A. Sprengtbarnen

Åp skenbar förkrymt rymt fliktexstens förlagspropagandagiven som hård hörnstensutställd omkullstjälpt fråga sin spetsfund vid kortsidan låg-(t) ensam utställare placerad där, tänkt vad utspelar sig sitt riktigt frågans på detta intillliggande ...

Av: Stefan Hammarén | 10 juli, 2012
Stefan Hammarén

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Malmö stadsbibliotek med den nyare tillbyggnaden Ljusets kalender. Foto: Anna Nyman

Minnen från en barndoms stad

I en längre text låter Harriet Svensson, ordförande i Proust-sällskapet, minnena från sin barndom i Malmö flöda fritt. Inför läsaren skapar hon en bild av den barndom hon bär med ...

Av: Harriet Svensson | 24 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Efter julgubbens begravning



emmahjartacolor.jpg 

Efter julgubbens begravning 

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) tillåter. Så bli inte rädda, det är bara konst. Tidningen Kulturen kommer att bjuda läsaren på författares egna texter eller på bildkonstnärers arbeten under denna kategori som vi kallar Utopiska geografier. Den här gången författaren Stefan Hammarén.

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan, om skulle gro bort vetskap. Full omnibussen hade sin en färg till yttre, byggnad vid gräsgrönt som nästan station här liknad något åt i höst samma färg degna, bussen var delad och delaktigt klängt med en fördel typ led om prosoman cephalothorax, den hade på opisthosoman en takställning med kanter som bildade den en låda för ovan godsj, ett pluplubaschs grova virke var kanterna dess mörkna bruna, från gamla fjöl och brännvinsstopens skåps bakstycken gjorda tåla vete, grått på rätt sätt av, att likna hjulomnien packåsna många år lök i kröknat hela tiden till satt i, pöst var ut och hörnen vridna viranden, något lidna betraktaren eller superkargen upp, kragarna om hals dragna, vart om väg tätt ges det vågat hårt däckat last, dit upp på den lastades opp din som liknar brännlågor i färg divanen och med rivet bakstycke kom, en storlek ekbord med medelst rymlig låda och svarta pianot jag köpt åt dig för omöjligt pengar, och ingen påse kaurier, också hjälpt bära fått, där nu som det behövdes många karlar adjointer sin kaudal att hjälp lyfta upp det medan en spelade klinksympfonien under tiden lågmält länge pågått, symboliska djävul han döv, just sat sapienti lågmält och ändå, det drogs tal och taljsställning till det, en katt jamade adiafora eftersom ett paket analer och lockbetsanka följde klistrat i handfull träbitar lösa, vete vilken intarsia för, och snäcka från badrum, också bussen var sned i förhållande till sig själv där parkerats vänt och motsättning det klocklika fyrkantstornet med urverk åt för alla håll utom bakåt kanske lika överst som en minareten i spjäl och öppet likadant, den var nu klockurslaget kvart över redan innan sedan en tid, jag hade tagit ett block fram i handen, skrev samvetssår röd rad sammet skilde Emma satt emellan, eftersom den fullsatta bussens alla olika klädda människor grät och grät samtidigt för dig eller föröver mig, gned det de fick ur sig i spets sitsen av tyget spänt yggdrasila virket polerade karmar, gråt gav kataklysm ej tvärtom, min kärlek genererade sorg, ljusa mörker nersläckta tid, varje hade en frökalla i handen åt, växten som liknar oss tillsammans, hårt satt om var hand, en bänk under mesosoma ledig fanns på olika lika också sista glänste, den jag mig intog tom, färdigt dig mot rutan visste jag inte var du var den, eller skulle komma borta om, totalskriven trots allt, jag älskade dig, du var vacker så det rös i mig, du var söt så saltet inte kom till porto-morto, en värld kunde strejka för dig av kvinna, orkestern stå din orubbad sista sabladell, där jag i en hög krattat arlöv blev täckt det lövgnat, knäsvag var all isolering tyst du ut värld, varit så lycklig à människa kan bli vara, det var för tidigt då att säga, plötsligt för sent ohjälpligt, omärkt ej skillnad blev för det ändå, jämte jag sa nu som i samma sömn ihopsömmar som då att jag älskar dig i alla stunder den fria ifrån var svaret, mig hade önskat veta mer av vad du tänkte, varit stunda begiv, mera än som smeden av svärdet med kärleksträhandtagen dem, aldrig tvärt om nära bränt vasst, vilken kom användas som spade ned nergrävt där bussens hjulslirade snart, varför hade jag så lite i livet som jag kunde berätta, du så hava mycket i livet som du inte kunde berätta, blev skillnad på något sätt, hur var vi satta i vaggan mot varandra börja, fakturalt gråter jag också i sömnen, det kastat oss sidor om vågskolarna, fram opisto är institut på finska, tjut var ordet håll, sambandet rimmar rent åt helvete dit och kanske ändå inte, ut var dr John Blundh, galnaste psykiatern på jorden, allra galnaste psykiatern på klotet var enda som tröstande, klarat sjögång av, skickar bort mig med, och han fanns inte ens ändå, fiskat Sankt Petersfisk jag då, ännu var jag den enda mig själv än kvar med det bröt, fick skriva orden bak vänt som en analknullning betytt ifrånvänt fritt, själsälva som jag horade med två kvartar i timmen efter klockslaget, bjöd till, det betydde avkläda fjällen från nu stekt Sankt Pers fisk stritta, var jorden den ett stort begravningsavlopp därför bland annat, varje exempel dårskap, och också en kärleksexplosion och just sett Halvan i Helan & som ärvde en loppcirkus som på väg till ett cirkushus av tegel, ock samma meningar, de kunde hoppa bort från ur frånvaron, jag vet inte varför detaljerna är galna i drömmen, i den var du nästan uteslutande snäll, eller alltid blev försonlig, vartförd jag galen i den med, jag märker bakom mitt draperi att jag drömmer om dig varje nocturne, har inte ens skotofobi, gropspade var ordet skymma anlete för som de sålts med, man kunde göra djupet med, gå ner och stiga upp, du kunde inte få bli ensam om dig själv, jag älskade dig för mycket för att veta vad du sett till och vad du inte såg i ckamouflaget täcka arlöven, klistrat hjärtats bottnade stenar som de gjorde trottoarer vid, och din lågorbränngula ottoman lyftes innan efter pianot, taffelpianot var förresten swart det, att ett varandra var vi, det som var nivån nykelpigsspindel chelicerer jävla hårt bit kom ur bortspelinstrumenten fram, lock ner, instrument och institut var lika slagbordsseparation, ditt andra ekbord var sådant ante, där burken står gap dess, och spade kärlekshandtaget av var ave virket utan handen ändå aldrig släppt, det ryms visste din dr John Bloody Hell tidsbeställningen av somna, vi hade ridit sadeltagets öm, pulpettakets öh, du visste nog att jag var stark man som ljudet och delningen, och marsielletvålen halv som fläckarna bröt, du trodde bort ändå på oljudet och såg oliven kvar upplöst på lyxomnibusstaket när bräderna bränderna och slocknet inte höll tätt när gråtavdunstningen sirla stund hämmade återbörd, skiva ångerbröd på bark, pluplubaschernas sina glandelernas fel, avsöndringsorgan smällde rötterna skit skilt skit, hade jag ångersgrymt täppt gjort bort ditt leende som kommit skikten genom dig, du samlat de inre rikedomar, mörknat i silver, putsmedel silade nästan fruktsamt samt frukt igenom coup de knopp, kronkallans översta art, rann rutorna rent gå, du hade så mycket hår, jag så lite, orgasm, vi passade perfekt menar, tror det är en kronkalla och manviol ut teckna efemerofyterna ter, hur kan mening känt sig stå så nära en annan i person och ändå förlora den, saknarskov upphov rovhår sår och tre tidsenheter skevt, tror vi är symbolernas göra käraste parbildning par préférence, måste vara, gröp kinderna när åt vi, dela siestans sen stationens bland, jag dikten som ger ett hem för känslan, du fick måla upp hela besvikelsen, ta den ensam så tyst, något så synd, jag däremot min klandran mig riktad själv, hela bussens chambre séparée innehållet är dig nummer trettioett, om du själv hörde bära dej säga av din rot hör jag den i växt och redan agriofyt vägkant, jag så rädd jag varit för din skönhet, sent insikt istället, limmat på pålimmat knädallerskydd av arlöv och ceibafrön, armbågsskallertydd, efter omständigheter var vi försonade sounden, suspensoaren, insemansenklaver, glömt en stund kärlek, eller omprövning till beständig, det var egetfängelset fångläger lägerfånge skifte vilken nummer finge du hårige nummer noll en, jag sårige nummer moll, den byter du ränder, bryter du sändning, ändring, psykiartige Blundh urgröpssopans värsta galning är på våga väg ivägen oss, allt är för, bort fanns han ens förresten, vi fanns, om ändå du väckt upphällning självinsikt föreställt bättre än hans, själv skyddsmekanism åt helvete så livlinor snört dra buss, last om vägen på under av vit julgubbens joulupukkis bomullsskägg järnkloridbomull järnvadd jodoformvadd nervvadd, färgat nerwadd ner familjeförpackning sårbomull elektriskt sårbomull demlim®, jag glider från och tillbaka ha ut i livet höljs, bortförpassad trots, från dig följer allt krypet med mig, rest ömt. Eller missade väl bussen som fastnade av, förlåt sittplats och och och.

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 mars, 2015

Sällhetsrysningar i Stenshuvud

Alldeles i närheten av Simrishamn ligger Stenhuvud vid havet. Här finns mycket av allt det man kan önska sig; bokskog, ramslök, fridlysta Adam och Eva samt fantastiska bad i det ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 09 oktober, 2014

Illustration: Signe Collmo

Det som vi saknar är det som saknar oss

Melker Garay om konsten att vara människa.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 14 oktober, 2015

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Marja Beckman

Vi ville förändra rockvärlden

Under sommaren återupplivar jag några av mina Akashaartiklar på min egen blogg ordinsamling.marjabeckman.se. Kanske kan de gamla texterna inspirera någon cool 20-årig tjej där ute.

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 mars, 2017

Gabriella Olsson

GULDGRYTAN KÖTTFÄRS AV 500gr PÅ LIDL.

Gör som följer:

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 29 januari, 2016

Bokmässan 2012 - Vi blickar mot Norden, mot världens historia och dess framtid…

Den nordiska litteraturen influerar detta års bokmässa i Göteborg, med nordiska författare i centrum. Det nordiska författarskapet som i många fall kan anses självklart och bara finns omkring oss, som ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 09 oktober, 2012

Kroppen och den libidinala ekonomin

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts "paganism" som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Geraldine Berneron | Essäer om samhället | 06 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.