Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

Mauro Luppichini. Arktis



Mauro LuppichiniMauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat böcker i Italien. Mauro älskar att resa, vilket har påverkat många berättelser och böcker han skrivit.

Här presenterar vi en berättelse ur hans nya bok Short stories.

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

 

Arktis

När det väl var dags för pillret kunde han inte låta bli att tänka på doktor Eliasson, sittande och väntande, helt lugn och knäpptyst bakom skrivbordet, med rummets tomhet i sin blick. Tills att han, Bart, som fått nog av den envisa tystnaden (vilket var vad doktorn väntade på) bestämde sig för att öppna mun. Det var som att bekänna sig. Sedan tog doktorn av sig glasögonen för att med mjuka gester och behagligt tonfall avrunda besöket genom att ordinera den vanliga dosen Imovan, och upprepa rekommendationen att ta ett piller en halvtimme innan läggdags. Amen.

Bart hade lytt i sex månader. Men på senare tid hade han bestämt sig för att bara ta halva, och han tyckte om att tänka att han gjorde det mest för att vara olydig. Detta med halvt piller hade nu varat i två veckor. Han tog det med en liten slurk vatten efter att ha läst några sidor ur ”Hundra år av ensamhet”.

Sålunda klev han den morgonen ur sängen lika mödosamt som någon som bara fått ett par timmars nattsömn, och den första vaga tanken som han lyckades få pli på var hur han samma kväll skulle ta hela istället för bara halva (var det ett sömnpiller eller något annat?). Med de sista gnuttorna energi samlade han krafterna och under det att han steg ur sängen slängde han en blick mot nattduksordet, för att liksom försäkra sig att boken låg kvar, vilket den också gjorde, likt en långbent liggande kvinna, precis så som han lämnat den, uppslagen på sidorna 188 och 189…(1) ”– Kvittot, svarade han. Överste Aureliano Buendía skrev egenhändigt ut ett kvitto och lämnade honom. Så tog han ett glas saft och en bit kaka som noviserna delade ut. Sedan drog han sig tillbaka till ett fältläger, iordningställt för honom ifall han ville vila sig. Där drog han av sig skjortan, satte sig på kanten av britsen och sköt sig klockan halv fyra på eftermiddagen en pistolkula i den jodcirkel som hans livmedikus hade målat på bröstet. Vid exakt samma tid tog Ursula i Macondo locket av sin kastrull med mjölk på spisen, häpen över att det dröjde så länge innan den kokade, och fann den fylld med mask.

De har dödat Aureliano, utbrast hon…”

Han började klä sig, med en dödsdömds långsamhet, tunga, avslagna rörelser, och i samma ögonblick som han fullbordade de få stegen till fönstret, sa han till sig själv: det är lönlöst… och medan han med blinda fingrar fumlade efter skjortknapparna: halva räcker inte… Han tog det för att få i sig åtminstone Imovandosen, inte bara för att han var misstänksam mot mirakelkurer rent allmänt utan för att han var ännu mer misstänksam mot doktor Eliassons cyklopblick. Medan han stoppade in skjortan i byxorna kom han ihåg det som kanske var en dröm som upprepade sig, den med kastrullen med mjölk fylld med mask som förebådade någons död… som sedan inte dog, sa han till sig själv, och med gylfen uppdragen… och den där jodcirkeln på bröstet

På grund av sömnlösheten tycktes bullret som kom från världen vara filtrerat, inlindat i något slags gyllene lättja. Det var som om Bart levde i en verklighet uppbyggd mer av förnimmelser än av vassa snitt. Och på det stora hela hade han inget emot detta, denna typ av domningar fick honom att känna sig, ja, ”säregen”. Det var som om den ”kaotiska vardagen” späddes ut i någon form av allmän ”ordning”. Det var som om sömnlösheten förlänade honom en nästan filosofisk åskådning till livet.

Från fönstret som vette mot det envisa arktiska morgonmörkret ögnade Bart hastigt Docentvägen och sakta upptäckte han nya snödrivor som bildats av vinden under natten, nu blottade i gatlyktornas svaga och surrealistiska sken. Han kände hur han helst ville sova och sova, sova för alltid. Den lilla glascylindern fäst på utsidan av fönstret visade 18 minusgrader. Han tog på sig tröjan ovanpå flanellskjortan, sedan skinnjackan, de fodrade handskarna och sist ullgarnsmössan som han drog ner för att täcka öron, panna och ögonbryn; därefter lindade han halsduken runt ansiktet, på den tiden skägglöst, så att bara ögonen syntes och så tvingade han ner halsduksfransarna i jackan, till sist förslöt han allt genom att dra igen blixtlåset ända upp till hakan. 18 minusgrader är inte mycket om det bara rör sig om att promenera i stan, helt vindstilla. Men på cykel, när man trampar längs fjärden med en svag fast envis morgonvind i ansiktet, kan kylan kännas som 30 minusgrader. Han gick ner för trapporna och fann cykeln likna en isskulptur övertäckt med vindpinat snömodd; han lyfte och studsade cykeln med däcken mot marken för att skaka av isen från bromsarna och kedjan. Bilarna försvann ibland i bomullsmolnen som kom från avgasrören, snön knastrade under däcken, de halvmånsskrapade vindrutorna var som kabinfönster genom vilka bara luvade fiskhuvuden skymtade. Han började trampa nerför Björnsbyfjärden medan vinden, som blåste från vänster och kröp lågt längs den istäckta viken, bar med sig stoftliknande snömoln. Han cyklade ända fram till bron med ansiktet vänt åt höger, som om han skulle granska husfasaderna, för att undvika slasket i ögonen; cykeldäcken lämnade djupa spår efter sig och han blev tvungen att ta i mer. Efter cirka en halvtimme var han framme vid Gymnasium Bergenäset. Fingrarna stela av smärta.

Den kalla andedräkten hade förvandlat halsduken runt ansiktet till en isande massa. När han gick in mottogs han av den vanliga varma luften och det kompakta pladdret. Han tog sig förbi eleverna fram till dörren med den enkelt hängande skylten ”Bibliotek”. Han öppnade med nyckeln. Ljuset var tänt. Christina hade som vanligt kommit före honom. Han knäppte upp jackan och medan han gick mot skrubben tillika garderob, lindade han av sig halsduken och slet av sig ullmössen så att snöflingorna flög huller om buller. Han tog där av sig stövlarna, yllesockorna, satte på sig de sköna filttofflorna, för att sedan bege sig mot hyllavdelningarna ”U” och ”Q”. Där var Christina, som lyfte blicken från datorskärmen och sa: Cykel idag också? Varför tar du inte bussen? ... Bart började gnida sina kalla händer.

– Det är ju svinkallt! sa hon.

– Inte kallare än i går…

Kvinnan reste sig och tog hans händer i sina: de är ju iskalla, kom hit ska jag värma dem. Christina hade passerat 40-strecket men hennes ögon var alltjämt vakna och unga, anletet något fylligt men ändå tilldragande, och hon hade sedan en tid tillbaka börjat måla läpparna med en uppnosig karminröd färg som stack av mot övriga ansiktet. Hon slängde en hågad blick mot bokhyllorna och omfamnade honom tvärt så att deras kroppar möttes.

– Och så har du inte sovit!

Bart, som besvarade den självklara frågan med en grimas, bröt sig loss från famntaget.

– Hur långt har du kommit? frågade han.

– Till ”Qdfj”, ”Världens alla hundar”, läste hon på omslaget till en bok på arbetsbordet. Och du då?

– Idag väntar Feydeau tror jag.

De arbetade tyst i över en timme med ögonen fastklistrade på skärmen, tills Bart hörde henne slå igen en bok bestämt, flytta på stolen och gå och öppna dörren, så att det spridda oväsendet från eleverna hördes. Klockan var halv tio. Han la boken som han hade i handen på vagnen och stängde av datorn. Det var dags för dagens första lektion. Morgonmörkret utanför övergick, utan att blända ögonen, i ett blekt ljus som annonserade att dagen skulle bli som de tre föregående: snöstorm på natten och kalla klara dagar. Ett halvt dussin klasser med elever avlöste varandra och bortom fönstret gnistrade snödrivorna i det sneda solljuset likt pärlfjäll. Men solen som tycktes lida av en överdriven dåsighet, och orkade inte höja sig mer än 20 grader, uppslukades raskt av horisonten, något som skyndade på skymningen och natten.

Vid sexslaget släckte de ljusen för att gå hem. Han höll cykeln med högra handen och Christina gick bredvid honom. Snön knastrade och månskenet gjorde bara snölandskapet ännu vitare. Vägen som de gick längs svängde in mot en liten skog, och när de kom till andra sidan befann de sig framför några radhus. Christina tyckte om att ta den genvägen. Inte för att spara tid, hade hon sagt till honom en gång, men hon sa aldrig varför hon tyckte om att gå i den mörka skogen. De gick in i ett av småhusen vars ljus var släckta, och kröp ner i sängen. Sedan gjorde Christina några mackor. Hon skar tjocka skivor av skinkan hon tillagat i ugnen några dagar innan. Kryddnejlikan var fortfarande symmetriskt inknådad i skinkan. De bredde på ordentligt med senap, av den starka sorten, och drack två öl var. Klockan elva stod Bart vid tröskeln, Christina omfamnade honom och sökte hans mun med sin (som nu inte hade läppstift), men han, kanske inte med flit, halkade till så att kyssen hamnade på kinden. Vi ses i morgon, sa de till varandra.

Vädret hade skiftat mycket under de tre timmarna hos Christina. En kompakt mörkgrå molnmassa pressade ner mot den vita marken och en sydvästlig vind blåste över landskapet – snart skulle det snöa. Nattstormen närmade sig.

Väl hemma igen slängde han sig på soffan med ”Hundra år av ensamhet”. Han klarade bara av att läsa några få rader och trots att han hade ögonen fästa vid boken kunde han bara tänka på en sak. Han reste sig från soffan och tog fram brevet som låg i en av kökslådorna. Det var ett avlångt kuvert med gulgröna veck, ärrat med frimärken och gamla handskrivna adresser på båda sidorna. Kuvertets bårder var slitna efter en slingrig, djärv resa. På ett stort bjärt färgat frimärke fanns en livfull papegoja avbildad i naivistisk stil, oproportionerligt stor i förhållande till bakgrunden: bananklasar och exotiska blommor som tittade fram i den intrikata vegetationen. En tropisk dröm, 4 x 5 cm. Han gick tillbaka till rummet och tog fram de sex sidorna i kuvertet. Han hade fått det tre månader sedan, men det var skickat två år tidigare. Det var ett brev från hans far. Som han förmodat död, men som tydligen inte var det. Han hade läst sidorna otaliga gånger, så många att han kunde långa partier utantill. Efter att ha läst om brevet, medan han vek ihop sidorna innan han stoppade ner dem i kuvertet igen, ögnade han datumet längst upp till höger: ”Arno den 22 mars 1972”. Han blickade ut mot stormen. Han följde hypnotiserat snöflingornas banor, som slungades kraftigt mot husen på andra sidan gatan, små fläckar som ömsom syntes, ömsom försvann oväntat i lyktskenet, imploderande och exploderande virvelströmmar av miljontals vita prickar som fick honom att tänka på ett sardinstim på flykt undan havets hungrande rovfiskar. Och så, med fjärran blick, kände han plötsligt hur åren, månaderna, dagarna, timmarna i Luleå koagulerade samman till en enda tanke, några få ord… Jag har bott för länge i detta pissland

 

Mauro Luppicchini
Översättning: Allan Persson

 

Fotnot

1. Utdrag ur Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, övers. Karin Alin (Pocketförlaget, 2013).

 

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.