över mig –,

ty skräcken som bodde i det trädet

berövade han det ej,

och längs vägen glänser stenar än,

som knappt låter tänka sig.

 

 

Man blir för gammal för kärlek, min kära,

för gammal för vinets rus,

men aldrig skall jag sluta att se

ett överjordiskt dagsljus

förvandla kammarens damm till snö

tills jag undrar: Är detta mitt hus?

 

 

Se: jag, ovärdig, får en gåva!

Den högste visar mig misskund,

en nåd som jag intevågar be om:

jag får känna förvåning var stund,

får vänja mig vid lycka och sorg,

men gläds över månens rund.

 

 

Man blir för gammal för kärlek, min kära,

för gammal att ljuga, min skatt,

men aldrig blir jag för gammal att se

hur jorden sveps i natt;

jag ser ett moln, som är större än världen,

och ett monster, av ögon sammansatt.

 

 

Jag själv är inte värdig att lösa

ens mitt eget skoband,

att skaka dammet från fötterna,

eller från staven i min hand,

den stav, som leder över en mark,

för fast för det verkligas land.

 

 

För gammal att gilja blir man, min kära,

och man gifter sig inte mer,

men takets sparrar, som högt sig häver

jag ändå alltid ser

om morgonen, när jag märker att

livet en dag mig ger.

 

 

Fast molnen svartnat, häpnar jag

när molnen skälver mitt hår.

När den första regndroppen stinger,

en rysning i kroppen går.

Stolthet, romans, passion har sin tid,

och detta återstår.

 

 

 

Sällsamma krypande mattor av gräs,

himlavalvet som öppet står;

in i Guds nåd, så fylld av fara

med all min synd jag går,

och tingen förnyas, fast gammal jag blir,

blott äldre, och dör av år.

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.