Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2011
Stefan Whilde

Köttets konst

Lucian Freud har gått ur tiden.I hans minne publicerar vi  en artikel skriven av Jonas Elvander  publicerad 2010. Efter en osedvanligt tråkig debatt angående den figurativa konstens vara eller icke vara ...

Av: Jonas Elvander | 03 augusti, 2011
Kulturreportage

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

Tankens ambivalens (Andra brevet)



Göran af Gröning Ma ben sola e ben nuda

senza miraggio

porto la mia anima

/ Ungaretti

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Min definition av varat är noll.

Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare smärtan än intelligensen, närmare blodet än bläcket.”

Har inte sovit i natt, använde istället mörkret och tystnaden till att läsa och blicka ut mot en ganska fattig stjärnhimmel. Har även skrivit en del men det blev bara svammel och ligger nu dränkt i papperskorgen. Jag känner mig trött men inte för sömn utan mer kraftlös och utanför mig själv. Är också nerbäddad i soffan med täcke och allt.

Författarens röst behärskar språket, filosofen sina tankar, varken det förra eller senare passar in på mig. Jag har varken en egen röst eller behärskar mina tankar men jag har något annat, det som delar. Jag har ambivalens.

Kör mitt knep igen för en nystart, klockan nu 05.50 och jag är fortfarande uppe, dags att vakna, ögon trötta, ögon blå. Alltför bortom för att orka vara nära, vänd i blick och tankar och gardinen så matt i sin rörelse när den böljar i det öppna fönstrets förströelse. Vinden som möter andas lugnt, vandrar stilla mellan rummens ytor, stannar av och tar fart, stannar av och tar fart… Blicken landar på den sammetsgröna lampskärmen, lampan är tänd och varm i sitt ljus, kall i det den återspeglar. Vad återspeglar jag (förutom rädslan)? Nej, egentligen är jag utanför rädslan, jag lägger mig osynlig för den, har alltid gjort så, kommer alltid så att göra. En fluga rör sig nu i rummet och jag känner dess instängda panik när den försvarar sin rätt till utanförskap, förvirrad av vår närhet, den irrar och gör allt för att inte falla in i rummet, och här är det väggarna, mitt fasta, som skapar flugans svindel.

Man skulle kunna säga att vi teoretiserar redan vid varje uppmärksam blick ut i världen. Men att göra och företa sig detta med fullt medvetande, med självkännedom, med frihet och, för att använda ett vågat ord, med ironi – en sådan smidighet är nödvändig om den abstraktion, som vi är rädda för, skall vara oskadlig, och det erfarenhetsresultat, som vi väntar oss, skall bli levande och nyttigt. Avslutningsvis: Min vän, försakelse är, skulle man kunna säga, ett godtagande att hela vårt liv i själva verket är symboliskt, ett oavbrutet närmande till något som ständigt drar sig undan.

I denna sublima strid, sträcker sig natten mot det oändliga, även dit den inte nått fysiskt. Den djupa natten, den som man dricker, den oinskränkta natten, där vårt hjärta förefaller oförstörbart, den är för mig i kärleken, den som bevarar vår skälvning intakt. Börjar jag närma mig mystiken?

Känslan säger: sanna mystiker döljer inte mysterier, de uppenbarar dem. De för ett ting ut i fullt dagsljus och när du sett det är det fortfarande ett mysterium. Men mystagogerna gömmer ett ting i mörker och hemlighet, och när du finner det är det en plattityd

Åter, en sann mystiker är enkel, men inte spontan; komplicerad, men inte därför att textens läshinder är stora. Den, för mig, sanna mystikern är en som undviker varje veck på textens yta, en språklig asketiker som förkastar både liknelsen och metaforen som uttrycksmedel.

 

 

15/6

Käre Vän, käre vän!

Efter en första läsning inställer sig frågan: Vilken metod bör jag använda för att kunna följa alla lösa dagbokstrådar och knyta ihop dem med textens motsägelsefulla tankeformuleringar? Måste erkänna att läsningen gjorde mig helt slut, texten så kompakt, så koncentrerad, så lösryckt i sitt format. Men jag skall läsa den i flera omgångar och jag vet att din text kommer att breda ut sig och göra så under många kommande läsningar.

Du skrev och jag parafraserar: Döm själv, döm själva!

Ibland, eller ganska ofta, får jag känslan att allt är tomhet, att jag måste tro och tvivla på samma gång och lära mig att omvandla oron till lugn. Jag har till mitt sinne lätt att tillgodogöra mig min erfarenhet men av gammal vana stannar oron ofta kvar fast den inte längre behövs. Tänker, tänker jag, att vi redan föds in i missförstånd och så länge vi existerar kommer vi inte längre ut ur dessa missförstånd. De flesta bara pratar på och blir konsekvent missförstådda. Ja, på denna punkt förstår vi dock varandra. Hm, Pratar på …

Jag sökte den ort där vinden skarpast viner, tänker jag. Jag lärde mig att leva Där ingen bor, i isbjörnsregioner, glömde människa och Gud, förbannelse och bön. Blev till en vålnad som över glaciärer vandrar

”Den övergivna människan den som till sist tar sig an, inte den alienerande; och den övergivna människan är fortfarande den eviga människan. Och ljusets hemlighetsfulle förtrogne blir du endast inom egna tröskelns anspråksfria lust; men aldrig så som en, som vill komma före – aldrig så som en, som vill komma först."

 

Alltså, om sömnen är dödens broder är drömmen släktet och mardrömmen arten. Inom psykologin pratar man enbart om drömmen som instrument eller om drömmens objekt, men inte om det förbluffande, det märkliga i själva det faktum att vi drömmer!

Det är vad Calderón säger kort och lakoniskt: ”Livet är en dröm”. Även Shakespeare uttrycker det men med en bild: ”Vi är gjorda av samma stoff som drömmar”.

Min mening är att drömmar är estetiska skapelser, kanske det äldsta estetiska uttrycket, och det i en egendomligt dramatisk form eftersom vi i drömmen är på en gång teater, åskådare, skådespelare och fabel.

 

Dess totala motsats!

Så min Vän, konstruera aldrig berättelsen, inte heller intrigen, utifrån drömmen. Använd allt det som själva livet erbjuder. Livet är oändligt mycket rikare än det vi uppdiktar. Ingen fantasi kan förse oss med det stoff som vi får i gåva av livet, hur alldagligt det än ter sig.

Respektera livet!

Och ta med dig, Turgenjevs ord, in i din dystra och mångfasetterade kammare:

”Livet är i allmänhet inte någon enkel sak.”

Tidigare när jag skrev brev till dig lät jag mycket övertygad. Du har alltid hyst en misstro mot ord, tänker jag. Det har jag också gjort men jag har hyst en större misstro mot mig själv, tänker jag.

 

17/6

Nu säger man: varje människa är unik

Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare

Tänker också på att mer älska sina goda sidor än sina fula är självbedrägeri och leder till ett hycklande beteende som är ovärdigt en människa. Man har mer att skämmas för sin brist på uppriktighet än över en s.k. dålig handling. Ingen är sämre än den som anser sig vara en bättre, och ingen är bättre än den som är medveten om sin ”dålighet”. Nu kommer tvisten: fördelen med att öppet visa sina fula sidor är bl. a den att man av omgivningen kommer att bli hunsad. Och det är en utmärkt sak. Vara utsatt är det ideala.

Lars Forssell:

Jag beundrar dem som blir i förtvivlan

och är som de är

undviker Centrum

utanför.

Morgontimman nu, liggandes i soffan, klockan 04.56 tänker dock inte lämna in ännu och varför skulle jag, egentligen, väsentligen vill jag ju leva, behöver bara tid trots att det är allt jag har, har faktiskt tid i överflöd, så, så, så i mitt synsätt alltså.

Blickar mot en av mina bokhyllor, den som fyllts med pocketböcker. Jag skulle också behövas fyllas, breddfylla min själ. Vad säger du Bernhard? ”Det finns en glänta i skogen, eiene Lichtung… en ljusning. Där skall kägelhuset byggas i tre våningar som en vitkalkad hög kägla. I bottenvåningen fem rum att bo i. Där uppe ett förlustelserum. Och allra högst upp, i nivå med de vajande trädkronornas toppar, ett meditationsrum. Där uppe är vi oåtkomliga. Det är vår sanna fristad.”

Vi har inte slagit in på någon väg. Vi är inte längre fästa vid livet. Ingenting kan få oss att rasa ihop längre

 

18/6

Datorn på min svullna mage, natt, jag skriver, vad annars. Ja, vad annars men utan riktlinje, vad annars. Klockan 03.34, har Lagercrantz bok om Strindberg bredvid mig. Läser och skriver, skriver och läser, allt för att hitta punkten, allt för att punktera min vakenhet innan det är försent, nu när natten övergår i tidig morgon. Och vem valde djuret, fågeln med bruten vinge?

En kväll i skymningen, vid slutet av den timme då spindelväven börjar falla, sittandes i min svartdränkta soffa, böjd över ett schackparti som jag, i huvudet, spelade mot G. och mot min egen ensamhet. Upptagen av att dela min personlighet i ett jag och en motspelare och sysselsatt med att på detta sätt avslöja den hemliga orsaken till mina innersta tankar hade jag glömt tiden och rummet. Och schackbrädet som stod avskärmat i en svagt flimrande bild försvarade pjäserna i en ännu längesen upphävd ställning som timme efter timme oavbrutet hade utvecklats i mitt medvetande. Ingen poängdifferens kunde ännu noteras för någondera sidan. Trötta på att uppmärksamt utnyttja varje möjlighet till remi, för att därigenom uppskjuta det ödesdigra avgörandet till obestämd tid, började mina ögon redan sluta sig mot den stora tanklösheten, då en omedveten impuls kom mig att flytta blicken från lampans länge betraktande gröna skärm till den vita väggen rakt framför mig. Vände så åter blicken mot soffans ryggstöd, fann där Gunnar Ekelöfs samlade dikter och sidan som var uppslagen gick in i precis detta. Schackbrädet nu upplöst och kvar var bara jag, jag.

Lyssnar till allt och ser en rörelse i mörkret. Är det jag? Kan jag för min inre blick följa den väg som aldrig kompromissar? Tror att jag denna natt ligger före igen, låt mig testa: datum 17/7. Javisst är det så, och visst har jag i mitt saktmod brutit mig in i en text där jag inte borde vara. Tillfällen då jag känner mig konstig och annorlunda, many

 

19/6

Sitter här i sommargryningen, vid mitt hus alldeles vid sjön, lyssnar på svalorna, ser dem morgontrötta svepa förbi i jakten på föda till sina omättade nyfödda. Ser även några kanadagäss som tagit sig upp ur vattnet för att festa på min daggfyllda gräsmatta. De som bor här nere vid sjön brukar lägga ut nät över sin grästomt som skydd för dessa snyltande morgongäster men jag bryr mig inte – vad gör väl mig morgongäster.

 

Min Vän, en travesti:

Du har inget skydd mot dem som säger sig företräda det nedersta men som i verkligheten inte alls gör det.

Ditt sätt att avstå från dig själv är ett sätt som sätter sig över nästan alla

På vägen från det begränsat absoluta kan jag inte hjälpa dig. Du måste gå själv, själv ta första steget.

”Vandrare blir man icke, förrän man lärt sig vandrandets egentliga glädje: att vara ensam med dagen.”

 

Min vän!

Jag behöver inget skydd för oändligheten.

Det är den som är mitt skydd.

Det enda skyddet

mot begränsningen, döden.

Du är livet, ger mig liv –

I det som är

mellan oss

som är vår kärlek

finns inga kontroller

 

Tidigare var det ju så att konstnären kunde hålla sig på åskådarplats. Han sjöng, målade eller skrev utan orsak för sin egen skull, eller i bästa fall för att inge martyren mod och störa ”lejonets” aptit, tänker jag. Nu däremot befinner sig konstnären själv på arenan. Hans röst är naturligtvis inte längre likadan, och eftersom vi älskar att vägleda med citat och ofta utan namn så skall du få grunna på detta:

Icke rygga tillbaka för den tanken att finnes kanske en doft av lifvet,

en möjlighet till en lifvssyn, som ännu ingen fattat och gripit;

att det kunde tänkas en tid med människor som mäktade förlänga det subtilaste,

hålla fast vid de högsta stundernas doft och sträcka ut dem

öfver längre tidrymder än vi, gifva hela existensen en allt det nedriga,

olustiga betvingade ton af de högsta lusterinringarna.

/ M. Eckhart

 

20/6

”Det finns inget annat ursprung till skönhet än såret.”

 

21/6

Låt mig nu fortsätta med rader ur en av M. Eckharts föreläsningar och binda dem med en mening hämtade ur Nietzsches Efterlämnade anteckningar:

”Om man häller rent vatten i ett rent kärl och låter det bli alldeles stilla, och man så håller sitt ansikte över detta, ser man ansiktet i kärlet precis som det är.

Det kommer sig därav, att vattnet är rent och stilla.”

Kontrast:

”Belägenheten att låta sig förödmjukas, bestjälas,

beljugas och utnyttjas skulle kunna tolkas

som blygheten hos en Gud bland Människor.”

 

Agape

Anaxagoras

mötets ständiga avsked

vävens oanade fyllnadsled

vet varken början eller ände.

Andas

dofter från vulkaniska gaser

fyllda kemiska faser

då förnimmelsens sinne återvände.

Monos

gestalten blev till fågelsång

förvandlad under färdens gång

och drog likt drömmar bort från orden.

Känner

ensamheten lämna tingens band

först flytande sedan siktat land

berörs av Intet den eviga återstoden.

 

Agape

rannsakad intuitionens mysterium

kontemplationens egna evangelium

cirkelns slutna ord: "Consummatun est".

Lyssnar

kärlekens försynta röst

knappt hörbar om lidandets tröst

närvarande djupt i varje mänskobröst.

 

 

22/6

Huset vid sjön, på landet, mitt påtande i trädgården och snickrandet på huset, allt det är lögn, eller rättare sagt; det är min dröm. Det är fortfarande jag som skriver ifrån soffan och som skapat mig en vän, en själsfrände. Min ensamhet är så stor och grym att jag hoppas du tillåter mig fortsätta på den inslagna vägen. Fråga: Kan jag blanda? Jag menar, hoppa dem i mellan, vara än den ena än den andra, om det nu går att uttrycka sig så? Snälla, bara en fråga till. Vem är då jag? Dante lät Vergilius… Kanske inte den bästa liknelsen, egentligen ingen liknelse alls, alls ingen. Men det hindrar inte mina funderingar, speciellt inte när vi rör oss mot Dante. Jag fann tidigare dessa anteckningar liggande.

Nej inte än, vill ha ordet en liten stund till. Drömmer om en stuga invid en sjö eller havet, ensligt skall den ligga, ensam skall jag vara. Om kvällarna, värme och ljus från den öppna spisen, eldad med björkträ som sprider sin doft. Jag skall ha musiken och dikten, inget annat. Om natten kommer sömnen med öppet fönster, tyst men inte ljudlöst, det är så naturen söver. Dagarna går till kroppsligt arbete, till huset och grödorna jag äter. Långa vandringar i mitt egenformade landskap är en stor del av livsenergin som flödar genom min… Åh! Vem försöker jag lura? Släpp taget, släpp taget! Dante, anteckningen åter:

Funderar, för dagen, efter att bläddrat i Divina Commedia, på Dantes liv och verk, denne man dömd till ständig landsförvisning och som fick leva stora delar av sitt liv med hot om dödsstraff. För honom, i sin samtid under slutet av 1200-talet, existerade ingen klyfta mellan teori och praktik, mellan ideologi och handling. Han var (är) poeten som handlade och vill få oss att handla, han stannar aldrig i kontemplation utan skrider till verket. Poet och poesi härleds ju ur det grekiska verbet poiés i dess specifika betydelse av att göra, tillverka, smida.

Dante är fast rotad i den konkreta verkligheten i sin strävan att uppnå ett mål som överskrider denna, ”ett liv bortom livet”. Just detta utgör det levande hos Dante – och alltid samtida – alltid modern – aldrig ”in postum”. Likt de fyra eviga ”leksakerna”, skapelsens högsta och religiösa symboler: bollen, spegeln, snurran och tärningen, ställt mot världens tre hemsökelser: svälten, kriget och slaveriet.” Ja, jag drar iväg, jag vet. Så min vän, det är dags att andas och kanske ta en kaffe, kanske två…

 

SKOGARNA

Blind går jag bortom de förträngda skogarna

fällda mull

för tjänandets skull

krympta orörda blad

svagare för varje färdigställd rad.

 

Blind står jag inför dessa brutna organ

lösta gas

dödsrikets fullmånefas

tomhetens mörkerdränkta ögonbad

starkare för varje bläcktäckt rad

 

Ser så plötsligt slutets början öka fart

världen blind

frånvänd vind

rörelsens lek med höstyra blad

vars obestämda tillhör döendets parad

 

Ser så ögats utplockade tagg

upplöst i glömskan dagg

tillskriven de oskrivnas lag

där mörkrets skogar sluter närmre för varje andetag.

 

 

Vakar oroligt denna sena natt i soffan, försöker beskriva den drömlösa tystnad som inte kan tala. Skriver med vaksamt lågmälda ord, en text som viskar till lampan om det vridna i tankar, om att skenet speglar och förvanskar, att det ljuset skapar är reflektionen som avbilden försakar. Det är dig själv du granskar och om det vi inte kan uttala är dött vad är då återfött? Denna natt, är natten som för min talan och lär att det inte är liv, inte död som föder varat, utan frågan inte hur vi svarar. Inte säker på att jag fick detta rätt men andemeningen går ändå att skönja. Sen natt har övergått till tidig morgon – en tanklöshet, en distraktion.

Känner ingen oro längre, min hunger har dövat den; istället känner jag mig behagligt tom, oberörd av allting omkring mig och glad över att inte vara sedd av någon. Jag lägger upp fötterna på soffan och lutar mig bakåt, på det sättet kan jag bäst känna avskildhetens hela välbefinnande, tänker jag. Det finns inte ett moln i mitt sinne, ingen känsla av obehag, och jag har heller ingen önskan eller någon åtrå så långt mina tankar kan nå. Jag ligger med öppna ögon i ett tillstånd av frånvaro från mig själv, jag känner mig ljuvligt borta.

 

Morgon. En annan.

Tidig morgonnatt och kaffet är utbytt mot te och jag måste erkänna att jag känner mig ovanligt pigg så här första halvtimmen av min vakenhet. Kan det ha att göra med att jag läste James Ellroys Vit jazz igår kväll och sögs in i den totalt? Hans uppbrutna språk, snabbt, ryckigt, fragmentariskt och med en högslående puls som drar upp ens egen, lägg därtill hans skruvade karaktärer, de som aldrig klarade att komma in i filmbranschen, mutade poliser, hallickar, horor, gangsters, knarkare, misslyckade skådespelare, mordlystna psykopater, depraverade föredettingar, de dekadenta som ”sett allt, gjort allt”, obegåvade filmmakare, än sämre manusförfattare och parasiterna som alltid dras till miljöer där det finns pengar att göra, ett överflöd av korruption och de verkligen rika som har den totala makten över dem som inga har vilka fullständigt förnedras och utnyttjas maximalt i den ”skenbild” att de snart är på väg ”upp”. Tanken löper över till Bolano och hans 2666 så brutalt tung ibland i sin skärpa när han visar hur lite ett människoliv är värt för de fattiga i Sydamerika som söker sig upp till Mexico och gränsen till Amerika i tron om ett ”bättre liv”. Tanken löper igen och jag får Kafkas Amerika framför ögonen – Mobergs Utvandrarna – Singers Vilse i AmerikaTintin i Amerika, oj, behöver nog bryta mina morgon associationer. Gör det med en fråga: hur kan jag älska dessa nattliga morgontimmar så oändligt mycket? Denna tystnad, detta mörker, lampans svaga sken, vetskapen om att de flesta sover och inbillningen att de som nu är vakna är som jag – och läser Tintin, tänker jag.

Paus här och Knut Jaenssons Sanning och särprägel. Två kuddar under huvudet och ett varmt täcke. Klockan min vän, 04.57, och jag mår bra.

 

Här måste jag, personen bakom berättarrösten, kliva fram och mana till eftertanke och önska en långsam läsning av raderna här nedan.

Jag gjorde upp en eld, sedan himlen övergivit mig, en eld för att vara dess vän, en eld för att föra mig in i vinternatten, en eld för att leva bättre. Jag levde bara vid ljudet av de sprakande lågorna, vid doften av deras värme; jag var som en båt som sjunker i stillastående vatten, likt en död hade jag bara ett element.

 

Morgon:

Jag tar mitt ljus av det oändliga

 

Det gråter i mitt hjärta som det regnar över staden; vilken är denna längtan som genomborrar mitt hjärta?

Det är den värsta smärtan, att inte veta varför utan kärlek och utan hat mitt hjärta har så mycket smärta.

 

Den blinde mannen, som står på bron,

grå som en gränssten för namnlösa riken,

han kanske är det ting,

det alltid detsamma,

kring vilken från fjärran stjärntimmen vrider sig,

och stjärnbildernas tysta medelpunkt.

Ty allt omkring honom irrar och flyter och prålar.

Han är den orubblige rättvise,

uppställd i många virriga vägar:

den mörka ingången till underjorden hos ett ytligt släkte.

 

Alltså!

Sett nog. Synen har mötts i alla vindar.

Haft nog. Städernas sorl, på kvällen och i solskenet, och alltid.

Förstått nog. Livets rastplatser. – Sorl och syner.

Avfärd i ny tillgivenhet och nya ljus.

/ Ungaretti/ Verlaine/ Rilke/ Rimbaud

 

9/7

Ja vår korrespondens, min vän, är fyllda av andras tankar och insikter – vilket i stort är gällande mig

Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned. (I Kor 1: 19) eller med Ekelunds mystik: ”Först då man sluppit fri från sig själf, når man det sanna kapitalet; får ana hvad mänskligt egande är.”

Och är det inte det vi gör genom våra brev, speglar våra motsatser likt skuggan speglar sig i sin, som i sin…

Ge upp hoppet! Förbli i det övergivna. Gå din väg i mörka natten. Du är själv natt, täckt av dy och is. Tacka nej till varje inbjudan. Säg jag till ensamhet och ångest. Förbli i det enfaldiga och asociala. Lev på gränsen. I gränslandet av tystnad.

Människorna älskar inte dig – men är i behov av husdjur.

Vad jag klarast såg hos de klara var detta, att i ljusets hastighet hos de klara, snabbaste – var idel stillastående.

Paradoxer som överlever. – Lika visst som den skapande människan måste glädja sig åt andens frukt – ”frid och ljus”, som Aposteln säger – lika visst måste hon – rak och utan svek – glädja sig åt lidandet. Allt andligt varaktigt vilar på denna gåta.

Med Lundkvist ord:

Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem… Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten…

Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda.

Och jag tror, min vän, att du håller med mig om att ordet kan ju inte återskapa denna omedelbara värld – det vet den som lever i det omedelbara: att våra uttryck ingenting annat är än tingens metaforer, och som vanligt är det Nietzsche som formulerar sig bäst: ”Det är blundandet för det individuella och verkliga som ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen.” Eller som Goethe skriver till Eckerman: ”Men det galna är – att allt tänkande inte förhjälper till en enda tanke […] .”

 

10/7

Morgon (ett försök).

Hur många börjar sin dag med att läsa ur en bok? Gott, välkommen!

Har redan insett att detta mitt försök till skrivande likaledes är en dagbok vars ännu ofullständiga bild i sina vaga konturer alltmer framstår som det intellektuella träningsredskap jag behöver för att fånga skrivandet till en daglig rutin. Den är även ett samtal med de subjekt som finner sin identitet flytande bland rörelsefria objekt eller enklare; förhoppningarna om din minförståelse. Alltså, korrespondensen: min dagbok dragen av andra som en föranledning till din läsning.

Vet ännu inte ifall jag kommer att få ihop detta men det känns inte så intressant att spekulera i innan texten ens fått andas. Viktigast dock, mon ami, är du, därför tvivlar jag inte på att oavsett vad du får ut av min tankeambivalens så kommer även denna text att ingå i vår till åren gångna korrespondens.

 

Kväll/natt/morgon

Jag svek, lämnade textens ideal, vek av mot yttervärlden och lade åter ögonen på min älskade familj – de enda som finns.

I natt ändå tillbaka i texten.

 

Morgon.

Mitt egentliga språk är inte bild, inte heller ord utan något smalt, som kan skymta mellan arterna. Ett ljus, en närhet, det är vad jag vill

Tittar långt ut genom fönstret, tycker mig se en himmel förtöjd av trädkronor, varken ser eller hör några fåglar. Kommer i tanken på att det var längesedan jag hörde fåglarna. Varför? Är tystnaden ett rop som vill säga mig något? Lyssnar och hör att den genomtränger allt, den talar alltså till mig. Jag svarar ned att sluta mina ögon, lyssnar intensivt och tar in allt. Förstår så varför fåglarna försvann, de var ju trädkronornas tankar, trädkronorna som nu tillhör himlen och är himlens tankar, jag har blivit fåglarnas tankar och det är därför jag vet, vet varför dom försvann djupt in i tystnadens tankar. Du som är Du, du låter mig plötsligt höra fågeln, en koltrasts sång utanför, smärtsam, så mycket större än fågeln själv och som nu rymmer alla trädkronorna och himlen som ligger i dem.

 

”Vad är sanning?” sa du.

Sanning är att vara en annan. Det är inte ens möjligt att i dag känna detsamma som i går: att känna detsamma som i går är inte att känna – det är att minnas vad man kände i går, det är att i dag vara det levande liket efter det som i går var det förlorade livet – detta och bara detta är värt att vara eller ha för att vara eller ha det som vi på ett så ofullkomligt sätt är eller har – sanningen är gryningen; den av världen första.

Mina tankegångar denna afton kretsar kring poesi, kanske för att jag tidigare under eftermiddagen läst Stephan George med stort nöje. Dina tankar om poetens roll (roller) för skapande ligger mig mycket nära. Visserligen har jag varit en man med ideal och framåtsträvande ambition, men vem vet om inte min största ambition i dag i själva verket bara är att sitta vid det här bordet i det här köket och dricka mitt kaffe. Allt är lika fåfängt som att påta i aska och lika diffust som stunden strax före gryningen. Därför väntar jag nu på att domen inne i mitt språk ska utlösas. Är det poesin jag väntar på, den helt avskalade som jag aldrig lyckats nå i mina egna dikter? Enligt Spinoza finns det ingenting i något ting som kan medföra dess förstörelse, utan den kommer alltid utifrån. Men jag vet att det inte är sant. Inne i varje ting finns också dess förstörelse. Det måste då också gälla det som skulle motsvara Spinozas Gud, om nu alls något sådant kan finnas, Guds förstörelse alltså och inifrån sig själv.

Vad har nu detta med språket, poesin och sanningen att göra? Om det nu finns något sådant.

På vilket sätt existerar vi om vi alls kan finnas?

Ser nu ditt leende när du läser detta. Nåväl!

Det är absurt att tänka sig att språkets inre struktur skulle vara en annan än världens. Det är samma stoff. Vad är då våra oavslutade bilder, som inte stämmer med världen?

Inre abstraktioner, inre avgränsningar, och därmed förutsättningen för individer?

Vilka är vi som inte kan delas?

 

Arbeta, minnas, Delblanc…

Skriv dina memoarer i ungdomen, de ska bli levande och starka, om också orättvisa och subjektiva.

Skriv dem i medelåldern, då minnena redan bleknat och ordnats efter stelnade modeller.

Skriv dem i ålderns dagar, då inget återstår utom självömkan och idyller.

I sjukdomen minns du inget mer. Allt som återstår är suddiga vita moln på den svarta tavlan.

Jag orkar inte minnas. Jag orkar inte ens ljuga ihop några nya och friska minnen åt gäspande läsare.

 

Min ryckvisa tidkontroll säger: 00.56. Är du där? Någon? Några?

Tanken är kvävande – krävande. Men den har en tvilling som är värre: den söker mig inte alls, den flyr från mig, bort genom andra, bort genom tanke efter tanke, med ett rop som inte erinrar mig om mitt namn utan bär en lättnad över att jag inte finns. Hör att det regnar utanför, kraftigt. Det ger en lättnad. Förnimmer i minnet en vetenskapsteoretisk ståndpunkt att man när allt kommer omkring bara kan känna sig säker på existensen av det man själv varit med om. I så fall måste det vara mycket få personer som känner sig alldeles säkra på att jag existerar klockan 02.10 på morgonen. I varje fall så har regnet upphört där ute och fönstret är mörkt och tomt, gatorna utanför mörka och tomma. Tömda som jag.

Ingen sömn och jag törs inte lämna min soffa, för i natt finns ingen värld, inga träd, inga moln, ingen öppen rymd. Mörkret som sagt kompakt vilket gjort mig låg och betryckt. Vem vågar be detta väder, som tynger som bly, att dra djävulen i våld. Vart tog regnet vägen?

Ur Finnegans Wake: ”Vinn mig, våga mig, vig mig, ah, vörda mig till trötthet, djupt”

Ännu inte sömntrött, kan inte sova, ligger och tittar ut i mörkret, detta täta massmörker som inte har någon botten och som jag inte kan begripa. Mörkret bemäktigar mina tankar och lämnar mig inte ifred. Tänk om jag själv skulle upplösas i mörker, bli ett med det. Jag reser mig upp ur soffan bara för att lägga mig igen. Mitt nervösa tillstånd har totalt tagit överhanden och det hjälper inte hur mycket jag än försöker motarbeta det. Jag blundar och försöker falla i sömn men börjar bara åter kämpa med mörkret. Tänder lampan, öppnar fönstret på glänt och lyssnar efter ljud utanför; hör hur vinden sprider sin sjukdom och når in till mig. Stänger igen, släcker lampan och vänder tillbaka dit mörkret hälsar, glad över att få tillbaka sin vän.

Gullberg skrev: ”det är av vikt att somliga går undan”

Har jag den tyngden av vikt?

Jag är en vagga

som en hand gungar

över gravkors hålrum:

tystnad, tystnad.

/ Verlaine

 

Och vad skall jag nu skriva om? Det är så mycket märker jag, om också det mesta är av ringa vikt. Klockan 03.25, klockan 03.26, klockan 03.27, klockan 03.28, klockan 03.29, klockan 03.30. Lägger blicken stängd och öppnar min bokhylla, vakar med feber, mina älskade sover. Mitt behov av natten, enormt. Morgonen, oöverskådligt. Dagen och den tidiga kvällen, ett brott mot hela min person. Ja, så känner jag nu och åter: ”Olyckan har alltför länge varit min Gud.”

Rör försiktigt vid en diktsamling, viker upp det markerade bladet, föda:

 

Kort, mycket kort.

Tre andra röster, mina mest sönderlästa, då det gäller prosa

Dostojevskij – Musil – Bernhard (läser dem, läser i presens).

När man nämner Dostojevskijs ”stora” så är det sällan Ynglingen nämns trots sitt, i mina ögon, enormt stora litterära värde. Detsamma gäller Onda andar (som ändå tillhör gruppen av de ”fyra stora”) och vilken jag personligen håller högst av hans verk trots att den spretar lite väl i sin komposition ibland. Tror att dessa två samt Bröderna Karamazov från början var tänkt som en samling och de går att läsas som en triptyk, där Ynglingen genomskådar kapitalismen, Onda andar kommunismen och Bröderna Karamazov som till sist blir syntesen för socialismen. Tes – antites – syntes.

De karaktärer som i Dostojevskijs värld aldrig tappar sin lyskraft hos mig är Sjatov, Krillov, Sonja Marmeladova, Peter Stefanovitj Verkhovenskij, Stavrogin, Mysjkin, Dmitrij, Ivan och Aljosja. Hm, Raskolnikov och den demoniske Rogozjin. Då har jag inte ens nämnt de starkt lysande karaktärerna ur böcker som Döda huset, Dubbelgångaren, Arma människor, De förödmjukade, Spelaren, Anteckningar från ett källarhål, Värdinnan, Spelaren m.fl. Faktum är att man kan stanna i Dostojevskijs litterära universum i mer än en livstid och tror att många drabbade väljer så (tänk att ha fått diskutera Dostojevskijs poetik med Bachtin). Kanske som att dricka kaffe med Molloy eller gunga tillsammans med Murphy och diskutera Beckett.

Rogozjin – som en förklädd Rimbaud:

Din dåre! Jag gråter som ingen morgon fanns,

jag skrattar åt alla som hoppas på din nåd!

Jag är fördömd, vet du! – Full, blek och utan sans,

vad du vill!

Lyd mitt råd!

Jag behöver inte din tröga hjärnsubstans!

Eller det du, min vän, en gång höll fast vid, du sade: ”Det är bara prosan som kan förbättras. Prosan är konstlad. Dikten däremot är naturlig. Vi talar inte på prosa. Vi talar på vers. Vi talar på vers utan vare sig rim eller rytm. Vi gör pauser i samtalet som inte kan göras när vi läser prosa. Jo, vi talar på vers, på naturlig vers – det vill säga på vers utan vare sig rim eller rytm, med pauser som är anpassade efter vår andhämtning och känsla.

Mina dikter är naturliga för de är skrivna så. En dikt med rytm och rim är en bastard och därmed illegitim.”

 

Senare (åter).

Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord). Den ”högre sanning” den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan, inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling. Precis som det intressanta är på vilket sätt minnet ljuger och varför. Kanske rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än själva minnet. Hur trivialt är inte detta? En något oriktad fråga jag ställer mig 04.30 denna måndags morgon. Sömn/fantasi denna natt drygt fyra timmar men jag känner mig utsövd och skall inte klaga. Märker även att utanför mitt fönster så börjar himlen försiktigt att klarna och byter om till morgonfärg. Ja, fortfarande väldigt trevande och ännu i samtal med den ännu inte avvikande natten.

Trevande samtal här: en öppning inför dagens vedermödor av skrivna bedrifter – underdrifter – överdrifter – det ljugnas gift, lögnens elixir stärkt av hårdfaren energi, de spetsiga armbågarnas framåtskridna övernit som vill komma längst dock inte hit.

 

Morgon.

Efter några få timmars sömn: God morgon (igen), det är fortsatt söndag/måndag i soffan!

Soffan som jag lever mitt vakna liv i eller igenom. Den är svart, den för liten, mina ben skaver och domnar, de byter ställning i parti och minut, oftast när jag stiger upp så är jag helt slut. Jag läser i soffan, skriver och lyssnar på musik i soffan, äter oftast i soffan, ser på film i soffan, spelar schack i soffan, sover i soffan, blickar ut i soffan, smeker min växande mage i soffan, tänker i soffan, petar mina naglar i soffan, dricker kaffe i soffan, går upp och tar min medicin för att låta den verka i soffan, tänder lampan i soffan, släcker lampan i soffan, formulerar strukturer i soffan, ringer i soffan. Ja, jag bor nog i soffan. I en soffa. Använder datorn i soffan, ser på fotboll i soffan, stirrar i taket i soffan, lägger saker på soffan, putsar mina glasögon i soffan, tar av mina strumpor i soffan, allt i soff-fan!

Har tagit bilder på mig själv i soffan, en eller två varje dag under snart ett års tid. Kallar dem ”Min utveckling i soffan”. Känner mig lite äcklad av dem samtidigt som de fascinerar. Vet ej om det ingår i en sorts självkärlek som skall dölja min hatsmälek eller om det är tvärtom fast på ett tvärtomvis där det senare blir det första och det tidigare det som kommer sen. Solen lyser in genom fönstret och bländar men jag ligger i soffan så jag byter inte ställning, skriver istället med kisande ögon och ökar mitt tempo i all hast. Solen vill att jag ska ta rast. En tanke tar färg, tänkte gult, funderar på solens ljus, musikens brus, färgen som en brusten känsla. Måste börja skriva för mig själv. Måste göra det på riktigt! Och du, du behöver inte använda hårda ord, nakna ord eller ens dina ord; bara hålla känslan vid liv och vara den trogen inte sann. Trogen som jag är min familj inte sann som mot min soffa. ”Låt dom regna” […] ner, ner, ner” (Thåström). ”Slå upp åt oss ditt gift, vi vill ner!” (Baudelaire)

Mycket torde vara förkommet, aspirationer snart förkvävda, följt av vemod och känslan av alltings förgänglighet – blottad retrospektivt av en inre utveckling oförmögen att spåra sitt egna jag.

Vad tjänar en moralisk vidd och lyftning?

 

12/7

Har varit ensam hela dagen. Det regnade ända till kvällen. Jag stekte pytt i panna till lunch men rörde den inte. Soffan är i kaos. Jag har läst mycket, ur flera böcker, men bara korta stycken, helt utan intresse. Snart natt. Luften blir allt tunnare, även mina textrader.

När reflexionen lämnas ensam med sig själv, utmynnar den i tomma intet. Den kräver föremål, iakttagelser, främmande åsikter osv. Försöker med Heidegger: ”Det tänkande som försöker tänka sig självt utan empiriskt objekt förblir antingen ordlös meditation eller leder till en lek med ord som kretsar kring sig själv. Ett Intet är intet, språket varats hem, varat är ett förebud om döden”. Döden, tror inte jag har hunnit dit än – i min text menar jag – in life är jag redan där. Förmätet? Nej inte det minsta. Döden som ambition och längtan, den hemliga och icke delade. Delad med dig och alla – Helad i sig skall den kalla… God natt! Vänta! Jag har kommit på att såvitt jag vet, nej, att jag såvitt det är möjligt inte fattar några beslut, inte heller skjuter jag på dem; tror att de flesta beslut löser sig själva.

Tänker på om man kan vara okonventionell på ett konventionellt sätt och samtidigt tro sig vara medveten om det. Det finns personer i min omgivning som har så mycket omedvetet men inget omedvetet som drar förbi och i enskilda punkter stiger upp till ytan. Att alltid göra det förväntat motsatta, men medvetet. Att medvetet odla en livsstil; en livsstil omedveten i sitt förhållande – och motsatsen – till de stora synbara och små försynta. Att så göra sig själv synlig, bli sedd och få en frizon, att en medvetet omedveten till och med kan skapa en yta utanför konventionen ändå accepterad av densamma. Om jag kan behålla eller få pengar att växa? Nej! Nu, god natt!

 

13/7

Livet flyr under fåfänga bemödanden och under än mer fåfäng beklagan. Vi känna den stolta maktlösheten i en fantasi som hämtat näring ur viljeextasen, och denna vår resonerande hjärna: den förstår inget av extasen. Man skall aldrig räkna den tid bortkastad som man ägnar åt en fantasi om så det bara förekommer en enda tanke. Ser nu att dessa fragment är skrivna med sol och en klarblå himmel utanför mitt fönster. Platsen, som vanligt, soffan, omgiven av diverse böcker. Detta med en längtan: ta mig bort. Människorna behöver mig inte, men jorden. Var finns den inristade stenen för mina upplevelser? Ber, låt mig bara en gång få se min tid! Klockan nu 18.00.

Känner inte… eller kan man känna sig själv, känna världen? Och min vän (en läsare), i ditt öra vill jag viska gång på gång: att ingen klarar sig själv. Alla bekänner vi i handling att det som uppehåller vårt liv alltid ligger utanför oss. Så tror jag nu, så tänker jag nu men det kan ha ändrats redan till nästa minut. Kanske har jag då tagit ny sats, och laddat min penna med muskötens torra krut. Här i soffan skjuten av feltänt beslut, och pennan får ensam följa texten till sitt fria slut.

Just så vill jag kunna skriva, texta min nattsvarta sång och beskriva livets gång. Så vill jag även bli berörd och vaksamt få somna, sövd bland heliga sakrament, tillsluta med att öppna, lämna stängt på glänt

 

Klockan 22.59 och tankarna flödar som ett morgonsamtal med soffan, utsövd med det svartbryggda kaffet värmande i handen.

Klockan nu 00.00 och jag har inte kommit längre. Tvärstopp efter mitt försök till en litterär utläggning som skar sig redan från början. Jo, det gjorde den faktiskt. Är jag då för lat, för djävla undanglidande? Kanske, men tror inte att det är där problemet ligger. Nej, inte en fråga igen, och inte ett ”inte” och inte ett ”nej”. Mina upprepningar börjar gå mig på nerverna. Hm, vem skriver detta, i detta nu, och hur undviker jag det som fråga när jag här brinner i stiltjes låga? Svarar med att det här är ingen fråga, gott så.

Morgon och jag återvänder till dagen, dagen som den stora tystnaden möter, klockan slår 06.20 och i detta mitt slutna rum badar jag mig väckt. Tystnaden identisk med himlen utanför. Mina öron fångar in ett nytt ljud, några enstaka regndroppar dansar på trädens grenar, snart med ett tilltagande brus av regn som närmar och ökar. Med sådana här morgnar med en natt utan sömn blir dagen oftast som en stillaflytande dröm.

Följer den kulturella samtidsströmmen i både dagspress och tidskrifter, hittar inte hem, inte hos någon oavsett idéplan, politisk tillhörighet eller moralisk ståndpunkt, eller why not, estetisk hållning. Är jag verkligen vilse i allt, utanför i allt? Fann mig själv bitvis i ”Glömskans tid” – Kjell, kan du höra mig? Borde nog ställa om frågan: - Kan du göra mig? Som sista utpost kommer musiken och den frågar mig stilla i sin rörelse. – Kommer du? Ja. Punkt.

Jag flyr mitt havsdjup av drunknande lampor

och blommor som blott vill dricka månsken.

Det tysta arbetet pågår dag och natt

omkring mig, inom mig.

/ A. Lundkvist

 

16/7

För att närma sig en diktares innersta och verkligen förstå måste du, tror jag, gå över en gräns och vandra tills du står naken!

Det är både uppsåt och den konstnärliga viljan som är grunden för ett enastående författarskap.

”Diktare

till dikt nödda”

Fundamentet till den stora, svåra diktningen som handlar om livets och konstens villkor: villkoren för diktarens liv och konst. Diktare av den ”svåra” skolan har inför det uttrycket sin tvetydighet. Att vara ”nödd till dikt”, inte kunna något annat eller ens kunna vilja något annat ger en tillvaro som innebär utestängdhet från en vanlig tillvaro, inte bara från det normativa arbetet och allt vad det betyder av trygghet och det goda samvetets regelbundenhet.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Tänker också på att mer älska sina goda sidor än sina fula är självbedrägeri och leder till ett hycklande beteende som är ovärdigt en människa. Man har mer att skämmas för sin brist på uppriktighet än över en s.k. dålig handling. Ingen är sämre än den som anser sig vara en bättre, och ingen är bättre än den som är medveten om sin ”dålighet”. Nu kommer tvisten: fördelen med att öppet visa sina fula sidor är bl. a den att man av omgivningen kommer att bli hunsad. Och det är en utmärkt sak. Vara utsatt är det ideala.

 

Och så här skrev den tysk-rumänska poeten Rose Ausländer:

Sju helveten genomvandra.

Himlen ser det gärna.

Gå! Säger den.

Du har ingenting att förlora.

 

18/7

Sakta närmade sig min förtvivlan, och bakom mig hade jag lämnat en annan förtvivlan – skrivet i soffan. På den plats varifrån jag kommit har bara funnits artificiell död, och det gjorde den även på den plats dit jag nu återvänt. Detta tillstånd jag då befann mig i, låter sig endast i dag antydas, och det är med största svårighet och bara under det starkaste motstånd. Mitt sinnestillstånd låter sig inte återges, mitt känslotillstånd låter sig inte klart definieras, jag aktar mig också för att gå längre än nödvändigt eftersom jag själv finner det pinsamma i ett överskidande av gränsen i riktningen mot sanningen eller överhuvudtaget en i detta gällande sanning outhärdlig.

Detta att känna skräck är något återuppväckt; en aning som går tillbaka, olusten som jag trott mig kunna ana. Menar jag inte försaka? Vill så förorsaka driften till att finna ursäkter som ursäktar sig själva, de som förlamar, gör mig konturlös och vag; inför andra dock beständig, lysande och klar. Har dragit mig undan, vänd från ljuset, och där utanför de tryggas synkrets söka det saknade: det som inte är fastställt som mindervärdigt. Här avtog plötsligt lusten i all sin kraft och blev en synlig frånvaro, hög och oberörd av mina tankar.

Om mitt försök att bringa klarhet på detta sätt bara skapar kaos, då blir tyvärr du, kära läsare, bödeln som jag själv frammanat. Vad som hänt är att jag tycks leva i det förflutna om och om igen utan att märka det. Om jag vågar generalisera den observationen skulle jag vilja hävda att jag traskar runt i mina egna spår utan att märka det. Men jag irrar, som om varje försök att öka skärpan gjorde bilden suddigare och allt blir kallare, kylan är nu mitt momentum. Iskristaller bildar broar i mitt inre och kapslar så in mitt blod i nervförgrenande fickor. Ensamheten är fortfarande ett nådens ljus. Aldrig stänger jag min dörr bakom mig annat än i medvetande om att jag utför en barmhärtighetsgärning mot mig själv.

 

Hur svår blir inte denna fortsättning, hur nertyngd är inte soffan, hur slut är inte jag (egentligen) nertyngd i soffan. Vill du ens ta över stafettpinnen, efter all denna ambivalens? Tror att fällan slog igen, att jag nu är låst för all tid. Lyssnar du? Orkade du döma eller såg du att jag redan var dömd? Nog med frågor nu ... Klockan 07.14 och sömnen har varit god. Mon ami, ta dig all tid, jag kan bara vänta.

Din trogne

 

 

4/8

Ligger här spänd och vrider mig, gnider mig mot soffan. Stirrar utan att se, bedjandes förändring, ledandes av leda som jag in orkar fördela, ofokuserat tänkande som egentligen vill, vill, vill vara i vardande. Läser åter Camus Pesten, tycker mycket om den, den får mig att beröra de frågor som ligger nära i mitt förhållande till vad som föregår den goda handlingen jämte det vi ser som ett ont handlande, den ifrågasätter även min inställning till underkastelse, feghet, makt och moral, och världens tillsynes stora meningslöshet. Tänker främst på de utmejslade karaktärerna Rieux, Cottard och Rambert men framförallt på Tarrou. Låter här Tarrou tala med egen röst under ett samtal med doktorn (Rieux):

”I min tidigaste ungdom levde jag i tanken på min oskuld, det vill säga utan några tankar alls. Jag hör inte till grubblarna, min start i tillvaron var som det stora flertalets. Allt gick mig väl i händer, jag trivdes bland intelligentsian, hade framgång hos kvinnor, och plågades jag någon gång av oro, försvann den lika fort som den kommit. En dag började jag reflektera. Nu… […]. Länge har jag skämts, skämts till döds över att jag om än på avstånd, om än i god tro, i min tur varit en mördare. Med tiden har jag bara helt enkelt märkt att även de människor som var bättre än andra, i dag inte kunde låta bli att döda eller att låta döda, emedan detta ingick i den logik de levde efter, och att vi inte kunde företa oss någonting i världen utan att riskera att döda. Ja, jag skämdes fortfarande, jag lärde mig inse att vi alla var pestsmittade, och jag förlorade samvetsfriden. Ännu i dag försöker jag återvinna den, försöker förstå alla människor och icke vara någons dödsfiende. Jag vet bara att man måste göra det som måste göras, om man inte vill förbli pestsmittad och att detta är det enda som kan låta oss hoppas på fred, på frid, eller åtminstone på en fridfull död. Det är detta som kan skänka människorna lindring och även om det inte kan rädda dem, åtminstone tillfoga dem minsta möjliga ont, kanske stundom till och med göra dem lite gott. Det är därför jag är fast besluten att vägra godta något som nära eller fjärran, av goda eller dåliga skäl, tillstädjer dräpandet eller rättfärdigar att man dräper.”

Mon ami, den stora tanklösheten, som jag trädde in i för några dagar sedan, den kom med full kraft och red mig till andra sidan under några tidiga morgontimmar. Detta efter en natt av stor berusning och kraftiga febersvettningar vilka utmynnade i en halvt medvetslös dvala vid femtiden; en dvala som tog mig långt bort utanför mitt jag och som mötte så befriande i den stora, den ordlösa, den tankebefriande. Tårarna fuktade mina kinder då kroppen och medvetandet åter var tvungna att vakna och de två timmarna som gått kändes både som en evighet och en sekund. En intensiv längtan gnagde i mitt bröst, hela mitt väsen önskade sig tillbaka; den stora tanklösheten var också den stora tomma fyllnaden, den känsla jag alltid saknar. Ett jag som är allt utan att vara ett du.

 

8/8

Åter.

Att tänka är att slå ett tärningskast. Bara ett tärningskast skulle på slumpens grund kunna affirmera nödvändigheten och skapa ”det enda Tal som utesluter alla övriga”. Det handlar om ett enda tärningskast, inte om framgång utspritt över flera slag: bara kombinationen som är framgångsrik i ett slag kan säkerhetsställa kastets återkomst. Den kastade tärningen är som havet och vågorna. Tärningen som faller bildar en stjärnbild, prickarna bildar ett tal fött bland stjärnorna. Tärningsspelet är därför dubbelt, hav av slump och himmel av nödvändighet, midnatt – middag. Midnatt, timmen då tärningen kastas. Klockan hos mig 23.47. Mon ami, vad väntar vi på? Alltid på den gamle, på Mästaren, på Modern, på jordens undergång, den vi alltid upplevt och kommer att uppleva. Har lagt en tärning på soffans kant, nu slår klockan midnatt, vaka eller sova, sängen eller soffan. Kastar tärningen, vad är poängen? Vet inte, men vill nu tänka prosa och vill komma tillbaka till berättandet och till min lyssnande vän.

God morgon, ”vilken av oss har inte i ärosjuka stunder drömt om underverket av en prosa,

poetisk och musikalisk utan rytm och rim, lagom mjuk och lagom motspänstig,

ör att forma sig efter själens lyriska strömdrag, drömmens vågrörelser, medvetandets

ryckvisa språng.”

Denna min vakna dröm – som klar tanke – ”blev än starkare då jag nyligen under läsningen av en nyskriven debattartikel märkte hur plumpt och aningslöst man förväxlade två mästare i prosakonst med varandra, detta trots att den ena med tvekande och kalla ord, som droppande ner från taket i en fuktig grotta - räknar med det dova ljudet och textens eko - medan den andra istället använder språket som en smidig värja och från armen ända ut i tåspetsarna förnimmer den farliga lyckan i den darrande, rakbladsvassa klingan som vinande genom luften, vill hugga och skära.”

Mina vakna drömmerier av det verkliga omkring mig har åter skapat ledan eller den spleen som magiskt återspeglas och lockats fram i mästarens prosalyrik.

Dock, bröt åter upp, från värmen, från vännen, från samtalets milda oförstående, bort från förlorad nyfikenhet; oviljan till sig själv i rädsla för att ses banal, därför alltid banal, enbart trygg i tankens nej. Visst existerar ett mått av substans, men orden saknar mening då den klara fördjupningen, dynamikens övergång, tvingar att ta ställning och därför valts bort.

Och visst är även detta synonymt för livet, i sig en makaber missuppfattning, vilket jag tidigt lärde känna, då jag som ung läste en dikt skriven av en soldat som blivit placerad vid fronten, och i en skyttegrav

under en hel natt

slängd bredvid

en massakrerad

kamrat

med hans grin

mot fullmånen

med hans händer

blodiga

in i min tystnad

skrev brev fyllda av kärlek.

Aldrig har jag varit så fäst vid livet!

 

10/8

Så tidigt att det fortfarande är natt, det går ännu inte kalla mörkret utanför mitt fönster för morgon, här där skuggorna samlats under den sammetsgröna lampans sken. Är det till dem eller texten jag skall tala? De är ju ändå mina nattliga vänner och i dagen mina livgivande drömmar, men nu här under några få nattliga timmar som mina lyssnande och stillsamma vänner. Just vetskapen om att de flesta i min närhet sover vid denna tid inger en skön känsla, en lugn andning och möjligheten till långa samtal med mig själv. Så har även ännu en ny dikt blivit klar och kommer här:

 

ARVSSYNDEN

All skuld - av bekänt

lägrar skuggor

från en tusenhövdad delinkvent.

Väntan åter väntan

ett straffets brott!

Väntar de ännu ej förrådda

de dömda, de försmådda

 

Allt bränt – är frånvänt

skuggorna som återvänt

ovetande om sitt ljus

likt ökenvind -

i sandens virvlar –

som törstar efter havets brus.

Ständigt delinkvent

anpassad ovisshetens komponent.

 

Detta kall

känslokall!

Detta hopp

hopplöshet!

En inre storm i känslosvall

ett yttre lugn av trolöshet

straffets egna motsatsmål

där skärningspunkt punkterar

kroppens galler

kring slutet hål 

vars skuldkrets

våra liv summerar.

13/8

Vaken. Klockan är 04.14, kaffet ryker och drömmen som fick mig att vakna har klibbat sig fast. Träffade i drömmen en gammal vän i ett kärt återseende. Här i utanförlandet varken ses eller hörs vi. I det nyss drömda: platsen en bar, samtal. Vänskapen mellan oss blommade stark, samtalet tycktes nära, samsynen självklar och en värmande känsla med vilja att förstå den andres tankegångar fyllde den konturlösa drömtiden. Drinkarna flödade men känslan av berusning infann sig inte, inte heller kvinnornas intresse, något som alltid varit centralt oavsett plats eller umgänge. Detta var ett starkt orosmoment och vad jag tror anledningen till att jag vaknat så här tidigt. Varför brydde sig inte kvinnorna om mig? Varför var jag fullständigt osynliggjord? Visst, jag hade min väns uppmärksamhet men något fattades, något som gjorde mig obekväm och liten. Var det kvinnorna? Jag lät blicken föra över bardisken. Det kändes nästan komiskt! Alla dessa törstande människor med ointresserade minspel. De dricker. Nej, de dricker inte: de hämtar krafter för att kunna slutföra den uppgift de har sig ålagd. Var och en efter sin egna lilla idé som hindrar dem att märka att de existerar; att jag existerar. Det finns inte en som inte tror sig oumbärlig för någon eller något; drömd eller i utanförlivet. Jag skrattar nu så jag gråter.

”Värst vad du är uppåt”, säger min vän.

”Det är för att jag tänker att här sitter vi allihop upptagna av oss själva och dricker för att bevara vår dyrbara existens och så finns det ingenting, ingenting, inget skäl att existera”. Jag gapskrattar. Säger att jag skall gå på toaletten men när jag kommer tillbaka så är baren tom och även min vän är borta. Känslan av att vara osedd och betydelselös gör att jag vaknar med ett ryck. Går som sagt upp, kokar kaffe och önskar en god morgon.

 

27/10

Mon ami, jag har varit borta en tid … en tid …, men tryggheten ligger i att du som alltid och aldrig svarar på mina brev; de som speglar genom andras tankar och länkar till redan knutna banor i vars ordrika riktningar jag enbart följer efter. Ja, du har fått ta emot otaliga exempel och kommer att få otaliga till. Precis som denna inlevda harang: ”Det kan tas som en flykt, även av dig själv, som både hårdhet och feghet; och du har känt dig frestad förr, flera gånger har du försökt tillsluta din verklighet och lyfta in den i enskilt rum, du har lutat den över dig, blickat, lyssnat, känt dig för, sagt: äntligen är tiden mogen, nu måste det bli av, stunden är inne då du kan släppa alla dessa yttre förbindelser och tillfälliga engagemang (om litteraturen inte är allt är den inte värd en timmes arbete. Det är det jag menar med `engagemang`. Den vissnar direkt om den så bara skrapar på ytan… En epoks litteratur är epoken bearbetad av dess litteratur) och dra dig undan; du vet – så har jag fortsatt – att du är död, och du vet när det hände, du vet också på vad sätt du aldrig kan bli levande igen, bedra dig inte, låt ingen blåsa resterna som inte ens är glöd eller varm aska; allt som hänt de senaste åren inträffade därför att du skulle bli det du en gång beslutade dig för: ett instrument, ett verktyg, en vilja. Handla innan du blir utspydd!”

Djup eller yta? Jag vet inte. Det spelar heller ingen roll. Allt som räknas är känslan och viljan till känsla. Textens omedelbara lust att äga just genom känslan. En vilja som hos mig föder den på nytt blad, till ett annat liv där den bunden kan stå fri. Det jag utför är ett dop på blankt papper.

 

Mon ami!

04.24 Ännu ingen sömn trots att timmarna släpar sig fram. Tidigare under kvällen fann jag mig på lokal. Det blev två lager, några blickar runt omkring och skyndsamt hem (vad annat att vänta). Nu lever jag i natten, i mörkret, utan tankar, utanför min kropp. Jag ser mig själv på soffan mattare än mörkret, stilla som en möbel. Ändå är mitt huvud i rörelse, det är inte tankar, heller inga bilder, bara ett brus som då och då bildar ett ord: leva. Hallå! Vad? Jag vill leva. Vet bara inte hur. Jo i mörkret vet jag, i tystnaden vet jag, utanför tiden vet jag men bara om rummet ger plats i detta nu. Är det nu jag skall sova när de flesta andra sover eller vaka med dem som också vakar? Att ligga och invänta morgonljuset, spela en dag till. Kanske en dag till. Har börjat läsa Muren, läser alltid poesi, läser alltid om, läser Strändernas svall, åter. Läser ofta mina bokryggar, lär mig mest så, berikar fantasin bäst så, men nu Muren. Ja inte just nu men den ligger här, lagd precis bredvid, precis så jag kan röra den, ana dess väsen och insupa lockelsen av textens myriad.

 

13/11

Har nu läst igenom vad jag skrivit och det känns faktiskt bra, något jag aldrig kunnat ana. Kan jag alltså skriva en löpande text och få till några rader av intresse och innehåll som jag står ut med att läsa? Nej, det tror jag inte, tror inte på. Tror mer på att det är medicinen som utövar ett mirakel. De små kapslarna som läkarna så gärna skriver ut. Allt för mitt bästa, deras bästa och kapitalets bästa. En svärm av lösa tankar börjar plötsligt fladdra omkring i mitt huvud, stämningen i den bortdöende natten gör mig missmodig och sentimental. Tänker att min text till dig är sämre än medelmåttig, kanske rentav dålig. Min tillförsikt är nu rubbad och jag vill rusa upp ur soffan men vet att jag blir kvar. Vad annars! Mitt skrivna som vill så mycket fyller mig med onda aningar, ju mer jag tänker på den, desto orimligare ter det sig att jag skulle kunna skriva något användbart som väcker någons intresse, särskilt när jag nästan alltid skriver nära sömnen, med hjärnan full av feber och drömmar. Adjö!

Min önskan: vila en stund men kom tillbaka, vi ska vidare …

Svävar jag ut i ingenting? Gadamer – Habermas – Adorno?

Svävar, stramar åt! Deleuze – Safranski – Foucault!

Freud, du var ingen! Mallarmé – Apolliniare – Ekelund!

 

Om filosofin som disciplin är ensam om att skapa begrepp och upprätthålla immanensplan, är den ändå bara ett av flera sätt att förhålla sig till Doxa och kaos!

Svävande men stramt åtdraget? – ”Inget kan vara slumpmässigt i ett verk av en oändlig intelligens!”

La secta del Fénix – Borges

 

*****

Morgon.

Gick upp vid nio denna morgon, med nattens tankar som bortblåsta, gjorde så utvilad och efter min medicin så kom även hunden ut på en längre promenad. Dock inte som förr när vi kunde vara ute i timmar och promenaderna utan ända. Nu gick vi ungefär en timma och jag längtade hela tiden hem för att läsa, gå igenom min hittills skrivna text. Jobbar inte i dag, jobbar aldrig, om nu inte arbetet med sig själv kan räknas som ett ”riktigt” jobb. I sådana fall så älskar jag mitt arbete. Älskar mig själv? Kanske alldeles för mycket eller inte alls. Humörfråga om du frågar mig. En annan fråga är väl den om jag skall gå ut något mera idag. Skriver detta trots att jag redan har bestämt mig. Jag skall gå ut och jag ska göra det snart, till och med redan nu.

Brev från Tjechov till Mejikov, 1900.

”Jag tänker med fasa på att Tolstoj en gång måste dö. När han dör kommer han att lämna ett stort tomrum efter sig i mitt liv. Hans verk rättfärdigar allt vad folk hoppats på av litteraturen. Tolstojs position är grundmurad, hans auktoritet är oerhörd och så länge han lever kommer den dåliga smaken i litteraturen, all övermodig eller gråtmild vulgaritet, all gallsprängd egenkärlek att hålla sig långt borta, undangömd i någon mörk vrå.”

Ur Onkel Vanja:

”Vi får vila ut! Vi får höra änglarna sjunga, vi får se himlen täckt av gnistrande diamanter, vi får se hur allt jordiskt ont, alla våra lidanden drunkna i den stora barmhärtigheten som fyller hela världen. Och vårt liv blir stilla.

Jag tror, jag tror – Vi får vila ut – ”.

 

Film: Svarta ögon av Michalkov Nikita med en suverän Mastroianni i huvudrollen och Anton Tjechovs text som förlaga

 

15/12

Lördag: regn och snö som bröd för de genomfrusna fåglarna, det sker så stilla här i fönstret innanför. Utanför bär vinden sanningen om sig och säger oss ingenting. Den färdas, vi säger att det blåser. Det är lördag, lördag klockan 12.00. Texten betyder ingenting men meningen, orden, bokstaven, tecknet, symbolen och etymologin betyder allt. Kan man skriva så? Kan man så skriva? Skriver man så? Så skriver man men kan jag skriva så? Kan jag så skriva? Tredje gången lördag. Lördag en fjärde gång och detta utan att hämta andan. Snön och regnet som blandas utanför får vinden att svettas på sin färd. Vart och varför får jag inte följa med? Min kärlek heter Noak, heter Anna och heter Mysak (min hund). Ändå är det utanför som bär min längtan, den bär oron som föds innanför. Vilka känslor är dess vägg? Muren som jag läser om i Muren; murarna vi bär är det lögnen, lögnerna? Kan det också vara frihet? För femte gången är det lördag med regnet utanför. Det snöar vita små prickar, osynliga på taket där de fastnat i regnet. Genomsura fåglar ruskar grenarna, rör sig genom träden, söker en annan värme i den röst som bjuder dem in. De söker en röst som är bortommänsklig, bortomsinnlig, den som då och då genomborrar min hund. En röst som varken är innan eller utanför, varken före eller efter, varken förr eller senare. Just där! Här! Jag är osynlig, jaget bortom språket, upplöst liksom dimman utanför. Regnet - snön – dimman, den blötlagda marken, träden med de genomfrusna fåglarna, taken som samlar på det osynliga, mitt fönster (mitt fönster!), vad vill de säga mig? Säg nu inte: ingenting! Förstår att de säger allt, att deras meningar är långa och komplexa liksom att de ingår i ett gemensamt tillståndsvara och att tonen för dem alla blir densamma ändå polyfon. Vad är det jag inte förstår när jag blickar igenom just för att jag inget kan se, inget som är igenom, helt igenom, igenom. Känner så starkt en hemlighet med just det ordet: Igenom. Regnet som en droppe glas, snön som svävar still, fönstret en bruten fasad; det svarta hål allt tränger igenom och inget som allt tränger ut igenom. Så, lördag för en sjätte gång, en text som lånat min tid under 57 minuter och jag så dum att jag tror det finns tid kvar. Att hela min tro och mitt väsen är de koncentrerade tre minuter som finns kvar. Måste ur och försvinna, bara en minut kvar. Bara en…

 

16/12

Jag på soffan (den matt svarta), med eller utan ångest. Existentialism: Människan skall skapa sin egen essens, det är genom att kasta sig ut i världen, genom att lida och kämpa i världen som hon undan för undan definierar sig… Långt ifrån att vara ett hinder för handlingen är ångesten det som betingar handlingen… Människan har ingen vilja förrän hon har förstått att hon inte kan lita på någon annan än sig själv, att hon är ensam, utan hjälp eller räddning, utan något annat mål än det hon sätter upp för sig själv, utan annat öde än det som hon skapar åt sig här på jorden. Två minuter kvar… applåder… applåder… Tack... Tack...

Tänk om jag skulle ge mig på att beskriva min soffa, något sådant vore oerhört farligt, som att släppa garden och för sig själv erkänna; det här kan du inte, det här är något du inte klarar av men som du måste om någon… Fan, skulle ju skriva för mig själv utan tanke på resultatet, utan tanke på er. Vilka är ni? Röster i mitt huvud, presumtiva läsare? Lektörer? Är jag helt enkelt så tom att jag ekar?

 

Existentialismen har blivit ett modeord och har idag fått sådan räckvidd och utbredning att den inte längre betyder någonting alls. I verkligheten är den minst något för gemene man utan tvärtom en väldigt smal doktrin, som endast är avsedd för fackmän och filosofer.

Existentialismen definierar människan genom hennes handlande, den säger att hoppet endast finns i handlingen, en människa engagerar sig i sitt liv, drar upp dess konturer och utanför dessa konturer finns det ingenting, vi är ensamma, utan ursäkter. Det är det som menas med att människan är dömd till frihet.

Existentialismen kan liksom tron inte förklaras bara upplevas. Ett flertal förklaringar har givits, men varje gång man tror sig ha begripit en förklaring och fixerat den i minnet, slinker den iväg igen.

Fråga: ”Vad är existentialism?”

Svar: ”Människan som skapar sig själv under sitt liv genom sina handlingar.”

 

Ljuset utifrån får soffan att förändras, även jag förändras. Har tagit två nya bilder så jag vet. Utanför – i mitt fönster när jag ligger i soffan – ser jag tre förkvistade trädtoppar, en tredjedels hustak, ett övergivet skatbo, självklart skator både i tid och otid (kråkorna kommer sent på kvällen), föränderliga moln som stryker, himmel och rymd samt all skillnad däremellan. Det finns ett ord inom matematiken för mina trädtoppar, något på A tror jag men kan inte minnas. Är det därför jag är tom? Därför jag tänker på existentialism och läser sådan litteratur för tillfället? Kommer inte ihåg vad jag läste för någon månad sedan och vilken ”fas” som gällde då. Det måste ha varit någon för jag är alltid inne i någon fas av något slag. Kanske en Eliot/Ezra-fas eller en Bolano/Öijer.

 

11/1

Regnet dröjer sig kvar på rutan, lamporna i fönstret är redan tända, klockan visar 15.57. Alltså en timme och tre minuter innan allt är över för idag. Här inne i symbolens hus känns soffan lugn och trygg. En volym av Ekelöfs samlade dikter gör mig sällskap, så även några skrivblock, Camus Främlingen, mina läsglasögon och några tuggbitna pennor. Tror att mitt känslosökande alltid handlat om samma sak; lugnet. I alla fall under dessa tillfällen av samkväm med förstaperson. Hur det är annars vet jag inte men det är något annat, jag är något annat, är någon annan som lever i en bortomkänsla avlägsen denna hitomkänsla liksom punktens ständiga rörelse från och till sig själv.

 

*****

Mina ögon vilar på Proust och mina tankar går till Swanns värld, låter dröjande blicken glida över till Ulrichs värld med Mannen utan egenskaper – tanken och talets konst, ännu.

En Vägvisare till underjorden bland De förlorade orden, tillsammans på Sorgegondolen, en Färgesång och orden – ”Non serviam”.

En gondol över floden Styx täckt av De ondas blommor långt bortom Varat och tiden, utanför sin Dasein. Eller Bortom gott och ont här bland Onda andar boende i det Döda huset sonandes sina Brott och straff. Men vad kan skrämma mer än den Banala ondskan i gångar av Arendt? Kanske döden i den Stundande natten. Nej, den var djupast en tröst, som ett Slutord av Delblanc – av en Peter Noll.

Skrämmande dock är Resan till nattens ände som inte når sin Glömskans tid eller kan uttrycka Själen i bild. Allt samlat i Den romantiska texten som en Nedstörtad ängel, som en 2666 eller Orons bok av Pessoa.

Vilka är då herrarna på Slottet i Processen och Förvandlingen, de av Pesten smittade, de alla Främlingen? De borde ge sig av på Österlandsfärden eller lyssna till Harrys traktat om en ensam Stäppvarg som söker sin flock, längtande efter visionären, den skådande: människan som öppnade sina ögon och såg länge över hav och himmel, sol och måne, dag som natt. Priset galenskapen, likt en Hölderlin som skådat för mycket, för långt. Svaret! Nej men frågorna, de som ställdes av Nietzsche. Och Willy vår Kyrklund ”Inte svaret utan frågan på vilken människolivet är svaret”

Och Ahlin, låt Ahlin växa, svälla likt Oceanen, bli en Mozarts tredje hjärna fylld av Dikt och sanning. Det som oroar är Malte Laurids anteckningarEn tid i helvetet skulle Rimbaud säga, med en tunga Svart som silver. Ezra kontra med Romansens själ, Österling om Livets värde, så högt att det är lätt att bli ”Bergtagen”.

 

”Åtskillnaden mellan det vetenskapliga tänkandet å den ena sidan och talekonsten å den andra, - två ting som ju i verkligheten hänger tätt samman. Vilket ändå lett till att vi har olika lärare i att inviga oss i tanken och talets konst.”

/ Cicero (fritt)

 

Hur kom jag in på detta? Allt rör sig enbart neråt, i en långsam bredkammad strömvirvel som börjar minska men kompenserar i ökad fart. Allt kan öka och minska i fart och allt gör det hela tiden så att ingenting varken ökar eller minskar i sin rörelse – lika med dess fart. Facit: Ju snabbare desto mer still – april, april.

Jag skriver för febrigt. Jag drog mig tillbaka, sjuk av andlig svält och het av skam. Jag har gjort mig till hund för det uslaste ben och inte fått det. Nej, nu måste det bli ett slut på det! Det har verkligen börjat gå för långt med mig. Nu har jag plötsligt börjat med att bjuda ut mig och förnedra mig i själsligt tiggeri. Är det inte alldeles för lätt att genomskåda. Är det så att alla utvägar nu är prövade, att jag gjort allt jag kunde. Att jag verkligen inte ville lyckas en enda gång, och om jag berättade det för någon skulle man inte tro mig och om jag skrev ner det skulle man säga att det var påhittat. Ändå du själsliga och vänliga, detta är inget vardagsskämt, det är mitt allt och allt jag äger.

Jag är ensam nu och sorgsen, prövat och vridit ur text, läst och fogat, försökt lägga pusslet till ro och tillförsikt men ändå oförklarligt sorgsen. Liksom en präst berövad sin gudom kan jag inte utan bitter saknad rycka mig loss från detta hav, så oerhört fascinerande, så oändligt skiftande i sin ohyggliga enkelhet och som förefaller mig att rymma också i sina lekar, sina rörelser, sina vredesutbrott, sina leenden och nycker, sin ångest och representera alla de själar som har levat, som lever och kommer att leva.

Så varför skall vi

dagligen tvingas lida av denna olagliga

och i sanning kroniska huvudvärk

och detta

dessutom under evigt koboltblå himmel – ta hit min blixt!

/ Lindegren

En sista reflektion:

Den som utifrån ser in genom ett öppet fönster får aldrig se så mycket som då han betraktar ett som är stängt. Det finns inget djupare, hemlighetsfullare, rikare, dunklare och mera bländande än ett fönster upplyst av en ljuslåga.

 

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 21 oktober, 2014

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | Utopiska geografier | 18 juni, 2012

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer om konst | 18 augusti, 2010

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.