Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | 18 september, 2013
Gästkrönikör

Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Det som verkligen hände i Gaza

Den allmänna skildringen av vad som hände i Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har gjort gällande att ett krig utbröt och utkämpades av två ...

Av: Mohammad Khalil | 26 maj, 2010
Essäer om samhället

Three ladies in Cairo. Del III. New family member

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 15 juli, 2014
Utopiska geografier

Abdel-Qader Yassine Reflektioner om ensamhet



Abdel-Qader YassineAbdel-Qader Yassine Abdel-Qader Yassine är en palestinsk forskare och författare bosatt i Borås.

"Den största ensamheten - att inte finnas i någons tankar.Bertrand Russel (1872-1970)

 

Reflektioner om ensamhet

Vredgade vågor av vanmakt sköljer över mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I början av juni fick jag ett brev från en ung kille i sina bästa år som försökt ta sitt liv ett par gånger men lyckligtvis misslyckats. Nu vänder han sig till mig för att han inte har någon annan.

Ibrahim växte upp med en pappa som misshandlade honom när han blott var ett försvarslöst barn. Redan som sjuåring önskade han att han fick dö. För att slippa pappans utbrott, slippa smärtan och slagen. När han kom till skolan med det bräckliga självförtroende, blev han utsatt för hot, hat och hån av klasskamraterna. Så fort han vågade yppa något fick han dricka toavatten. Med huvudet sänkt i skolans toalettstol spolade tre killar tills han tappade andan. Ingen hörde hans protester. Ingen såg hans lidande. Ingen klappade pojken på axeln.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För att slippa undan gömde han sig ofta på toaletten. Där kunde han sitta i flera timmar för att få vara i fred. Det hände att mobbarna stod utanför dörren och väntade på att han skulle komma ut. De ryckte i handtaget och bankade på dörren. Han fick höra hur feg han var som gömde sig. Utanförskapet och ensamheten omslöt honom i ett iskallt grepp. Hur han kämpade sig genom vardagen som en alien, en som aldrig fick en famn av förtröstan, ett vänligt ord, en stärkande gest av sin omgivning.

Han har aldrig haft en vän. Aldrig någon att prata med. Jag vet att han inte är ensam om att vara ensam. Han är inte ensam om att känna sig osynliggjord och tillintetgjord i ett samhälle som utesluter alla som inte passar in i den skräddarsydda statusmallen.

Hur lindrar man människors ensamhet och hur väcker man livslusten hos en ung människa som för länge sen slutat tro på både sig själv och oss andra?

Förra vecka gick jag till Allmenäs sjö i Borås. Det var roligt att se picknickande grupperingar i gräset, och badande barn i sjön. Sommar är lycka, tänkte jag men den lokala tidningen motbevisar min tes genom att föra in ett moln i min himmel.

Jag läser om 55-årige Daniel som låg död i en tvårumslägenhet i Bagarmossen  i Stockholm i två år utan att någon saknade honom.

Kanske var det redan på hösten 2010, kanske var det när vintern gick mot vår året därpå. Ingen vet, för ingen saknade honom. Ingen familj, inga vänner, inga arbetskamrater. Han bara försvann.

I början av maj i år ville fastighetsbolaget  få tillträde till Daniels lägenhet. När ingen öppnade tillkallades polis som bröt upp dörren. När polisen bröt sig in i lägenheten hittade man en hög med reklam och gratistidningar.

Om inte fastighetsbolaget bestämt sig för att genomföra stambytet kunde hans kropp ha legat kvar i många år till.

Inne i den pedantiskt städade lägenheten låg Daniels mumifierade kropp. Att döma av reklambladen och gratistidningarna hade han varit död i två år.

Hur kan en människa bli så ensam?! Det känns inte som ett liv. Han var bara 55 år när han dog. Han borde ha haft kompisar som saknade honom. Men Daniel hade inga kompisar. Han levde på en liten förtidspension som gick direkt in på hans bankkonto. Hyran och alla andra fasta räkningar betalades genom autogiro.

Jag kommer från Palestina. Där skulle det här aldrig ha hänt. Grannarna knackar på dörren som hackspettar, för att fråga hur man mår, för att be om kryddor.  Där har alla koll på varandra. Det är på gott och ont, men ingen skulle ligga död i sin lägenhet i två år utan att någon märkte det.

Han levde ensam och dog ensam utan att någon saknade honom, firade hans födelsedagar bjöd in till ett midsommarfirande eller ett julbord.

Daniel lämnade inga spår efter sig. Inget avskedsbrev, inget testamente, ingen livförsäkring. Hans kropp kremerades, och askan ströddes i en minneslund.

Men Daniel var inte ensam om sin ensamhet. Lördagen den 22 juni svimmade jag i min lägenhet. När jag kom till medvetande ringde jag till 112 och bad om hjälp. Räddningstjänst samt polis kom till min lägenhet. Eftersom jag var avsvimmad och inte hörde när de ringde på dörren så bröt polisen upp dörren. Än så länge had jag tur, och var inte en av de avlidna som legat döda en lägre tid utan att någon brytt sig. Värre fattigdom finns inte.

Välfärden är mer än materiella måttstockar. Välfärd är vänskap, omtanke, gemenskap. Det är sånt som inte kostar någonting men är värt mer än allt.

Ensamheten är vår tids värsta sjukdom. Den skördar liv lika flitigt som rökning. Alla vill besöka ensamheten ibland men ingen vill bo i den. Ensamheten  kan inte botas av en doktor. Den kan inte lindras av lyckopiller. Den kan inte skäras bort som en elakartad tumör. Jag känner många som går genom livet som om de inte fanns. Vår existens bekräftas av våra medmänniskor. De som ser och hör oss ger oss ett kvitto på att vi finns.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Nina Karp och havet. Foto: Anna Vörös Lindén

Bok om livet och verklighetens intrång

Anna Nyman träffade Nina Karp för en intervju om liv och författarskap.

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2015

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.