Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 juli, 2016
Gästkrönikör

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 maj, 2014
Litteraturens porträtt

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Johann von Fritz. Nya dikter



 

 Johann von FritzBidar nirvana

 

Det finns så många grenar, det växer grenar ur mig

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varje gren är en tankes separata ångest

Trädet slog rot i dimman kring min mage

Jag betraktar det inte helt utan vemod.

 

Hela sagan är en misstänksam riddarsaga

Och det är jag som är sagan

Det bara är så

 

Bidar ljus, inväntar mörker

Om natten omsluten av den ihåliga stammen

Värmer mig subtila silkeslena naturligheter

med moderligt varmt blod i luften som skall födas.

 

[Han är ett punkt, en spricka. Det stickande som får människan att frodas i exkrementer, i sömnen, ett apansikte i drömmen, en erigerade kuk uppe i något den borde undgå, han är evigheten, i det hörn den finns. En galax långt bortom solarna.

 

Vänd dig om så skall jag visa dig. Drömmen går:

 

Drömmen är i drömmen de andra drömmarna. Alla ligger ned i mullen, lätt men kallt. Tycks leva unisont. Grisen, i sitt scharlakansröda vredesmod klädd, vredesmord, kissar det i ansiktet, kommer fram, kissar mig i ansiktet, och något tycker om det. Det är inte förstånd utan att förstå som grisen har saknat. Grisen har saknat, en blomma som blev som inte fick regn och dog. Plastkasse över ökenhett könsorgan, tvingar sig in. Nästa gång; kniv i huvudet, grisen, hjärta. Varför blir det såhär? Man kan alltid fråga blomman.

 

Den här gången.

 

Stolt prästkrage, utanför sig själv. Eld över kronblad; skiftar i färg. Det regnade. Alla är ensamma. Men det är inte fel. Istället går de utanför och ser ut som att ensamheten inte lider. Ansiktsuttrycken inbillar sig järn.

 

En mor som är rädd för sitt barn; gömmer sig för det bakom dörrar, viskar till sig själv "jag älskar dig." En kväll i augusti förför hon sig själv, en grå vind över helheter som tänker, levande, talande, satans kadaver, som en dolk i bröstkorgens fostervatten.]

 

 

Fågelord

 

Stålneonepitet

 

Antisublimeringen av stålneon, intighet

 

och ett bloss visuella spörsmål är kryptiska oförmågor

och ett seende är autodidakt

som andhämtningen hos ofödda eldflugor

 

 

Hjärtsvikt

 

 

ett eko av månljus stod snart över honom och dimensionen han kastat i hamnen, från piren, med bistert sken över panikläpparna: kastade sig blixtar från hans skugga – tromber av ingenting mot människobröstens marianergravar, tystnadens pris hade tigit ihjäl halva staden, folkmord genom sömn och vakendrömmar. Liemannen på osynlig hängbro för liknöjda humanister i ett schizoeskapistiskt maratonlidande, kring vargtimmen till.

 

Klockan är på topp vid kyrkan, vid vägens slut på höjden där allt är kantat av as, där utmärglade barn sitter på huk med gamar på sina axlar – bergets höjder är söndagens tysnad; ordens domedag är hans egen.

 

Lämnar takåsen genom en lucka i taket och går två centimeter över marken hem i rödlätt stål och med sin rock vidöppen, in på bara huden.

 

Det var egentligen insikten om att det bara existerade en människa som hade nyckeln till hans avgrund som fick honom att dyrka fosterställningen.

 

Autistgungande, de ändlösa tårarnas missbruk. Föreställningen om deras gemensamma svartsyn; unisona änglalika harmonier och deras lilla hus långt borta från de själlösa ögonens aortor, missljud av instinktiv livslust på prärien där endast nyfödda eldflugors vingljud ackompanjerar deras fullständiga samvaro – där syrsorna skulle spela deras barn sina intetsägande godnattsånger, där ingenting annat gick att odla än pur kärlek.

 

Hennes inåtseende luftuppenbarelses empatitentakler pockade, slet i hans skinn, upplöste hans sinne lite mer för varje dag. Som om han befann sig mitt i en sandstorm och blev lite mer av den, sandkorn för sandkorn, timme för timme, sekund för sekund. Eller som om han sjönk i en organisk chimär, silvrig gyttja: och vaknade ur drömmen tömd och flyttade in en tunna till brädden fylld med blod och tyckte om det. En känsla av att han inte fanns kvar i sig själv flydde i ilfart mot glödgad horisont när han närmade sig och lämnade bara kvar det som fanns innan – det vaga minnet som försvann i apokalyptiskt mörkröd konstant solnedgång. Tangerar perspektiven.

 

Man går dit den inre kärlekens essens leder en likt man går i sömnen; hypnagogins deja vu omsluter determinerat känslolivets fria vilja med ett illusoriskt, kemiskt töcken sprunget ur hennes fitta, hennes makt – även i hennes svaghet fann han en otrolig kraft – hon var så vacker. Det vackraste den här planeten åstadkommit, han skulle dö för henne vare sig hon ville det eller inte.

 

På fotografiet av henne var det ett fotografi, ett ljust stoff och en lysande radioaktiv avgrundsröst, i bakgrunden: hon hängde på ett kors och själsligt och kroppsligt vanskapta exkrementandar, människor, piskade hennes kött med huggormar som självdött under fullständig tystnad. Hon sydde med tankekraft igen sin mun av ren tristess, en svart tröst. Fotografier av blåeldar, massornas spemakaskader i diffusa sorl. I det inre som inte bekommer.

Hon förvandlades med en sådan gracil enkelhet till de olycksbådande rökringarna som följde hans panna som ett tragiskt nattflor vart han än placerade sin pärlemorvita fötter, genom elementära delar av hypofysen. Som är en hel kropp, kärlekskroppen. Han skulle aldrig få dricka henne igen, han ville bada i hennes fostervatten, färdas tillbaka till dagen då hon blev till och spruta i hennes mor; titta snett uppifrån på hur modern krystar ut och bita av navelsträngen med tänderna – forcera skallens fragila babybrosk med granithårt dödslängtande kön, in, in i fontanellen och ejakulera i hjärnsubstansen.

 

[Bli ett med intigheten,

 

kopulera med evigheten.]

 

sadisticchaos-300x300

 

Tidsvargarna slukade allt inom räckhåll som om de vore herdar med dödserotiska erektioner på sina svärmödrars likvakor. Broarna i staden gick på knä och på varenda skylt hade skyltarna skrivit: detta är skyltar och ingenting mer.

 

Ur kloakerna kunde man höra den döda populationens dagligt stegrande, gälla stämmor gasta infernaliskt om att få försvinna helt. Det fanns mer stegar än väggar där nere i det kladdiga våta mörkret. Stegar av infernosymbolisk karaktär, ty de fördömda: babypederasterna, de lömska intrigmakarna, de som inte visade upp en sann bild av sig själva inför sig själva, de som föddes utan spegelbild, de som var som spöken, de som oroade sig i onödan, de som inte älskade på riktigt, de som var föräldrar, åskmolnen, albinoalligatorerna och häxorna med stillettögon, kunde inte andas den lite renare luften uppe i verkligheten som skulle leda till var de olyckliga nu befann sig.

 

Vid frukostbordet sitter hans mor som är skendöd sedan barnsben och ser ut som en skugga av det forna jag som aldrig blev av. En cementplåga fastetsad i ett spår hon valde själv en gång i tiden. Innan det blev verklighet. Innan hon blev den som hon nu för tiden är övertygad om att hon var dömd till från den bittra början till det upplösande slutet som skulle vara en kopia på början, innan upplösningen och kopian som på beställning inträder igen.

 

På rader, deliciöst likgiltiga rader står så för hennes likriktade översiktsblick alla som någonsin existerat. Uppradade över ett plant asfaltsfält som sträcker sig bortom horisonten. För att slå sig fri från den sakrala icketidskedjan bör man höja sina knutna nävar mot skyn när det slumpmässigt faller sig så att det är dags att försöka. Betänketiden, förberedelserna, varar ibland i flera miljoner år men det är sällsynt, kanske aldrig förekommande, att någon listar ut hur man verkligen gör.

 

Hon stirrar inbilskt i sin kaffesvärta

och höjer instinktivt sin blick i avsky

mot honom när han försiktigt flyter ut

i stolen mittemot henne.

 

[han är en son.]

 

-Du har inte gjort din toalett.

-Jag vet.

-När hade du tänkt tvätta dig?

-När du vill.

 

Modern muttrar. Hennes morgonrock är trashig, grön och luktar bensin. Håret är rakpermanentat, hela hennes celluppbyggnad utsöndrar en sötrutten doft. En doft som för tankarna till en död likgasuppsvälld igelkott, doften som borrar sig in i näsborrarna då du sticker en nål i magen på en sådan; hennes läppar är sönderslagna, under söndagskvällarna har hon som vana att slå sig själv med ett revben över munnen, därav hennes avskyvärda tandlösa grin. Hon sitter brett isär med sina lår för att lufta sin intorkade blygd. Hon nynnar. Det finns ingen melodi i det. Bara ljud. Missljud. Atmosfären är kladdig men iskall.

 

- Du skall inte tro något.

 

- Om vad?

 

- Om någonting.

 

- Du har aldrig varit snäll mot mig. Du har ingen aning om vem jag är eller vad du har gjort mot mig, jag hatar mig själv.

 

- Tänker inte rättfärdiga mig eller något. Det är som det är. Är dömd till att upprepa det som hände igår och dagen innan, så har det alltid varit.

 

- Det är bara så du minns det.

 

- Måhända är det så, jag sa ju precis att det inte går att göra något åt det.

 

- Varför slår du dig själv med revbenet. Det skrämmer mig. Det har skrämt mig sedan jag var liten.

 

Hon skrattar till och tungan slår ett vasst snabbt reptilrapp kring de köttiga sårläpparna.

 

- Och det säger du nu?

 

- Hade det gjort någon skillnad om jag sa det tidigare?

 

- Det kommer jag inte ihåg.

 

Han suckar och går modfälld, resignerad,

invärtesskygg mot källarkryptan.

 

Öppnar en burk Temazepam och slänger i sig en näve, som elden och draken som ätit elden i hans mage; slår på Sarabande Oratoria och lägger sig raklång på golvet och läser baksidan på occult history of the third reich. En tanke är som en hinna,

 

hinnan över allt det som hänt

under den cykliska dagen,

jaget är ett cyklonsug,

lyckan ett nyckelhål

med tuggummi i.

 

Om dagen som övergår;

kvällstiden, hatets sånger,

öppna vidder -

 

spionflugorna sitter i väggarna

 

när tabletterna börjar verka; blir mjuk, lugn och glad men galen. Flyter vidare. Korken och vinden och havet och partiklarna allt består av. Elementarpartiklarna kritiserar öppet med flera olika röster, vad han säger genom dem. Ett glatt barn konstaterar han, men jag minns absolut ingenting, har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Detta hyckleri! Detta hyckleri, vem pratar han med? Är det någon där, han är där. Han smeker sig över korsryggen. Obalansen kretsar kring orden, orden tar sig inåt, djupare och djupar trots att djupet måste relateras till ett djupare djup; eller att det inte finns någon början, något slut.

 

Färgerna flimrar existerande in i varandra och försöker vagt bli till något han inte sett, men stannar av i grått, färgen som inte finns är en korsväg. Han har alltid haft smak för det befängda och det blodiga allvaret. Pannbenet är en satans och därute, kommer det att gå illa.

 

-Jag finns, jag finns, jag finns!

 

-Jag erövrar, jag krossar, jag dödar!

 

-Ditt eko, mitt eko, försvinn!

 

Säger

de

olika

rösterna.

 

Ja,

det

är

en

sådan

dag.

 

Erövra barnens kött innan de skäms. Innan föräldrarna är skämda, de är skämda, de skäms inte.

 

Splittrad, förstörd, ingen mittpunkt. Vansinnet är en frenesi. En ynnest, ett töcken; att vara ett med det som är fullständigt inom. För några sekunder: är värt resten av tiden. Efter den passerat är den ingenting. Han reser sig men faller.

 

Han kryper mot papperskorgen och kör sina fingrar i halsen och spyr. Välter en blomkruka och skär sig i bröstet med lerskärvans slöa egg.

 

Jesushitler.

 

Han somnar med tungan hängande över det blodiga bröstet.

Drömmer att han skär upp sin mage utan att tänka på morgondagen

och hänger sig i kyrkklockan från sin tolvfingertarm.

  

 

albert

lämnar ingen glödande jävla rapport,

det är svårt utan fingrar

eftersom gud inte lyssnar på mig längre

annat än som ett vitt glödande vattenfall:

av evighet, av tystnad och en stund

är det, svårt. att lova, döda en och sedan flera

drogerna som dödat varje morgon, snart

psychosäsong. plocka upp en pistol

och skjut ut blodet, för det går runt.

 

 

 

 

Tristess och väntan på inte ingenting, men alltid på andra saker än de som är direkt närvarande. Medvetande. Medvetenhet, som kval och skäl till armveck vilka börjar likna nåldynor, vägen skall vara målet, målet skall vara vägen, det finns alltid en ny botten och den är förkroppsligad i de små glädjestunderna, den unga söta kassörskans liknöjda leende, både jag och mannen ser henne grå, kall och duktigt död i hans seriemördarblommigt psykotiska soffa.

 

Eller något i den stilen, för hon ler igen när jag köper min sprit. Vidriga luder av det rena livet, han skulle älska att kunna älska på riktigt längre än vad nu var möjligt, låta detta som kissade kort kort kärlek över allmänagoni och förpassade den enkla vaneledan till träsket av konstant accelererande stagnation; svart eller vitt, nej. Långt bortom färgskalor, hus och hem, kulturer och revolutioner sitter det ett enda slags sfäriska skapelser och metkrokar i varje lever av minst halvt levande celluppbyggnad som vågar passera revy och skrika, knäpp, knäpp, knäpp med fingrarna, en vill slå sig fri ur det här vanskapta embryot till leverene, en är inte nöjd med frågorna, med svaren, med tystnaden som följer.

 

Vet inte om jag var vaken och verkligen såg vad jag såg eller om jag drömde snett för att jag glömt inmundiga mina sömntabletter, har för mig att Lojsta träsk var en flyktingförläggning och att jag i vredesmod tuttade eld på tältansamlingen. Kunde inte tåla hur usla förhållanden dessa krigshärjade araber tvingades leva under så jag valde att ta bort dem. Den natten hette jag Arthur, och min mor lagade fläskkotletter. Vid matbordet, över fyra renätna ben såg hon ut som en blåsvart vind, pinad av sig själv in i ett förnuftsvidrigt nonsenstillstånd där allt gick att greppa på ett ungefär men fullständigheten lyste med sin frånvaro;

 

Fritz: Har du några av dina teveprogram ikväll?

 

Mor: Hore! Sa du att hon va en hore!

 

Fritz: Ja, men det var några år sedan nu och hon var en han och öppnade dörren med en blankslipad yxa, erektion och en sådan där lädermössa som gick ner över öronen, en sån som de hade, stridspiloterna under andra världskriget.

 

Mor: Hore! Sa du att hon va en hore!

 

Fritz: Nej. Om du syftar på min Clara, kusin Clara, så kallade jag henne bland annat för barnhora, barnstånd, uppfostrad till Metallicas stråkar i “Barnmorden i Robin Hood Hills”, mor, för i helvete, FREE THE WEST MEPMPHIS THREE!

 

Mor: Slut! Du vet din bror svarta döden var aldrig mitt barn, det var dock min äckeldi som bar cancer i pojkens hypofys, huh, minns hur han grät när de berättade att det måste kraniumborras för att lätta på tryck.

 

Fritz: Min bror bor med råttor och ormar nu, jag gillar honom. Han försökte knivmörda mig en gång när jag inte höll med om att Sylvester Stallone är ett komiskt geni. Vi hade skjutit amfetamin om jag inte missminner mig. Han skrev och regisserade ju Oscar. Kan ge honom att han är en stor, stor hjälte som har haft större inverkan på våra personligheter än vad en eventuell far skulle ha kunnat ha, även om vi ofta slagits över det faktum att jag tycker att både Tango & Cash och Cobra är hårdare än Rambo. Fast han är koprofag. Han gör den holländska sovsäcken på sig själv. Uiih. Han bad mig suga av honom en gång, men jag hjälpte honom med handen istället, han har ett jättelitet rött kön.

 

Mor: Hore! Sa du att hon va en hore!

 

 

Dennis Rader, aka. BTK (bind, torture, kill) kallade sina blivande offer för “Projekt”. Detta är mitt projekt och ni mina offer, jag själv och min omgivning kommer att fara illa, har farit illa, det har aldrig varit syftet, syftet har varit att fly tristessen, oftast genom att tillföra altererande substanser. Gerald Schaeffer, den mordiska snuten i trosor, skrev “Killer fiction” med utsökta grafiska detaljer kring hur man tillintetgör ett väsens kärna, exmpelvis: att låta “det” hänga från armarna i ett rep i en tall i skogen, chocka kroppen med knivens kalla stål, skrattretande vrålspruta över de i luften dinglande fötterna när “det” blir njet, nja, kanske genom att slutligen göra sina behov framför den självutnämde protagonistens hungriga korintögon. Någonstans där, mellan, i bråddjupets jävla smärta, vill orden finna vila för att eskalera mig, tycks det. Ärlighet står sig inte längst, det som är det är svårt nog enkelt som det är. Mor, om du skall komma till några slutsatser om varför invandrarungdomarna står och sparkar på tanten som bad dem att inte sparka på sin hund får du bortse från att du tycker att det är “fel”. Sedan kan du lika gärna gotta dig i tanken över att när ni är borta, så finns vi kvar.

 

Charles Bronson, sex, våld. Knark.

  

 

 

Konstruerar kartor i hennes fradgande skinn, slänger resten

på avskrädeshögen där det hör hemma,

den oävna attraktionskraften är konstant.

 

 

Slår bara ett snabbt morgonslag för mina irländska vänner.

 

Han stod och lutade sig mot en järnek. Månen var inte helt synlig och en frisk organisk känsla låg i luften och över kyrkogården han befann sig på. Tio i ett skulle han möta en god vän där inne, någonstans. De brukade mötas där och försöka skrämma varandra. Han var klädd i en ljusblå kapuschong som hade tillhört hans farfar, varje gång han satte på sig den så försökte han att inte minnas honom. Bredvid kyrkogården stod stadens vattentorn, en mäktig koloss i gulnande tegel, ekarnas höstkronor kastade genom den sydliga vinden irreguljära skuggspel över tornets två första våningar. Han gick trevande över ett par gravar och satte sig på muren som vette ut mot havet och sög i sig den salta luften. Tidigare under kvällen hade han befunnit sig i sin säng, det hade varit släckt i taket. Han hade konstaterat att han var förälskad i sin bästa vän men han var inte säker på att det innebar att han ville ha sex med honom. Han kanske var asexuellt homosexuell eller så var det så här verklig vänskap kändes. Han förstod inte vad något innebar men han kände mycket. Han hade fått för sig att det kanske till och med var så att han älskade honom. I timmar kunde han ligga i mörkret, fullständigt omedveten om hur hans far skrek på hans mor alldeles utanför hans rum, och föreställa sig hur hans hud skulle kännas mot hans egen, hur hårstråna skulle resa sig längsmed hans ben, hur hans kropp skulle bli känslig som ett stort blåmärke. Han tänkte sig att vännens kroppsvärme inte skulle likna någon annan värme han någonsin stött på hos något annat djur. Någon tog strypgrepp på honom bakifrån med kalla fingrar och skrek hysteriskt, det var hans vän. Han blev rädd, vände sig om och log.

 

De satt och språkade en stund, skrattade under eken, på kyrkogården. När klockan började närma sig tre, mitt i en konversation som handlade om något annat än vad de pratade om, bestämde de sig för att promenera mot vännens lägenhet, de gick långsamt mellan gravstenarna på havskyrkogården för att sedan gena över den välkrattade grusgången som tog dem ut i en lång björkallé. När de hade gått en liten bit såg han att hans vän haltade, han frågade vad som hade hänt, och han svarade att han inte visste men lät lite ledsen på rösten. Några fotsteg senare brast han ut i gråt och de kramade varandra innerligt, en kram som det sken om. Ett sken av livssorg, oförståelse inför hela världsalltet och den konstanta känslan av att inte ha blivit fullständigt född. Vi har varandra, sa han. Ja, svarade hans vän. Och ingenting skall någonsin komma emellan oss. De såg varandra i ögonen och såg varandra outhärdligt mycket. Tidningsbudet cyklade förbi, han hade hörlurar på sig och blicken fäst framåt. Han kysste sin vän lätt över halsens pulsåder och började själv gråta, han visste inte om det var av glädje eller av djupt lodad medkänsla. Det susade i hans huvud, tiden rann genom perceptionens begynnelse som en kladdig grå massa av ingenting. Han slöt sina ögon och gav sig hän, mjuka ljusa blixtsensationer bildade kalejdoskopiska mönster som tycktes honom vara helt integrerade med ögonlocken. Det kändes som att få ett nytt liv; ett helt livs samlade minnen slungades in i hans medvetande när han slog upp sina ögon och tvärt tvingades återvända till enklare stadier av sig själv genom att vännen knuffade honom i bröstet, skrattade desperat och sa, äh, vad i helvete håller vi på med.

 

 

 

Ett grovt blod

 

Ett grovt blod

etablerat i ett interkosmiskt systemfel

skjutit mellan svaga stjärnregn

Vid horisonten som vassa ljusglimtar.

 

Försinkat genom tidlösa parallellskiftningar

Förfulat

förslappat i cirklar.

 

Allomfattande gas död puls

utan symmetri och regel;

accelererande mot sig själv

in i sig själv

ingenting.

 

Detta sinne

 

 

 

 

För mycket kläder, kallsvettig. Som att befinna sig på ett hemligt uppdrag bland människosmugglare i Montevideo. Jag sitter på biblioteket och jag dog nästan på vägen hit, för många är nog allt som det brukar vara men det är det aldrig för mig.

 

Och döda mig

Och döda mig.

Jag vände mitt huvud stelt som en fågel gjord av silver i riktning neråt, golvet och mitt ljus tonades tidigt ner i en tystnad.

 

När hon fick syn på att hon såg på blodet på sin fot i spegeln så skakade hon lite på axlarna, hade det varit så att folk hade tittat på så hade de blivit uppspelta. Medan hon rörde sig över den svartvita cemenplattformen lämnade hennes fötter blåröda spår i åskådarnas ögon. Hennes ansikte var färglöst av smärta, men på något sätt var hon fortfarande sin egen mästare, på något sätt levde hon sin roll fast hon var väl medveten om att det var en roll, sällan fanns det något att invända mot hennes repliker och sättet hon uttalade dem på. Hon var skräckslagen och kunde inte föreställa sig varför hon skulle behöva lida så fruktansvärt, hon hade för länge sedan slutat att tänka på syften, men hennes kött kämpade emot. Det var kanske skräcken som gjorde henne till en så strålande aktris, människor avundades hennes nästan uttryckslösa ansikte, man kallade det nobelt. När dramat nådde sitt slut applåderades det vilt, och mynt kastades mot plattformen och små galna män med nakna huvuden kastade sig emot henne för att överösa henne med diamanter och rosor. Så hade hon föreställt sig världen utanför sig själv när hon var liten. Om hon på något sätt förstörde teatern så skulle systemet slå ner hårt över henne, men om hon verkligen led för dem, fascinerade dem, så skulle vänliga varma fingrar tids nog peka på rätt dörr. Varför? Det visste hon inte säkert. Hennes agoni och hennes blodiga fotsteg hade blivit en trygghet, om än en oändligt tragisk sådan.Han led senare, inuti sig själv, det första mötet med den vuxna sjukan; skulden. Det fanns inte en chans att han skulle förlåta generna han uppstått ur när de låg för döden. Han gick till biblioteken i staden och sökte efter den riktiga själen, försökte slita ut svaren. Han gick till konstnärer, skådespelare, dramatiker och vanliga husdjur för att försöka lista ut deras öden, de som blivit kvar i helvetet, deras öden kunde han nu. Det blev inget vettigt av ödesanalyserna, bara omvända och tvärvända versioner av hans ursprungliga kunskap. Människornas språk gjorde så att han flög snabbare och snabbare i en elliptisk elitistisk tankebana som bara kunde sluta i att spontant självförbränna.

 

 

Ett djur, ensamt tyst, jag på vandring i symbios med den grandiosa självömkligheten, en gråmulen universalsorg. Ett frätande ljud kastar ursprungsilska mellan tallarnas skuggor. Tyst igen.

 

Jag tror du har det vulgäraste hjärtat på jorden älskling. Du blev nästan träffad av blixten igår, den slog ner i staketet som höll fårhjorden på sin plats, du stod bredvid, vid kyrkan, det började brinna i staketet och bilar stannade och människor klev ut och stampade på elden, fåren var skräckslagna. Molnsjoken var arga som en hund vars ägare grillat sig själv med brödrost i badkaret, och de stod inte till svars inför en enda jävel. Får jag kalla dig baby? Du kröp in i skyddet under kyrkans tak och på grusgången kom en medelålders kvinna gående. Hennes klädsel var av ringa betydelse, hon hade kläder, nog om det, för hon hade ett ansikte som var så vackert att det inte gick att beskriva, haglet verkade vika undan för hennes gracila silhuett, hon var ett med ovädret, hon var vanligt kött och blod, i sitt rätta element. Ovädret bedarrade och oväderssjälen sjönk ut som en skugga över din nya verklighet älskling, kanske inte vackrare men oändligt mycket mer gåtfull, en gåtfullhet som ger sig till känna genom korta sekvenser av glimmer i dina ögon. Jag tror som sagt att du är den coolaste bruden jag träffat.

Det har varit sådär.

 

Förlåt E: Nyss låg en dov ångest i form av brandrök över gatorna jag bara står ut med på nätterna, då de nya byggnaderna, de nya människorna är otydliga och kulisserna nästan ser ut som de borde, som de en gång gjorde. Det är ett lysande mörker, ett tilltrasslat virrvarr av borde och borde inte ha gjort det, borde inte ha tittat åt hennes håll, åt månen, isen över den gamla skolkyrkogården föreställer jag mig en manisk elefantbegravning i bjärta färger stiger färgad rök från krematoriets klyfta i medvetandets utkant. Att föreställa sig sin begravning och att tanken på självmord håller en vid liv, det är som det är. Magisk realism, svart magi. Funkade inte och jag antar att inget funkar när det inte funkar, som vanligt. Spricker i järnlådan. Även blommor växer i asfalt, jag har emaljögon i mina drömmar. Om nakensilver, skenbilder. Toxiska plaststäder försöker egga min fantasi, jag eggar min fantasi – genom blodröda apokalyptiska solnedgångar över renätna kyliga sandvidder. Imorgon börjar jag bättra. Min socialsekreterare som jag vill knulla i munnen och/eller rumpan; armbågsdjupt. Ehm. Ligger nu naken, på mayalakan i mintgrönt och kedjeröker i takt med bilarna som kör folk till jobbet. Funderat kring och gillar inte. Kan inte låta tanken sväva utan giftig rök. På nyårsafton tog jag lsd med gamla bekanta, vi brottades även, samt sparkade varandra i bröstkorgen. När vi gick genom innerstaden slog kyrkklockorna, den stora båten tutade i bas, fyrverkerierna glödde över Visbys natthimmel och en av mina vänner sa att vi inte alls är särskilt unga längre och att han gått på de här gatorna tidigare, om morgnarna, mot skolan. Tre dagar innan tog jag lsd ensam och skrev dålig poesi i någon typ av rimbaudinspirerat vitt brusande vansinne. Skrev “misanthrope” med bläckpenna över ärren på min vänstra underarm. Loopade inledningsekvensen i Herzogs “woyzeck”. Fyra dagar innan de tre dagarna som föregick nyårsafton så tog jag lsd, lite kokain och drack whiskey, ensam. såg på joe black med brad pitt, vars läppar intog minst sagt levande, skrämmande former… kom fram till att jag inte vill dö ensam. det vet jag idag, men har förmodligen glömt det en stund igen, nu, eller imorgon, om en stund.

 

Får jag pengar så beställer jag tramadol från Kamerun, många, som tar tid på sig att komma fram och därför är värda besväret. Egentligen inte för jag tror alltid att jag skall dö imorgon, eller inom ett par dagar, erfarenheten säger dock att så inte varit fallet än, vilket dag för dag sänker oddsen för att det skall hända. Men men. Skyr det väsen som stryper mig med el i pseudovaket tillstånd. Gardinkvinnan i svärtfritt svart manglat trumskinn, ett ansikte och en röst från det förlorade inre landskapet, äldre än tiden själv. Försöker skrika till mig själv att det kommer ut något ur väggen men mina skräckfrusna läppar spänner sig och vill inte annat än att ljudlöst, metalliskt väsa; hjärnan krampar och springer läck, jag blöder kraftigt ur näsborrarna när jag återigen kan röra mig, kryper från lampknapp till lampknapp, ingen går att tända men har börjat känna, fasa och kärlek. Känna igen, alltså efter att ha varit utanför den här dimensionen där man tar ansvar för sina handlingar, ett tag, en sfär; tanken på att jag är fördömd och alltid kommer älska det omöjliga – hatar att älska att älska, hatar mitt sinne trots att det knappt finns till längre, kroppen är slut, älskar att älska. inga riktiga relationer eftersom jag inte är på riktigt och dessutom undrar om någon annan är det. såg lawn dogs och fann den förtjusande men kallsvettas en aning och har inget att äta, men skall försöka ändå, äta, luft om inte annat. och röka. och sakna, sakna att jag har rätt att sakna dig. har inte lyckats förklara för någon och absolut inte för mig själv hur det känns att veta att man hör ihop med någon som känner på samma sätt men vara helt inkapabel att göra något åt det: som att gifta sig med henne, vakna varje morgon bredvid henne, sluta knarka, skjuta huvudet, flytta bort från bröstets vulkan och närmare vulvan, pulverisera hoppets grundval likt stenar mellan tårna till von triers minst sagt nihilistiska kommentatorspår. dunst bröst är tydligen som kometen. klockan är 03:38.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.