Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Tankens ambivalens (Fjärde brevet)



Göran Af GröningMin vän, du är här igen, bland oss, bland mig, så skönt att återse dig! Att vi återser varandra!

Ibland (ofta) är det så otroligt svårt att skriva. Tänk om skriften bara kunde flyta över sidan och argumenten flätas samman, att det inte var ett önsketänkande. Men det trötta huvudet stirrar blint på skärmen, hamrar in de söndertrasade argumenten. Här finns inget som kan fläta dem samman. Sluter mina ögon, koncentration. – Kom, kom från himlen sänd!

 

2013-10-10

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen kom från himlen sänd. Jag pratar med min dator. Fick nyss skrivna datum från min dator. Min vän, min dator. ”Och kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra…”

Om jag har ett skäl, låt säga svepskäl, vari ligger min förtröstan, och hur kommer jag ur detta utan frågetecken. Kan jag bara skita i det? Nej, försent, nu ligger det redan lagt, som ett stort jävla frågetecken mitt i texten, mitt i stycket. Alltså om jag avslutar nu, lämnar ett tomrum…

 

 

Nu måste berättelsen få sin början, men den kräver ett steg tillbaka, kanske två, tre. Behöver fånga en bild. Vad kan jag ge igen? För så känner jag inombords, att jag hela tiden måste ge något tillbaka. Fråga igen: till vem? Mitt koncept har legat bundet i böckerna, ligger bundet i böckerna, kommer alltid att göra så, så det är väl kanske inget koncept, dock en mening. Meningsflöde! Oh, du döde!

Mest trött på mig själv, därför detta bombardemang med skit, ”skit ska skit ha”. Mest trött på att hela tiden se igenom, med min utgångspunkt, SE IGENOM!

Orkar så lite i det att vara igenom, på andra sidan, här där det är glest mellan skuggorna. Svårt att få vila, få svalka mellan… Skrev dock ”med min utgångspunkt”, så det är väl antagligen bara i mitt huvud som jag är igenom. Spelar det någon roll? Givetvis inte.

Råkade läsa på en bokrygg; Martin Heidegger – en introduktion av George Steiner.

Som jag har lärt av hans text, som jag inte har lärt av hans text!

Första gången mina ögon lades på Sein und Zeit, första gången en text omkullkastade allt, spänningen, känslan, miraklet. Nu använder jag ibland Heideggers namn när jag skriver, gör det med lätthet (låtsas jag), som så många andra. Men vad har jag förstått, när jag förstod att jag inget skulle förstå och miraklet, känslan, rann mig ur händerna? Det svårast lättaste att ta i sin mun, det lättast svåraste måste vara Heidegger. Kanske för att det finns ett före och ett efter mer tydligt än annars här. Att smaka på Heideggers ontologiska tankar är i sig en katharsis och det kanske räcker. Men det finns heller ingen väg tillbaka, precis som att hamna i fängelset när du spelar Monopol. Så, sein, vad vill jag ha sagt, zeit?

Oj, jag lade mig i text och det spann iväg. Blev ett vardande till dig, ett varande om mig, ett svadande, uppradande, ännu inget klarnande bara molnigt varnande … weiter und … weiter

 

*****

Sitter i min numer ”skrivarfåtölj”, en plats för mitt vara, bara vara, i ett försök att åter skriva. Tror jag är för rastlös, vet inte riktigt vad jag vill finna, smälta ihop och försvinna. Tänker på Willy Kyrklund, kommer han att finnas kvar, jag menar i vårt medvetande? Polyfem förvandlad, rösterna, de många som vi bär, alltid, hela tiden. Ingen huvudroll men rollen just nu. Min roll just nu! Ett futurum där du är rollen i ett annat nu. Nu, nu.

Jag följde innan jag visste att tankegången fanns. De som frodades i Hellas, de vars baksida blev en världsreligions framsida, och ytterligare en … Upprepning av upprepning av upprepning (Polyfem förvandlad). Mot detta går att tvista, mot detta kan varje röst säga sitt, äga sitt, mitt är inte ditt, ordet fritt. Själv ser jag bara en position, det linjära tänkandets proppfyllda och tunna bastion.

Att återkomma, att gå så långt i tanken att den blir cirkulär, hela varvet runt, att bli sin egen sfär. Och jag upprepar som jag alltid upprepar: Nietzsche! Vilken monumental påverkan, åverkan på mitt skrivande.

Detta, tänker jag, är en följd av påverkan, en stil som utvecklats så om konstnären, tänker jag, och orsakerna till det förakt han får utstå av de stora män som fruktar honom; en fruktan som består av talangens aristokrati och makt är verkligare än namnens och den materiella maktens aristokrati; skälen till den likgiltighet som visas honom av insnörpta intellekt, som inte förstår hans upphöjda mission, av vanligt folk som är rädda för honom och av de religiösa som lyser honom i bann. Hur då betrakta denna ”konstnär”?

Genom att betrakta konstnären omväxlande som skapare och skapelse, kan vi visa att också han själv utgör ett stort hinder för sin anpassning i samhället. Allt går emot en människa vars jäktade umgänge med folk kränker både varelser, saker och idéer. Den sensmoral man kan dra ur dessa iakttagelser kan sammanfattas i dessa ord: en stor människa måste vara olycklig.

Vi söker efter de skuggfria bänkarna på den plats där aldrig

främmande röster skrämde bort oss – i drömmar flätas våra armar

samman – vi vederkvicker oss vid det långa milda ljuset

Vi känner tacksamma hur vid stilla susande spår av strålar från

trädtopparna droppar ner på oss och blickar blott och lyssnar när i

pauser de mogna frukterna dansar ner på marken.

/ Stefan George

 

Han känner sig snart ren invärtes och förnimmer en underbar harmoni med naturen. En ödmjuk tillfredsställelse med att vara människa bemäktigar sig honom. Att leva är något stort även för en enkel man som han. Gripen av en sådan sinnesförfattning – vad kan en människa då bli vittne till?

 

Det andra ljuset

 

Det andra ljuset

i det tysta bruset

stilla vatten som bländar genomfruset

Bene qui latuit, bene vixit

 

Det andra ljuset

i det släckta huset

stommen som föregår anderuset

Ocrux ave spes unica

 

Den inre lågan

vekens förfrågan

spänner skrift

förbränner syret till dödligt gift

prissatt genom sökandets drift

Dum spiro spero

 

Den yttre gnistan

oviss förbistran

svarsformens köttsliga lust

vinnaren av helhetens förlust

Gutta cavat lapidem: non vi saepe cadendo

 

 

*****

 

O dessa gåtfulla människor som vi aldrig någonsin har sett men som plötsligt står framför oss och talar och handlar med oss och prövar på oss verkan av sina verk. – Ja alla dessa och den enda; måtte därför låsen hålla mot anloppen och måtte vår rättfärdighet hålla mot den hemlighetsfulla historia som övergår oss och som kan förinta till och med våra mest omsorgsfullt inlåsta värden, så att vi står där och spottar ut vår egen aska och finner det njutningsrikt att förbanna det vi förr höll inlåst och säkrat – därför att det var vi, därför att det var jag och ingen annan på jorden som samlade sånt och inte något annat och höll just det kärt.

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Vad som kunde ha varit och vad som varit

pekar mor samma slut, vilket alltid är närvarande.

I ett vakuum av yttersta abstraktion, i den relativa verkligheten bortom tid och rum: den evighet utanför all mänsklig existens vilken ensam medger en utjämning av de explosiva motsatsladdningar som utgör tillvarons drivande kraft

 

13/10

Jag sitter på kyrkogården som ligger några hundra steg från huset och skriver, klockan är halv åtta på morgonen (tidig höst) och det börjar faktiskt bli lite kyligt. Solen börjar annars värma redan vid sex, och det är fortfarande grönt runtomkring, fåglar och ja små grodor kommer på besök.

 

*****

Ny dag på vandring med hunden.

Ganska långt fram på vägen, antagligen på andra sidan av en flod, ser jag trädbeväxt högplatå resa sig så högt att toppen, som var bevuxen med täta buskage, nästan nåde upp till himlen. Bra med fantasi, tänkte jag. Ändå kunde jag tydligt se hur de små kvistarna rörde sig på de allra översta grenarna. Denna syn, hur alldaglig den var, gladde mig så oerhört att jag – som om jag vore en liten fågel och gungade på en gren i någon av de snåriga buskarna långt där borta – glömde att låta månen gå upp, trots att den redan låg och väntade bakom berget och förmodligen var rasande över förseningen

Min flygande tanke gav mig detta – i stunden: All skönlitteratur handlar om samma sak, med alla tänkbara variationer. De av filosofisk natur innehåller alltid tes och antites, ett rigoröst för och emot en doktrin. En bok som inte innehåller sin kontrabok anses ofullständig.

Sekler av idealism har inte undgått att påverka verkligheten. Så, två personer söker efter en blyertspenna; den ene hittar den utan att säga något; den andra hittar en annan penna, inte mindre verklig men mera som hon tänkt sig den.

Denna dikten krigsrätt ger

av lärdom; den där, pomp och prålighet

båda förgäves med löjliga vingar slår upp och ner…

de glömde, stackare, vikten av SKÖNHET

/ Borges

 

Datorn vilar mjukt på magen, det är en period igen, denna gång Borges. Någon har tilldelats nobelpriset i litteratur. En kontur har fått ett ansikte, en kvinna, en kvinna från Kanada, en kvinna som skriver från Kanada, en kvinna som skriver noveller från Kanada, en kvinna som nu skall kramas under en period. Fort, hennes namn. Fort, vad har hon skrivit. Fort, jag får inte lämnas utanför. Bryr mig föga, vi har redan en relation genom språket, det skrivna. Och Alice skriver bra, mycket bra, hon har det, hon ser.

Alice, men min tanke går till Sabato och Maria i hans Tunneln. Ja en period nu med Borges som sagt och lust att resa till Argentina, Buenos Aires.

Leker med tanken att jag sitter på ett café – lite neutralt i Spanien, prövar Figueres – med Octavio, Borges och Sabato. Bolano kommer in, vi diskuterar. Kanske kommer Meret Oppenheim in, såg ett program om henne på tv i går som fångade mitt intresse, starkt. Tillsammans går vi sedan för att skåda verk av Dali, någon nämner Cadaqués, vi åker…

 

Morgon.

 

Jag sluter ett föredrag med dig, Walt Whitman – jag har avskytt dig länge nog. Jag kommer till dig som ett fullvuxet barn som har haft en förstockad far; jag är gammal nog att skaffa mig vänner. Det var du som högg den nya skogen, nu är det dags att snida. Vi har samma sav och samma rot – låt det bli ett utbyte mellan oss.

/ E. Pound

Alba

Kall som liljekonvaljens bleka våta blad låg hon bredvid mig i gryningen

/ E. Pound

 

Dagar har gått, det är nu åter måndag, för mig bara ett namn på en veckodag. Hos mig finns ingen vecka som börjar eller slutar, allt flyter ihop. Visst, det skapar en utanförkänsla ibland med det är ändå så här jag vill ha det, måste få ha det om skrivandet skall få sin behövliga plats. Dagar har gått, dagar av blått, dagar av regn, nätter av blåst, av sömn och nätter av vaka. Läsning av få, läsning som läser om, nu under dagar Onda andar, under kvällar Onda andar

I synnerhet hetsade allt frånvarande upp redan från början, drog mig till sig med en barnslig fördärvad lidelse. Jag söker efter och propagerar för enkelhet och avskyr den: vill hela tiden bryta mig ur den. Den övertygelse med vilken jag söker lugn och ro är densamma som väcker oro, utan att jag kan förklara varför. Jag bestämde mig: och alltid också för motsatsen. Och ändå är jag alltid jag. Alldeles exakt avgränsad i det som min ståndpunkt innesluter.

 

14/10

Kvinnan (Baudelaire)!

Hon är vacker och mer än vacker, hon är häpnadsväckande. Hon flödar över av mörker, och allt hon ger upphov till är nattligt och djupt. Hennes ögon är tvenne grottor där vagt en hemlighet skimrar, och hennes blick lyser upp som blixten – en explosion i mörkret.

Jag skulle likna henne vid en svart sol, om man kunde föreställa sig en mörk stjärna som utstrålar ljus och godhet. Men hon kommer mig snarare att tänka på månen, som måhända har märkt henne med sin fruktansvärda trollmakt. Inte idyllernas vita måne, som liknar en kylig brud, utan den olycksdigra, berusande måne som hänger i djupet av en ovädersnatt, omtumlad av skyarna som ilar förbi, och denna väcker en åtrå att långsamt dö under hennes blick

 

Under hennes blick … Under hennes … Under …

Övergång till något annat när jag nu vrider huvudet åt vänster och ser ut. Blundar och hör vinden, öppnar och de klarröda rönnbären bugar milt därute. Bladen åker karusell, molnen som piskade hästar på sin flykt över himlen och ett regn som inte riktigt bryter igenom. Vrider mitt huvud åt höger, nu är det bokhyllan jag ser och den bok som självlysande tar upp mest plats 2666.

Även en bit av sovrummet upptar min blick, ännu obäddat med sömndruckna skuggor som dröjer sig kvar, skärvor av min natt, trötta speglingar som behöver vädras ut, rätas ut, slätas …

Darrar i min kropp, barrar i min knopp, vill försöka resa mig upp. Inte än, något sövande finns kvar, vilande, något som viskar Eos.

”Det finns alltid en karaktär av försummelse, underlåtenhet, moralisk förströddhet; en bekvämlighet inför andra människor. När passionen inte driver vad är det då vi inte kan blunda inför?”

 

”Har gång på gång läst Montaigne. Han var så fri i sitt tänkande (1580) att visheten kom av sig själv. […] Han sysslade ständigt ned döden, och hans vishet bevisar att de som säger att döden inte är ett tema, är dumma. Jag översätter några ställen: […] Det är ovisst vart döden väntar oss; väntar den gör vi i varje fall. Den väl genomtänkta uppfattningen (préméditation) av döden är den väl genomtänkta uppfattningen av frihet: det finns inte längre något ont för den som rätt har förstått förlusten av livet inte är något ont: vetenskapen att vi dör befriar oss från varje underkastelse och alla tvång.”

 

LILLE MAN (NOAK)

Därutanför i väntan

kom Du

lille man

med ryggsäcken full av längtan

all skapad oro försvann.

Pappa älskar dig så!

"Pappa?"

"Ja"

"Pappa, vet du vad den dumma pojken sa?"

 

Vi såg vi två

hur blickarna möttes

generat varmt kärleksfullt

andras ögon blöttes

luften andades ansvarsfullt.

Pappa älskar dig så!

"Pappa, vet du?"

"Nej"

"Varför är mamma inte din tjej?"

 

Äntligen hemma i lugnets borg

brottning, mat och tryggt.

Ändå skaver stygn av sorg

ty fästet sliter bron vi byggt.

Pappa älskar dig så!

"Pappa, hur många dar?"

"En min vän"

"Pappa jag vill inte åka än"

 

Utanför i överlåt

försvann Du

lille man

lämnade ryggsäcken full av jämmergråt

marken rämnade.

Pappa älskar dig så!

"Pappa!"

"Är du kvar?"

Tom i blicken började jag gå, tårar fyllde frågans svar.

 

*****

Det finns dock inget fog

för kärlek och beundran eller hat

till denna död som munnen sammandrog

i ett tragiskt jämmer till en vanställd mask

/ Rilke

 

16/10

Morgens!

Med aningen stapplande steg, grumlig blick och långsamma rörelser så kunde jag tillslut belägra soffan. Slumrat så en halvtimme och sakta vaknat mig igång. Blicken har klarnat, benen spänner som ett gummiband och med van hand greppar jag nu mitt kaffe här i halvmörkret. Kan inte bestämma mig för om jag skall skriva eller läsa denna morgon. Befinner mig, med lättsam hand, i St. Peterburg, bland högt och lågt i en brokig skara vars litterära mittpunkt alla kretsar kring är Mysjkin, Furst Mysjkin.

Detta med Dostojevskijs böcker, du dras in och sedan går det inte att släppa. Hans värld av immanens där allting styrs av våra känslor, det skenbara fria valet, kampen mot Gud som också är kampen mot det sekulariserade, förnuftet som visar sig vara oförnuft, svarens givna dualism och sanningen vi alla känner men som tycks omöjlig att nå, aningen som inte låter sig gestaltas och dör när vi trott oss förstå. Ja, Dostojevskijs värld, vår inre värld och denna gång, som sagt, med St. Petersburg som fond där bilderna målas av Idioten. För och emot, läsa eller skriva? Upptäcker att jag gör båda, samtidigt. Läser det jag skrivit, skriver om vad jag läst. De binds ihop! Vilken upptäckt! ”Idioten”, här kommer jag!

 

Kärlek

Min största kärlek är marken, vi är oskiljaktiga,

till och med efter döden kommer vi att vara det.

Vilken annan älskare skulle hålla om mina benrester

genom århundradena, i evighet? Min skugga och jag går dagligen över

Constantas gator i ett tillstånd av allmän ovisshet

medan vi letar efter ingenting. Verkligheten får mina ögon att brinna,

eller den för starka närvaron. Mina ögon och jag ser vanliga saker förvandlas

för varje steg jag tar. Träd blir människor med underliga fula händer

som rör sig idiotiskt, trånga trottoarer blir linor du måste trippa fram på

för att inte krossas, övergångställen dalar du vandrar genom

tillsammans med de andra, den kalla luften isberg du inte får lov att

bryta upp, och allt är kallt och sorgligt, kallt och sorgligt.

/ Ecaterina Bargan

 

 

Nej, Johann Sebastian Bach var inte dräneringsinspektör, det var inte han

som anlade det blänkande marsklandet med sina noggrant ynglande

omtagningar och variationer, sina indämningar, snöräta diken,

slussar och betesmarker, sina pumpmöllor och havsvattenrännor,

sin jordslagna matematik, sitt genomskinliga, himmelska ljus och de

starka vallarna mot stormen och straffet, till Guds och i synnerhet

de rika böndernas behag.

Men han kom bra nära i fugorna.

Och …

Efterhand kommer gärdsmyggen så sällan

och sätter sig, att pilkvisten av och till

måste böja sig för att minnas hur lätt den är.

/ Eske K. Mathiesen

 

*****

Rättsfilosoferna och den verkliga rättvisan.

Hur meningslöst är det inte att försöka konfrontera orättvisan med rättvisans idealbild? Här måste man vara obönhörligt konsekvent. Orättvisan är människans ursprungliga tillstånd. Rättvisan måste odlas fram mödosamt ur kritik och eftertanke. Rättvisan existerar endast under förutsättning att man aktivt bekämpar orättvisan. Detta blir tyvärr ofta omöjligt, beroende på maktapparaten. Den måste bemötas med analys och byggande av motsatta maktapparater. Rättsfilosofin befattar sig aldrig någonsin med detta. Man ägnar sig istället åt anspråks- och tandlösa funderingar över idealiserade rätts- och orättsbegrepp.

Makten och deras maktapparater, särskilt i våra demokratiska länders allmänt utbredda illusioner, är oförmögna att fatta enkla förnuftiga beslut, de svävar ut i en oöverskådlig komplexitet i stället. Här kan ingen enskild människa göras ansvarig i systemets kolossala inbyggda referensramar, logiskt konsekventa, därför människofientliga och självdestruktiva. Det blir samhällsplanerarna som kommer att förstöra världen, inte galna alienerade fanatiker. Och här vägrar rättsfilosoferna att se maktens verkliga perspektiv. Endast maktspelets analys kan hjälpa oss, inte funderingar över abstrakta rättsbegrepp.

 

Ett par meningar som vill ”blunda” fram, fumla in i din famn. Snubbla runt din närhet, så snabbt allt skapar osäkerhet, frånvarohet. Så stark i styrkan precis när den föll och fallet följer ännu, följer ännu …

 

Mina damer och herrar, Jäderlund!

 

På en åker…

På en åker föll höstsolen ner i klara döda färger.

Och jorden föll också ner till maskarna. Man förde

ut en svan på åkern och plöjde ner henne i den

svarta jorden. En svartstrupad honungsfågel. Ett

strålhjärta med paradismun. Av svält drog hon allt

djupare andetag. Man plöjde ner fjädrarna i

åkern. Och sådde svanen med hennes egna fula

vita frön. Hon luktade som de döda. Men hon kom

upp som de efterlängtade. En strupvila med runda

sköna ögon. Över den strålande jordkragen. Den

bildade en blomma.

Snart går jag sommaren ut (1990)

 

Inte ett ljud hade hörts. Jag var vaken. Och mer än så klarvaken. Jag har en relativ kort överblickbar period på mig då jag än en gång fått ynnesten att få börja på nytt.

Utgångspunkten för maktfilosofin: objekt för rätten är inte rätten utan makten; rätt är kritik av makten.

Så allvarligt att jag fnissar och en bild, från en bok jag läste som tidig tonåring, dyker upp i mitt inre. Bebbe gatsopare – filosofen, de grå herrarna – tidstjuvarna, sköldpaddan – ”Kassiopeja” och så förstås flickan Momo och hennes kamp mot tiden, med mäster ”Hora” (timme på latin).

Tack Ende för denna gåva!

 

4/11

En bok är en spegel: tittar en apa in

Kan förvisso ingen apostel blicka ut.

/ Lichtenberg

Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en kontur för att demaskera det subjekt/objekt som jag oftast möter i spegelns återsken.

Mitt hår långt och mörkt, ännu utan större kamp mot det nalkandes grå. Mina ögon öppnade till två stora ovaler, dragna runt en blå tons åtta på en alltför ansträngd panna; de kan liknas vid två guppande flöten vars sökande ständigt formar nya ansiktsringar.

Min näsa ser jag som liten och rak, kanske inte så liten men rak. Därpå min mun, med fylligt breda läppar och utmejslade kontur, vilket antagligen gör den mycket teatral. Nå, ett ansikte är väl för mycket sagt, ännu bara delar som spegeln delar i en varierad känsla är väl mer det korrekta. Jag kan självklart bara göra anspråk på ett par flisor till ansikte, ett stycke av näsan och överkäken, ögonen förstås och så en bit av pannbenet med sina hårtestar hängande.

Här tar jag uttryckslöst emot. Jag har ett ansikte över, vilket det genom tiderna har fallit så mycket att det inte finns något kvar som biter på det längre. Och just i denna stund, i detta ögonblick, ser jag mig själv. Fast inte som vanligt, inte vad jag vant mig vid och som kanske är sant, men bara kanske eftersom jag nu börjat vänja mig.

Det här är jag. Såhär ser jag ut. Det som rörde sig, pulserade, svällde, sjönk, talade med ljudlösa läpprörelser, det är jag själv.

 

Min vän, vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt, det ligger ute vid medvetandets gräns. Men om vi är observanta, märker vi att vi deltar i en mänsklig byteshandel. Att vi i djup, ömsesidig misstro mot andra, utbyter de upplysningar vi är tvungna att lämna ifrån oss för att få något i gengäld.

 

*****

Ny dag

Drömde om att välja väg, såg mig och andra bundna till vår samtidsvaka. Såg opportunisten sätta segel och i vinden följa strömmens lockrop att bejaka; i tid inte så långt, kanske bara någon vecka tillbaka. Allt för att i den breda massans spår göra ett avtryck och låtsas försaka.

Såg de ensammas knotande skara, de gråtna icke valbara. Värdelösa, övergivna, onyttiga, stämplade som icke-köp-bara.

Då kom rösten: ”Vilken väg?” Vad skulle jag svara? Gjorde ett försök. ”Jag har alltid vandrat samma bana, följt den röst som klarast runnit i mitt öra, vars hjärta och kompass pumpar blodets riktning utan vilja att förföra.”

Åter: ”Vilken väg?” Är svaret att jag måste svara, eller låt mig gå, låt mig vara?

Nu i mitt öra, Gullberg om försoning och hugsvala:

Jag var ej den som följde er med spott.

Det är av vikt att somliga går undan.

Det är av vikt att riket har ett slott

för andakt och begrundan.

Blott grova stövla trampar med förakt

de liljor som i era händer blommar.

Vårt liv vart armt, om några ej höll vakt

i tysta helgedomar.

Ni vet att jag till er församling hör.

Men inga regler höll mig kvar till slutet.

En dag ska ni mig hitta utanför

med hjärtat sönderskjutet.

 

Och jag pusslar vidare med dessa vikta, tidiga morgonrader:

Det är av vikt att somliga går undan … […].

Min blick har slocknat och min mun

är djupa hemligheters brunn.

Ni stannar kvar i tid och rum

att lösa mitt mysterium.

Ni menar att jag orätt gör,

som låter innan kroppen dör

min själ försvinna som en rök

fjärran.

Det kallar ni för flyktförsök

 

*****

Klockan 05.40. Nu skall kaffet smaka, och med pigga tankar önskar jag en god morgon!

Senare

Varför inte fortsätta så här. Klockan 12.27, det är november, datum 7 nov. och alla minnen sviker, det verbala sviker, orden som gröt i min mun, kroppen svag och tung med läsning som oförstående bara snurrar runt. Här och nu är det bara skriften som jag kan följa, det jag skriver fram – oavsett. Tror jag menar att rörelsen försvann tillsammans med gnistan jag förnam och något i huvudet skaver; något som viskar att jag förlorat min balans. Varför då inte vända tillbaka eller vända fram? Viljan som inte vill vilja för den kan, och som vill vara där den inte kan. Driften att gå emot, andra, men inte jag. Någon säger höger, tyst väljer jag vänster. Någon säger kom och jag vänder mig om. Det händer i dag, jag väljer en annan dag och motsätter mig alla förslag. Sedd, då blir jag vag och tilltalad givetvis svag. När det ringer hoppar pulsen och som en eftersökt stänger jag av. Dock, här är nu och i lugn kan jag skriften följa, i den finns inget att dölja, ingen rädsla för att visa rädslorna jag har. Trygg fast jag är tom på både frågor och svar. Trygg i att skrivandet är allt jag har utan gard och utan försvar.

Kaffet kallt det är kallt, en invändning som säger allt. Tänker värma nytt, energisk och förbytt, samt en snabb överblick på den text jag ovan har sytt.

Och detta med att buga, tänker jag, precis som ur en Dostojevskijroman. Att böja huvudet inför andras människors smärta vars ursprung är okänt; som kan vara en sjukdom, själslig svaghet, en ny kärleks lyckliga plåga, den olyckliges gamla plåga, eller något helt annat. Och att böja huvudet även om jag inte begriper ett ord av det och med fasa iaktta mina egna förrädiska avsikter.

 

11/11

Min vän, jag har så sällan innehåll i mitt skrivande, det blir vakuum. Lättare då att skärskåda varför och vad texten är – vad jag lär.

Tror, tänker jag, att förutsättningen för att skriva (verkligen skriva) är att lyfta sig. Att skriva är en längtan, en längtan att få vara till, att bli fångad och våga överlämna sig åt motsättningarna. Skrivandet är för mig först och främst att vara närvarande i nuet, men även att uppleva andra tider simultant, och just där i försjunkningen sker förändringen – den livsviktiga, in och ut andningen.

Då jag avskärmat mig och är inne i skrivandet är det omöjligt att vara utanför i sig. Kraften går samman i linjen och all lidelse samlas till en punkt.

Fråga: Vad avgör om texten bottnar? Tiden.

Tänker också att originalitet inte är en garanti för textens kvalitet men att följa sina egna vägar är en förutsättning för att kunna växa.

Fråga: Hur veta vilken väg, den egna?

Fortsatt, min vän, varje gång jag lämnat en text känner jag som jag avstod från något, som om jag på ett ödesdigert sätt gick miste om något, och som får ordflödet att haka upp sig. Här blir jag tröstlöst medveten om att ingen i själva verket är intresserad av vad jag skriver eller varför jag gör det.

Fråga: Vem fan bryr sig? Hm, ser att du följer. Tack!

 

16/11

... eller Seconds out med Genesis – Suppers ready

Den seende katten, tidigt eller sent på natten. Nu är jag en matt-en.

 

17/11

Befinner mig i djupa tankar, huvudet, kroppen, rummet och det släckta ljuset som vill likna mörkret utanför, är i stilla meditation, och jag reser i tid som flyter tillbaka: Överallt förlustelser, vinster, frosseri, överallt tryggheten för morgondagen, överallt våldsamma utbrott av livsglädje. Blott här den gränslösaste misär, till råga på eländet i trasgrann clownkostym, en kontrast framkallad mindre av konst än av nöd. Han skrattade inte, den stackarn. Han grät inte. Han dansade inte, han sjöng inte någon sång, vare sig glad eller klagande, han vädjade inte till någon. Han var stum och orörlig. Han hade gett tappt, han hade dragit sig tillbaka. Hans öde var beseglat.

Jag rör mig sakta, öppnar ögonen och börjar vaka. Fortfarande natt vars tid börjar närma sig fem. Ler lite generat år tanken; jag skulle önska en musa eller varför inte en sagofe …

Som så ofta i dessa nattliga situationer, framkallade dessa underliga, sammanhangslösa, i första ögonblicket fullständig lösryckta meningar, som också akustiskt är omöjliga att uppfatta i sammanhang, de är för snabba, för stökiga och spretar åt alltför många olika håll. Innebörden i meningarna uppfattas nog allmänt inte, dvs. om det läses bokstavligt. Ändå om de uttalas, alltså orden, så kan de genomskådas och förstås instinktivt genom den känslomässiga laddningen. Och orden, jag upprepar det för mig själv: de är avskurna från yttervärlden.

 

*****

Ur Skiss till en poetik.

Mellan två poler blir min poesi till, mellan livshunger och dödsångest, affekt och tanke, språk och tystnad. Processen är aldrig den samma, men – spänd i en vibration mellan ytterpunkter – rymmer den en tvingande som sällan låter sig förklaras på annat sätt än: Jag kan inget annat, därför måste jag.

Innan dikten tar form, en oro: spontana, oreflekterade och helt irrationella faser, där okända energier är verksamma. Sömnlösa nätter och inre konvulsioner, plötslig irritation, melankoli, aggression och andra konfliktfyllda tillstånd. Sällan är det en harmonisk situation som utlöser dikten. Före oron ett nog så viktigt vänteläge och ett oändligt tålamod. Den perioden kan vara långvarig, men också avgörande i all sin osynlighet. Till tålamodet kommer en ödmjukhet, som kanske är det tillstånd där allt börjar?

/ Pia Tafdrup

 

1/12

Leo Tolstoj skriver i Om livet att ordet `liv´ är ”mycket kort och mycket klart och envar förstår vad det betyder.” Det är knutet till människor, och det är besynnerligt hävda att annat än människor lever.

Men … men … vi säger ju också att en cell bär på liv och är levande, då blir även grundtanken för mänskligt liv och idén om det liv som finns i en cell inte enbart helt olika utan oförenliga. Den ena föreställningen, tänker jag, utesluter den andra.

Antingen har jag liv och har i mig en samling icke-levande celler, eller också så är min samling av celler levande och mitt medvetande om liv då inte liv utan en illusion (vad rör mig en illusion).

Why? Alla borde vi vara ense om att en dag så är det slut, vi drar vårt sista andetag, att inget jordeliv längre återstår för vi är faktiskt döda. Säger då inte den ovärldsliga dödsuppfattningen att den är metaforisk och förutsätter den världsliga, den där livet ligger före döden? Min vän, distinktionen mellan bokstavligt och metaforiskt blir här så krånglig att frågan inte helt kan ses som retorisk. Eller?

Döden skulle möjligtvis vara vårt tillbakasjunkande i världens undermedvetna. Finns det någon världssjäl så bör den vara undermedveten och skillnaden mellan det organiska och oorganiska livet vore att det förra var medvetet och det senare omedvetet. Eller en sekund?

Det finns i en människas liv en enda Sekund som fått i uppdrag att meddela en god nyhet, den ”goda nyhet” som väcker hos alla oss en oförklarlig fruktan.

Ja, Tiden härskar, tänker jag. Den har återtagit sin råa diktatur. Och som en oxe driver den mig framåt med sin dubbelspetsiga pik. ”Hoppla din idiot! Svettas, din slav! Lev då, fördömde!”

 

Kväll/natt

En sådan underbar natt! Den väldiga rymden ger sig hän under stjärnornas brinnande öga, liksom ungdomen under kärlekens makt. Helt utan ljud ger sig tingens fullständiga hänryckning till känna, till och med gatlyktorna tycks sova. Till skillnad från människornas fester är detta en orgie i tystnad. Det är som ett ständigt växande lugn kom natten att gnistra med en alltmer vibrerande glans, som om de lystna stjärnorna brann av längtan att få tävla i färgglöd på himlens svarta duk, synliga som en rök mot våra hjärtan.

I detta såg jag mig själv, en djupt tagen varelse. Och mina ögon säger: ”Även jag har skapats att förnimma, fatta och skåda mot fjärran.”

Tänker, tänker jag, att missnöjd med alla och missnöjd med mig själv skulle jag vilja återlösa en smula av min stolthet i morgonens ensamhet och tystnad. Personer som jag älskat, själar som jag närmat, styrk mig, stöd mig, tag bort mig från lögnen och världens fördärvliga ridåer. Förunna mig nåden att skapa några rotfasta verser, som visar att jag inte är den maskklädda teatern bland människor, att jag inte är sämre än det ytliga jag föraktar.

Och vem som viskar orden har jag ingen aning om, och vad som viskas vet jag inte heller alltid, bara att orden ger sig till känna för att bli nedtecknade. Jag skriver utan att fråga, tänker jag. Att vända sig om är alltid försent. Det finns inget att ta fatt i än det som redan finns i mig själv, och det som väller in över mig i vågor när jag skriver. Att diktandet inte på en enda punkt går att hänföra till vare sig slump eller intuition utan steg för steg mot precisionen och konsekvensen hos ett textstrukturellt problem. Och likväl kan den vara ett överjordiskt, ett transcendent väsen, som inte kan förbättra den enskilda människans liv, men överskrida det.

”Diktkonsten förbättrar inget, men åstadkommer något som är mer avgörande: den förändrar.

 

7/12

Något om litteratur (kort).

Alla kan skriva, oavsett om det är för det lustfyllda, det behovstvungna, skrivbordslådan eller med författardrömmar, och ska så göra. Men att skriva litteratur är något helt annat, det är ett hantverk för fantasin. Knappt en procent av alla dem som skriver har den språkliga förmågan att kunna överföra ett betraktat bildseende till en levande text. För resten av oss handlar det bara om övning och åter övning, och inte ens då är själva litteraturen självklar. Att cykla lär de flesta sig tidigt och gör det ofta i sin vardag men att cykla Tour de France är något helt annat, nästan väsensskilt, som att tycka om att teckna ”gubbar” och med insikt upptäcka det ändlösa avståndet till att måla en kropp i rörelse med dess rätta proportioner ... Detsamma gäller texter för skrivbordslådan, rader skrivna lite då och då när känslorna kallar, helt frånskilda de texter som, efter mödosamt arbete, på djupet fångar sina karaktärers känsloliv till trovärdiga livsöden, visa våra handlingars komplexitet med dess följdverkningar och som tecknar miljöer lika levande som världen utanför.

Min vän, försök att minnas Söderbergs Den allvarsamma leken eller Mobergs Utvandrarna. Vari ligger litterära? Tänk på Lars Ahlin, Kerstin Ekman, Wijkmark, Forssell, Sigrid Combüchen.

Kan det vara i blicken, en blick som vågar ligga kvar. En blick som går utanför och dröjer, en blick som fryser bilden och med språket målar av den. En Frostenson, Jäderlund, S. Lidman eller Lindgren, alla ödmjuka inför sitt skapande men har andats och levt litteratur som sitt arbete, tagit in, betraktat, skrivit, skrivit om, skrivit och skrivit om.

Den lilla procent författare som kan skriva enbart genom begåvning eller absolut gehör är tyvärr dem vi andra tror oss med lätthet kunna efterlikna, just för att deras texter verkar så enkla och självklara. Vi tror oss se en genväg fast den inte existerar, börjar bagatellisera och sedan läggs plattityd på plattityd.

Nej, jag ska inte driva detta längre, tror att du förstår min poäng. Jag själv har fortfarande inte lyckats med en enda sida text som i mina ögon kan kallas litteratur.

I själva verket hänger allt på vad man menar med ”litteratur”: menar vi bokstaven (grammatiken, språket, markören, inskriptionen… skriften) eller menar vi bara litteraturen, dess konventionella och nedsättande mening som dessutom är senfärdig, som när någon exempelvis säger: ”och allt annat är litteratur.” I denna banala och mer eller mindre nedvärderande, men inte desto mindre avslöjande, mening betecknar litteraturen vad man under lång tid benämnt som fiktion.

Jag saknar ofta, i dagens litteratur, de ”mänskliga” romanerna och poesin som lyfter fram de halvt ihjältigna eller de förhånade motsägarna som inte räknas. De undflyende anakronismerna som lever i sin egen tid och rytm.

Till de ”mänskliga” som lyfte in detta själsliga utanförskap (sitt egna och andras) i sina författarskap vill jag räkna Dan Andersson, Gunnar Ekelöf, Arthur Lundkvist och Harry Martinsson. Fyra autodidaktiska giganter som flydde den övre och yttre vägen, det som är boskap i andra är också boskap i dig till förmån för den inre och undre vägen där botten i dig även är botten hos andra, för att parafrasera Ekelöf. Dan Anderson bröt helt mot dåtidens konventioner med romanen David Ramms arv. Lundkvist och Martinson angrep tidens stora konservative litteraturkritiker Böök. Och Ekelöf introducerade den franska surrealismen under sin tid i Karavan.

Dessa författares egentliga litterära gärning är utanför min horisont och de skall kanske inte blandas samman men beröringspunkter i uppväxt, lyrik, litt. kritik, reseskildringar och prosa kan korsbefruktas mellan de fyra på många olika sätt även sökandet i religionsmystik och naturromantik låg dem alla nära. Och även om många velat sätta en politisk stämpel på Lundkvist som kommunist så gick han själv aldrig med på att stämplas som det. Men som sagt jag skall akta mig för att gå in på allt för djupa vatten när det gäller dessa. Eller? Vad får jag och vad får jag inte skriva ur mitt huvud? Vet nog någotsånär men släpper mitt litterära avsteg för nu. Om Dan Anderson så rek. Göran Greiders fina bok, Ekelöf kanske Anders Olsson eller Lagercrantz, Martinson genom Ingvar Holm och Lundkvist överlämnas här åt Jan Arnald.

 

*****

Vidsynt

 

Vidsynt natten vid i sin rymd,

vidhåller dagen av ljuset skymd.

Vidare vågar vandrartext

väva mörkret mer komplext

väljer vändpunktens eko och veka kontext.

 

Vingklippt dock, i försök till vid,

vinklad genom förfördelad tid.

vaksam övandets virtuos –

vriden ur det som kan förstås –

växlingen när vindarna förgås –

 

*****

Senare

Har läst Péter Nádas Parallella historier och är djupt tagen. Tänker på krig rent allmänt och vad det gör med oss, på det objektiva ögat som sett, det självbiografiska som varit med, men så … Kertész!

Ja, lyssna in, det är Kertész som så klokt talar och svarar på frågan om hans roman Mannen utan öde kan ses som en självbiografisk roman:

”Oriktigt, ty en sådan genre existerar inte. Antingen självbiografi eller roman. Är det fråga om självbiografi, då frambesvärjer du ditt förflutna, du gör allt för att så samvetsgrant som möjligt hålla dig till dina minnen, det är oerhört viktigt för dig att beskriva allt som det hände i verkligheten, som det brukar heta: för att inte lägga till någonting till fakta. En god självbiografi är som ett dokument: en skildring av ett skede som man kan ”stödja sig” på. I romanen däremot är det inte sakförhållandena som är viktiga, utan bara det som du fogar till fakta.”

 

*****

Efter ett kort avbrott (en förlängning)

Jag skriver och drar efter mig ett gnistrande spår: Skriften – den outplånliga – där ”jag” finns. Själv sitter jag kvar och betraktar världen med ett annat seende än förut. För var bok flyttas mitt öde.

/ P. Tafdrup

 

 

*****

Till den det berör … (Kort om fri vilja)

 

Den plats varifrån jag beger mig

är den samma som den jag kommer fram till.

/ Parmenides

 

Stress och en på ytan flytande kunskap utan djupare botten, bara ett klick bort, betraktas alltmer som en dygd, men står i kontrast till meditation, inlärning av etiken, den långsamma vägen till intellektuell kunskapsbredd och fördjupning. För egen del gäller något annat, absorberas jag av den yttre världen är allt skapande omöjliggjort, eftersom det i så fall är omvärlden som handlar om mig.

Tänker, tänker jag, att tänka på möjligheten till en fri vilja vilken endast är infriad om vi är ovetande om ett visst kausalsammanhang. Alltså, vi kan inte göra något utan att först ha en orsak för vårt handlande, så om vi tror oss ha gjort en fri handling är det därför att vi är okunniga om orsaken till densamma.

Med moralisk frihet är det något helt annat och kräver absolut bundenhet, liksom det är med vad vi kallar ”utveckling” vilken är beroende av sitt subjekt.

Avslut och Ekelöf: ”Yttervärlden är inget annat än en spegel, om vars baksida vi inte vet mer om än månens.”

 

Familjen, och familjen av värdebegrepp är obegriplig för den utomstående betraktaren, åtminstone om något i stil med den analys av värdeomdömens natur som jag vill ansluta mig till är riktigt. Tänker, tänker jag, att de fiktiva värdeomdömena i de flesta fall blivit konsensus så att ingen längre vet vad som är sanning. Det finns med andra ord människor som utan känsel för blygsel talar om lagarnas helighet och om kulturens högst värde. För att inte tala om de fullkomligt förljugna och pinsamma värdeomdömen som förekommer i dagspressen. Ser detta som en skymf mor det eviga, en skymf mot det som fattas oss. Det gäller att skriva utan värdedömen. Författarens uppgift är att relatera så klart och rakt på sak som möjligt.

Men gör du inte själv ett omdöme som brister i saklighet då du underkänner det kulturella livet inom samhället? Frågan, enligt min mening, kan endast besvaras med ett psykologiskt svar, för ingen människa är fullt medveten om vad hon gör. Hm, bilder av min familj dyker upp.

Min vän, det har gått många år sedan min morfar dog men han hade gjort mig medveten om sanningen, inte bara hans sanning utan också överfört den till min sanning, sanningen över huvud taget, tänker jag, den som också samtidigt gjort mig medveten om dessa sanningars totala misstag. Sanningen är alltid ett misstag trots att den är till 100 % sanningen, varje misstag är inget annat än sanningen. Så tänker jag för att kunna fortsätta, klara av min sorgsenhet och på så vis ha en möjlighet att gå vidare, på så vis behöver jag inte avstå mina planer.

Tror det är så för vissa att kampen i det undermedvetna emot oförstående människor, emot tysta tankeferment, emot andlig kyla, river ner den inre motståndskraften hos alla ömtåliga naturer. De för en dubbelt så hårdkamp emot hela världen, därför att de är känsliga på varje punkt av deras väsen, och därför att allt blir plågor och kval för dem. Men de får också veta dubbelt så mycket om livet som andra. I deras inre blir de dubbelt så starka, känna ensamhetens lycka mer än andra; förmå dra mer ur sin omgivning än andra, kunna finna lyckomöjligheter i det som andra gå kallt förbi, och jag tar nog icke heller mycket fel om att du min vän är en sådan människa.

Senare same day (ang. sanningen och tron). Kort.

Sanning kan dö, sanning kan dödas. Det andliga livet återfinns människor emellan, inte i en hjärna. Visst pågår processer i hjärnan när vi tänker men det är inte i hjärnan tankarna kommer till utan ute i verkligheten (verkligheten som dröm …). Dessutom betyder kroppens förmåga en hel del. Vi tänker inte ut hur en planka skall hyvlas, vi lär oss sakta. Plankan lär en minst lika mycket som en impuls från hjärnan. Ja, om sådant kan vi brevledes gräla, dock utan att aldrig lyckas övertyga varandra. Min vän, min vän, sanning kan falla sönder i sanningar. Sanningar kan uppstå i sanning. Viljans tankar varken föds eller dör. De namnas. De kan mista namnet. Det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Det kan levas bort. Skönheten kan namnas om. Lagens balkar kan namnas om. Källskrift kan från munart bli historisk läsart. Skuld kan ångras bort. Brott kan sonas bort. Tvister kan biläggas. Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val. – Trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet. Vi kan aldrig demonstrera dess sanning (i en drömd verklighet)!

 

Tålamod till denna längtan, som säger tro, tro inte. Och om du ser mig gå baklänges så är det för jag tar sats… Herakleitos, motsatsernas och dialektikens man, och långt fram historiskt Hegels, Nietzsche och Heideggers man.

 

Söndag

06.57 och jag skall strax lämna min soffa. Hunden, vinden, tystnaden, en nyvaken sol, söndag, hungriga moln som rastlöst rider himlen, någon enstaka som jag, kanske i ett samförstånd, en blick utan ord, stegen som livgör promenaden, tankarna som långsamt klarnar och andningen som levandegör allt. Ja, det är dit jag nu är på väg.

Bugar!

 

12/12

Världen förstås inifrån. Således känner jag bara världen genom mig själv. Det låter kanske son storhetsvansinne, men är snarare det motsatta – ett ödmjukt sätt att finna det som inte är jag.

Min vän, här lär jag mig något, tänker jag. Dikten måste leva ett självständigt liv, en tillvaro helt oavhängig sin upphovsman eller kvinna. Vad andra gör med dikten är inte den skrivandes sak, men diktens. Min vän, get my point!

Dags att gå vidare och säga: poeterna får inte göra intrång på målarens funktion; bilden måste finnas kring orden; de får inte alltför mycket låtsas vara penseldrag

 

Att efterapa andra, att av fåfänga låtsas vara vuxnare, mognare, intellektuellt öppnare, mera sinnad för svåra och subtila ting än man är – vad är ett naturligare incitament till en process som så småningom verkligen ger smak för utövandet av den färdighet man hycklade smak för? Min vän, det är en farlig väg som för den insiktsfulla leder till ondska.

Kommer att tänka, tänker jag, på Dostojevskij och hans äldsta son Mitja i Bröderna Karamazov. Här i egen förkortad minnesform: I Mitjas dröm manar han fram en bild av död och elände men samtidigt föreställningar om att situationen kan avhjälpas om vi tar våra färdigheter i bruk på rätt sätt och att vi blir helt ut människor först när vi så brukar våra färdigheter. Han försöker väcka vår lust att radikalt förändra våra liv.

”Vem som helst kan uppträda som en skurk och varje man kanske är en skurk egentligen, men tjuvar är inte alla, bara de verkliga skurkarna” ~Mitja

Sålunda talade Dostojevskij:

”… om jag flyger ner i avgrunden, så flyger jag rakt ner med huvudet före och benen i vädret och är rent av glad åt att jag faller i en sådan där förnedrande ställning och ser det själv som estetiskt tilltalande” ~Ivan Karamazov

 

 

*****

Rörelsens ädla

Som en luftstilla vibration då musikstycket tystnat.

En sådan värdighet i dig

Ett förseglat allvar

Som smeker din tid i det rena.

Men tvingad till smärta

Slösar jag inte längre bort min tid

Slösar inte med att andas mer – skamsen över mitt trodda värdiga.

I rörelsens ädla

Smeker handen ömt din lugna panna

Men du kom för nära – längre och längre bort …

jag skrek efter smärtan att ge mig sitt namn.

 

 

14/12

Min vän!

”De säger att jag tagit ett steg tillbaka, men ser de inte att det är två! Det är så jag tar sats för att med högre fart komma tillbaka!” / Lite lösryckt F. N.

 

*****

Evigt lever jag.

Om människa eller fixstjärna,

solsystem eller en martall

på en öde klippa vid havet,

är detsamma.

Samma kraft genomgår mig,

samma lust får mig att blomma,

samma stormar dödar mig,

kläder nya kläder på mitt innersta.

För mig finns ingen flugsmuts

eller Chimborazzo -

allt är i allt.

På toppen av ett ögonblick

står jag och skriker:

det är en fröjd att leva och förvandlas!

/ E. Diktonius

 

14/12 (sen morgon)

Käre vän/läsare! Är i stunden aktningsvärt borta. Det kittlar i benen, river i armarna, kvider i magen, överallt känner jag pulsslagen och tarmarna som vrider sig. Sover jag eller är jag vaken? Vet bara att jag går omkring och försöker vakna – spåra mitt jag.

Uppdrag i dag: Att hitta mig själv.

Vet inte vart jag gömt mig, har sökt på så många olika ställen, letat i lägenheten, trappuppgången och i diverse rabatter, men nej. Detta är nu inte så konstigt, uppdraget igår var ju att lämna mig själv, att släppa ett navelskådande jag och bara få vila ett tag. Tänk om jag inte hittar, att jag ligger någonstans under långsamma timmar som en seende blind, som den som ingen bjuder in. Kan även detta vara en dröm? Kanske flyter jag bort i en surrealistisk ström?

 

14/12 (senare)

Min vän, ser nu att jag är du, precis som du sa, precis som du. Skönt att vara tillbaka och ha en vän. Mer behövs inte för tillfället, klarar mig med två bitar för att lösa pusslet, en vit och en svart, lägger dem emot och jag har fått min yin och yang. Och kanske ett parti schack, jag får alla vita, du börjar med en löpare, kungen och en springare. Min vän, här ska spelas, inget får felas och var ej ledsen för hur pjäsernas fördelats. Ett drag, två drag, tre drag, fyra drag och matt. Jag vann! Jag vann! Jag har min amulett och jag vann! Tror att jag istället ska söka mig bort, pröva tanken att bli buddist, det meditativa.

 

Kärlek i Becketts fritt tänkande huvud:

Men vilken slags kärlek handlade det egentligen om? Om passionerad kärlek? Det tror jag inte. För det är väl den passionerade kärleken som är satyrisk, eller hur? Eller blandar jag ihop den med en annan? Det finns så många, visst gör det? Den platonska kärleken, till exempel, där har vi en till som jag just kom på. Den är oegennyttig. Kanske älskade jag henne med en platonsk kärlek? Jag har svårt att tro det. Skulle jag ha skrivit hennes namn i gamla koskitar om jag hade älskat henne med en ren och oegennyttig kärlek? Och med mitt finger till på köpet, som jag sen sög på? Kom igen!

 

15/12

Shiki, Björling och Ungaretti

med livets kritor på dödens tavla.

Dikten som är fullkomligt möjlig.

/ T. Tranströmer

 

Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på nytt och vandrar ut då natten skuggar skogarna, och stjärnorna läser oss i sina horoskop.

Så fyller berättelsen åter; jag fast i dess förtrollning.

 

Antingen eller.

Ja, efter en lång tids sökande fann jag då mitt namn: Victor Eremita. Och kan gå vidare med en dansk Pessoa, eller portugisisk Kierkegaard. Jag heter min heteronym, klädsamt i min nya diktarkostym.

"The deceived is wiser than one not deceived.”

/ Ploútarkhos

 

*****

2013-12-15

Tidig söndagsmorgon med klockan ställd på 04.00. Känner att första timmen kommer att bli seg men jag arbetar mig sakta fram och med texten, kaffet, vetskapen om den tidiga söndagstimmen, så kommer även lusten krypande, nej, smygande.

… Och jag har familjen som är störst av allt, är en familjeman, men inte i detta forum, inte i min ”morgonnatt”, inte i mina ögons skrivarstoff där dikten lever just för att den inte kräver något tillbaka. ”Tagande och givande”, kanske någon säger. Men jag tror på cirkelrörelsen, tänker inte linjärt. Tänker på första gången, man i skolan (mellanstadiet), fick stå i ring och viska en mening i närmsta öra, alla gav bort, alla fick någonting eget tillbaka.

… Och jag kan aldrig finna ett argument mot detta, något löst sammansatta: ”Behandla andra som du vill att andra ska behandla dig.”

… Och jag känner djupt för hermeneutikens tankegångar: ”För att förstå delen behöver du helheten, för helheten måste du förstå delen.”

… Och något klickade till när jag som liten första gången insåg att Puh och Nasse spårade sina egna spår.

… Och någon skrev en till synes initierad kommentar i går med anledning av en dikt. Löst: ”Att låta orden komma i stället för att söka upp dem är hela hemligheten bakom fulländad skrift/prosa!”

Hm, måste lugna mig, pulsen på väg upp. Inte en poetik, utan oändligt många. Inte en väg, utan alla. Livet/dikten, som jag ser det, är något organiskt, som bryter fram överallt bara för det kan (åt alla håll, samtidigt). Vissa söker orden, andra låter dem komma, finns inget rätt eller fel i detta, heller inget äkta eller falskt. Meningen, känslan, får varje enskild läsare själv tillgodogöra sig.

Många ord men hoppas att jag möter dig här och i denna andemening: Ha en god söndagsmorgon!

En vitklädd herrgårdsflicka,

med lingonris i ditt mörka hår

blev du vigd vid den ljuse skalden

en soldag, vid tjugo år.

Han reste sorglöst mot söder

med dig, den första han kysst.

Det kom brev till syster och bröder.

Så blev det alltmera tyst.

En gång dock på trettitalet

Kaptenskan fick ett brev.

Den darrande trängda pikturen

jag tytt i de rader du skrev:

Vid kyrkan på björkvuxna näset,

vid fädrens järnmonument —

du ville gråta ut i gräset

allt vad du i stumhet känt.

/ Sigurd Agrell

 

 

16/12

Om jag nu finns utanför, en berättarrösts alter ego som försöker nästla sig in i texten innanför. Vad har jag för rättigheter, inte rättigheter utan skyldigheter gentemot dig, mon ami? Antar att vi inte kan ha det på detta viset, att det inte kan fortsätta i längden. En text med ett så självömkande offer. En sjuk jävel med enbart sig själv framför ögonen. Eller kan jag, klarar jag av att gå i cirklar, de som behövs för att ses som klarsynt mitt i allt navelskådande? Jag vädjar: döm själv, döm själva!

Två dar försent, så känns det. Jag kom tillbaks två dar försent. En dag försent, så känns det. Jag kom tillbaks en dag försent. Så vad finns att göra åt det? Framme i tid, så känns det. Jag är framme i tid och kan börja skriva igen, denna gång sammanflätat, länkat och bra. Visst skrev jag något liknande längre fram, precis som det här. Fan, det kallar jag länkat och genomtänkt bra. Tillbaka ...

 

Isfågeln

Jag såg genast vem det var. Han låg utsträckt på rygg i isgraven. Det var pappa […]. Smältvattnet hade frusit till en tunn ishinna, men den var genomskinlig, man kunde se att han låg med öppna ögon och såg rakt upp, såg rakt upp genom isens matta hinna.

Han gav mig vingfjädern. Den var vit, jag kände igen den. Jag böjde mig fram, och såg: och så stilla hade fågeln svävat högt däruppe att dess linjer etsat sig in i ishinnan, tecknat sin kontur på isen. Jag böjde mig fram, andades mot ishinnan, strök samtidigt med fjädern mot den. Isfågeln försvann långsamt, ansiktet kom fram, det var jag.

/ Ur Nedstörtad ängel

 

17/12

God morgon!

Nu vill jag fråga: faller människan lättare offer för denna illusion, när hon strävar efter kunskap och bildning, än när hon strävar t.ex. efter rikedom och inflytande? Är sanningen mer insmickrande och därför farligare att äga än t.ex. makten? Är den bildade lättare självgod än den rike eller mäktige. Personligen tror jag inte att man kan svara jakande på dessa frågor (varför ställa dem då?). Den som ger ett jakande svar däremot, nedvärderar kunskapen som livsform på ett sätt som påminner om irrationalismen oberättigade nedvärdering av kunskapen som lyckoinstrument

"Vad mänsklighetens härlige ha sökt

sitt hela sköna rika liv igenom,

väl är det värt att sökas av oss alla."

 

21/12

Åter till den det berör …

Nu har det gått över femton minuter och pappret stirrar blankt. Jag stirrar tillbaka.

Tjugofem … bara för att jävlas, för att testa min positiva energi.

Trettiofem minuter och jag rycker till, lämnar mitt tomrum, kommer ut ur det, som den med uttorkade läppar, utan kläder, får veta att inte ens nakenheten var nog.

December tjugoett, morgonen innan Dalarna, morgonen innan jag ska köra bil (långt), kör aldrig bil (vanligtvis). Promenerar, cyklar eller säger: ”Tyvärr, kan inte komma!”

Nu är det jul, då måste man komma. ”Vi kommer, det är ju jul!”. Så i morgon bil.

”Som när en objuden gäst lyfter klinkan på en bortglömd grind

och river undan växtligheten insnärjd i de nedersta stängerna” / S. Heaney

 

22/12

Min vän, essän är ett organ för det skrivsätt, som inte vill vara resultat utan process. Essän undviker helhet, struktur och didaktik. Den är medvetet fragmentarisk.

Denna självmedvetet, undersökande hållning, som i mycket blivit själva kännetecknet på en moder författaridentitet når oss med alldeles särskild kraft i Montaignes essäer.

Och … tänker jag, att

sant är, att liksom många gånger formen

ej stämmer med vad konstnären har avsett

om materialet inte lämnar gensvar,

så ses en skapad varelse ej sällan

avvika från sin bana, ty fast skjuten

från början rätt, förmår hon ändra riktning.

 

24/12

En riktigt God jul!

 

Tidig julaftonsmorgon, vaknat, hör hur vinden vrider och stramar, gammalt husknutsvirke. Ligger i en tarrsäng (skönt), ser stora Björn skymta bland de flyende molnen utanför fönstret. Tänker, tänker jag, att jag tänder upp brasan vid sex, sjunger någon julsång till P1, en smörgås med julskinka och grov senap, ev. en snaps och öppnar ett morgonpaket (som jag köpt till mig själv, en silkesmorgonrock) – sedan väcker jag de andra, och säger: ”Ja vi har ju gått ifrån julklappar med tanke på ekonomin, men vi har ju hälsan. Nu ska jag koka lite gröt…

 

27/12

Till den det berör ... (nu tillbaka i ett gråmulet Göteborg)

 

Hamm: What time is it?

Clov: The same as usual

Hamm: Have you looked?

Clov: Yes

Hamm: Well?

Clov: Zero.

 

/ Samuel Beckett: Endgame

 

*****

Vet inte vad som hände med Peter Nilsons tänkvärda essäer, vet dock att jag läste dem med stort intresse, speciellt för hans förmåga att koppla ihop det stora med det lilla perspektivet. Låt honom skrivas till liv igen!

 

Ur Peter Nilson Stjärnvägar

Den svenske mystikern och filosofen Kurt Almquist har vemodigt sett sig tillbaka mot medeltiden och talat om 'livklädnaden som revs sönder': bilden av en värld som var vävd i ett enda stycke, liksom klädnaden man drog lott om på Golgata. Vår tids vetenskap, menar han, ger bara tillfälliga, förvirrade fragment av en världsbild. Kanske har han, när allt kommer omkring, inte alldeles orätt.

 

 

Senare

Aningen vilse i dag, behöver greppa, gripa det som förnuftet vill förklara. Det är Rousseau jag följer men låter Voltaire få svara:

"Eftersom jag nu en gång inte var i stånd

att göra människor förnuftigare levde jag

hellre lycklig på avstånd ifrån dem."

Vi befinner oss utanför tidsrummet, tänker jag, när vi läser andras tankar, presens, imperfekt och morgondagens futurum men människor dör ut - de flesta genom eld. Utan tvivel dör många genom blommor med det är också genom eld.

Den långsamma eller häftiga doftens eld, och kärlekens, och hatets - Vad vi sedan ser av dem är bara aska som inte blåst bort ännu.

 

2013-12-29

Men det är en annan dag, en annan natt, och missnöjd med mig själv skulle jag vilja återlösa en viss smula av min stolthet i nattens tystnad och ensamhet. Hjärtan som jag älskat, själarna som jag besjungit, styrk mig, stöd mig. Men ack!

Med vilken djup, oförglömlig blick han kastade på mängden och ljusskenet som hejdade sig några steg från hans fasansfulla fattigdom! Jag kände min strupe sammansnöras av hysterins förfärliga händer, det var som om blicken skymdes av upproriska tårar som inte vill falla ...

Du kan ej sluta, detta gör dig stor;

du saknar början – ödet ditt jag tror.

Din dikt är liksom stjärnevalvets gång,

där slut och början bildar samma sång,

och mitten ger oss, likt ett himmelskt svar,

det slutet blir och början alltid var.

/Goethe

 

31/12

Låg i rummet, i sängen, pulsen oviss men viss, några nyårsraketer dog eller föddes i sitt ljus, klockan närmade sig elva. Nyår.

Tänker inte stanna här och vänder därför blicken ut för att komma innanför

Senare ...

Jag var på resa. Landskapet omkring mig hade en oemotståndlig värdighet och storhet. Något därav trängde förvisso i detta ögonblick in i min själ. Mina tankar fladdrade omkring med samma lätthet som luften; vulgära lidelser som hatet och kärleken kändes mig nu lika långt borta som åskmolnen, där de drog förbi nere i klyftorna under mina fötter; min själ tycktes mig lika vid och ren som himlavalvet ovanför mig; minnet av de jordiska tingen nådde svagt och förtunnat till mitt hjärta liksom skällorna från en osynlig boskap som tågade förbi långt, långt borta på sluttningen av ett annat berg.

Det är tidigt men i Baudelaires sällskap önskar jag en god sista dag på detta, hm, ja, år (vad bryr jag mig om år). Gott nytt!

 

Må se söka, må de ständigt söka, må de oupphörligt flytta sin lyckas gränspålar allt längre bort, dessa trädgårdskonstens alkemister! Må d bjuda ett pris av sextio till hundratusen floriner åt den som realiserar deras högtflygande planer. Jag för min del har funnit min "svarta tulpan" och min "blå dahlia".

Makalösa blomma, återfunna tulpan, symboliska dahlia, det är dit, inte sant, till detta sköna, tysta och drömmande land som man borde resa för att leva och blomma? Skulle du inte där bli infattad i en ram som svarade mot ditt eget väsen, och skulle du inte - för att tala med mystikerna - kunna spegla dig i din egen "bild"?

 

2/1

Ännu en morgon, tänker jag, med blicken sömnigt klar. Redan i soffan den matt svarta, glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av morgonen tända; den glittrande gyllengula som nästan omärkligt vandrat över alla mina ...

Att få flyga in i soluppgången!

Min vän, ännu mörker och ännu min vän, inte som tidigare då jag länge vandrade i mörkret, då jag halvblind och nästan medvetslös slog mig fram – alltid mot öster. Något djupt i mitt inre måste ha viskat: ”Det är med morgonstjärnan du ska vaka. Det är med morgonstjärnan du ska vakna.”

Tänker, tänker jag, precis som Bernhard – ”tänker jag”, tänker jag. att jag vant mig av med måttlösheten, att jag med tiden börjat vänja mig vid mig själv – gott så i morgonstund.

V. Ekelund i Lefnadsstämning: en ljuskänslighet af stor friskhet. Jag hade den från min tidigaste barndom. Min Apollon var en Apollon Agyiens.

 

Gnothi seauton!

… och på jakt efter det som inte går att fångas, här i mitt nattsvarta rum på min mattsvarta soffa med svartrykande kaffe i min kopp. Här i jaktens centrum faller stormen lugnt och jag kan utan problem blicka inåt med mitt tredje öga. Det är med ditt, jag blickar ut för att finna en reva, för att själv kunna få smita ut.

Under ett par veckor hade jag suttit i princip instängd och omgivit mig av böcker som toppar listorna idag. Böcker om konsten att göra människor lyckliga, rika och förlora flera kilo på en vecka. Nej, mer klarar jag inte. Då kom en idé eller jag kände djupast inom mig grodden till en idé, överlägsen de enkla huskurer vilkas ordförråd jag nyss plöjt igenom utan att få i mig något nytt. Vad jag söker? Själen. Och nitton dagar har sin siffra in på det nya året.

Förflyttar mig från soffan till fåtöljen. Jag sätter mig till rätta så skönt det bara går och blundar lite, tröttheten är nästan smekande nu. Det känns som mera ro i fåtöljen och det är nära att jag somnar. Jag rycker till och ser mig om i mörkret men sjunker tillbaka igen och allt är åter tillbaka, och tankarna som tidigare följt mig är åter i mitt huvud: de säger att det är dags att åter börja jaga, ty den vet att den som jagar nu är den jagade. Och det av ett påträngande mäktigt objekt som hotar att beröva min själ allt. Vid lättare objekt faller min själ in i vördnad, beundran och i aktning men nu i denna stund känner jag hur den trögt fördummas, hejdas och vill förefalla död. Vad har de sista veckornas läsning gjort? Vilket bröd har jag delat? Min hand trevar i den lilla bokhögen bredvid fåtöljen och jag tar en på måfå: Kjell Espmark och samlingen Motvilliga historier. För stunden räddad, andas in, andas ut, jakten över.

 

4/1 – 14

För oss som hellre vakar (Öijer – Novalis – Rilke – Ferlin)

Den stora

svarta fågeln

återvänder till mig

sitter på min axel när jag skriver

runt oss finns ingen ram

inte ens en tunn av silver

bara ett sorl av svalka

en bergart av tystnad

 

Och …

Jag vandrar (över livets gräns), och varje smärta skall en gång bliva en vällustens tagg. Ännu en kort tid så är jag fri, och ligger rusig i kärlekens sköte. Oändligt liv svallar mäktigt i mig, jag skådar från ovan ned på dig.

Till dig lyfter sig redan tusen hjärtan!

 

Men …

Jag fruktar så människornas ord. De uttalar allting så tydligt: och det här betyder hund och det här betyder hus, och här är början och där är slutet.

Men …

Jag skall alltid varna och hindra: stanna borta, Så gärna hör jag tingen sjunga. Ni vidrör dem: de är stela och stumma. Ni tar livet av alla ting för mig.

 

Men …

Ömt viker han ihop det som han just nyss vecklat ut. Och ingen som har känslor skall döma honom.

 

Vanitas vanitatum:

Ett liv, ett kors, ett datum.

 

Morgon åter …

Morgonstund …

Funderar på vad jag kan avslöja, vad jag kan avböja, nu när natten släpper sin slöja

Ty månen skiner aldrig utan att bära till mig drömmar och stjärnorna stiger aldrig upp utan att hälsa min längtan … Och därför ligger jag vaken i min soffa (i morgonnatt) – i mitt liv och min dikt.

”I de nya genomskinliga kuporna hänger de ’tunga’ själarna. De växer och växer, de består av starka flimmerrörelser, en underjordsström från födelse till död. Den har, tänker jag, ett dödande ljusansikte. Ljuset bryter ner. Avtrycket blir kvar.”

/ Fritt från B. Trotzig

 

*****

4/2

Kierkegaards tro, tänker jag, blir den intellektuelles tro, en ensam skriftdialektik och estetik som aldrig kan få fäste i det levande livet (hans Antingen - eller skrevs under pseudonymen Victor Eremita som betyder ung. ”den som segrar i ensamheten”).

 

Blickar ut, dagstidningen löst i handen – vems historia? Nyheterna frusna kvar på datorskärmen – vems historia? Skatorna huttrar – deras historia? En fråga till dig: hur gemensam är du? – I din historia?

Tror att vem eller vad man än skriver om, ur ett historiskt perspektiv, så skulle jag kunna skriva så här: … Ja, han hade kunnat göra allt detta, men det är inte bevisat: jag börjar tro att man aldrig kan bevisa någonting. De är hederliga hypoteser och de återger fakta: men jag känner mycket väl att de kommer från mig själv och att de helt enkelt är ett sätt att sammanställa mina kunskaper. Inte en strimma ljus kommer från objektet själv. Långsamma, lättjefulla och trumpna anpassar sig fakta eller den stränga ordning jag vill ge dem; men den är endast skenbar. Jag har intryck av att jag arbetar helt med fantasier.

Fantasi: Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text. Dock får morgonsolen texten att ömsa skinn men den byter bara skepnad och visar att den pånyttfödd ännu formas min. Ändå, mina tankar står stilla i luften, knäppande och surrande.

Utan dig, käre läsare, är jag själv bara en text som ingen läser, en räcka vanmäktiga ord som ingenstans kommer.

 

Senare

Så tidigt att det fortfarande är natt, det går ännu inte kalla mörkret utanför mitt fönster för morgon, här där skuggorna samlats under den sammetsgröna lampans sken. Är det till dem eller texten jag skall tala? De är ju ändå mina nattliga vänner och i dagen mina livgivande drömmar, men nu här under några få nattliga timmar som mina lyssnande och stillsamma vänner. Just vetskapen om att de flesta i min närhet sover vid denna tid inger en skön känsla, en lugn andning och möjligheten till långa samtal med mig själv. Så har även ännu en ny dikt blivit klar och kommer här:

 

B

Bör

Börj

Börja

Börja m

Börja me

Börja med

Börja med d

Börja med di

Börja med dig

Börja med dig s

Börja med dig sj

Börja med dig sjä

Börja med dig själ

Börja med dig själv

här i morgonstund:

här i själslig morgonlund;

här i pulsslag som säger att dagen blir lugn.

 

På plats med ett namn: Lars-Mikael – det var min fars – men hans efternamn bär jag inte längre – tagit och behållit min mormors flicknamn. Och det var med kvinnor jag växte upp, mormor, mor och tre äldre systrar. Mormor och mor är döda, och det är bara en syster jag i dag har kontakt med (syster jag tackar dig). Älskar alla tre.

Mitt öra i allt är även det en kvinna, min sambo, min älskade som sett det mesta och förstår. Som baddat min litenhet och i mina tillkortakommanden. Styrkt när jag behövt styrka och hållit ner när tankarna spretat som mest och idéerna flugit åt alla håll. Som lugnat till sömn när hjärtat inte velat varva ner och som väckt då jag inte velat vakna. ”Älskade”, tänker jag, ”jag älskar dig”.

Och min son, min älskade son! Han som läser Japanska och lär mig allt om Manga och anime. Våra tre favoritfilmer/serier Gankutsuou (grottans konung), Akira och Trust and betrayal. Tack för att du finns min glädjekälla!

När vi första gången läste en bok tillsammans: Momo eller kampen om tiden

Monos: Modernitet – tradition – aversion – förlorad koncentration – funnen kontemplation – mitt objekt: universalitet!

Så, tänker jag, drömmarna är aldrig starka för att verkligheten är fattig – andefadd, och med den spända uppmärksamhet som jag hela tiden tillägnar mitt undermedvetnas alla nyckfulla impulser så hindrar det inte mig från att ägna mitt ”jag” vederbörlig uppmärksamhet. JAG, JAG, JAG …

 

Livets politik.

Det verkliga befinner sig alltid i opposition.

/ P. Valéry

Detta med Naturen, detta med Melankolin och den Sexuella sortin. En trilogi – triptyk – hur var känslan första gången jag fick stryk?

Detta med Våld, med Adrenalin och den brutala Våldtäcktsanalogin.

Man – Kvinna – Hen

Vari då friheten?

 

4/2

För Dostojevskij innebär frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och en teodicé och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människan och Gud. Hela världsskeendet förlöper endast som en funktion av friheten. Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut ur den friheten tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga genom det dubbla att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda förutsätter friheten till det onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse och dess nedsjunkande till en dålig nödvändighet. Å ene sidan leder förnekandet av friheten till det onda och det exklusiva hävdandet av friheten till det goda likaledes till ett förnekande av friheten och dess nedsjunkande till en god nödvändighet, som likväl är en nödvändighet.

Vi skildes sedan – allt skiljes:

det är en smärta som river – och glömskan sådde

och skördade sin sådd av tunna vissna tankar.

 

Men nätter komma, oroliga nätter

då jag i drömmen ser dina ögon

dina leende ögon som blickade mot mig

och lovade så mycket utan att begära något.

 

10/2

När allt blir tyst, när allt stannar av, då har orden blivit skrivna, de ord som måste skrivas, man behöver inte veta vilka, de kommer att finnas där i högen, i strömmen, de behöver inte vara de sista. De rätta orden kanske är någonstans där inne i det som de nyss sagt, de behöver inte vara många. Det de säger om sig själva, här i soffan, är sagt för att jag ska tro att det är jag som skriver. Och först då uppstår långa tankeassociationer, riktiga stillestånd, under vilka jag hör texten mumla. Ja, jag känner att det är nu jag bör se tillbaka, och bestämma min position om jag vill komma vidare. Men det förekommer också pauser med långa, mycket långa mellanrum, eoner av tid i soffan, långa pauser då jag inte skriver någonting mer eftersom jag inte hör orden mer ...

 

20/2

Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, den ännu ovänliga, vet inte om den tar emot, om jag ännu en morgon

Får vila mig trygg efter nattens slitsamma drömmar. Jodå soffan tar mig till, kroppen försiktigt varm och flödet börjar mumla, blicken söker lampan, vill vakna till dess sken, vaka i dess återsken, vandra i tankarna innan det är försent, innan dagen kommer för att hämta sin kollekt, i det ljus som alltid är förtäckt.

Min vän, det jag har förlorat gäller värden som måste vara synliga och närvarande i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse. Den får därför aldrig klappas samman till en mystisk enhet av visioner igen som börjar syna mig så snart de har vaknat upp ur själens natt och kommit ut ur den mörka tunneln. Numer gör denna, ”min världs frånvaro”, mig mest trött, inte problemtyngd, som en Gargantua vars frågeställning inte söker djupet utan förflyktigas på ytan.

 

Färdvägsresor – Irland – Exil – Frankrike/Italien – Joyce – Beckett

Färdvägsreso

Färdvägsres

Färdvägsre

Färdvägsr

färdvägs

Färdväg – Molloy – Malone dör – Den onämnbare

Färdvä

Färdv

Färd

Fär

F – Fäder – Odysseus – Sisyfos – Aiolos

– κριτές των νεκρώv –

 

 

Det är ju så här jag ser min läsare i Tankens ambivalens, en någon som vill ha det fragmentariska, det ambivalent skiftande utan röd tråd eller dramaturgi att följa.

Jag sade, för mig själv, att jag inte börjat än, jag kanske aldrig börjar. Vad är en legitim fiktion? Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

Jag har inte börjat ännu. Jag kände mig tvungen att börja med detta, tänker jag. I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag. Nu är ju detta enbart skenbart, men vi måste redogöra för det skenbara ”rädda fenomenen” i den mening som Aristoteles gav åt denna nödvändighet. Så min vän, jag har börjat…

Livet expanderar organiskt, åt alla håll. Så kan en känsla av brist och ofullgånget bemöta det fulländade med lugn och en djupare livsförståelse, tänker jag.

Humanism

Humanis

Humani

Human

Huma

Hum

Hu

H – Hem – Hem!

 

 
Göran Af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.