Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Den intellektuelle og liberale verdier

Det liberale sinn 'Intellektuell' står ikke for 'terrorist'; verden er stappfull av merkelige myter. 'Myte' stammer fra det greske begrepsordet mythos, som betyr «fortelling» - beretning, fabulering. Ingen myte er realitetsbasert ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 november, 2012
Agora - filosofiska essäer

Parisgatans mistlur

Rue de Paris. Parisgatan i Le Havre. Ett stenkast från en av Europas största hamnar. Hotellets interiör påminner en om havets frost. Fotografier av sjömän med allvarliga, djupsinniga anleten täcker ...

Av: Klas Lundström, | 24 november, 2009
Resereportage

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Jenny Enochsson. Den stumma räven



Jenny EnochssonJenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala. Hon skriver längre och kortare berättelser, men har även skrivit en del dikter. Flera av hennes texter har publicerats i litterära nättidskrifter och tryckta publikationer. Blogg: http://www.jennyenochsson.se/ 

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Den stumma räven

Markus Franzén bestämmer sig för att gena genom skogen. Den slingrigaste stigen leder ända fram till hans uteplats. Nyss besökte han frisörsalongen på torget. Om och om igen drar han handen genom det nyklippta håret. Frisören räckte fram en katalog med manliga hårmodeller och Markus valde ut en anonym snaggfrisyr på måfå. Han stannar till och speglar sig i en skogstjärn. Huvudet ser litet ut i förhållande till resten av kroppen. Han svär för sig själv och fortsätter gå. 

            Då han närmar sig ett förfallet träskjul upptäcker han att en rävsvans sticker ut genom den öppna dörren. Han står och stirrar på den orörliga svansen och tänker att räven säkert är skadeskjuten. Det är mörkt därinne så han kan inte se resten av djurkroppen. Kanske jägaren släpade in den och planerar att återvända inom kort. Det är väl inte jaktsäsong i juni? Nej, han tror inte det. Markus rycker till då svansen oväntat försvinner in i skjulets mörka gap. I nästa sekund skuttar djuret över tröskeln, landar på en grästuva och riktar blicken mot Markus. Ögonen har samma nyans som genomlyst bärnsten. Käken är spetsig, pälsen roströd och vit och de toppiga öronen överraskande långa. Han kommer fram till att varelsen måste vara en hund eftersom den är så orädd. En blandning mellan någon sorts spets och en terrier eller tax.

            Instinktivt tycker han illa om djuret utan att egentligen veta varför. Han brukar ju gilla hundar. Katter har han däremot svårt för. Han gjorde slut med sin förra flickvän eftersom han inte stod ut med hennes angorakatt. Hur kan du tycka illa om någon som är så söt? undrade hon gråtmilt. Han lyckades inte få ur sig ett svar. Hjärnan var tom. Senare gick det upp för honom att han inte tål kattens skevhet. Den maliciösa och samtidigt frånvarande uppsynen. De graciösa men ändå slöa rörelserna. Han tror inte att katter är som kvinnor och hundar som män. Nej, nötta klichéer klarar han sig utan. Han är en upplyst man.

            Antagligen är hunden herrelös och betraktar den sjabbiga byggnaden som sitt hem. Men den visar inga tecken på att vilja hindra Markus då han skjuter en nedhängande rönngren åt sidan och träder in i gapet. Inga skall eller morrningar. Tänk om jycken smäller igen dörren med svansen så att den går i baklås, tänker han ängsligt. Sedan fnyser han åt tanken. Ibland får han för sig de mest barnsliga saker.

            En frän odör slår emot honom. Räv? Nej. Urin? Ja, han antar det. Trots att junisolen söker sig in genom dörröppningen kan han inte urskilja annat än en tunna och ett par flaskor på golvet.

            När han har kommit ut ur skjulet går han fram till en ek och lutar sig mot stammen. Han låter blicken svepa över liljekonvaljebladen nedanför klipphällen. De få blommor som finns kvar är förtorkade. En sådan kortlivad blomma. Markus minns hur han som barn var på väg att stoppa en sådan i munnen. Hans mamma hann precis hejda honom. Den är giftig, förklarade hon. Doften förknippar han med syntetiska tvålar i främmande badrum.

            Sakta börjar han traska hemåt. Han hinner inte ta många steg förrän han ser att det ligger någon i blåbärsriset. När han är helt nära drar han efter andan och tittar på främlingen. En älvlik, ung kvinna iklädd grå collegetröja och beigea chinos. Hon blundar. Ögonlocken pryds av ett synligt blodådermönster. Lite mossa har fastnat i det långa, ljusa håret. Bredvid henne ligger en blå canvasryggsäck. Han kan se att hon andas.

            Med ens slår hon upp ögonen som är duvgråa. Hon kravlar sig upp, sträcker på sig och borstar bort mosstussen från håret.

            ”Behöver du hjälp?” får han ur sig.

            ”Nej.” Hon tittar yrvaket på honom.

            ”Du är väl inte sjuk?” Varför låter hans röst så gäll? Det gör den ju inte annars.

            ”Jag vilade mig bara.”

            ”Om du är sjuk kan jag följa dig till akuten.”

            ”Nej, nej”, utbrister hon häftigt. Sedan ler hon överslätande. ”Jag är lite trött för jag har gått långt i dag.”

Varje kväll efter arbetet på biblioteket går han till skjulet. Vissa gånger träffar han på den älvlika kvinnan. Andra gånger inte. Då de ses utbyter de ett par ord om skogen och hundar. Det är mest Markus som pratar. Han vet inte ens om hon lyssnar. Det finns något frimodigt i hennes blick trots att hon är tystlåten.

            Om dagarna och när han har lagt sig i sängen om kvällarna drömmer han om henne. Då är hon en prerafaelitisk dam i röd sidenklänning och han en kringströvande magiker i hög hatt och mantel. Magikern, en snyggare och kaxigare version av Markus, har hängt med länge nu. Parets möten äger rum i ett arkadiskt landskap. I drömmen är hon ännu fåordigare än i verkligheten. Men hon sjunger vällustigt då de älskar med varandra på bädden av tusenskönor. 

            En lördagseftermiddag beger han sig återigen till skjulet. I ena handen håller han en matkasse. Han handlade två portioner färdigmat i en livsmedelsbutik på torget. Panerad fläskschnitzel med pommes frites och pepparrotssås. Köp två rätter och betala för en. När han äter lunch på jobbet brukar Barbro påpeka att den sortens föda innehåller alldeles för mycket tillsatser och knappt några näringsämnen. Markus rynkar pannan när han tittar ned i Barbros färgglada lunchlådor. Bönor, linser, quinoa, fullkornsris, valnötter, pumpakärnor, vitkål, morötter, avokado, kallrökt lax. Då hon sitter vid informationsdisken stoppar hon i sig mängder med torkade tranbär. Markus är säker på att Barbro ägnar sig åt självplågeri fastän hon påstår sig gilla kosten. Du kommer att förkorta livet om du fortsätter med färdigmaten, säger hon till honom.

            Hunden sitter framför skjulet och kisar förnöjt mot solen. De vita kinderna och den vita haklappen är rödfläckiga. En mängd blodiga hönsfjädrar och några spinkiga benrester ligger utströdda över smörblommorna. Den jäveln måste ha gått lös på Gundessons höns, tänker Markus och gör en grimas. Paret Gundesson bor i ett radhus i närheten av hans bostad. De låter fjäderfäna springa omkring vind för våg i den vildvuxna trädgården. Tupparna väsnas och är impopulära bland grannarna. Parets staket är trasigt på sina ställen. Det händer att djuren förirrar sig ut på gatan. Vid ett tillfälle blev en treåring anfallen av en ilsken tupp.

            ”Hej.”

            Han vänder sig om och ser henne komma gående genom blåbärsriset. ”Hej.”

            Hunden traskar fram till henne. Den glor fientligt på Markus.

            ”Jag tänker laga mat.” Han håller fram kassen. ”Eller laga och laga. Jag ska värma den i mikron.”

            ”I mikron”, upprepar hon monotont.

            ”Det är enklast så. Jag är usel på matlagning.” Han petar förläget på det lilla bockskägget. Ska jag raka bort de där hakstråna? frågade frisören förra veckan. Han tyckte att det var en fräck fråga och svarade nej. Nu ångrar han sig. Bockskägget får honom att se löjlig ut.

            Hunden vrider otåligt på sig.

            ”Jag ska äta i trädgården. Eller någon trädgård är det inte. Jag bor i en etta i ett avlångt enplanshus. Alla hyresgäster har sin egen uteplats. Det känns nästan som om man bor i ett radhus.” En hostning. ”Vill du käka med mig?”

            ”Okej. Jag tycker om att äta utomhus.”

Hon tillbringar fem nätter på Markus extramadrass. Den sjätte natten kryper hon ned i hans säng. Han blir som förhäxad av hennes nakenhet. Begäret gränsar till raseri. Hon är också otyglad. Ändå förblir ansiktet oförändrat. Han struntar i om hon får ut något av älskogen eller inte. Det är bara hans eget begär som betyder något för honom. Omedelbart efteråt somnar hon. Från näsan hörs ett visslande ljud.

            Nu vet han vad hon heter. Viktoria Johansson. Förnamnet får honom att tänka på en nucka med hopknipna läppar och dammiga kläder. Han har länge beundrat Idun, gudinnan i den nordiska mytologin som representerar kärlek, fruktbarhet och evig ungdom. Därför kallar han Viktoria för Idun. 

            Hon har berättat för honom att hon bor hos sin kompis i Linköping på hösten, vintern och våren. På sommaren lever hon i olika svenska skogar. Allt hon behöver ryms i canvasryggsäcken. Hon sover under bar himmel. Markus förstår inte hur hon kan leva på det viset. Hon kan ju råka ut för vilka faror som helst. Hur skyddar hon sig mot oväder, kyla, våldtäktsmän och ilskna vildsvin? Jag trivs bättre utomhus än inomhus, sa hon vid ett tillfälle. Till hösten ska hon studera kemi. Det påstår hon i alla fall.

            Valter, den roströda hunden, bor under trädgårdsbordet på tomten. Markus vägrar släppa in honom och skyller på pälsdjursallergi. En lögn. Men han står helt enkelt inte ut med hundens uppsyn. När Markus vistas på uteplatsen brukar den sitta och glo på honom. Och i morse då han tittade ut genom ett fönster dök den upp som från ingenstans och riktade sina kloka bärnstensögon mot honom. Djuret tycks bevaka hans steg, rörelser och miner. När han pratar med Idun om det här rycker hon bara på axlarna. Om han talade om detta för en vän skulle han eller hon kalla honom paranoid. Själv är han övertygad om att paranoian är berättigad. Idun har sagt att Valter är stum. Att han inte ens kan morra eller gny. Stumheten får Markus att känna sig ännu obehagligare till mods.

            En svag svettlukt utsöndras från armhålorna. Han pressar armarna mot sidorna. Till skillnad från Idun är han noggrann med hygienen. Han önskar att hon kunde dofta liljekonvalj och nejlika. Att hon åtminstone vore en stankfri person. Hon använder inte deodorant och armsvetten är inte nådig. Hittills har hon bara duschat en enda gång under de sex dagarna. Ändå ser hon så ren ut. I förrgår tvättade han hennes gamla paltor. Han rynkar pannan. Sedan luktar han på Idun och konstaterar att han till och med attraheras av hennes orenlighet. Han kan inte begripa varför.

Det är en solig lördagskväll. Idun och Markus sitter vid trädgårdsbordet och äter laxlasagne som de köpte i livsmedelsbutikens cateringavdelning i förmiddags. De dricker dyrt rödvin. En riktig lyxmiddag. Markus som annars är ökänd för sin ohämmade aptit petar bara i maten. Däremot dricker han hetsigt. När den första flaskan är urdrucken hämtar han en ny. Idun glufsar i sig mat och häller i sig vin medan hon lyssnar på hans förälskade pladder.

            Med ens slår det honom att Valter inte syns till. ”Vid den här tiden brukar Valter vara här.”

            ”Inte i kväll.”

            Valter har för vana att bege sig in i skogen tidigt på morgonen och komma tillbaka framåt seneftermiddagen. Vad han har för sig då rullgardinerna är neddragna har Markus ingen aning om.

            Ibland återvänder Valter med byten i käften. Småvilt eller större fåglar. Han tuggar i sig kadavren i utkanten av uteplatsen. Markus känner avsmak för detta. De ställer ju ut skålar med hundmat och vatten varje dag. Varför är jycken då tvungen att jaga? Markus är i alla fall glad för att den inte längre är intresserad av Gundessons höns. Det var väl närheten till de feta fjäderfäna och bristen på utmaning som fick den att tröttna.

            Han iakttar grannarna Kaj och Jelena bakom vinbärshäcken. Deras grill är tänd och släpper ifrån sig tjock rök.

            ”Hur fan kunde du gå och köpa en mintgrön klotgrill?” frågar Jelena medan hon ordnar till sin blekta pagefrisyr. ”Den kommer bli sotig och fläckig efter en vecka.”

            ”Den var hälften så dyr som den svarta”, muttrar maken och rättar till solglasögonen som hela tiden glider nedför näsan.

            ”Du ska då alltid snåla, Kaj.”

            ”Äsch.”

            Jelena och Kaj tystnar och ägnar sig helt och hållet åt den mintgröna klotgrillen. Ännu så länge är den obefläckad.

            Markus finner Idun vackrare än någonsin. Håret har samma nyans som mexikanskt öl. Hon är iförd en gul tröja. De strutformade bröstens konturer anas genom det urtvättade tyget. Då han ser ned på hennes nakna fötter stegras begäret ytterligare. Han fattar inte varför han tycker att de är så eggande. De liknar en grov mans oformliga fötter. Dessutom växer blonda tuvor på tårna och naglarna är långa och gulaktiga. Hur kan en eterisk varelse ha sådana fötter? frågar han sig. Hans egna är nätta i jämförelse. Möjligen brukar hon vandra i skogen utan skor.

            ”Tar du illa upp om jag säger att jag älskar dig?”         

            ”Nej då, Markus.”

            ”Jag har aldrig älskat en kvinna förut. Inte på allvar.” Hans erfarenhet är begränsad. Två korta förhållanden och två engångshistorier. Ingen av de fyra kvinnorna gjorde något större intryck på honom. Markus tyckte att de var alldagliga. Både utanpå och inuti. Då han var tillsammans med dem tänkte han ofta på att han skulle passa ihop med en helt annan kvinna. Då visste han inte vem hon var. Nu vet han det.    

            ”Fast vi känner knappt varandra.”

            ”Sant”, säger han och skrattar till. ”Men det spelar liksom ingen roll.”

            Vinet, Iduns närvaro, doften av nyklippt gräs och oset från grannarnas mintgröna klotgrill gör honom berusad. Han vill säga och göra sådant som han aldrig tidigare har sagt och gjort.

            Hon fyller mer vin i glaset och tömmer det sedan i ett enda drag. Fastän hon har druckit mycket är hon inte berusad. Är hon immun mot alkohol? Kanske. Han finner henne övernaturlig.

            ”Åh, vad jag älskar dig, Idun”, vrålar han.

            Kaj och Jelena lägger glänsande köttstycken och majskolvar på grillgallret och låtsas som om de inte hörde något. Men det rycker i Kajs mungipor. Nu har jag gett dem något att skvallra om, tänker Markus belåtet.

            Idun ger honom sitt outgrundliga leende. Samma leende som hon ger honom efter att hon har lagat trasiga saker i lägenheten. Markus dator var sönder. Hon tryckte på diverse tangenter och efter en kvart fungerade datorn perfekt. Inte nog med det. Idun skruvade åt en läckande kran i badrummet, spikade fast en lös golvlist, återuppväckte en död spisplatta, förankrade den vingliga bokhyllan i väggen, gjorde tv-bilden skarpare. Han tycker inte att en åtråvärd älva borde vara duktig på tekniska saker. Själv är han hopplöst oteknisk och hon får honom att känna sig omanlig. Men för det mesta kan han bortse från att hon inte är särskilt feminin och i stället koncentrera sig på hennes trollkraft.

Vid fyratiden vaknar Markus av att morgonsolen lyser in genom de små perforeringarna i rullgardinerna. Platsen bredvid honom är tom. En naggande oro tränger sig in i bröstet. Han säger åt sig själv att inte vara orolig. Hon är väl på toaletten. Även åtråvärda älvor måste ju tömma blåsan och tarmen emellanåt. Han kastar en blick på fåtöljen och konstaterar lättat att ryggsäcken ligger kvar där. Han väntar i tio minuter. Tio plågsamma minuter. Sedan kliver han ur bädden och går runt i enrummaren och letar efter henne. Han tittar till och med in i ugnen. Därefter suckar han åt sig själv.

            ”Hallå?” 

            Inget svar.

            Till sist sätter han på sig frottémorgonrocken, glider in i badtofflorna, drar ned dörrhandtaget och går ut på stenläggningen. Han befinner sig i ett sömndrucket tillstånd och är fortfarande lite onykter. Från päronträdet hörs koltrastens sång. Den saftiga grönskan är insvept i morgonimman. Han kliver över det låga staketet. Utan att bry sig om eventuella fästingar vadar Markus ut i ängsgräset som böjer sig för honom. Han ser på brudbrödets emaljvita blommor och den lysande gulmåran. Det är som om han sugs in i skogens innersta. Han har en känsla av att vegetationen kommer att förvandlas till mjuka molnformationer om han fortsätter sin färd med slutna ögon. Känslan visar sig vara falsk. Kottar och barr lägger sig under hälarna. En tallgren river honom på pannan. Då ena knäet krockar med en stenbumling öppnar han ögonen.

            Plötsligt får han syn på Idun, Valter, en tik och två valpar i en glänta. Han gömmer sig bakom en oxel och gör sitt bästa för att inte trampa på en torr kvist. Gläntan döljs delvis av burriga buskar. De fem varelserna jagar varandra och brottas om vartannat. Idun som är iförd sin gråa collegetröja och sina beigea chinos skrattar uppsluppet. Så här lycklig är hon aldrig i hans sällskap. Honan och ungarna ger ifrån sig glada tjut och skäller vildsint. Nu inser han att djuren inte alls är några jyckar.

            Markus viftar bort en flygande insekt. Rörelsen drar till sig den stumma rävens uppmärksamhet. Den slutar leka och tittar stint på honom. Även rävhonan stelnar till och ser på Markus. Därefter blir också Idun och de två ungarna medvetna om att de inte längre är ensamma. Glädjen försvinner från kvinnans ansikte. De storögda ungarna verkar inte kunna bestämma sig för om mannen i morgonrock utgör ett verkligt hot eller inte. Vill han kanske vara med och leka? Vad föräldrarna anser om honom råder det däremot inget tvivel om. Honan morrar och fräser. Valter blottar tänderna. Men Markus har bestämt sig för att inte bli rädd. En frän lukt tränger in i näsborrarna. Räv? Ja, naturligtvis.

            Hatet väller fram i Markus. Han vill utplåna djuren med sina bara händer. Förut trodde han att han var en fredlig man. När han träder in i gläntan är han inställd på att döda. Först tänker han gripa tag i ungarna en efter en och strypa dem. Högt ovanför de vuxna rävarnas huvuden så att de inte kan ingripa. Han ska låta dem se på medan ungarna skriker och sprattlar och slutligen blir lika lealösa som sönderkramade gosedjur. Därefter tänker han ha ihjäl de andra två. Det blir förstås svårare. Men han tvivlar inte på sin nyvunna styrka.

            Med ens tar Valter sats och kastar sig mot honom. Markus vrider sig åt sidan och hinner precis dra undan armen innan de sylvassa gaddarna borrar sig in i det frottéklädda skinnet. Manövern får honom att falla till marken.

            Ungarna rusar agiterat fram och tillbaka medan föräldrarna stirrar hotfullt på honom. Han ser upp mot Idun som betraktar honom föraktfullt. Då han lutar sig åt sidan upptäcker han en stor sten. Ett leende sprider sig över hans slappa anletsdrag. Han tror att han kan krossa både späda och vuxna rävskallar med den vassa stenen. 

            När det stumma djuret vänder sig bort ett ögonblick passar Markus på. Han griper efter stenen och slungar den mot dess huvud. Valter, honan och de två ungarna flyr vettskrämt ut ur gläntan.

            Svärande kravlar han sig upp från marken och blir stående mittemot Idun. De duvgråa ögonen utstrålar verkligt hat. Han kan inte begripa hur han har kunnat bli hennes fiende.

            ”Rävarna var en plåga”, säger han gällt. ”De provocerade mig. Jag träffade ju inte ens.” Inte den här gången, tänker han för sig själv.

            Hon öppnar munnen som för att säga något, men stänger den igen.

            ”Kom så går vi hem, Idun. Du måste vara trött.”

            ”Om du försöker skada rävarna igen kommer du att få ångra dig”, säger hon strävt. Han förstår att hon menar allvar.

            Då han sträcker sig efter henne spottar hon honom rakt i ansiktet. En tjock loska. Han börjar gråta. Snart övergår gråten i raseri. Hon blir den femte räven och han känner att han måste skada henne. Han knyter näven och riktar ett hårt slag mot den välformade munnen. Idun hinner inte väja undan i tid. Underläppen spricker. Med en darrande hand torkar hon bort blodet. Hon släpper honom inte med blicken.

            Plötsligt fattar Markus vad han har gjort. Att han har gjort det där oförlåtliga. Han sträcker sig bönfallande efter henne medan han ber om förlåtelse. Hon drar sig undan och rusar ut ur gläntan. Samma väg som rävarna valde. Han stapplar efter henne i sina glappande badtofflor. Han ropar hennes namn tills strupen bränner. Skärpet till morgonrocken går upp. Den hängande magen och de slokande mansbrösten skumpar. Könet dinglar hit och dit. Han bryr sig inte om att knyta skärpet utan fortsätter jaga Idun trots att hon inte längre syns till. Om en tidig joggare såg honom nu skulle han bli stämplad som förryckt blottare. Det struntar han i. Men efter några minuter slutar han springa och vänder hemåt.

            På tillbakavägen passerar han gläntan. Ett tunt hårstrå hänger som en spindeltråd på en buske. Då han trevar efter det sticker han sig på en tagg. Skit, utbrister han. Det färska blodet bildar en pärla på fingertoppen. Strax spricker pärlan. Den varma vätskan rinner nedför fingret. Förstrött smetar han in hårstrået med den och sticker sig samtidigt på ännu en tagg.

Markus slår sig ned vid utebordet och börjar sleva i sig färdiglagad pyttipanna och inlagda rödbetor. Portionsförpackningen kostade endast tio kronor eftersom bästföredatumet är i dag. Han köpte två förpackningar till som han planerar att äta i morgon och övermorgon. Det är ju inte rötmånad ännu, tänker han och tar en klunk öl.

            Bakom vinbärshäcken pågår grannarnas evinnerliga gnatande.

            ”Kycklingfan kommer ju bli vidbränd”, grymtar Kaj och pekar på den huvudlösa kroppen.

            ”Vi skulle få salmonella om vi inte grillade den tillräckligt länge. Vill du ligga och kräkas hela natten?” Jelena kastar ett öga på Markus som vet att hon njuter av att ha publik. Han ser ned i ölburken.

            ”Med tanke på den vedervärdiga såsen du lagade kommer vi nog ändå ligga och spy hela natten.”

            ”Äsch.”

            Gulsparven sjunger sina sju toner om och om igen. De andra fåglarna är tysta. Troligen sitter de och halvsover i träden och längtar efter svalka. Hettan vill visst inte ge med sig. Markus torkar sig i pannan.

            Nu har Idun varit borta i två och en halv vecka. Han har letat efter henne i och utanför träskjulet och på alla möjliga platser i skogen. Förgäves. Varje kväll sitter han på uteplatsen och stirrar in i skogen.

            Om nätterna återkommer samma dröm. Iduns gestalt skymtar fram mellan björkarna och ersätts sedan av en ihålig trädstam. I nästa ögonblick dyker den stumma rävens öron och ansikte upp i ängsgräset. Den skarpa blicken följer honom alltjämt. Markus är övertygad om att drömmen inte slutar på det viset. Då han vaknar kan han inte minnas slutet. Det gör honom frustrerad.

            Nyligen packade han ned Iduns kringströdda ägodelar i den blåa canvasryggsäcken. Det vore enklast att lämna tillbaka sakerna till kompisen i Linköping. Men han vet ju inte vad hon eller han heter. Trots ihärdiga eftersökningar på internet lyckades Markus inte spåra Viktoria Johansson. Han hittade förstås andra personer med samma namn. När han grävde i väskan fann han ingen adress eller id-handling. Där finns endast ett fåtal ombyten, en yllefilt, tändstickor, en armékniv, plåster och en stor mugg.

            Efter att ha ätit upp den geggiga maten och tömt ölburken rapar han högljutt. Jelena himlar med ögonen. Markus önskar att paret för en gångs skull kunde gå in i lägenheten och att häcken vore högre. Han längtar efter mer öl, men orkar inte ta sig upp ur stolen. Jag ska hämta en ny burk alldeles strax, tänker han. Trädgårdsstolen knarrar då han lutar sig tillbaka.

            Han ser ut över ängen. Någonting glimmar till i det höga gräset. Ett par bärnstensgula ögon. Precis som i drömmen. Markus reser sig så häftigt att stolen välter. Jelena och Kaj glor ogenerat på honom. Benen och armarna skälver då han lyfter upp den omkullvälta stolen. Med bultande hjärta tittar han mot ängsgräset igen. Bärnstensögonen är borta. 

Ur arkivet

view_module reorder

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Teori versus praksis

Forord I dag er det allment og utbredt å tro og mene at for mennesket finnes det ikke lenger et sikkert grunnlag for erkjenningen, det vil si at mennesket svever over ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 januari, 2014

Art Games – varken dataspel eller konst

Det finns konstnärer som gör dataspel och det finns dataspel som betraktas som konst. Man brukar benämna de här spelen för Art Games, konstnärliga dataspel om man skulle översätta det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 13 januari, 2014

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 juni, 2011

Samhället som inte räcker till för alla

  En uteliggare underhåller sig med musiken. Foto: Hebriana Alainentalo Samhället som inte räcker till för alla "Hemlösheten har inte ökat sedan 1993, att den syns mer är kanske för att det ...

Av: Martina Kopra | Reportage om politik & samhälle | 05 oktober, 2006

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.