Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden



Simon O PetterssonFriedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi är en strävan efter samklang med det oändliga. Strävan är subjektiv och personlig, men om den lyckas kan den få ett värde också för andra än den som skriver.

 Det gäller emellertid inte att ta saken för allvarligt. Denna insikt måste blandas upp med skämtlynne och esprit – och med en insikt om sina egna uttrycksmedels begränsningar. Det som skall sägas ligger ofta bortom varje ord. Ändå finner jag ett nöje att ibland försöka säga det som inte kan sägas. Därför skriver jag poesi.  

 

 

Den tübingska estetdöden

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Går man över floden Neckar missar man inte gärna Hölderlin Turm. Oavsett om man känner till byggnaden eller inte har den en omedelbar verkan på den förbipasserande, i alla för den som har något av romantiskt sinne. Likt ett medeltida murtorn av det slag som man tänker sig skulle kunna hysa evigt olyckliga jungfrur sticker det ut över Neckar. Tanken flyger gärna till gamla dikter av Clemens av Brentano, eller kanske t.o.m. till de medeltida sagor som han lät sig inspireras av. Som ett murtorn började det också sin bana, innan stadsmuren försvann och det kunde bli en plats för galningar och enslingar. Här kunde man inte bara se förnuftet i historien i en högre metafysisk mening, utan det var som om historien skapat en idealisk plats för en diktare likt Hölderlin. Världen förefaller i denna stad totalt sammanhängande. Hur märkligt är det t.ex. inte att Hölderlin, Hegel och Schelling här delade gemensamt rum, när de studerade vid Tübingen Stift? Så har också hela den tyska romantiska filosofin en viss bismak av inrökt studentlya och burschikosa dryckessällskap.

I romantisk-svärmiska tankar av detta slag gick jag också en vårdag fram över Neckar. Dagen hade börjat bra. Den tyska tågtrafiken var ett under av preussisk punktlighet, om ock att biljettpriset var påfallande högt. Tågresorna brukade bara vara besvärliga under kvällen, då vagnarna fylldes av fulla ungdomar, som särskilt tyckte om att erinra om min mycket avlägsna likhet med den misslyckade österrikiske vykortsmålaren. Det kan tyckas som en märklig sak att ungdomar just i Tyskland finner ett nöje i sådan humor, men det har väl möjligen att göra med den myckna, tröttande skolundervisningen på detta område; i humorn kan man finna ett sätt att hämnas de tråkiga lärarnas predikningar. När tåget anlänt hade det ännu inte blivit eftermiddag och solstrålarna speglade sig mot Neckar. Solstrålar som speglar sig i vatten tillhör förvisso världens mest uttjatade litterära teman, men samtidigt är det den typ av estetiska ursituationer man som skapade människa inte klarar sig utan. Skillnaden emellan äldre och nyare litteratur ligger egentligen bara i det att solstrålarna i nyare litteratur speglar sig t.ex. i kaffekoppar. Bättre alltså att hålla fast vid det ursprungligare motivet, och njuta solens strålar mot vattnet. Sålunda njöt jag av solstrålarnas dans mot Neckar – detta Neckar som likt en detalj i kompositionen hos en durkdriven oljemålare bildar en välbehövlig kontrast mot stadsmiljön. Det är kanske inte lämpligt i detta sammanhang att upprätthålla sig så länge vid detta Neckar, som en viss icke obekant italiensk författare uppehöll sig vid floden Donau, men också Neckar hade förtjänat en roman. Ja, det finns något romaneskt över själva Neckar som sådant – att följa dess lopp är litet som att följa en intrikat roman. Neckar är ett väsen och varje romans ämne är ett väsen, må det sedan var ett personligt väsen, eller en plats väsen; man skulle nog t.o.m. kunna skriva en roman om en möbels väsen. Utspelar sig i själva verket inte en roman i huvudet på den som hör en redogörelse för en möbels proveniens? Kanske suckar man över möbelns tragiska öde, hur den utsatts för ingrepp av okunniga ägare, eller kanske kan man föreställa sig vilka storslagna öden som nått sin fulländning eller ruin i dess närhet.

 

Något möblemang är förvisso inte Neckar, men den utgör ändå interiör i Hölderlins biografiska rum. När man blickar därutöver finner är det alltså inte bara Hölderlin Turm som erinrar om diktaren, utan också dess vatten skvalpade i Hölderlins undermedvetna, och färgade hans dikter, och måste därför också färga varje annan människas upplevelse av floden. Den som tittat för djupt i vattnet kan till och med höra hans ångestskrik. Så djupt hade jag emellertid inte tittat. Det var vår i luften. Jag trodde mig vara lycklig; i själva verket var jag nog bara glättig, förskjutande det mörka till framtidens krutdurk, där det skulle explodera och hårt slå tillbaka på mina undertryckningsförsök. På sätt och viss är hela Tübingen ett slags glättighet. Ett försök att fly från en kaotisk värld in i en harmonisk medeltid. Egentligen är det hela förfärligt misslyckat. Det är kitsch, bara att det inte kallas så p.g.a. av att det är äkta. I själva verket är det som är äkta kitschigare än kitschet. Det är äkthetskitsch. I en tid där allt är förkonstlat, upplevs äkthetskitsch som den enda vägen bort från förkonstlingen. Det är dock en väg som är dömd att misslyckas, ty den är lika icke-autentisk som det icke-autentiska, ty den är helt beroende av det – det autentiska kan inte beskrivas på annat sätt än som en motsats till det icke-autentiska. Den sanne konstnären kan inte vara beroende av sådana distinktioner. Den sanne konstnären är helt naiv. Den sanne konstnären verkade innan Hegel kom på att konsten är död, och att den moderna rationalismen dödat den. Den sanne konstnären är bortom sats och motsats. Ja, han dricker sekt och ber till gud. Han liknar mycket det religiösa geniet. Han är de omedelbara insikternas man. Ta Martin Luther. Plötsligt satt det: Romarbrevets tron allena – det räcker. Denna Turmerlebnis skulle klyva världshistorien i två delar.

 

Jag hoppades också på något av en Turmerlebnis. Dock av ett helt annat slag. Jag behövde ladda upp något och satte mig, när jag promenerat över Neckar, för att äta en dålig pizza. Som alltid vid ätande av pizza kom en viss skamkänsla över mig. Skall detta föreställa att vara kultiverad? Man försöker försvara sig med argument som att det är billigt och att det går snabbt, men man inser snart den oerhörda otillräckligheten i detta. Att man dricker ett hyggligt glas vitt vin till gör väl inte saken bättre. Barbariet framträder aldrig så tydligt som i civilisationens skugga. Förmodligen litet blek av denna upplevelse frågade mig servitrisen om allt var i sin ordning. Jag sökte vitsa till det genom att tolka ordning helt bokstavligt och citerade Christian Morgensterns aforism: ”Vom höchsten Ordnungssinn ist es nur ein Schritt zur Pedanterie.” Servitrisen log ett sydtyskt leende. Så särskilt roligt var väl knappast detta, men just då kände det oerhört lyckat – ja, på gränsen till briljant. Med stärkt självkänsla hade jag alltså att besöka Hölderlin Turm.

 

Självförtroendet sänktes litet av svårigheten att hitta; generande nog var jag tvungen att fråga åtskilliga gånger innan jag hittade fram. Väl där möttes jag av en charmig flicka och en mängd Hölderlinrelaterad litteratur i entrén. Jag hade tur att det knappast var några besökare där, vilket mattade känslan av klichémuseum som entrén inbjöd till. Jag kunde kosta på mig att briljera litet för entréflickan med några väl valda Hölderlincitat. Hon var måttligt imponerad, förmodligen blaserad av alla ensamma lärda män, som denna plats drar till sig, och som bara väntar på att hitta någon söt flicka att överösa med intellektuella kvickheter. Mer upplyftande var utställningen på nedervåningen, som var mycket mer kvalificerad än vad man kunde vänta sig. En monter visade t.o.m. Hölderlinutgåvornas historia. Kan man tänka sig – filologihistoria på ett museum! Det var dock ett nöje på samma nivå, som då den inbitne genealogen girigt läser adelskalandern. Det var inget som verkligen berörde.

 

Något helt annat var övervåningen, själva det torn som Hölderlin satt i. Omedelbart när man inträdde i rummet, märkte man att luften här var av en annan karaktär. Varje andetag erinrade om andearistokratens närvaro. Hölderlin satt i väggarna. Det var en upplevelse som närmast kan jämföras med den religiöst-mystiska exstasen. Varje sekund dog man en smula, men man vaknade genast till liv. Goethes ”stirb und werde!” förstod jag nu de fulla implikationerna av. Hela universums urhändelse, Jesu lidande, död och uppståndelse, utspelade sig i miniformat. Jag förstod också Hölderlins poesi på ett nytt sätt. Nu var det inte längre de tidiga dikterna, utan den sena, skenbart obegripliga, vansinnesdiktningen som framstod som det verkligt väsentliga i dennes poetiska gärning. Jag tänkte, såsom sufierna, bli en dåre! Golvets knarrningar blev när en sådan grad av känslighet utarbetats nästan alltför starka. Jag blev tvungen att gå långsamt för att mina sensibla sinnen inte skulle överväldigas av de suggestiva knarrningarna. Profana problem, såsom tidningskolumnisternas uselhet eller särskrivningarnas ökade frekvens, skulle aldrig mer uppta mina tankar. Jag märkte att mitt väsen blev alltmer flyktigt. Jag var bortom tid och rum, bortom sats och motsats. Jag höll på att upplösas. Jag var tvungen att fly.

 

Jag flydde till en liten Kneipe, för att dricka vin och äta den enda rätten som stod på menyn: någon form av schwabisk special som bestod av någon korv nedrörd i bönor. Helt vedervärdigt, men det var oväsentligt. Mina tankar var på annat håll. Jag märkte hur världen plötsligt förändrats. Det var som, när man hör ett i sig inte dåligt, men alldeles sönderspelat verk som Mozarts som Eine kleine Nachtmusik. Man försöker förgäves höra efter vad som egentligen gjorde det bra, vilka konstnärliga kvalitéer det en gång ägde. Men alla sådana försök misslyckas omedelbart. Man inser att verket är förbrukat för all framtid. Det är ingen idé att försöka. Misslyckandet är så generande uppenbart. Alla utvägar var uttömda. Det fanns bara en sak att göra. Jag skulle samma kväll dränka mig i Neckar.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.