Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Uppgivenhet är en skenfråga



alt

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) tillåter. Så bli inte rädda, det är bara konst. Tidningen Kulturen kommer att bjuda läsaren på författares egna texter eller på bildkonstnärers arbeten under denna kategori som vi kallar Utopiska geografier.

Snöyra över Alexanderplein. Jag njuter av synen, nyss uppstigen ur sängen. Lena masar sig upp en kvart senare, gör kaffe på gasspisen (hon är den av oss som vågar hantera den utan ängslan) medan jag dukar fram Weetabix och soyamjölk och mango jam och djupa tallrikar och skedar. Det är nånting upsaliensiskt med den rödvita tegelbyggnaden tvärs över torget: taket har antydan till hårlemanska huvar. Och den lägenhet vi bebor, såsom kattvakter medan vår yngsta dotter och hennes australiensiske boyfriend besöker vår näst äldsta dotter i Thailand, har en newyorksk prägel (inte märkligt, New York hette Niew Amsterdam från begynnelsen) och jag är Seinfeld och Lena är Elaine så som gifta; vi är outspaced och inspaced på samma gång.

Blanchot nämner "den eld som bränner livet utan att upplysa det", vilket låter som en god definition av det som vi i Sverige kallar utbrändhet. Givetvis önskar vi en motsatt eld, en som upplyser oss utan att bränna oss till aska.

Skrivandet och konstutövandet är ju den sortens moteld. Att vara både seriös och frivol. Expansion åt alla håll. Restriktion när det passar en. Möjligheten att kontaminera allt och purifiera allt. Att inte lämna någonting intakt, inte ens tomheten. En gränslös komplicitet, som vi kan lämna när den blir meningslös eller dväljas i när den värmer behagligt våra anspråkslösa reflexionsförsök. Det egna jaget kan vara så poröst att det inte kan hålla sig inom sig själv, det pöser ut i texter eller bilder överlämnade åt andra. Men dessa meddelanden (som Blanchot i engelsk översättning kallar "idle speech") vill inte ha konversation, bara meddela sig, fånga intresse.

"För författaren är läsaren den olyckliga färdkamraten som uppmanas att inte tala men att finnas där på avstånd och hålla sitt avstånd, en ren betraktare och lyssnare utan historia och utan personlighet. (- - -) Det tycks ofta som om den obundna monologen, vredgad och kontrollerad, i vilken allt sägs för att irritera eller förföra eller göra läsaren besviken och fascinerad - och till sist fascinera genom en tråkig påsläpning..." Jag avbryter harangen med att luta mig bakåt och känna igen mig. Författaren är enligt Blanchot helt simpelt på jakt efter något som är olikt honom, något som avviker från honom själv "mot en bakgrund av likgiltighet där allt riskerar att förloras"... Det är skickligt sagt, smärtsamt och dystert. Och ändå inte oroande: jag är inte på jakt efter min difference (det var längesen, om någonsin, jag hade en sådan längtan), jag bara omhuldar mina hypotetiska drömmar och min alltmer intrikata beläsenhet. Och i skrivande stund, just nu, när jag till fullo inser att jag befinner mig i Ur-New York och njuter av snöfallet utanför de höga balkongdörrfönstren, då kan jag inte annat än ägna mig åt eget idle speech om hur omöjligt det är för mig att sträva efter att göra mig annorlunda ("different") än den jag är i mitt nuvarande nu: även under en romanskrivningsprocess är jag mitt inne i min faktiska tanke, inne i det faktiska tankenuet. Jag släpper aldrig min kontakt med det faktiska jag är. All "difference" jag stundom roar mig med behöver inte sökas, det finns alltid i mig, det har så att säga upphört att vara flytande poröst och i stället blivit ett skafferi för mig (med ständigt ny skåpmat) som håller hela fantasiverksamheten med näring.

Man tillskansar sig således sin "difference" tidigt och släpper den inte vind för våg, ty den alstrar näring åt alla mentala aktiviteter som innefattas i skrivandet.

Blanchot ser saken på ett annat sätt: negativt och komplicerat. Han går så långt att han hävdar att relationen mellan författaren och läsaren är en strypning ("strangulation") där båda parterna håller ett grepp om den andres strupe utan att låtsas göra det och med kall artighet. Han krånglar verkligen till det.

Å andra sidan kan han sanningsenligt återge hur det känns när ett verk avslutats: "När arbetet har slutförts känner man sig utkörd eller utkastad från det och man är inte kapabel att hitta tillbaka till det, därför att man inte längre önskar träda in i det igen." Ett dike är grävt eller en stenstod har upprests, låt mig gräva en kanal i en ny riktning eller resa en stod som är ännu mer inspirerande än den tidigare. Så kan denna färdiggörandets tillfälliga tomhet också beskrivas. Och en ny uttrycksidé infinner sig och man börjar konstruera ett nytt verk - men inte nödvändigtvis som Blanchot föreställer sig det. Han tror att man splittrar sig och kryper in i en tänkt läsares kostym och låter denna spökfigur vara ett gömt vittne...som rimligen saknar skäl att finnas där som en bevakande korrigör, som helt abrupt borde köras ut ur arbetsrummet redan vid första arbetspasset. Men Blanchot vill gärna teoretisera om dubbelgångaren Läsaren och insinuerar att denne är en nödvändig prövosten, på vilken författaren kan testa sina frasers innehållsliga och estetiska hållbarhet. Jag som bara lyssnar till mitt eget språksinne (inte andras) nöjer mig med att kalibrera hur det känns i min egen kropp, om melodiken och de enskilda klangerna skänker vällust i mig själv. Så ser min metod ut: hedonistisk. Den kräver ingen dubbelgångare, inget sidovittne. Den kräver bara mig, det är allt.

Efter Sokrates har all tankfull meditation bara lett till böcker, menade Heidegger enligt Blanchot. Detta förakt för det skrivna grundar (eller grundas av) reproduktionsrädsla. För oss som ständigt absorberar texter är läsandets drivkraft reproduktionen, precis som den för övrigt var för de skriftlösa berättarna och filosoferna. Allting spreds muntligt en gång, nu sprids det maskinmässigt. En distributionsfråga.

Från lakun till lakun, från fragment till fragment... Ja: "surging forth of a presence" är troligen diagnosen för oss alla som närvarar självsvåldigt och frivilligt i litteraturens diskussionsrum - för att just säkerställa vår egen "separate presence" när det känns behagligt. boken tillhör inte längre någon; det är det som inviger den som bok. Där har han en poäng.

Man förbjuder inte texter för att de är alltför skandalösa, utan för att de är alltför starka.

Det har jag erfarit och kommer troligen att få erfara igen. Jag kom att erinra mig det vid genomläsandet av fotnoterna i Blanchots Friendship. Och efter genomläsningen tar jag itu med Jean-Luc Nancys kommentarer om Blanchot, som Niclas stuckit till mig för att jag ska komma mera sams med mina egna reaktioner gentemot den filosofiska storheten. Blanchots storhet är enligt Nancy att han formulerade skrivandets sanning som ett Uppgivande av Jaget. I detta finns risken att Uppgivandet blir ett ämne, ännu ett litterärt företag. Vi måste alltså befria oss från den vanliga litterära världen. "En ständig motståndsrörelse mot litteraturreligionen" var vad Blanchot ägnade sig åt, enligt Nancy. Och det är allt. Fragmentation anbefalldes av honom. Den har vi - särskilt i skepnad av Baudrillard - och vi vet att den formen är alltmera behaglig för läsarna och oss själva. Den ger oss frihet att hämta andan i de egna tankarna, att befria oss från det lästa. Krossandet av litteraturreligionen lyckades Blanchot delvis med, hjälpt av elever och fristående fragmentutvecklare. Det är en bra insats i tiden.

Den 6 mars. Denna dag år 1995 åt jag middag på Civildepartementet i Rosenbad. Det var mitt livs första (och högst troligt sista) besök i den formella maktens högborg. Jag hade kallats dit av Marita Ulvskog och tackat ja bara för att hon råkat växa upp på mitt område Malmudden. Hon var tillfälligt civilminister och jag sa åt henne att hennes titel var en förkortning av civilkurageminister. Det resulterade i att jag och de andra middagsgästerna (en progressiv biskop, en traumapsykolog, en fräckmunnad kåsörska och en psykopatliknande kriminalreporter) fick i uppdrag att sammanställa en antologi om civilkuragets nödvändighet. På kvällen inhystes jag i ett kajutarum på hotellet Lord Nelson i Gamla stan, efter att ha druckit gentila likörer med P-O
Enqvist (som var gift med Maritas sekreterare). På väggarna i hotellrummet hängde tavlor av berömda krigsfartyg.

Uppgivenhet är en skenfråga.

Varje dag denna miljard nya som föds och gamla som dör. Regelupprättarna dör också. Men de profittränade ättlingarna fortsätter at skapa vapen, konflikter, död.

Och de unga har inget val.

Ett enda val finns att göra: döda uppgivenhetens regissörer - och det är omöjligt, ty vapnen är deras och hantlangarna ofria att tänka själva. Lukrativ vapenhandel, lukrativ narkotika, lukrativ prostitution. Vi söker ett system som omöjliggör det lukrativa och som samtidigt ger oss Högsta Vinst.

Den flygande hunden hänger fortfarande upp och ner i sin bur i Lempads hus. Sonsonen vill inte släppa den fri. Han tycker om den för mycket som sinnebild för den fängslade skräcken. När jag går nära buren utsöndrar djuret en doft som stöter bort mig, fastän avsedd att göra det.

Ansiktet är lika rörande mänskligt som på en svensk fladdermus. Barnen kommer in från gatan för att titta på det ibland, säger Lempads sonson. Djuret lider inte, det hänger där tålmodigt och har hängt i många år.

Kanske uppnår det 116 år, som Lempad gjorde, innan han lade sig på bålet i det konstnärliga kremeringstorn han själv byggde.

Knaket i vattenflaskans plast när man just skruvat på korken... Språket knakar ju mer luft som inkorkas med vattnet... Min överkropp ett collage i blått, min underkropp ett elektrifierat virrvarr av cirkusblixtar. Fötterna enkelt enfärgade... skyddar mig mot orimlig hetta och orimlig kyla. Huvan längst upp borttagen. Oskyddad mot sol och regn går jag med huvudet högt, så som alla andra nu. Jagets vandrande stolpe fästad i en rörlig mark.

Allt är rörelse, även det stela.

Allt är stelt, även rörelsen.

Och det kan inte vara annorlunda när allt "kommer till kritan". Ofullbordade drömmar, ofullbordade störningar. Allt fullbordat sjunker. Det ofullbordade lever vidare och håller oss flytande. Ögonen stadigt fästa på relingens undre linje och de annalkande skvalpen. Inte gå under, inte översköljas av vemods vågor.

Malevitjs enfärgade fyrkanter. Blundandets optiska fenomen när du sängliggande begrundat himlen genom rumsdörren. Så enkelt var det för honom och så enkelt kan det vara för vem som helst.

Drömtid, forntid, nutid.

En miljonårig historia ryms i hjärnans pung. Om det nu är en pung. Det kanske är nåt annat.

En vagina - ja, mera troligt.

Torbjörn Säfve

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.