Illustration: Hebriana Alainentalo

Marginalnyttan

Melker Garay om den samtida likgiltiga egoismen.

Av: Melker Garay | 30 augusti, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Katja guidar oss ut i världsrymden

Katja Lindbloms andra hem är Slottsskogsobservatoriet i Göteborg. Hon är astronomen, konstnären och anarkisten som guidar oss ut i såväl den verkliga som fiktiva rymden. Bakom en becksvart dörr i Slottsskogsobservatoriets ...

Av: Nicklas von Matérn | 10 Maj, 2011
Konstens porträtt

 Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)

Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | 24 februari, 2017
Resereportage

Sparbössor och direkt demokrati

Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutande folkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina ...

Av: Vladimir Oravsky | 10 oktober, 2016
Gästkrönikör

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus



Göran GröningRamberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med att säga; att den är delen i en hermeneutisk cirkelrörelse. Dock, tanken på förståelse är inte längre intressant utan det är enbart en känsla jag vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – att blanda det analytiskt, kritiska tänkandet med det poetiskt drömmande, att korsa dem och finna en ny väg.

I Tankens ambivalens lägger jag tyngden på det akademiska kontra samvetet på det poetiska. Alltså har berättarrösten ett janusansikte. Det lärda när han vill få beröm av sin forna lärare i deras korrespondens, och det andra ansiktet när han glömmer bort sig och börjar navelskåda sina egna poetiska ambitioner. Ju längre fram i texten vi kommer så börjar distinktionen, dem emellan, att upplösas, berättarrösten klarar inte att hålla isär det källkritiska från prosan, citerad poesi från sina egna tankar och hans skrivande blir allt mer förvirrande men ur det kommer något nytt, och kan bara kategoriseras genom känslan. Dags att bryta mark!

En sorts Inledning

Jag skrev på denna text långt innan den fick fäste, hos någon, några, och jag gick vidare, in i tunneln där jag fann min väntade boning, och där lade jag mig tillrätta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu hittar jag inte ut, tänker jag, med insikten om att jag lever i ett skuggornas land. Vem visste, vilka vet, att något alltid måste offras – subjekt eller objekt?

Men jag skriver vidare och det är punkterna som kräver dig att läsa, kväver dig, eftersom intrycket ger känslan av att du har missat något – och du missade något.

Du kommer inte att finna det i de skrivna orden. Det är med utrymmet runt orden jag jobbar, bara där du kan hitta svaret.

När allt blir tyst, när allt stannar av, då har orden blivit skrivna, de ord som måste skrivas, man behöver inte veta vilka, de kommer att finnas där i högen, i strömmen, de behöver inte vara de sista. De rätta orden kanske är någonstans där inne i det som de nyss sagt, de behöver inte vara många. Det de säger om sig själva, här i soffan, är sagt för att jag ska tro att det är jag som skriver. Och först då uppstår långa tankeassociationer, riktiga stillestånd, under vilka jag hör texten mumla. Ja, jag känner att det är nu jag bör se tillbaka, och bestämma min position om jag vill komma vidare. Men det förekommer också pauser med långa, mycket långa mellanrum, eoner av tid i soffan, långa pauser då jag inte skriver någonting mer eftersom jag inte hör orden mer …

”Med tystnaden säkerheten”, väntade, skärpte blicken på dessa rader, sen tog jag pennan och strök, med stora drag, strök över.

Så slösar

… som en luftstilla vibration då musikstycket tystnat.

En sådan värdighet i dig

Ett förseglat allvar

Som smeker din tid i det rena

 

Men tvingad till smärta

Slösar jag inte längre bort min tid

Slösar inte med att andas mer – skamsen över mitt trodda värdiga

 

I rörelsens ädla

Smeker handen ömt din lugna panna

Men du kom för nära – jag skrek efter smärtan att ge mig sitt namn …

 

Det är så jag vill läsas, så jag vill ha en bok. Tänker på Bernhard i Undergångaren och hans ambivalens inför litteraturen. Han vill läsa men känner sig trött av ett liv av läsande, han kan böckerna, han känner deras spegling, återupprepningarna, de liknande tankegångarna som bara byter kläder och längtar efter en annan typ av litteratur – fragmenten – det uppstyckade.

De som ser livets stora penseldrag, vår vandring i upprepningarna, historiens förfalskning, den sociala marknadsföringen, gruppen mot individen och att vi inget tycks lära, de går till fragmenten, grotesken, ruinen och det enda av intresse, av mening; bilderna man skapar själv.

Jag förstår ju att min text som vill bli bok – för den som vill en tydlig dramaturgi och för den som alltid jagar en struktur – bränner ut (vad rör mig struktur).

Tanken med boken är att penetrera korta brottstycken, kunna öppna den på s. 17, s. 42, s. 104, s. 62 och läsa under en kort koncentrerad stund, på en tågresa, i ensam morgontoalett, under nattvaka eller eftermiddagskontemplation och bli din egen väns tankar innan sömnen. Prövar: Jag, din sömnbärare!

Göran Gröning

Ur arkivet

view_module reorder
Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Konstens eviga frågor tas upp på gatan

På Kägelbanan i Stockholm har för tredje året i rad en helg ägnats åt konventet Art of the Streets. Förra gången blev det uppståndelse kring förbudet mot marknadsföring av gatukonstfestivalen ...

Av: Rebecka Bülow | Kulturreportage | 02 september, 2012

The new beginning

Pjäs i två akter "I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it" (John Cage) Words, words, words (Hamlet / William Shakespeare) "The rest is silence" (Hamlet's final words)  

Av: Vladimir Oravsky & Kurt Larsen | Utopiska geografier | 06 april, 2009

Gud som haver – vad kommer sen?

Det var på hösten 1780 som Gustaf III å sin sons vägnar mottog bönen Gud som haver barnen kär. Den stod nedtecknad i den Barnabok som överlämnades av Samfundet Pro ...

Av: Mikael Mogren | Övriga porträtt | 18 februari, 2009

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | Kulturreportage | 05 september, 2014

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.