Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2011
Stefan Whilde

Köttets konst

Lucian Freud har gått ur tiden.I hans minne publicerar vi  en artikel skriven av Jonas Elvander  publicerad 2010. Efter en osedvanligt tråkig debatt angående den figurativa konstens vara eller icke vara ...

Av: Jonas Elvander | 03 augusti, 2011
Kulturreportage

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

Nina Ahlzén. Gårdsten



 Nina AhlzénNina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och hon går förbi", 668 Förlag.
Aktuell med ny bok 2014 på Fel Förlag

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

 

 

Gårdsten

Det är en evighetsbacke till toppen och höghusen. Låren klibbar
mot 142:ans läderbaksäten. Fönstergliporna fläktar knappt. Vinröd
stånkar bilen, upp, upp. Johannes och mamma pratar och röker. Vi
ska till den nya lägenheten. Splitter ny och stor. Mamma är glad,
men vill inte veta av mig. Min klänning är rödvit-rutig och
träskorna är svarta. Mina svartormar i magen och svetten.
Plötsligt kräks jag rätt ut. På mig, min klänning och över
baksätet. Johannes tvärbromsar och jag flyger in mellan förarsätet
och mamma. Hon skriker. Drar ut mig i dikesrenen och gråter högt.
Jag fortsätter kräkas, men det kommer bara galla som svider. Så
ont det gör. Det är svarta ormar i gräset nu. Johannes tar bort
mamma så hon slutar sparka. Det kommer en fluga, landar på en hand
som är min. Jag önskar det vore en nyckelpiga. Jag vet att varje
prick på deras rygg betyder ett år. Jag minns en som var helt
svart. Jag måste komma ihåg att fråga mamma om den då kanske var
död. Lägenheten är verkligen stor. Parkett, ropar mamma. Jag
ligger på en filt i hallen alldeles naken förutom underbyxorna.
Det är darrig febersmak i munnen, jag slickar mina salta fingrar.

Johannes tar in mig i badrummet, duschar väck kräks och smuts. Som
att du låg bland döda hundar i diket, skrattar han. Jag öppnar
självmant munnen och han fyller mig långt in i gommen.
Spermaflicka, ta nu då, ja här kommer medicinen, nynnar han. Jag
blundar hårt, det går över så fort. Mamma skramlar i köket,
sjukflickans mun fylls igen.
Du måste svälja snart, det där ser vidrigt ut. Jag borstar
tänderna. Om mamma kunde se sårhålen. Det kommer blod från huvudet
och blandar sig med håret. Det är omöjligt att hitta hålen. Jag
klipper lite, men inte för mycket. Det känns att febern stiger ur
ögonen. Den speciella sjuksmaken. Det blir fint här med allt nytt.

Varje natt i nylägenheten svävar korparna längs membrans
autostrada: ibland kittlar det i pannloben. Vingarnas vispande mot
cortex svällande kringelgränder. Prästen som sa att Gud bor i var
människa. Att alla bar Gud. Lilla, lilla Gud. Kanske att han var
handikappad. Förtvinande lemmar, metastaser i organen, tuberkulos.
Som cp-pojken i skolan. Killarna kastade alltid sten på honom. Min
första förälskelse, han var så vacker med fräknar och rött hår och
en stor vårta på höger handrygg. Jag minns lappen kastad i ryggen
på väg ut ur klassrummet. Snabbt plockade jag upp den och lade i
fickan på mina bruna manchesterbyxor. Ensam vid gungorna vecklade
jag högtidligt upp min skattlapp. Flåsande blixtrade svarta
stjärnor framför ögonen, pulperade pupillerna. Bruset i öronen.
Din äckliga fläskmongohora. Bara dessa ord.

Om somrarna måste jag lämnas. Ett såpass krävande, ja ett rentav
kvävande, barn. Mamman behöver vila. Pappan kan inte ta hand om
ett barn. Johannes är själv ett barn. Att komma ut på landet är
varje barns rättighet. Frisk luft och djur. Förortsflicka vet inte

alltid sitt eget bästa. Jag är med hästar. Det blir väldigt fint.
Klänglängtan är inte till gagn för någon. Det går över.

Det ska inte någonsin finnas utrymme för tröst och förlåtelse.
Skinnet du drar av ska växa igen och den nya huden omsluta din
innersta sten, den eviga tjälen. Ankomsten häller avskedet likt
regn över dina axlar. Som mödrars tigande planterar fruktansvärda
avstånd. Okbefriade till tystnadens förfärlighet, vänder hon
blicken ifrån. Fostret söker utan ögon människoköttet för att dia
förövaren.

Vidunderliga högsommar. Hammocken i den gigantiska trädgården.
Saften. Kärleksmumsen.
Att hoppa hö med svettnacke och brunflätor. På gården i värmen
prånglar dom ut svinen och fläker över bänkar. Galtarnas
dödsskrik, lekarna utan underbyxor. Det vansinniga bultandet.
Klistergirlanger från taken dignande av spyflugor, döda, halvdöda,
några surrande. Här, säger bonden, blodig och dan. Lillan.
Tösabit. Vad söt liten flicka. Se så söt. Han lyfter, svingar mig.
Svindel i magen, högt över grusgången, ja högt mot himlen. Blå
klänning, röd klänning. Han visar hur man slår kossorna med
pinnar. Slå på dom. Man sover middag. Bondefarbrorn stinker dynga
och besk gris. Luften dallrar i hettan. Jag är snäll och lydig.

Så säger farbrorn. Vilken snäll flicka. Så söt och fin. Sedan ska
vi köpa glass. Hans hand täcker hela mitt ansikte. Tyst nu. Gör
mig glad. Du vill väl att jag ska vara glad? Sitt i mitt knä. Känn
så hårt. Så fin du är. Kom ska vi tvätta dig. Nu tar vi bort det
onda. Vi har så fina plåster. Nu var du duktig. Vad duktigt du
gjorde. Det var väl dumt att skrika. Nästa gång får du inte
skrika. Din lilla mun! Körsbär. Som är så gott. Nu kammar vi
iordning flätorna. Grisarna har inte ont längre. Dom är som små
änglar. Nästan som du. Det fattas en tand. Det smakar järn.
Efteråt får jag äntligen borsta hästen. Bonden ska ut med
traktorn. Det känns trasigt i munnen så jag fyller den med halm.
Stoppar kinderna fulla, borstar hästen skinande ren. Det är
väldigt varmt. Mamma ska ringa någon dag.
Kanske idag, jag vet inte.

 

Ur arkivet

view_module reorder

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 21 oktober, 2014

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | Utopiska geografier | 18 juni, 2012

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer om konst | 18 augusti, 2010

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.