” Lämna för Guds skull Gud i fred” (Mäster Eckehart)

Går man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder ...

Av: Crister Enander | 25 januari, 2010
Essäer om religionen

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | 16 september, 2013
Stefan Hammarén

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | 05 september, 2009
Essäer om politiken

Tuk i mausoleet Gur Emir i Samarkand.

På spaning efter hästsvansar

Baksidestexten till boken "Mikael Hakim" av Mika Waltari väckte mitt intresse. Jag tog fram den en månad innan jag skulle åka till Centralasien, trots att jag förmodligen inte skulle hinna ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 31 juli, 2015
Kulturreportage

Efter julgubbens begravning



emmahjartacolor.jpg 

Efter julgubbens begravning 

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) tillåter. Så bli inte rädda, det är bara konst. Tidningen Kulturen kommer att bjuda läsaren på författares egna texter eller på bildkonstnärers arbeten under denna kategori som vi kallar Utopiska geografier. Den här gången författaren Stefan Hammarén.

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan, om skulle gro bort vetskap. Full omnibussen hade sin en färg till yttre, byggnad vid gräsgrönt som nästan station här liknad något åt i höst samma färg degna, bussen var delad och delaktigt klängt med en fördel typ led om prosoman cephalothorax, den hade på opisthosoman en takställning med kanter som bildade den en låda för ovan godsj, ett pluplubaschs grova virke var kanterna dess mörkna bruna, från gamla fjöl och brännvinsstopens skåps bakstycken gjorda tåla vete, grått på rätt sätt av, att likna hjulomnien packåsna många år lök i kröknat hela tiden till satt i, pöst var ut och hörnen vridna viranden, något lidna betraktaren eller superkargen upp, kragarna om hals dragna, vart om väg tätt ges det vågat hårt däckat last, dit upp på den lastades opp din som liknar brännlågor i färg divanen och med rivet bakstycke kom, en storlek ekbord med medelst rymlig låda och svarta pianot jag köpt åt dig för omöjligt pengar, och ingen påse kaurier, också hjälpt bära fått, där nu som det behövdes många karlar adjointer sin kaudal att hjälp lyfta upp det medan en spelade klinksympfonien under tiden lågmält länge pågått, symboliska djävul han döv, just sat sapienti lågmält och ändå, det drogs tal och taljsställning till det, en katt jamade adiafora eftersom ett paket analer och lockbetsanka följde klistrat i handfull träbitar lösa, vete vilken intarsia för, och snäcka från badrum, också bussen var sned i förhållande till sig själv där parkerats vänt och motsättning det klocklika fyrkantstornet med urverk åt för alla håll utom bakåt kanske lika överst som en minareten i spjäl och öppet likadant, den var nu klockurslaget kvart över redan innan sedan en tid, jag hade tagit ett block fram i handen, skrev samvetssår röd rad sammet skilde Emma satt emellan, eftersom den fullsatta bussens alla olika klädda människor grät och grät samtidigt för dig eller föröver mig, gned det de fick ur sig i spets sitsen av tyget spänt yggdrasila virket polerade karmar, gråt gav kataklysm ej tvärtom, min kärlek genererade sorg, ljusa mörker nersläckta tid, varje hade en frökalla i handen åt, växten som liknar oss tillsammans, hårt satt om var hand, en bänk under mesosoma ledig fanns på olika lika också sista glänste, den jag mig intog tom, färdigt dig mot rutan visste jag inte var du var den, eller skulle komma borta om, totalskriven trots allt, jag älskade dig, du var vacker så det rös i mig, du var söt så saltet inte kom till porto-morto, en värld kunde strejka för dig av kvinna, orkestern stå din orubbad sista sabladell, där jag i en hög krattat arlöv blev täckt det lövgnat, knäsvag var all isolering tyst du ut värld, varit så lycklig à människa kan bli vara, det var för tidigt då att säga, plötsligt för sent ohjälpligt, omärkt ej skillnad blev för det ändå, jämte jag sa nu som i samma sömn ihopsömmar som då att jag älskar dig i alla stunder den fria ifrån var svaret, mig hade önskat veta mer av vad du tänkte, varit stunda begiv, mera än som smeden av svärdet med kärleksträhandtagen dem, aldrig tvärt om nära bränt vasst, vilken kom användas som spade ned nergrävt där bussens hjulslirade snart, varför hade jag så lite i livet som jag kunde berätta, du så hava mycket i livet som du inte kunde berätta, blev skillnad på något sätt, hur var vi satta i vaggan mot varandra börja, fakturalt gråter jag också i sömnen, det kastat oss sidor om vågskolarna, fram opisto är institut på finska, tjut var ordet håll, sambandet rimmar rent åt helvete dit och kanske ändå inte, ut var dr John Blundh, galnaste psykiatern på jorden, allra galnaste psykiatern på klotet var enda som tröstande, klarat sjögång av, skickar bort mig med, och han fanns inte ens ändå, fiskat Sankt Petersfisk jag då, ännu var jag den enda mig själv än kvar med det bröt, fick skriva orden bak vänt som en analknullning betytt ifrånvänt fritt, själsälva som jag horade med två kvartar i timmen efter klockslaget, bjöd till, det betydde avkläda fjällen från nu stekt Sankt Pers fisk stritta, var jorden den ett stort begravningsavlopp därför bland annat, varje exempel dårskap, och också en kärleksexplosion och just sett Halvan i Helan & som ärvde en loppcirkus som på väg till ett cirkushus av tegel, ock samma meningar, de kunde hoppa bort från ur frånvaron, jag vet inte varför detaljerna är galna i drömmen, i den var du nästan uteslutande snäll, eller alltid blev försonlig, vartförd jag galen i den med, jag märker bakom mitt draperi att jag drömmer om dig varje nocturne, har inte ens skotofobi, gropspade var ordet skymma anlete för som de sålts med, man kunde göra djupet med, gå ner och stiga upp, du kunde inte få bli ensam om dig själv, jag älskade dig för mycket för att veta vad du sett till och vad du inte såg i ckamouflaget täcka arlöven, klistrat hjärtats bottnade stenar som de gjorde trottoarer vid, och din lågorbränngula ottoman lyftes innan efter pianot, taffelpianot var förresten swart det, att ett varandra var vi, det som var nivån nykelpigsspindel chelicerer jävla hårt bit kom ur bortspelinstrumenten fram, lock ner, instrument och institut var lika slagbordsseparation, ditt andra ekbord var sådant ante, där burken står gap dess, och spade kärlekshandtaget av var ave virket utan handen ändå aldrig släppt, det ryms visste din dr John Bloody Hell tidsbeställningen av somna, vi hade ridit sadeltagets öm, pulpettakets öh, du visste nog att jag var stark man som ljudet och delningen, och marsielletvålen halv som fläckarna bröt, du trodde bort ändå på oljudet och såg oliven kvar upplöst på lyxomnibusstaket när bräderna bränderna och slocknet inte höll tätt när gråtavdunstningen sirla stund hämmade återbörd, skiva ångerbröd på bark, pluplubaschernas sina glandelernas fel, avsöndringsorgan smällde rötterna skit skilt skit, hade jag ångersgrymt täppt gjort bort ditt leende som kommit skikten genom dig, du samlat de inre rikedomar, mörknat i silver, putsmedel silade nästan fruktsamt samt frukt igenom coup de knopp, kronkallans översta art, rann rutorna rent gå, du hade så mycket hår, jag så lite, orgasm, vi passade perfekt menar, tror det är en kronkalla och manviol ut teckna efemerofyterna ter, hur kan mening känt sig stå så nära en annan i person och ändå förlora den, saknarskov upphov rovhår sår och tre tidsenheter skevt, tror vi är symbolernas göra käraste parbildning par préférence, måste vara, gröp kinderna när åt vi, dela siestans sen stationens bland, jag dikten som ger ett hem för känslan, du fick måla upp hela besvikelsen, ta den ensam så tyst, något så synd, jag däremot min klandran mig riktad själv, hela bussens chambre séparée innehållet är dig nummer trettioett, om du själv hörde bära dej säga av din rot hör jag den i växt och redan agriofyt vägkant, jag så rädd jag varit för din skönhet, sent insikt istället, limmat på pålimmat knädallerskydd av arlöv och ceibafrön, armbågsskallertydd, efter omständigheter var vi försonade sounden, suspensoaren, insemansenklaver, glömt en stund kärlek, eller omprövning till beständig, det var egetfängelset fångläger lägerfånge skifte vilken nummer finge du hårige nummer noll en, jag sårige nummer moll, den byter du ränder, bryter du sändning, ändring, psykiartige Blundh urgröpssopans värsta galning är på våga väg ivägen oss, allt är för, bort fanns han ens förresten, vi fanns, om ändå du väckt upphällning självinsikt föreställt bättre än hans, själv skyddsmekanism åt helvete så livlinor snört dra buss, last om vägen på under av vit julgubbens joulupukkis bomullsskägg järnkloridbomull järnvadd jodoformvadd nervvadd, färgat nerwadd ner familjeförpackning sårbomull elektriskt sårbomull demlim®, jag glider från och tillbaka ha ut i livet höljs, bortförpassad trots, från dig följer allt krypet med mig, rest ömt. Eller missade väl bussen som fastnade av, förlåt sittplats och och och.

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Arabiskt Fokus: Amr Salama och Mohamed Diab

Tänk dig att du just varit med om en folklig proteststorm som har förändrat förutsättningarna med hela din tillvaro. Amr Salama och Mohamed Diab är två unga regissörer och vänner ...

Av: Lena Lidén | Filmens porträtt | 15 februari, 2012

Konståret 2009, konstnärsgiganternas höst

Vissa ägnade sig helt enkelt åt det de gör bäst, som Charlotte Gyllenhammar i sin utställning på Christian Larsen och Katarina Löfström på Andréhn-Schiptjenko. Med små förskjutningar och variationer fortsatte ...

Av: Katia Miroff | Kulturreportage | 24 december, 2009

Pop Life eller det vardagliga tinget

"Att tjäna pengar är konst, att arbeta är konst men att göra bra affärer är den största konsten", hävdade Andy Warhol. Denne popkonstens omslagspojke insåg tidigt vikten av att utnyttja ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 23 mars, 2010

Kringresande teatersällskap utforskar immigrantens situation i Europa

Intervju med regissören Christiane Véricel och producenten Nicolas Bertrand från Image Aiguë. För en kort tid sedan gästade den franska teatergruppen Image Aiguë (Lyon) Sverige och Stockholm där den deltog i ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 25 november, 2009

Bild: Melker Garay

Ensamheten

Melker Garay talar om ensamheten.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 27 mars, 2016

En ständig dialog mellan tradition och det nya

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 08 december, 2013

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | Musikens porträtt | 24 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.