Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Terrtu



Ragnwei AxellieDen morgonen snöade det. Och var kallt. Gråkallt. Den sortens kyla som vandrar genom lager av lager av kläder, och tränger sig in, under huden. Den ger en känsla av att insidan av kroppen fryser. Sådan kyla går inte att göra något åt. Även om man försöker.

Är man dessutom förkyld och känner sig övergiven, är det fruktansvärt. Ja nästan dödligt, att vara utomhus. Därför kände Terttu sig mer död än levande . Där hon banade sig väg genom snömodden.

Förkylningen kom som en överraskning, när hon igår kväll satt hopkrupen, och hulkade över alla orättvisor som drabbat henne.

Hon kände visserligen en lätt strävhet i halsen redan vid middagstid, och tänkte då att säkert blir jag förkyld också. Och det blev hon naturligtvis. Nu är hon på väg till sitt arbete.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En gång älskade hon verkligen att gå dit. Men som det känns nu, avskyr hon även det. Trots att hon har makt, och tjänar pengar. Så mycket av bådadera, att hon i princip kan göra vad hon vill. Men vad hjälper det, när man som hon, är ensam och känner sig halvgammal, och genomfrusen.

Någonstans djupt inom sig , ångrar hon en del av sina vägval, och förbannar sin tro på att pengar och makt skulle förvandla allt.

Men vad visste hon om livet, den dag hon lämnade sin hemort, och vinkade farväl med en skinande vit studentmössa. Tecknet på att nu har livet börjat. Allt gick i stormande fart.

Och hon gick på den ena myten efter den andra. Och studerade, det gjorde hon. Betyg efter betyg blev hennes. Hon var alltid bäst. Och det visste hon. Det visade hon också genom sitt sätt att vara.

Hon tyckte nog själv, att hon var lite förmer än de andra. Lite bättre. Hon ville heller aldrig dela med sig. Var inte på något sätt generös, mot andra. Därför hade hon heller inte många vänner. Ett fåtal valde henne som vän, av fri vilja.

Idag bär hon tjusig pedagogtitel, och är ansvarig institutionsledare, med en stor administrativ arbetsbörda.

Vägen dit har gått genom många olyckliggjorda studerande, som förväntansfullt hungrat efter förlösning i hennes närhet. Men det har aldrig varit hennes mål när det gäller undervisning.

Att förlösa och leda. Bygga upp och stärka. Att hjälpa varje studerande, att få fart på sina egna resurser. Nej godkänna, eller underkänna, det har varit hennes metod. Och egentligen har väl syftet innerst inne, varit att visa upp sig själv. Att övertyga andra och sig själv, om att hon alltid varit bäst i klassen. Även i lärarrollen.

Och helst på andras bekostnad. Absolut på andras bekostnad. Många är de studerande, som krossats, och gått ut en annan väg, efter mötet med henne. Och hennes kärlekslöshet. Det har aldrig berört henne nämnvärt.

 Anna, en konstnärligt begåvad flicka, vars högsta önskan var att bli en god lärare, är bara en av dem som kan se sin pedagogiska bana hindrad av Terttus framfart. Anna var dessutom söt varm och spontan. Det blev i mötet med Terttu, ytterligare ett hinder.

En form av avundsjuka, gjorde att den sortens människor, ville hon alltid ge ett extra underkänd. Ingen fick vara sötare, eller varmare, eller på något sätt bättre än hon själv.

Trots alla sina betyg kurser och utbildningar, är hon mycket omedveten om sitt eget handlande. Eller vägrar hon att se. Eller njuter hon av att göra illa. Hon lyckades bra med att förinta Anna. Med akademisk makt, och suveränitet, underkände hon henne.

På samma sätt som hon gjort ,och gör, med alla de som inte passar hennes person. Numera är hon inte lika farlig i direkt kontakt med de studerande, då hon innehar en administrativ tjänst. Men hon är en stor plåga ,för många av dem som hon är chef över. Hon är verkligen en chef ,som är noga med att vara över. Hon är bäst, hon är absolut bäst.

Därför kan ingen ana, hur hon börjar känna inuti sig. Och varför. Hur hon känner sig den här dagen, där hon stretar fram i vinden. Förkyld och uppäten av inifrån kyla. Men det skulle hon förstås aldrig visa. Inte för någon. Bara för en, av absolut nödvändighet.

Och han, vill inte veta av henne längre. Så som hon förnedrat sig för honom. Tiggt, bett och gråtit. Senast i går kväll, när hon druckit ett par whisky för mycket. Då ringde hon hem till honom, och tiggde om några minuter.

Hon som alltid tyckt att män skall hållas kort.

Tyckt, att hon inte behöver dem egentligen. Och om hon behövt någon, för kroppens skull, då har hon hämtat in någon, och använt honom några gånger. Så länge det känts behagligt. Och han klarat av att tända, och släcka hennes kropp.

Bäst har det varit med gifta män. Män som haft allt vad de behövt hemma, men längtat efter sex, och romantiska möten. Så har hon levt i många år, och alltid känt stor tillfredsställelse. Trots att det varit både kollegors och goda vänners män, hon med god aptit slickat i sig.

Sivs man, Jan, träffade hon i fem år, utan att Siv anade att det var hon. De var goda vänner, och Siv kände att Jan hade någon annan. Hon anförtrodde sig då åt Terrtu. Som lugnade henne med att det säkert var arbetet som tog kål på honom. Hon visste ju hur påfrestande det var. Det lugnade Siv. Och fortfarande vet hon inte hur det egentligen var.

Så fortsatte Terttus liv, till dess hon helt oförberedd, på en konferens om arbetsmiljöansvar, mötte Magnus Falck. Han såg henne inte. Trots att de suttit i samma grupp i flera tvåtimmars pass.

Han såg henne inte. Trots att hon tilltalat honom, vid ett antal tillfällen. Han såg henne inte. Trots att hon ansträngde sig. Då kände hon, att honom måste hon ha.

Frågorna om arbetsmiljöansvar försvann som i dimma, och föreläsare passerade som oviktiga pladdrare. Hon måste ha Magnus Falck till varje pris.

Det var ingenting på utsidan egentligen, som gjorde honom intressant. Han var blond och blekrosa i hyn, inte särskilt lång och mellankraftigt byggd. Det var något i rösten ,och något i blicken. När han sa något viktigt, antog hans läppar en blåaktig ton.

Blicken blev svart, och hon kände ända in i själen att det var han som bestämde. Det var en helt ny känsla, och kanske var det den hon ville åt. Vid supén på kvällen, såg hon till att de satt vid samma bord.

Men hur hon än ansträngde sig, kunde hon inte komma på något vettigt att säga ,som gjorde henne synlig för honom. Hon som alltid brukade vara supéernas centrum.

Han såg henne inte. Och hon kände något, som hon skulle vilja likna vid lidande. Hon var beredd att göra vad som helst. Hon måste ha honom. Det var inte bara kroppen, som ropade på honom. Det var hela hennes tidigare liv. Förmodligen bar han på en hemlighet. Hon måste bara veta. Förmodligen var det en hemlighet, om henne själv.

Betyg och erfarenhet, kunde inte hjälpa henne. Och hon insåg inte, att hon redan nu förlorat kontrollen. Att någon annan den här gången, lagt ut näten.

Att livet självt har en utbildningsplan. Så djupt hade hennes studier aldrig trängt. Hon simmade rakt in i det utlagda nätet. Och där, började hennes smärta.

Efter supén, var det dans, och Terttu dansade. Men inte med Magnus Falck. Han dansade våldsamt, med en annan kurvig skolledare. Som gav allt i dansen, och visade tydligt, att på konferenser går kroppar att använda.

Terrtu som ropade efter honom, med samma våldsamma begär, såg han inte ens åt.

När det var dags att bryta upp, befann hon sig plötsligt ensam med honom, i övre korridoren på hotellet. Och det visade sig, att de hade rummen mittemot varandra.

Hon blev nästan yr av en sådan tillfällighet, och bjöd hastigt in honom på en whisky. Då såg han på henne för första gången. Och han såg med hela sitt kön. Och han såg en möjlighet. Terrtu sprängdes nästan av hans blick. Och hon var redo för omproggramering. Utan att hon förstod, det hade livets egen undervisning hade tagit över.

Terrtu vaknade klockan sex nästa morgon. Hon var fullständigt mörbultad. Det kändes som om hon hade varit med om en krock, eller någon annan stor olycka. Magnus Falck stod halvklädd vid hennes dörr. Som om han var på väg ut. Det var en bra natt, sa han, utan att le. Nu börjar nästa arbetsdag.

Intressant att se vilka frågor av betydelse, vi hinner ta upp innan konferensen är slut. Vilken tid går ditt flyg? Kanske hinner vi en sväng till, innan vi skiljs.

Terrtu hann inte svara innan hann var ute.

Hon låg där slagen och bara kände. Längtan sköljde över henne i vågor. Längtan efter allt. Saknad, kände hon. Hon grät av smärta. Hon grät, som hon inte gjort sen hon var liten. Då när hennes lillasyster drunknade. Lillasyster, som hon egentligen inte tänkt på sen dess. Om bara Magnus Falck kom tillbaka, då skulle allt bli bra.

Hon behövde honom. Måtte han inte vara gift. Hon skulle göra allt för att få honom. Hon måste ha honom. Det har varit hennes huvudsakliga arbetsbörda, sedan den konferensen. Där har hon lagt all sin energi, och en stor del av sina pengar.

Hon har rest kors och tvärs, för att få träffa honom. För att låta sig användas, av honom. Han har egentligen aldrig bett henne komma. Hon har kommit ändå. Eller bett om att få komma. Och han har varvat henne med många fler. Dessutom är han gift. Han är den sorten som lever med kroppen. Hans utbildning, och alla hans betyg, har aldrig påverkat hans sätt att leva.

Egentligen har det bara fört honom, in i ett tillstånd av inbillning. Precis som för Terrtu. Det har inte lyckats ge någon av dem, någon större framgång egentligen. De har bara utvecklats till att bli än mer egoistiska, och självdestruktiva, som människor.

Trots att de har betydelsefulla, storslagna befattningar i samhället. Men livets vägar, och planer, byter kurs oberoende av terminsstart. Det råder varken Magnus Falck eller Terrtu över.

Kursen bryts när nya erfarenheter måste göras, och tar inte hänsyn till smärtgränser eller uppskovsansökningar. Den arbetar på, ur ett annat tidsperspektiv, och går inte ens att underkänna. Något av detta har Terrtu börjat ana.

Trots att hon fortfarande vill hålla fast vid, att Magnus Falck är lösningen. Och han vill inte veta av henne mer. Hon är avslutad för honom. Där finns inget mer att hämta. Han vill ha nya fräscha, fräcka tag.

Allt det där gjorde han klart för henne igår kväll, när hon låg som en tiggare vid hans fötter. Allt det där.I telefon visserligen. Så hon slapp förödmjukelsen att se honom.

Men vad hjälpte det. Hon bönade och bad. Hon sa ,att hon gick med på vad som helst, bara hon fick träffa honom. Han sa, att hon fick tänka på att han är gift.

Då kände hon att strävheten, som hon känt i halsen under eftermiddagen, övergick i förkylning. Och hon tyckte ännu mera synd om sig själv.

Att Magnus Falck har en fru. En hel familj med allt vad det innebär. Det ägnade hon inte en tanke. Och förmodligen inte han heller.

Av någon anledning kom Anna, den spontana varma, egentligen väldigt begåvade flickan. Som hon underkände gång på gång, för några år sedan, för henne nu.

Undrar vad det blev av henne. Hon ville ju så gärna bli lärare.

Men man kan inte godkänna någon, som talar ett annat språk. Fel språk.Terttu bestämde sig , för att hon trots allt besparat Anna, många framtida svårigheter. Vinden tog tag ordentligt, i den iskalla morgonen.

Och Terttu stretade. Bärande på sitt inre, tunga. Dessutom gjorde snömodden, den yttre vägen svårframkomlig. Hon kanade och gled, trots att vägbanan så tydligt fanns där. Kylan inuti henne var värre än någonsin.

Och ingen kompetens i världen, kunde ge henne befrielse. Makten var bara maktlöshet, och hennes innersta längtan var att bli hel människa. Utan att hon egentligen förstod. Magnus Falck kanske ändå haft en uppgift. Det är ju inte alltid kroppen, vet vad den gör med själen.

Magnus Falck. Han forsar förmodligen vidare genom möten, och konferenser. Och blir blå om läpparna, med jämna mellanrum, av upphetsning. Därför att han har något viktigt att säja. Tror han. Och då blir hans ögon blir svarta. Han har makt och position. Så länge han själv, har hand om planeringen.

Terrtu vill fortsätta sörja honom. Länge än. Det är enklast så. Och lättare att förstå. Någonstans djupt därinne, anar hon att hon saknar något. Kanske ett språk. Det som gjorde att hon underkände Anna.

All kompetens till trots. Livet fortsätter sin undervisning.

 
 Ragnwei Axellie
 www.axellie.se  

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts