Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Agnes Gällhagen. Det finns ingen dans i frekvens och balans



Agnes GällhagenDet finns flera rum. Rummen existerar samtidigt, intill varann. Helt tillgängliga är de olika rummen inte. Trösklar separerar dem, och några av dörrarna är stängda. Det vore en felaktighet att säga att man kan gå in i ett rum, och sedan bara kliva över tröskeln in till nästa. Riktigt så enkelt är det inte. Ibland kan man vara i flera av rummen samtidigt.

“Det finns ingen dans i frekvens och balans” är en fysisk, spatial text. Den formulerar olika tillstånd, mikrouniversum, och rör sig i dessa, parallellt. Abstrakta och kroppsliga erfarenheter struktureras arkitektoniskt. Textens lingvistiska rum blir platsen för de motsägelsefulla minnen, eller förnimmelser av tidens förlopp, som berättelsens anonyma karaktärer upplever.

Jag som skriver heter Agnes Gällhagen. Jag är konstnär och bosatt i Göteborgsområdet.

Dessa texter har existerat i olika form. Som tal, som ljudkollage, som skulptur och som rörlig bild. De består av flera lager av filtrering och översättning. Nu lever de ett eget liv, som ett ihopmonterat, textuellt objekt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Det finns ingen dans i frekvens och balans

 

Pulserande - kontraktion och extraktion. Ett triangulärt område mellan smalbenet och knävecket. Vi är inte medvetna om det, men alla kroppar rör sig i en rak linje, mot ett förutbestämt mål. Det är bara rummet som är aningen krökt och ger en illusion av att vi rör oss i cirklar, cykler. I ett alldeles särskilt krökt rum, är gravitationen tyngre. Ett försök att vistas i det rummet skulle innebära att de inre organen omedelbart krossas av luftmassans väldiga dragningskraft mot rummets kärna. Likt en terrakottasoldat krackelerar huden. Hjärtat och resten komprimeras till en liten liten kula, metallisk, samlar uråldriga berättelser och nya till ett koncentrat av smärta, kärlek och blodkroppar kanske inte större än ett sandkorn. Det är inte självklart vilka episoder som är våra eller kroppsligt ärvda genom det stoft vi består av.

 

 

...

 

blått ljus gnistrar till bildar punkter

de samlas i kluster, som små galaxer

utspridda över axeln.

vissa områden tycks mer populära

 

ett tvärt kast med blicken och ditt fokus

är där, där det är.

 

var försiktig, så att du inte bläddrar för fort

då kan du fastna i prematura episoder

utan referenspunkter till den övergripande  

 

a r k i t e k t u r e n.

 

Det är viktigt att alltid känna riktningen.

 

Ett objekts hastighet bestäms i relation till observatörens hastighet och position.

 

Här - bortsett från lagret av luft under hennes fötter ungefär två centimeter, hotar balansen. Här - bortsett från det bländande solljuset filtrerat.

Arkader och fasader. Att fukta ögonen och skydda dem från starka vindar damm och ljusstyrka, och fasader. Ljus och fasader. För att det alltid har varit så. Ett slutet system, testkört över århundraden av naturligt urval. Allting som finns finns för att det alltid har funnits.

- Och utanför det?

- Det är allt.

 

Blekt solljus träffar sakta nedsignande dammpartiklar, de glimmar till. Osten har stelnat, gulnat, i kanterna. Hela rummet ligger i stiltje, som om det tillhör någon stiftelse vars uppdrag är att förvalta en död poets gamla konstnärshem och erbjuda autentiska guidade turer varje lördag klockan 13 för turister och konstskoleklasser. Det enda som saknas är det inramade svartvita porträttet av frugan (och älskarinnan), och en komplett uppsättning av Strindbergs samlade verk. Eller när jag tänker efter så finns säkert det också, någonstans. Strindbergs samlade verk alltså. Allt man kan tänkas behöva finns i detta rum.

  

Första gången jag besökte rummet tänkte jag att det såg ut som en förfinad variant av skrotnisses verkstad; varje verktyg i ett eget lädercase med alla utbytbara originaldelar kvar, ett grönskimrande skrivbordssken under tveksamt hemmasnickrade hyllor på gränsen att tippa över. Eller som ett sockerbruk jag besökte en annan gång, omgjord till ateljé åt en åttioårig gammal gubbe som tillverkade jättelika svävande järnkonstruktioner, en om året, och hade barnbarnen springandes farligt nära kanten längs smala plankor och uppför rangliga stegar till alla tillbyggnader och skrymslen.

Tio år till och detta rum kommer vara ett fall för Extrema samlare.

 

Jag slog mig ned på en liten koffert och fick en whiskey som stannade i min hand, vilandes mot låret, då det inte fanns ens en kvadratmillimeter på något av borden som inte redan var täckt av små lappar med minimal skrift om att överklaga beslut eller betala av skulder till den och den. Vilka affärer han var inblandad i fick jag aldrig veta. Men jag vet att han vaknade svettig, med panik i ögonen, när polisen en morgon gjorde ett besök i ateljén intill, då de hade hört att ägaren till denna lagt ut annonser som efterlyste verklighetstrogna låtsasvapen. Okej, flippa inte nu, men jag kommer att öppna en väska, och här i ligger det en massa pistoler. But the water pistols are all filled with lemonade.

  

Jag försökte prata om konkreta saker, fiska detaljer om favoritförfattare och uppväxtort, förankra honom i min På Spåret-verklighet, men han förblev fragmentariskt svävande någonstans mellan dödslöshet och ett lastbilsflak på en highway mellan New Orleans och Tallahassee, skrivmaskinen i tillhörande låda med varningstexten “FRAGILE”.

Onåbar, som den där heliumhajen från Teknikmagasinet han körde runt med högst upp i trapphuset förra året.

 

...

 

Den gamle mannen flyttar klumpigt omkring på sina saker. Det är nästan oundvikligt. Efter ett par whiskey darrar handen mer än vanligt. Sakerna ska flyttas, till varje pris.

En sådan här natt pallar han bara inte med deras högljudda, distinkta karaktärsdrag, det gytter av filtrerade röster från det förflutna, som talar till honom från översta hyllan.

Nu fanns det plats för ett ganska så vitt omfång av olika specifika positioner, där föremålen kunde placeras. Fast för stunden får de ligga i kastrullskåpet. Ja alltså, det var det som fanns närmast till hands. Han kommer nog ändå inte behöva gå in i köket, framöver.

 

Samtidigt, ett högfrekvent brus

från maskineri.

 

...

 

Utsträckt arm helt perfekt rak som om med vetenskap. Bär en hel kropps tyngd. 54 centimeter från axel till slutpunkt. Bara att sätta koordinaterna så tecknar jag en galax, i det syrefattiga tomrum till himmel. 8 små ben uträtade - pressar undan luft för att lämna plats åt rörelse och andning.

Här och flytande med ett smalt snöre från mitten av huvudskålen fastkrokad i taket. Det är rätt äckligt egentligen, låt oss prata om någoting annat.

 

Av det som är i rummet är åtminstone hälften uteslutningar, och är alltså inte i rummet.

Not this, not that, not the other.

 

Det är en plats mellan rummen. Väl här, kan ljud, händelser, bilder, objekt läcka ut. De hälsar så att säga på. Helt anpassade blir de dock aldrig. En aura av Fjärran omger dem.

Jag tror att jag vet var vi är någonstans. Ner för backen, till vänster, ligger till exempel åttiotalet.

 

Efter att ha studerat de olika varu(lvs)katalogerna kunde han konstatera vilken pricksäker representant för tidsandan de var.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.