Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Den osynliga staden

Att skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor. Ryanair är fantastiskt men alla de ...

Av: Mirva Huusko | 27 oktober, 2012
Resereportage

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Abdel-Qader Yassine Reflektioner om ensamhet



Abdel-Qader YassineAbdel-Qader Yassine Abdel-Qader Yassine är en palestinsk forskare och författare bosatt i Borås.

"Den största ensamheten - att inte finnas i någons tankar.Bertrand Russel (1872-1970)

 

Reflektioner om ensamhet

Vredgade vågor av vanmakt sköljer över mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I början av juni fick jag ett brev från en ung kille i sina bästa år som försökt ta sitt liv ett par gånger men lyckligtvis misslyckats. Nu vänder han sig till mig för att han inte har någon annan.

Ibrahim växte upp med en pappa som misshandlade honom när han blott var ett försvarslöst barn. Redan som sjuåring önskade han att han fick dö. För att slippa pappans utbrott, slippa smärtan och slagen. När han kom till skolan med det bräckliga självförtroende, blev han utsatt för hot, hat och hån av klasskamraterna. Så fort han vågade yppa något fick han dricka toavatten. Med huvudet sänkt i skolans toalettstol spolade tre killar tills han tappade andan. Ingen hörde hans protester. Ingen såg hans lidande. Ingen klappade pojken på axeln.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För att slippa undan gömde han sig ofta på toaletten. Där kunde han sitta i flera timmar för att få vara i fred. Det hände att mobbarna stod utanför dörren och väntade på att han skulle komma ut. De ryckte i handtaget och bankade på dörren. Han fick höra hur feg han var som gömde sig. Utanförskapet och ensamheten omslöt honom i ett iskallt grepp. Hur han kämpade sig genom vardagen som en alien, en som aldrig fick en famn av förtröstan, ett vänligt ord, en stärkande gest av sin omgivning.

Han har aldrig haft en vän. Aldrig någon att prata med. Jag vet att han inte är ensam om att vara ensam. Han är inte ensam om att känna sig osynliggjord och tillintetgjord i ett samhälle som utesluter alla som inte passar in i den skräddarsydda statusmallen.

Hur lindrar man människors ensamhet och hur väcker man livslusten hos en ung människa som för länge sen slutat tro på både sig själv och oss andra?

Förra vecka gick jag till Allmenäs sjö i Borås. Det var roligt att se picknickande grupperingar i gräset, och badande barn i sjön. Sommar är lycka, tänkte jag men den lokala tidningen motbevisar min tes genom att föra in ett moln i min himmel.

Jag läser om 55-årige Daniel som låg död i en tvårumslägenhet i Bagarmossen  i Stockholm i två år utan att någon saknade honom.

Kanske var det redan på hösten 2010, kanske var det när vintern gick mot vår året därpå. Ingen vet, för ingen saknade honom. Ingen familj, inga vänner, inga arbetskamrater. Han bara försvann.

I början av maj i år ville fastighetsbolaget  få tillträde till Daniels lägenhet. När ingen öppnade tillkallades polis som bröt upp dörren. När polisen bröt sig in i lägenheten hittade man en hög med reklam och gratistidningar.

Om inte fastighetsbolaget bestämt sig för att genomföra stambytet kunde hans kropp ha legat kvar i många år till.

Inne i den pedantiskt städade lägenheten låg Daniels mumifierade kropp. Att döma av reklambladen och gratistidningarna hade han varit död i två år.

Hur kan en människa bli så ensam?! Det känns inte som ett liv. Han var bara 55 år när han dog. Han borde ha haft kompisar som saknade honom. Men Daniel hade inga kompisar. Han levde på en liten förtidspension som gick direkt in på hans bankkonto. Hyran och alla andra fasta räkningar betalades genom autogiro.

Jag kommer från Palestina. Där skulle det här aldrig ha hänt. Grannarna knackar på dörren som hackspettar, för att fråga hur man mår, för att be om kryddor.  Där har alla koll på varandra. Det är på gott och ont, men ingen skulle ligga död i sin lägenhet i två år utan att någon märkte det.

Han levde ensam och dog ensam utan att någon saknade honom, firade hans födelsedagar bjöd in till ett midsommarfirande eller ett julbord.

Daniel lämnade inga spår efter sig. Inget avskedsbrev, inget testamente, ingen livförsäkring. Hans kropp kremerades, och askan ströddes i en minneslund.

Men Daniel var inte ensam om sin ensamhet. Lördagen den 22 juni svimmade jag i min lägenhet. När jag kom till medvetande ringde jag till 112 och bad om hjälp. Räddningstjänst samt polis kom till min lägenhet. Eftersom jag var avsvimmad och inte hörde när de ringde på dörren så bröt polisen upp dörren. Än så länge had jag tur, och var inte en av de avlidna som legat döda en lägre tid utan att någon brytt sig. Värre fattigdom finns inte.

Välfärden är mer än materiella måttstockar. Välfärd är vänskap, omtanke, gemenskap. Det är sånt som inte kostar någonting men är värt mer än allt.

Ensamheten är vår tids värsta sjukdom. Den skördar liv lika flitigt som rökning. Alla vill besöka ensamheten ibland men ingen vill bo i den. Ensamheten  kan inte botas av en doktor. Den kan inte lindras av lyckopiller. Den kan inte skäras bort som en elakartad tumör. Jag känner många som går genom livet som om de inte fanns. Vår existens bekräftas av våra medmänniskor. De som ser och hör oss ger oss ett kvitto på att vi finns.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Fotogran ur Fahrenheit 451 av François Truffaut

Förbjudna böcker

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade. Den ...

Av: guido zeccola | Essäer om religionen | 15 augusti, 2015

Emmakrönika XXVII, Den 20 september

Nu årsdag igen för när du kom hit, 20:nde september då. Jag var kär redan, men det var en underbar bekräftelse att få se dig. Jag förstod min kärlek hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 september, 2009

Andrew Allen, en kärleksfull artist

Det är lätt att bli förälskad i Andrew Allens musik. Lekfull, fylld av energi och glädje är den en gåva till den som lyssnar. Hans röst är klar och mjuk ...

Av: Helena Svensson | Musikens porträtt | 01 Maj, 2011

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

Japansk slagsmålskämpe fiskar efter filmroll i Europa. Intervju med Masanobu Andô

Det finns skådespelare som blir symbolen för en hel generation och som oavsett roll samtidigt lyckas förmedla en tidstypisk känsla åt hela denna generation. Så är onekligen fallet med Masanobu ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 december, 2011

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.