Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Niclas Mossberg. Trädet



Niclas MossbergNiclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).

 

 

 

Trädet

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag ska döda dig, skrek han fullkomligt hysteriskt och bankade på dörren. Släpp ut mig din djävul, ekade det mellan cementväggarna. Jag hade just låst in Holger i skyddsrummet, dit han gått ner för att skölja av sig med slangen i ansiktet och fylla på sin vattenflaska, innan han återigen skulle ge sig av med den stora svartmålade lastbilen. För det var en varm och helt vindstilla sommarförmiddag i början av augusti och han verkade som sagt inte särskilt road av att ha blivit inlåst.

Vi hade jobbat tillsammans ett bra tag. Ja, det var nog lite drygt två månader och vi hade faktiskt hunnit bli goda vänner på den korta tiden. Ja ok, goda och goda, vi var ju trots allt bara arbetskamrater och han var säkert tjugofem år äldre än jag. Men vi hade i alla fall haft det riktigt trevligt tillsammans, när vi åkt runt med lastbilen, och tutade på tjejer, lyssnade på Dolly Parton och plockade upp någon träpall som vi hittade i diket längs vägen, för det var nämligen 100 spänn i pant på dom, och vi hade aldrig blivit osams. Så jag var inte särskilt oroad för att han menade allvar.

Tvärtom tror jag att han gillade mig och han hade sagt till mig att jag var en riktig bohem. Fredagen dess innan hade jag nämligen somnat på spårvagnen på vägen till jobbet, för att vakna upp vid ändhållplatsen i Mölndal och bli över en timme försenad. Det hade varit en sen efterfest och jag hade bara hunnit vända hemma i dörren för att hämta mina arbetskläder och verktyg – och en annan dag tyckte han det var riktigt roligt, för då hade han upptäckt att jag kom till jobbet med två olika strumpor, en mörkblå och en grå med en vit rand ovantill.

Du är väl inte en sån där gay, frågade han mig, och gjorde en kuksugargest med högerhanden och munnen samtidigt som han tryckte tungan fram och tillbaka mot den vänstra kinden, då jag la upp mina gympadojor på instrumentbrädan. Jag sa just ingenting, och kastade ut fimpen genom fönstret, men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt hans totalt hämningslöa jarjong. Han hade ju heller inte menat något illa, för han kände ju väl till att jag varit uppe på ställningarna inne i stan under helgen, tillsammans med en söt liten rödhårig tjej.

Vi hade suttit på det översta boklagret och delat på ett sexpack Pripps, som vi köpt på Seven Eleven, pratat ganska länge om allt möjligt, rökt vita Marlboro och dinglat med benen över det åtta meter höga djupet. Det var en fantastisk utsikt och vi satt långt över trädkronorna där fåglarna satt och kvittrade i morgonskimret. Där nere virvlade grusdammet på trottoaren och den våta daggen lyste upp gräsmattorna i Vasaparken. Det var fortfarande ganska rått och vinden var kylig då vi närmade oss varandra. Men då vi precis börjat kyssas, och jag försiktigt stoppat in min hand under hennes tajta Star Wars-topp, med en stor bild på Darth Wader, och kände hennes varma hud, hörde vi steg i trappan.

Va nu djävligt tysta, så ska jag försöka få iväg vaktbolaget, hörde vi en viskande röst. Det var en av målarna som haft vägarna förbi för att hämta upp några pappersrullar, rollers och skrapor som han behövde till ett extrajobb ute vid kusten under helgen. Tydligen hade vi lyckats dra igång larmet – men jag kunde inte begripa hur det kunde ta så lång tid innan väktarna var på plats. Hur som helst blev vi i alla fall inte upptäckta. Målaren skyllde på falsklarm, det måste la vart nåra djävla måsar, eller nått, hörde jag honom säga, varpå han till slut fick iväg Securitasbilen.

Nu är du skyldig mig en flaska Seagrams, skrattade han, när vi skamset vinglade ner för den branta ståltrappan, för både han och jag visste att det kunde ha blivit en ganska dyr affär. Sen granskade han henne noga varpå han gav mig en gillande min och tyckte vi skulle ta och sticka hem nu. Hon var riktigt gullig, där hon stod och skruvade på sig, sänkte blicken ned mot marken och sparkade iväg en liten sten. Nu får ni ha det nu så fint och så ses vi måndag, skrattade han igen, och vinkade glatt då han körde ut från parkeringen på väg ut mot Marstrand för att måla om en stor villa. Han var på strålande humör för det skulle bli riktigt bra betalt, 250 spänn i timmen, skattefritt.

Under våra lastbilsturer hade Holger, eller bara tysken som han kallades för, börjat berätta om sin egen ungdom, då han var i min ålder. Det var fullkomligt makalösa historier och jag visste inte riktigt vad som var sant. Hur som helst hade han växt upp med sin mutti i en liten katolsk by i Bayern på 50-talet. Hans far, som han aldrig träffat i livet, hade i sin tur kommit hem i en hopspikad grå träkista efter kriget på östfronten, och det märktes tydligt att han avskydde kommunister. Efter att han sen gjort prästens dotter, i den protestantiska grannbyn, med barn, hade det av naturliga skäl blivit ett herrans liv. Han blev omedelbart relegerad från skolan och gav sig iväg med ett kringresande cirkussällskap som tältarbetare. Det hade varit några wynderbara år mindes han – och han hade till och med börjat uppträda som ormtjusare, fortsatte han på sin tyska brytning, och rosslade med tungan.

Men i Marseilles hade han på felaktiga grunder blivit anklagad för några småbrott. Det skulle ha handlat om skadegörelse, inbrott och förfalskade checker, men enligt Holger stämde det alltså inte. Däremot hade på fyllan tagit några springnotor från något ölsjapp och en och annan bordell, och det var väl det som hade irriterat poliskonstaplarna, misstänkte han. Så under förhöret hade han helt enkelt fått välja mellan att åka i fängelse eller ta värvning i Främlingslegionen. Efter en viss tvekan valde han det senare alternativet och kom därför att tillbringa närmare åtta år i Algeriet. Han blev dessutom lurad att skriva på för dubbel tjänstgöringsperiod, alltså fyra plus fyra år, men fick bara ut en mindre del av den summan som han hade blivit utlovat. Så han hade mest bittra minnen av sina år i Nordafrika, och inte minst dom djävla berberna som skytte synder hans knäskål, som väl fortfarande låg kvar där någonstans i öknen.

Men sen hade han kommit till det fina Schwedenland, och så hade han fått byta både namn och personnummer – och så hade han ju trots allt en hygglig summa kontakter med sig, som han bland annat köpte en liten gård för utanför Alingsås. Han hade sen börjat jobba som schauffeaur i byggsvängen och träffat sin nuvarande fru. För några år sedan hade han till och med byggt ett litet stall och skaffat sig några hästar. Så numera trivdes han något alldeles förträffligt – bortsett från det faktum att han för tillfället var inlåst i ett kolsvart skyddsrum.

Men inte heller Biggy, som stod tungt lutad mot byggnadsställningen i ett par blankslitna blåjeans och en vitsmutsig T-shirt med en stor Shell-logga som spände över bröstet, verkade särskilt orolig för att tysken skulle lacka ur, trots att han nu fullkomligt maniskt stod och ryckte i dörrhandtaget. Han tyckte nog mest det var lite festligt och stod där och småskrattade för sig själv, samtidigt som han drog några djupa halsbloss på sin röda Prince.

Biggy hade börjat på ställningsfirman för några veckor sedan och bara några dagar senare hade hans brorsa dykt upp. Ursprungligen kom dom från Danmark men på något märkligt sätt hade dom sedan blivit fosterhemsplacerade på olika platser i Sverige. Biggy utanför Partille och brorsan hos en släkting nere i Helsingborg och det var först i vuxen ålder som dom träffat på varandra igen av en ren tillfällighet. Men därefter hade dom hållit ihop, och dom hade till och med jobbat tillsammans på en oljeplattform i Nordsjön, utanför den lilla staden Peterhead i nordöstra Skottland.

Det hade varit ett djävla fint jobb och fruktansvärt bra betalt, hade Biggy berättat. Vi hade ju för fan direktörslöner, men vi fick jobba för stålarna också, tillade han – och det hade blåst så in i helvete där ute, och järnspirorna var åtta meter, alltså dubbelt så långa som på land. Det hade tydligen varit upplagt som så, att dom jobbade fyra veckor på havet, och sen var dom lediga två veckor. Under den lediga tiden brukade dom ibland åka ner till Aberdeen, men det fanns givetvis en massa fina krogar i trakterna kring Petershead också. Skottarna var dessutom gôrtrevliga – vanliga, enkla, hyggliga människor, som varken gillade stöddiga engelsmän eller de förnäma tjänstemännen från Edinburgh.

Men sen hade dom flyttat till Göteborg och bosatt sig i samma bostadsområde, ja, till och med blivit grannar i stadsdelen Bergsjön, berättade han vid ett senare tillfälle. Där hade dom öppnat ett gym, som gick riktigt bra i några år, och så hade dom stadgat sig, bildat var sin liten familj och fått barn – innan gymmet kursade. Och det var så dom hade kommit in på ställningssvängen igen, och på helgerna och någon kväll i veckan hände det att dom var ute på kusten och målade om båtar, för att dra in lite extrapengar. Så dom verkade egentligen trivas ganska bra, trots att dom hade kronofogden efter sig, och därför inte ville uppge sina namn. Biggy tyckte därför det räckte bra med sitt smeknamn som han fått i Skottland, och hans brorsa skrev bara ett X på den lilla handskrivna telefonlistan på kontoret.

Innan Biggy kom till ställningsfirman hade jag mest stått på det inhängande upplaget och sorterat material och ibland åkt med tysken i lastbilen. Mer än så hade jag och chefen egentligen inte kommit överens om. Första gången vi träffades var i slutet av maj. Jag hade sett en liten notis i Göteborgs-Posten att en firma sökte ställningsbyggare. Visserligen hade jag ju inte jobbat som det tidigare. Däremot hade jag jobbat som hantlangare på en byggfirma i Oslo året dessförinnan och det skadade ju inte att chansa – och när jag snackade med honom på telefon visade det sig att han faktiskt behövde en kille som sorterade material och kunde hjälpa till att köra ut grejer till gubbarna.

Första gången vi sågs hämtade han upp mig i en silvergrå Opel vid busshållplatsen, som låg mitt ute i skogen mellan Skogomeanstalten och Lillhagen – och efter att vi kört upp för en liten grusväg kom vi fram till kontoret. Han verkade ganska stressad och snackade hetsigt i sin mobiltelefon. Men när han parkerat bilen och avslutat telefonsamtalet, presenterade han sig i alla fall och visade mig snabbt runt på upplaget. Han hade på sig ett par svarta loafers, ett par stentvättade blåjeans och en kortärmad sommarskjorta. Därefter hängde han av sig den tunna beigefärgade rocken och började rycka och slita i dom gamla rostiga haki-ställningarna – och pekade hur han ville ha det.

När han var klar frågade han mig om jag ville ha en kopp kaffe på kontoret. Jovisst! Gärna, svarade jag, och så undrade han om det var ok med 60 kronor i timmen, ja, skattefritt alltså, och så får du lönen utbetalad i handen varannan fredag. Jag funderade en stund, och föreslog 62,50 istället – för det skulle ju ändå bli riktigt bra med stålar, eftersom jag var berättigad till A-kassa. Jag såg hur han sken upp, om än för ett ögonblick, och sa, bra, då kör vi på det, det blir ju 500 spänn om dan, och du kan börja direkt om du vill. Du kan säkert leta upp någon gammal overall någonstans om du inte vill jobba i kläderna du har på dig.

Egentligen hade det varit ganska fridfullt och trivsamt att stå där för sig själv på det dammiga upplaget och stapla järnspiror, burtonrör och sparkbrädor samt sortera infästningar och klämmor i olika lådor. Jag fick ju bestämma arbetstakten själv, och om jag ska vara ärlig tog jag det ganska lugnt. För det mesta satt jag och lyssnade på radio, rökte cigaretter och tog en kopp kaffe på kontoret när jag kände för det, för chefen var ju väldigt sällan där. Det var mest på morgonen och strax före vi slutade på eftermiddagen, som det kom dit någon överhuvudtaget. Men någon gång ibland kunde det givetvis hända att tysken dök upp för att hämta något extra material som saknades.

Så det var som sagt väldigt lugnt – och allt oftare tänkte jag på den där rödhåriga tjejen som jag försökte träffa så ofta det bara gick. Av någon oförklarlig anledning hade jag nämligen blivit något fullkomligt vansinnigt förälskad. Jag kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt. Jag hade aldrig någonsin känt något liknande – och vi hittade på massa roliga saker, ja, nästan små äventyr. Vi rullade runt i sofforna på Pusterviksbaren och hade kuddkrig, vi hade varit på spökutställning på Röda Sten och suttit tätt intill varandra i den gnistrande solnedgången under Älvsborgsbron och lyssnat på Thåströms dånande konsert, En vacker död stad. Och så hade vi besökt den turkiska kvinnan på Café Bazar, som spådde i kaffesump – men hon ville inte berätta vad hon sagt, för det var en hemlis. Däremot log hon, och gav hon mig en lång passionerad kyss, och sa att hon faktiskt gillade mina dikter, trots att hon inte gillade dikter i vanliga fall.

Så det kändes nästan för bra för att vara sant då hennes kompis, som jag hade varit bekant med sedan barndomen, undrade vad jag egentligen hade gjort med henne – för hon pratade tydligen oavbrutet om mig. Allt oftare hände det också att hon dök upp hos mig sent på kvällarna, speciellt efter att jag hade skaffat en egen lägenhet uppe i Majorna, och en natt då jag somnat, hade hon till och med suttit och väntat på brevbäraren för att komma in genom den låsta porten. Så hittills hade det varit en fullkomligt fantastisk sommar – och för att visa hur mycket jag älskade henne, hade jag till och med skickat ett blomstertelegram, till hennes jobb på Stena Line-terminalen, och bett dom ropa upp hennes namn i högtalarna för att hämta en bukett röda rosor i receptionen. Samma kväll gick vi på Liseberg och söp oss skitfulla på Restaurang Tyrolen. Ja, det var helt sagolikt och jag har nog aldrig varit så lycklig.

När Biggy började på ställningsfirman hade han genast börjat tjata på chefen att det var dags för mig att hänga med ut på riktiga jobb. Han och hans brorsa behövde ju en extra kille för det räckte inte med två man i kedjan för att nå upp till dom översta bomlagren. Och så kom det att bli. På den lilla ställningsfirman fanns det nu plötsligt två kompletta arbetslag med tre gubbar i varje. Det ena gänget bestod alltså av Biggy, hans brorsa och jag – och vi kom helt enkelt att kallas för danskarna – och det andra gänget bestod av Torleif och Ronny, som hade jobbat på firman i ganska många år, plus en ny gubbe som hade börjat strax före Biggy.

Det var Steve som för bara några veckor sedan hade muckat från kåken, och jag minns väl hans första dag på jobbet. Han hade inte bara ett helt omöjligt gråsprängt skägg, en svart skinnväst och ett par klapprande träskor. Chefen, som tydligen kände honom sedan tidigare, hade också påpekat att det inte fanns några duschar på jobbet, varpå han vresigt svarade att det bara var bögar som duschar. Den kommentarer gillade chefen, som hojtade glatt till oss andra, hörde ni det grabbar, det är bara bögar som duschar, och konstaterade att det var precis sådana gubbar vi behövde på firman. Jag måste dock erkänna, att det kändes lite väl lågt, men jag såg hur dom andra tyckte det var riktigt roligt – och så blev Steve en i gänget.

Torleif, som i sin tur var arbetsledare på firman, hade förgäves försökt protestera mot att jag skulle hänga med danskarna ut på jobb. För han tyckte att det behövdes någon som höll ordning på upplaget. Han visste inte heller om det fanns så mycket jobb att det räckte till två arbetslag. Men va fan, det var ju chefens uppgift att ragga jobb, tyckte Biggy, för nu jobbar vi ju ändå här, och det skulle nog inte vara så djävla svårt om chefen bara gav sig fan på det. Så till slut fick Torleif ge med sig. Ja, ja, det får väl bli så då, sa han och lommade iväg till den vita skåpbilen, i sina färgglada hawaiishorts och vita högt uppdragna tubsockar.

Egentligen hade jag inget emot Torleif. Han var lång och krullhårig och hans tänder stod åt alla möjliga håll när han öppnade munnen och skrattade – och ibland hade han och Ronny dykt upp vid niotiden på upplaget och undrat om jag ville hänga med och käka frukost. Givetvis ville jag det, för det blev ju ett skönt avbrott i arbetet. Vi åkte alltid till samma ställe vid Vågmästareplatsen, där man kunde välja mellan falukorv, bacon, stekta ägg, vita bönor och stekt potatis till den stekta mackan. Ibland brukade vi sitta där ända fram till tio och läsa tidningen, kolla på TV, dricka kaffe och knapra på små vetekakor, innan de var dags att börja jobba igen. Men på något sätt kändes det ändå som han inte riktigt gillade mig.

Biggy, däremot, gillade överhuvudtaget inte Torleif, för han tyckte att det verkade vara en äcklig och falsk djävel. Gubbarna skulle ju hålla ihop och inte springa runt och fjäska för chefen. Han hade också hört att Torleif tjänade 35 kronor mer i timmen än dom andra på firman och det tyckte han var för djävligt. När han sen hörde att jag bara tjänade 62,50 i timmen blev han uppriktigt förbannad – och lovade att han skulle ta upp det med chefen. Det verkade därefter som hade gett sig fan på att jag skulle få löneförhöjning, så han började köra ganska hårt med mig, för att bevisa att jag var värd 100 spänn i timmen, som alla dom andra. Om den där djävla alkoholisten, Steve, tjänar det, ska la för fan du också göra det eller? Och vad fan gör den där djävla zigenarbaronen, Torleif, som är så märkvärdigt?

Så bara efter någon vecka var jag uppe och vinglade på dom högsta höjderna, klättrade runt och slog fast räcken, borrade hål för infästningarna och skruvade ihop klämmor med burton-nyckeln som jag brukade ha i bakfickan på jeansen. För verktygsbälte tyckte Biggy var fullkomligt onödigt. Det var bara för kärringar och amatörer. Och så hade dagarna rullat på. Det var ett högt tempo, när vi väl drog igång, men samtidigt tog vi ganska långa raster, och om vi blev klara tidigare än planerat brukade vi åka hem. Så det hände ganska ofta att jag var hemma redan vid tretiden.

När jag kom hem från jobbet brukade jag lägga mig på innergården under trädet, och tänka på den fantastiska tjejen, som jag inte riktigt visste var jag hade – och ibland somnade jag och drömde om att vi bara drog iväg till Paris, Rom eller Barcelona. Jag kommer visserligen inte riktigt ihåg om det var på Jazzhuset, Sticky Fingers eller Nefertiti, som vi hade träffats första gången. Jag hade ju varit ute ganska mycket den sommaren. Men hur som helst hade hon och hennes kompis, hängt med mig och min kompis Leonard på efterfest, hos mig i Gårda. Jag minns att vi var skitpackade och sprang runt på innergården och lekte kurragömma. Vi gömde oss på alla möjliga ställen, inne i buskarna, bakom träden, uppe i trappuppgångarna och nere i tvättstugan. Det var också där nere, som jag och hon stod helt tysta, tätt intill varandra, och såg hennes kompis smyga förbi och leta efter oss, genom fönsterglipan uppe vid taket.

Jag kunde höra hur hon andades tungt och jag kände doften av hennes parfym – och strax därefter kysstes vi. Jag märkte hur hon blev allt mer upphetsad, men till slut knuffade hon bort mig och rynkade på ögonbrynen. Sen lade hon ett finger över mina läppar och sa, nej, det går inte, och ett ögonblick senare var hon uppe och sprang runt på innergården igen, och lyckades till och med komma fram till träbordet i sandlådan utan att bli upptäckt. För det var dit man skulle springa för att inte bli bränd – och där hade vi ställt fram en skål med chips, några glas med is och en flaska fläderbrännvin. Den smakade visserligen inget vidare, egentligen riktigt illa, men det var den enda alkoholen jag hade hemma – bortsett från några burkar Carlsberg som vi köpt med oss på vägen.

När det blev för mörkt gick vi in och satte oss i köket. Det var en helt sanslös lägenhet, som jag delade med en annan kompis, som för tillfället var bortrest. Ja, delade och delade, det var egentligen hans kontrakt, och jag var inneboende, men vi delade på hyran, telefonen och elräkningarna. Hur som helst låg den precis bakom Vallhallabadet, i ett gammalt vackert gult landshövdingehus som höll på att sjunka ner i Mölndalsån. Eftersom Göteborgs stad helst ville riva dom gamla husen, för att bygga ett nytt parkeringshus till Svenska Mässan, hade dom inte blivit renoverade sedan 60-talet och var i det närmaste fallfärdiga – och därav den billiga hyran, som låg på 2100 kronor för en tvårummare inklusive kök, dusch och toalett.

Egentligen minns jag inte så mycket av vad vi pratade om den natten, vi var ju ganska trötta och dimmiga i ögonen allihopa. Men jag minns i alla fall att tjejerna var väldigt förundrade över den stora blå baljan som stod och guppade under köksbordet. Jag lyckades däremot inte förklara för dom, innan det var för sent, att det inte var ett fotbad – utan att det låg små fiskyngel i den, som min bortreste kompis hällt i, för att dom inte skulle bli uppätna av den stora elaka guldfisken som cirkulerade runt i akvariet inne i vardagsrummet.

Sen gick det hela ganska snabbt och strax låg vi där under täcket. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag minns bara att vi hade kläderna på oss, att det var ganska varmt och kvavt, och att det kändes som om hela sängen gungade. Från det andra rummet hördes det snart kvidanden och andfådda stön, och jag mindes att det kändes lite genant då jag trevande började leta efter hennes bröst och smeka hennes lår. Och längre än så kom vi inte den natten – och det var väl egentligen inte heller meningen, i alla fall inte från hennes sida.

Dagen därpå låg vi på en filt på innergården under trädet, och tittade på molnen, som sakta vandrade förbi. Jag kände mig både väldigt lycklig och olycklig på en och samma gång. Men jag kunde inte riktigt förstå vad det var som kändes så fel. Våra kompisar låg kvar där inne i sovrummet – och efter en stund tände jag en Camel, och frågade om vi inte skulle ta och gå och köpa en flaska portvin borta på systemet vid Ica Fokus. Vi kunde ju passa på att köpa lite frukost också, för i alla fall jag hade börjat känna mig hungrig.

Hon låg tyst länge, innan hon reste sig på armbågen, och såg sorgset in i mina ögon. Det är en sak jag måste berätta, ok, visst, sa jag, jag har varit tillsammans med en kille i ganska många år nu, och vi bor ihop, du måste förstå det, fortsatte hon allvarligt. Jo, jag vet det, svarade jag, för hon hade faktiskt nämnt det för mig kvällen innan. Men det var ingenting som jag då fäst någon större tanke vid. Så nu måste jag gå hem, sa hon. Ok, men vi kan väl ändå träffas? Det kan väl ändå inte vara så farligt? Jag vet inte, svarade hon, men till slut så gav hon mig i alla fall sitt telefonnummer till jobbet, och skyndade sig iväg till Lisebergs spårvagnshållplats.

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts