Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Uppgivenhet är en skenfråga



alt

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) tillåter. Så bli inte rädda, det är bara konst. Tidningen Kulturen kommer att bjuda läsaren på författares egna texter eller på bildkonstnärers arbeten under denna kategori som vi kallar Utopiska geografier.

Snöyra över Alexanderplein. Jag njuter av synen, nyss uppstigen ur sängen. Lena masar sig upp en kvart senare, gör kaffe på gasspisen (hon är den av oss som vågar hantera den utan ängslan) medan jag dukar fram Weetabix och soyamjölk och mango jam och djupa tallrikar och skedar. Det är nånting upsaliensiskt med den rödvita tegelbyggnaden tvärs över torget: taket har antydan till hårlemanska huvar. Och den lägenhet vi bebor, såsom kattvakter medan vår yngsta dotter och hennes australiensiske boyfriend besöker vår näst äldsta dotter i Thailand, har en newyorksk prägel (inte märkligt, New York hette Niew Amsterdam från begynnelsen) och jag är Seinfeld och Lena är Elaine så som gifta; vi är outspaced och inspaced på samma gång.

Blanchot nämner "den eld som bränner livet utan att upplysa det", vilket låter som en god definition av det som vi i Sverige kallar utbrändhet. Givetvis önskar vi en motsatt eld, en som upplyser oss utan att bränna oss till aska.

Skrivandet och konstutövandet är ju den sortens moteld. Att vara både seriös och frivol. Expansion åt alla håll. Restriktion när det passar en. Möjligheten att kontaminera allt och purifiera allt. Att inte lämna någonting intakt, inte ens tomheten. En gränslös komplicitet, som vi kan lämna när den blir meningslös eller dväljas i när den värmer behagligt våra anspråkslösa reflexionsförsök. Det egna jaget kan vara så poröst att det inte kan hålla sig inom sig själv, det pöser ut i texter eller bilder överlämnade åt andra. Men dessa meddelanden (som Blanchot i engelsk översättning kallar "idle speech") vill inte ha konversation, bara meddela sig, fånga intresse.

"För författaren är läsaren den olyckliga färdkamraten som uppmanas att inte tala men att finnas där på avstånd och hålla sitt avstånd, en ren betraktare och lyssnare utan historia och utan personlighet. (- - -) Det tycks ofta som om den obundna monologen, vredgad och kontrollerad, i vilken allt sägs för att irritera eller förföra eller göra läsaren besviken och fascinerad - och till sist fascinera genom en tråkig påsläpning..." Jag avbryter harangen med att luta mig bakåt och känna igen mig. Författaren är enligt Blanchot helt simpelt på jakt efter något som är olikt honom, något som avviker från honom själv "mot en bakgrund av likgiltighet där allt riskerar att förloras"... Det är skickligt sagt, smärtsamt och dystert. Och ändå inte oroande: jag är inte på jakt efter min difference (det var längesen, om någonsin, jag hade en sådan längtan), jag bara omhuldar mina hypotetiska drömmar och min alltmer intrikata beläsenhet. Och i skrivande stund, just nu, när jag till fullo inser att jag befinner mig i Ur-New York och njuter av snöfallet utanför de höga balkongdörrfönstren, då kan jag inte annat än ägna mig åt eget idle speech om hur omöjligt det är för mig att sträva efter att göra mig annorlunda ("different") än den jag är i mitt nuvarande nu: även under en romanskrivningsprocess är jag mitt inne i min faktiska tanke, inne i det faktiska tankenuet. Jag släpper aldrig min kontakt med det faktiska jag är. All "difference" jag stundom roar mig med behöver inte sökas, det finns alltid i mig, det har så att säga upphört att vara flytande poröst och i stället blivit ett skafferi för mig (med ständigt ny skåpmat) som håller hela fantasiverksamheten med näring.

Man tillskansar sig således sin "difference" tidigt och släpper den inte vind för våg, ty den alstrar näring åt alla mentala aktiviteter som innefattas i skrivandet.

Blanchot ser saken på ett annat sätt: negativt och komplicerat. Han går så långt att han hävdar att relationen mellan författaren och läsaren är en strypning ("strangulation") där båda parterna håller ett grepp om den andres strupe utan att låtsas göra det och med kall artighet. Han krånglar verkligen till det.

Å andra sidan kan han sanningsenligt återge hur det känns när ett verk avslutats: "När arbetet har slutförts känner man sig utkörd eller utkastad från det och man är inte kapabel att hitta tillbaka till det, därför att man inte längre önskar träda in i det igen." Ett dike är grävt eller en stenstod har upprests, låt mig gräva en kanal i en ny riktning eller resa en stod som är ännu mer inspirerande än den tidigare. Så kan denna färdiggörandets tillfälliga tomhet också beskrivas. Och en ny uttrycksidé infinner sig och man börjar konstruera ett nytt verk - men inte nödvändigtvis som Blanchot föreställer sig det. Han tror att man splittrar sig och kryper in i en tänkt läsares kostym och låter denna spökfigur vara ett gömt vittne...som rimligen saknar skäl att finnas där som en bevakande korrigör, som helt abrupt borde köras ut ur arbetsrummet redan vid första arbetspasset. Men Blanchot vill gärna teoretisera om dubbelgångaren Läsaren och insinuerar att denne är en nödvändig prövosten, på vilken författaren kan testa sina frasers innehållsliga och estetiska hållbarhet. Jag som bara lyssnar till mitt eget språksinne (inte andras) nöjer mig med att kalibrera hur det känns i min egen kropp, om melodiken och de enskilda klangerna skänker vällust i mig själv. Så ser min metod ut: hedonistisk. Den kräver ingen dubbelgångare, inget sidovittne. Den kräver bara mig, det är allt.

Efter Sokrates har all tankfull meditation bara lett till böcker, menade Heidegger enligt Blanchot. Detta förakt för det skrivna grundar (eller grundas av) reproduktionsrädsla. För oss som ständigt absorberar texter är läsandets drivkraft reproduktionen, precis som den för övrigt var för de skriftlösa berättarna och filosoferna. Allting spreds muntligt en gång, nu sprids det maskinmässigt. En distributionsfråga.

Från lakun till lakun, från fragment till fragment... Ja: "surging forth of a presence" är troligen diagnosen för oss alla som närvarar självsvåldigt och frivilligt i litteraturens diskussionsrum - för att just säkerställa vår egen "separate presence" när det känns behagligt. boken tillhör inte längre någon; det är det som inviger den som bok. Där har han en poäng.

Man förbjuder inte texter för att de är alltför skandalösa, utan för att de är alltför starka.

Det har jag erfarit och kommer troligen att få erfara igen. Jag kom att erinra mig det vid genomläsandet av fotnoterna i Blanchots Friendship. Och efter genomläsningen tar jag itu med Jean-Luc Nancys kommentarer om Blanchot, som Niclas stuckit till mig för att jag ska komma mera sams med mina egna reaktioner gentemot den filosofiska storheten. Blanchots storhet är enligt Nancy att han formulerade skrivandets sanning som ett Uppgivande av Jaget. I detta finns risken att Uppgivandet blir ett ämne, ännu ett litterärt företag. Vi måste alltså befria oss från den vanliga litterära världen. "En ständig motståndsrörelse mot litteraturreligionen" var vad Blanchot ägnade sig åt, enligt Nancy. Och det är allt. Fragmentation anbefalldes av honom. Den har vi - särskilt i skepnad av Baudrillard - och vi vet att den formen är alltmera behaglig för läsarna och oss själva. Den ger oss frihet att hämta andan i de egna tankarna, att befria oss från det lästa. Krossandet av litteraturreligionen lyckades Blanchot delvis med, hjälpt av elever och fristående fragmentutvecklare. Det är en bra insats i tiden.

Den 6 mars. Denna dag år 1995 åt jag middag på Civildepartementet i Rosenbad. Det var mitt livs första (och högst troligt sista) besök i den formella maktens högborg. Jag hade kallats dit av Marita Ulvskog och tackat ja bara för att hon råkat växa upp på mitt område Malmudden. Hon var tillfälligt civilminister och jag sa åt henne att hennes titel var en förkortning av civilkurageminister. Det resulterade i att jag och de andra middagsgästerna (en progressiv biskop, en traumapsykolog, en fräckmunnad kåsörska och en psykopatliknande kriminalreporter) fick i uppdrag att sammanställa en antologi om civilkuragets nödvändighet. På kvällen inhystes jag i ett kajutarum på hotellet Lord Nelson i Gamla stan, efter att ha druckit gentila likörer med P-O
Enqvist (som var gift med Maritas sekreterare). På väggarna i hotellrummet hängde tavlor av berömda krigsfartyg.

Uppgivenhet är en skenfråga.

Varje dag denna miljard nya som föds och gamla som dör. Regelupprättarna dör också. Men de profittränade ättlingarna fortsätter at skapa vapen, konflikter, död.

Och de unga har inget val.

Ett enda val finns att göra: döda uppgivenhetens regissörer - och det är omöjligt, ty vapnen är deras och hantlangarna ofria att tänka själva. Lukrativ vapenhandel, lukrativ narkotika, lukrativ prostitution. Vi söker ett system som omöjliggör det lukrativa och som samtidigt ger oss Högsta Vinst.

Den flygande hunden hänger fortfarande upp och ner i sin bur i Lempads hus. Sonsonen vill inte släppa den fri. Han tycker om den för mycket som sinnebild för den fängslade skräcken. När jag går nära buren utsöndrar djuret en doft som stöter bort mig, fastän avsedd att göra det.

Ansiktet är lika rörande mänskligt som på en svensk fladdermus. Barnen kommer in från gatan för att titta på det ibland, säger Lempads sonson. Djuret lider inte, det hänger där tålmodigt och har hängt i många år.

Kanske uppnår det 116 år, som Lempad gjorde, innan han lade sig på bålet i det konstnärliga kremeringstorn han själv byggde.

Knaket i vattenflaskans plast när man just skruvat på korken... Språket knakar ju mer luft som inkorkas med vattnet... Min överkropp ett collage i blått, min underkropp ett elektrifierat virrvarr av cirkusblixtar. Fötterna enkelt enfärgade... skyddar mig mot orimlig hetta och orimlig kyla. Huvan längst upp borttagen. Oskyddad mot sol och regn går jag med huvudet högt, så som alla andra nu. Jagets vandrande stolpe fästad i en rörlig mark.

Allt är rörelse, även det stela.

Allt är stelt, även rörelsen.

Och det kan inte vara annorlunda när allt "kommer till kritan". Ofullbordade drömmar, ofullbordade störningar. Allt fullbordat sjunker. Det ofullbordade lever vidare och håller oss flytande. Ögonen stadigt fästa på relingens undre linje och de annalkande skvalpen. Inte gå under, inte översköljas av vemods vågor.

Malevitjs enfärgade fyrkanter. Blundandets optiska fenomen när du sängliggande begrundat himlen genom rumsdörren. Så enkelt var det för honom och så enkelt kan det vara för vem som helst.

Drömtid, forntid, nutid.

En miljonårig historia ryms i hjärnans pung. Om det nu är en pung. Det kanske är nåt annat.

En vagina - ja, mera troligt.

Torbjörn Säfve

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.